Nomaden

Fyra gånger på fem år.  Från liten tvåa till stor trea.  Från stor trea till litet vackert hus.  Från litet vackert hus till till pytteliten tvåa med fantastisk havsutsikt.  Så här har jag hållit på under de senaste åren. Tro nu för all del inte att jag gjort det här för att jag tycker att det är så trevligt med omväxling. Absolut inte.  Jag tror man kan kalla mina många byten av bostäder för otur helt enkelt.  Somliga kanske skulle säga att jag inte är "ett med kosmos" eller någonting liknande.  Men faktum är att jag har trivts i alla mina boenden.  Från början i alla fall.

Min första tvåa var fantastiskt trevlig.  Lagom stor, härliga trägolv och jag fick ommålat i hela lägenheten. Jag gick in den i processen med hull och hår, läste in mig på Feng shui, färger och vädersträck.  Balans skulle det vara.  Här skulle jag ju stanna, mitt hem var min borg och skulle ge mig kraft och mod, styrka och energi, vila och helande.  Den mycket sympatiske målaren lyssnade tålmodigt till mina förklaringar av färgval och mina bestämda åsikter om vilken vägg som skulle ha vilken färg.  Efterhand blev han riktigt intresserad och talade om för mig att han sällan haft så roligt då han målat om en lägenhet.  De flesta vill ha vit färg på väggarna, det här var något helt annat.  Bostaden låg i stadens utkant,  i ett gammalt övergivet varvsområde. Det var lite småskum omgivning, skräpigt och samtidigt vackert med allt gammalt bråte som låg överallt.  Lilla Elsa och jag trivdes utmärkt i vår lägenhet.  Men en dag blev det alldeles för otryggt att bo kvar.  Omsättningen av hyresgäster var hög och till slut var det för många med tvivelaktigt beteende som bodde här.  Efter några incidenter  i huset och då polisen påpekar att jag inte bör gå ensam ner i källaren blir valet enkelt.  Jag flyttar.

Nästa boende låg högt upp i backen, högst upp i huset. Utsikten från min lägenhet och balkong var oändlig över land och hav och jag såg ända bort till Kobba klintar.  Balkongen inreddes med ett överdåd av blommor och här hade jag en dagbädd som var underbar att sova i. Här ute kunde jag sitta och låta mig roas av den intensiva trafiken av båtar och fartyg som stävade in och ut, dygnet runt,  till Mariehamn.  Varje dag satt Lilla Elsa högst uppe på sin pidestal, blickade ut över nejden och jagade fåglar med blicken.  Hon nöjde sig med det och hade inte en tanke på att hoppa ut.  Även denna lägenhet målades i djärva färger och jag trivdes förträffligt.  Men säg den glädje som varar.  Helt plötsligt blev också här omsättningen av hyresgäster hög och en dag var det inte lika trevligt att bo här längre.  Fester, skrik och skrän.  Ett ventilationssystem med baksug gjorde att min lägenhet luktade som ett gammalt inpyrt pilsnerhak då hyresgästen på första våningen valde att röka under fläkten i det rökfria huset.  En dag fick jag helt enkelt nog och flyttade.

Det lilla trähuset var alldeles förtjusande.  Vackra fönster, hög takhöjd.  Alla mina gamla, stora möbler var som gjorda för huset.  Mitt i stan och ändå inte störande trafik.  Nära till jobbet.  Nära till bio, bibliotek, butiker och restauranger.  Här i det lilla trähuset  skulle jag få bo alldeles ensam då endast nedre våningen hyrdes ut.  Övre våningen var delvis kallvind och där kunde man inte bo.  Detta passade mig alldeles utmärkt. Inga störande grannar vägg i vägg.  Bara jag och katten.  En liten trädgård där jag kunde påta i jorden om andan föll på.  Jag räfsade löv på hösten, skottade snö på vintern.  Såg fåglarna äta vid fågelbordet och såg koltrastarna äta äpplen jag slängt ut i snön.  Lilla Elsa betraktade livet genom fönstren.  Människor flanerade förbi, hundar och katter likaså. Och hon nöjde sig med att jaga fåglar med blicken.  Inte en tanke hade hon på att rymma ut.  Lugn och ro.  Frid och fröjd. Jag och Elsa trivdes och mådde bra.  Men en dag vänds allt upp och ned. Hyresvärden bestämmer sig för att sälja huset.  Förvisso får jag första tjing att köpa det gamla kulturmärkta huset, men det vågar jag mig inte på. Renoveringsbehoven på huset är enorma,  jag är inte ett dugg händig och hantverkare kostar mycket, mycket pengar.  Jag flyttar.

Halvvägs upp i himlen.  Så känns mitt boende på femte våningen i det alldeles nybyggda huset nära havet.  Här uppe är jag ovan trädtopparna, sikten är fri över hav och land.  Den inglasade balkongen är ett extra rum fylld med blommor och möbler.  Här sitter jag igen och betraktar alla båtar och fartyg som dygnet runt pilar in och ut till Mariehamn.  Och ända bort till Kobba klintar ser jag,  Lilla Elsa fortsätter med  att jaga fåglarna med blicken och inte en tanke har hon på att hoppa ut.  Bostadsytan är liten och kanske vänjer jag mig vid det.  Man hör ingenting alls av grannarna i detta nybyggda hus.  Det passar mig alldeles förträffligt. Tyst och skönt. Lugn och ro.  Frid och fröjd.
Så länge det nu varar.

Illustration:  Tove Jansson

Tillbaka

Längtan har varit stark i många år.  Längtan att flytta tillbaka till Finland, flytta till rötterna, tillbaka till ursrunget och låta finnen i mig blomstra och leva ut till fullo.  Och här är jag nu.  Det där är jag på en ö mitt i det stora havet och Finlands flagga smattrar i blåsten ovanför mitt huvud.  

På Åland har jag nu satt mina bopålar.  Jag arbetar med det jag är bäst på, jag trivs alldeles förträffligt och jag får vara kreativ i tanke och formuleringar.  Jag tar min cykel, som jag köpte på polisens auktion på torget i somras, och cyklar de där minuterna till jobbet.  Dagarna bara rinner iväg och jag har kommit bra in i samhället.  Jag har många vänner och jag har fullt upp på fritiden.  Bio, bokklubb, promenader i skog och mark, bibban och mycket annat håller mig fullt sysselsatt.  Jag frossar i finsk korv och finskt godis och fortfarande efter nästan åtta månader här har jag inte fått nog av dessa delikatesser.  Jag borde dock sluta hänge mig till dylikheter då vågen visar att kilona blir allt fler.  Men det är svårt att avstå då jag nu fått daglig tillgång till något som jag åtrått så hett i många år.  Men jag borde verkligen sluta för snart är det alldeles för mycket av mig.

Om en månad kommer det sista flyttlasset med mitt bohag.  Då kommer alla mina böcker som jag längtat så mycket efter, då kommer mina möbler som jag saknat så och mitt hem här på Åland blir komplett.  Jag får möblera min lilla tvåa med mina saker så gott det går och det som inte ryms in får jag magasinera i väntan på att jag hittar mitt ultimata boende. 

Det var inget lätt beslut att lämna Sverige, Skåne, familj och vänner.  Att lämna mina barn och barnbarn, min vackra bygd och börja om igen.  Tro inte det.  Tvivlet har slitit i mig och ångesten har stundom varit svår.  Men jag gjorde det.  Och jag ångrar mig inte en sekund. 

Jag har inte flyttat till världens ände.  Jag har bara flyttat till en ö mitt i havet mellan Finland och Sverige.  Och den åländska och finska flaggan smattrar i blåsten ovanför mitt huvud.

Riddaren

"Hoppsan!"  Jag blinkar förvånat och plötsligt har jag blåst in genom den öppnade dörren.  Med ena handen håller jag i brättet på hatten och med den andra handen tar jag ner solglasögonen över näsan.  "God morgon!"  Jag ler stort och tittar ut över den lilla samlingen karlar som tittar tillbaka på mig med höjda ögonbryn.  "God morgon, god morgon!" svarar männen unisont och ta mig sjutton om de inte tittar på varandra och himlar med ögonen.  "Välkommen ombord på Viking Grace" säger en man med gradbeteckningar på axlarna och sedan fortsätter han med den charmiga åländska brytningen; "Å vad kan vi göra för dig?"

Jaha.  Det här blev ju inte som jag hade tänkt mig precis.  Inga vilstolar!!  Borttagna sedan flera år tillbaka här på båtarna upplyser mig männen.  "Men - har du inte bokat hytt?", frågar en av befälen bekymrat,  "å vi som har fullbokat."  Näää, varför i jessu namn skall jag boka en hytt för en förmiddagstur från Åland till Stockholm??  Det skall ju finnas vilstolar.....  Nu blev jag bara så förbannat trött!  Vad skall jag nu göra?  "Det finns många fina sköna soffor här på Grace.  Du hittar säkert någon plats var du kan sätta dig och vila under båtresan"  Karlarna ser medlidsamt på mig och mitt soliga leende har slocknat när jag går mot hissarna.

"Vänta lite!"  En av männen i gruppen kommer snabbt ifatt mig.  "Kanske jag kan hjälpa dig?"  Nu drar jag än en gång ner solglasögonen över näsan.  "Jag har en hytt.  Du kanske vill dela den med mig?  Alltså jag menar - du kan vila där om du vill.  Jag är inte där så mycket så jag tänkte att du kanske vill dela den med mig."  Nu är det jag som höjer ögonbrynen.  Och ta mig sjutton om jag inte himlar med ögonen också.  Jag tittar skeptiskt på den stiliga mannen framför mig och jag funderar hur många skruvar som fattas där.  "Ja, nu får du inte missförstå mig!  Jag jobbar här på båten, i dansshowen, så jag är inte så mycket i hytten.  Du kan ju komma och titta på oss.  Och så har vi dansundervisning som du också kan komma på."  Jag tittar på honom med tvivel i blicken.  "Oroa dig inte - jag är en snäll man.  Jag vill bara hjälpa dig."  Riddaren ser mig stadigt i ögonen och plötsligt bestämmer jag mig för att lita på en fullkomlig främling.  "Tack!  Tack, tack, tack!  Du har räddat min dag!"  Mitt soliga leende är tillbaka och vi går fram till receptionen, registrerar mig och fixar en nyckel till mig.

Resan tillbaka till Stockholm blir en resa full av överraskningar.  Jag tittar på dansshow. Jag har en alldeles egen stilig dans- och showman som vinkar till mig med jämna mellanrum då han uppträder.  Jag tittar på danslektioner. Och jag tvärvägrar dansa med min riddare då han försöker dra ut mig på dansgolvet och jag skyller obekymrat på mitt skadade knä.  Jag vilar och somnar trygg som ett barn i den övre kojen och jag får be riddaren om hjälp när jag skall ner ur densamma.  Vi pratar och pratar,   skrattar och har hur roligt och trevligt som helst.

Livet är fullt av överraskningar.  Vad glad jag är att jag vågade lita på en fullkomlig främling.  Det här är en båtresa jag inte kommer att glömma i första taget.  Det är då säkert!


Illustration Tove Jansson

På vintern snöar det

Februaribarn som jag är så fullkomligt älskar jag snö och vinter.  Med åren har jag förstås blivit varse att jag bor i helt fel del av landet om jag vill uppleva kalla, långa och snörika vintrar.  Men inte visste jag att det var så eländigt vintertid här nere i Skåne då jag flyttade hit på det ljuva 80-talet.  Jag menar - solen sken, fåglarna kvittrade och luften var tät av den söta berusande rapsdoften. Villigt och blåögt lät jag mig förföras av böljande gula rapsåkrar i maj.  Klart att jag trodde att detta var himmelriket och inget kan felas här. 
Fel, fel, fel!!!  Vintern FINNS INTE här.  Den skånska vintern är brun, grå och blöt.  Ett evigt mörker som aldrig vill ta slut.

Med förtjusning talar jag i telefonen med Lilla My som bor i huvudstaden där vintern gjort sitt intrång.  Snön vräker ner.  Bussar, tåg och lokaltågen blir inställda.  Flyget blir inställt.  Snödrivorna växer på höjden i raketfart och människorna hukar i snöstormen.  Skolor stängs.  Kommer de till jobbet överhuvudtaget de där stackars Stockholmarna?  Jag läser skämt på Facebook var norrlänningarna ber de stackars stockholmsborna hålla ut för nu har norrlänningarna sänt ut bandvagnar för att rädda de nödställda i huvudstaden.  Jag ler i mjugg och önskar att även jag fick vara med om snöäventyret.

Jag vill att vintern skall vara vinter.  Marken skall vara kall och vit.  Det skall gnistra i snötäcket och det skall knarra ordentligt under mina skor då jag går.  Det skall gå att pulka i flera veckor i sträck och det skall gå att skida i vinterlandskap ända fram till i mars.  Sjöar och haven skall täckas under is och den spolade isbanan skall locka barn och ungdomar att åka skridskor, spela bandy och hockey och göra piruetter om de vill.  Snökojor skall grävas ut, snögubbar byggas och snöbollskrig skall utkämpas under skolraster och sena kvällar.  Snölyktorna skall tävla med islyktorna om de vackraste ljusskenen och helst av allt skall vi alla åka sparkstöttingar på trottoarerna.  

I stället är verkligheten helt annorlunda.  Jag får undra om det blir en vit vinter i Skåne i år.  Får vi ens en vit jul?  Jag läser oroligt prognoser om varm, varm vinter och jag ber till högre makter att det inte skall bli så.  Visst har vi haft en vecka nu med snö och många minusgrader men det regnar bort medan jag sitter här och skriver.  Jag ser att de lovar kallare igen fr o m torsdag men då är ju redan all snö borta. Kommer det någon ny snö?  Blir det en vit jul? 

"Talvella tulee lunta". I översättning blir det "På vintern snöar det".  Så heter bilden ovan.  Så vill jag att det skall vara.


Illustration - "Talvella tulee lunta" by Yoshiko-A-Black.

Springa för livet

Oj!  Så fin himlen är!  Jag tror bestämt jag klär på mig och går ut och tar ett foto.  Det var länge sedan jag satte upp en himmelsbild på Instagram och Facebook så det är väl på tiden att jag gör det igen.  Jag sitter i länsstolen och dividerar med mig själv.  Sagt och gjort!  Klockan är ju inte ens sju på kvällen och än är det inte mörkt ute så det här skall nog gå fint!

Jag släntrar iväg över gräsmattan bort till häcken.  Hmm, tänk om jag skulle ta en bild på topparna av majsen.  Den står ju så vackert mot det den glödande himlen så det blir nog bli ett vackert foto!  Fram med mobilen och efter lite trixande hit och dit knäpper jag några bilder.  Långsamt vänder jag tillbaka mot huset, kollar de olika bilderna, bestämmer mig för den finaste och knappar in en text till fotot. Jag stannar till, djupt försjunken i mina tankar,  för att koncentrera mig ordentligt.
 
BRÖÖÖL!  BRÖÖÖÖL!  Blodet fryser till is i mina ådror.  Hjärtat skenar iväg och jag blir alldeles till mig.  Endast några meter in i det höga majsfältet står en ilsken rådjursbock och brölar ut sin ilska.  Jag har inte sett honom i skymningsljuset men han har uppenbarligen sett mig och han är inte glad!  BRÖÖÖL, BRÖÖL vrålar han igen och han börjar springa fram och tillbaka längs häcken.  Att jag inte tappar mobilen är ren tur för nu får även jag fart på benen.

Jag springer som en galning tillbaka till huset med den långa svarta rocken virvlande bakom mig.  Och jag som inte ens kan springa längre!  För varje steg jag tar gör det jätteont i mitt knä men det är bara att springa för livet.   Bocken fortsätter att bröla och springa fram och tillbaka, fram och tillbaka.  Mitt hjärta hamrar på det värsta det kan och det fullkomligt dånar av hjärtslag i mitt huvud.  Benen pinnar på och i mitt huvud dyker en absurd bild av mig själv där jag likt Quasimodo haltande och frustande tar mig fram över gräsmattan.  Är jag inte framme vid trappan snart?  Och bocken han bara fortsätter med sitt brölande.

Äntligen är jag framme vid trappan och räddningen.  Jag tar tag i dörren och vänder mig om för att se om  bocken är mig i hasorna.  Det är han inte.  Men han fortsätter att demonstrera sin ilska, brölar och springer på där ute i majsfältet.  Till slut anser han att jag inte är ett hot längre och han försvinner bort mot skogen brölandes ut sitt missnöje hela vägen.

HERREGUUUD!!  Vem har sagt att livet på landet är lugnt och fridfullt?  Tänk om han hade kommit sättandes efter mig!  Jag hade inte haft en chans!  En sak är säker - jag tänker ALDRIG mera gå ut och ta några jävla bilder på en vacker himmel!  Det är då ett som är säkert!


Illustration Tove Jansson.              

Bindande bevis

Vad är det som har hänt?  Är det kanske någon som har grävt med en grävskopa på min gräsmatta?  Nej och åter nej.  Det är vildsvinen som har haft fest i min trädgård en natt i september.  Och det precis utanför mitt sovrumsfönster....

Det är ju det jag har sagt hela tiden.  De finns här i min omedelbara närhet.  De lurar ute i majsfältet, gömmer sig i skogen bredvid och bara väntar på att få skrämma skiten ur mig.  I min enfald trodde jag att de inte skulle komma SÅ nära.  Och i min vildaste fantasi har jag aldrig trott att de skulle komma in och böka rundor på min gräsmatta.  Men det har de gjort minsann! 

Djupa hål - kratrar rentav -, grästuvor vältrade både hit och dit.  Det är ingen vacker syn.  En vän i Tyskland sa att jag skulle titta efter om jag hittade spår efter klövarna för då kunde jag mäta dessa och på så sätt få reda på hur pass stora svin som besökt mig.  Never ever säger jag bara!  Skulle inte falla mig in att få svart på vitt att stora, stora galtar med de vassaste betarna finns runt husknuten!  Nu kan jag ju fortfarande inbilla mig att det är någorlunda små vildsvin som bor i min närhet och jag tror att det är det bästa för mig.

Nu undrar jag hur jag skall få ordning på gräsmattan igen.  Jag har lappat och lagat.  Fyllt igen hålen med tuvorna och klappat med spaden över desamma.  Jag har även hoppat lite så där halvgraciöst över lapptäcket för att platta till det än mer.  Men njaa....  Det ser INTE bra ut.  Nu får jag hoppas att naturen läker sig själv och att tuvorna växer fast i hålen igen.  Kanske, kanske ser det bättre ut till våren i alla fall.

Vad har jag lärt mig av detta nattliga besök?  Jo, att jag skall lita på mina instinkter.  Nu vet jag att det är befogat att hjärtat klappar på i 190 knyck och att obehagskänslan är på riktigt.  Nu vet jag på riktigt vad som lurar där ute i mörkret.  Jag har ju hela tiden känt av vildsvinens närvaro även om jag har försökt övertyga mig själv att det bara är rådjur som knakar och brakar runt knuten.  Nu vet jag.  Det är inga rådjur.


Foton;  Muminmammans privata.                

Uppbrott

"Mamma!!  Vet du, de har svarat mig från Irland och de kommer att ringa upp mig under dagen!"  Mumin lät hur exalterad som helst men mitt hjärta sjönk djupt, djupt ner i magen.  Jaha, nu var stenen satt i rullning och jag kunde ingenting göra.  Jag kände på mig att det här skulle gå Mumins väg och det skulle leda till både det ena och det andra.  Och så blev det naturligtvis. 

Mitt egen "lilla" Mumin flyttar till Irland. Tidigt på söndags morgonen lyfter planet till Dublin och Mumin blir borta minst ett år.  Självklart tycker jag att detta är hur roligt som helst för honom och bara tänk att få åka iväg och jobba i ett annat land!  Så spännande!  Men lite förfärligt är det allt för en hönsmamma som helst har ätteläggen på en armlängds avstånd. 

Allt har gått i en rasande fart. Flygbiljett och biljett vidare till den nya hemorten har bokats .  Abonnemang har sagts upp, hyreskontraktet likaså.  På bara någon vecka har Mumins studentlya packats ner.  Lappar om billiga möbler till försäljning har satts upp på studentboendet.  Böcker och köksattiraljer har packats ner och skall forslas upp till mig.  Kläder har sorterats i vad som skall tas med nu, senare och vad som skall läggas undan.  Funderingar över hur i hela friden han skall få med sig allt har stötts och blötts.  Lösningar som har förkastats har tagits upp igen som ett fullgott alternativ.  Det är väl mest jag som har ältat om både det ena och det andra - det medges - för Mumin verkar ha det mesta under kontroll.     

Samtidigt har det varit lite mysigt med allt förberedande.  Vi har suttit på varsitt håll med telefonerna i örat och tittat på den nya hemorten på internet.  Det verkar vara en fin stad.  Konst- och musikliv blomstrar och studenterna utgör en tredjedel av stadens befolkning.  Kan det bli bättre för en ung man i sina bästa år?  Vi har kollat in var den nya arbetsplatsen ligger och vi har pratat om boende, bankkonton och telefon.  Jag har redan kollat flyg till Irland långt in på vårkanten och jag grämer mig för varje kampanj som tar slut innan jag har bestämt för när och om jag kan åka.  Mumin har bestämt informerat mig att han helst vill vara lite installerad innan jag våldgästar honom och det kan jag väl förstå.  Jag får lugna mig lite.  Jag hinner nog.

Jag har alltid drömt om att få åka till Irland.  Däremot har jag aldrig drömt om att ett av mina mumintroll skulle flytta dit.  Men det är inte helt fel.  För nu äntligen kommer jag att få besöka denna vackra, vilda ö som lockat mig så!


Illustration youkka livejournal russia