Majsfält

Vi har ett stort majsfält alldeles in på knutarna. Det är första gången och det känns lite "spooky" så här i allhelgonatid. I många amerikanska skräckisar så är det ute i majsfält det händer saker. De springer för sina liv jagade av de mest fasanfulla mördare. Man kan ju undra vad det är med amerikaner och majsfält. Men det är klart jag har väl också funderat ibland vad som döljer sig där ute i majsfältet. Speciellt nu då höstmörkret är här och det rasslar och har sig i den höga majsen. Hua!

För många år sedan då vi bodde i den gamla fina skånelängan utanför Lund hälsade Mårran och Hemulen på en höst. Jag och Mårran var på väg till Lund för att handla då vi körde förbi ett majsfält. Vi hade knappt sett något sådant innan och vi blev alldeles till oss. Än mer glada blev vi då vi såg skylten med självplock. Vi for ut ur bilen som två jehun för här skulle det plockas majs så det stod härliga till.

Vi begav oss in i det enorma fältet och plockade och plockade. Vi hade ingen aning hur majsen skulle vara så vi plockade urskillningslöst. Det var så roligt! Majsen stod hög och grann och vi nästan tappade bort varandra. Vi kände oss som Laura och Mary i Laura Ingalls Wilders böcker. Böckerna som vi båda älskade och levt oss in i och som vi hade läst otaliga gånger. Efter att vi plockat ett tag märkte vi att det faktiskt var skillnad på majs och majs. Och båda hade vi famnen full av omogen majs! Vad skulle vi nu göra!?! Vi tittade oss omkring och började slänga bort det vi hade i famnen så omärkligt vi kunde. Vi skrattade och skrattade och skämdes lite grand. Då vi äntligen samlat oss plockade vi våra famnar full av mogen majs!

Väl hemma igen blev Hemulen mycket snopen då vi berättade om vårt äventyr. Han hade också velat vara med i ett sådant äventyr! För majsfält fanns ju inte på de breddgrader som han kom ifrån. På kvällen åt vi de kokta majskolvarna med god aptit. Denna gång kände vi oss som Långben i Kalle Ankas julprogram.

Kakor

Nu börjar det bli VÄL bra. Jag har gått in i någon sorts kakbakningsperiod. Jag är inte speciellt förtjust i att baka och nu har jag lyckats åstadkomma tre bakverk på en vecka. Detta måste upphöra omedelbart för detta är inte alls bra för min vikt!! Jag har redan lyckats lägga på mig åtta kilo sedan olyckan. Alla kilon som en följd av ren tröstätning och brist på motion. Tre månader i rullstol sätter sina spår. Jag lovar.

Senast jag hade en helt galen bakningsperiod var för cirka tjugo år sedan. Det var på den tiden då Storstadsfilifjonkan och hennes man trodde att fisk och gäster börjar lukta efter tre veckor och inte efter tre dagar. De gästade oss en sommar då vi bodde i den vackra gamla skånelängan utanför Lund. Storstadsfilifjonkan och jag bakade varje dag. Varje dag!! Vi var helt sålda på toscakaka och en sockerkaka med apelsinsmak. Jag kommer ihåg att det smakade himmelsk. Varje dag. Det var på den tiden då man kunde stoppa i sig hur mycket som helst. Utan att det märktes på vågen. Så är det inte nu.

Jag tror att denna bakningsmani också är ett kvitto på att jag snart är färdig med att gå här hemma och skräpa. Jag börjar bli hel igen helt enkelt. Jag orkar lägga min energi på något annat än rehabilitering. Jag är också lite trött att bara hålla på att läsa böcker och titta på TV. Varför skulle jag annars baka så här ofta? Det kan ju inte bero på att jag är in i vassen svag i köttet och måste ha något sött till kaffet. För det brukar jag aldrig annars vilja ha. Eller?

Höst

Nu är det höst på riktigt. Träden har inte speciellt mycket löv längre och det blir allt mörkare och kallare för var dag. Nu då vi har gått över till vintertid tänds lamporna i mina fönster redan vid 17-tiden för att jaga bort mörkret. Många tycker att det är dumt med vintertid och tycker att det är slöseri att ha det ljusare på morgonen. Jag tillhör inte dem. Då jag jobbar så stiger jag upp redan vid 04.45 och går till bussen en timme senare. Vid 08-tiden, drygt två timmar senare, är jag framme vid mitt jobb. Med vintertid blir det ljust under resan. Det betyder otroligt mycket att det är ljust, att solen hinner gå upp, under min långa resa till jobbet. Jag känner mig piggare och gladare då jag kommer fram. Tids nog så kommer det eviga mörkret längre fram i vinter då det är mörkt hela vägen till och från jobbet.


Mumin har varit hemma på långpermis från lumpen och åkte tillbaka först igår. Han fick höststäda i trädgården och bära in sommaren i uthuset. Pelargonerna och den fina dahlian i sina krukor bars in nu då frostnätterna är i antågande. Själv kunde jag ju inte hjälpa till utan fick nöja mig med att vara kommendora. Han fick slita och släpa för vissa av krukorna är stora och tunga. Till våren planterar vi om pelargonerna och tar ut dem igen. Dahliaknölarna, som vi tagit upp ur sin kruka och låter ligga på tidningspapper, får en ny kruka. Lika vemodigt som det är att plocka undan sommaren lika roligt är det att ta fram den igen.


Nu lyser en ensam kruka på vår trappa. Jag har valt en fin, spröd krysantemum i lilamelerad färg. Den står så fint i sin kruka och den går så fint ihop med huset. Till allhelgonahelgen skall den få sällskap av en ljuslykta i mörkret.

Post

Nu för tiden får man inte så ofta brev med posten. Förutom då man fyller år och så räkningarna förstås. Allting sker via datorn - man skriver, man ringer och man vill kan även se varandra via datorn.

Annat var det "förr i världen". Jag hade flera brevvänner i olika länder och många av dem brevväxlade jag med i flera år. Brevvännerna hittade man i veckotidningarnas brevvänsspalter eller så var det någon skola som sände en förfrågan till min skola. Det var mycket trevligt med brevvänner och allt som oftast fanns det ett brev som väntade när man kom hem efter skolan. Sedan hade jag ju också breven från kärleken som inte bodde på orten. Han var prästson och sände brev till mig flera gånger i veckan. Med blossande kinder sprättade jag upp breven och läste med iver om vad han hade gjort sedan det senaste brevet.

Det senaste halvåret har det dock hänt saker i min brevlåda. Nu då jag har varit sjuk har jag fått brev och paket i min postlåda flera gånger. Det har varit små och stora paket med böcker och trevliga "krya på dig" kort från vänner och bekanta. Jag har t o m fått flera kort och paket från jobbrelaterade kontakter som jag inte annars har kontakt med privat. Även blombuketter har hittat hem till mig från kunder som önskat se mig på benen snart igen. Denna omtanke har värmt mitt hjärta.

Jag tycker det är väldigt trevligt att få brev och vykort i min brevlåda. Det är alltid roligt att få ett vykort från någon som är ute på äventyr! Man känner sig lite delaktig när man får se var de varit någonstans och man önskar att man själv fått vara med. Jag försöker alltid sända vykort till nära och kära då jag är ute och reser. För jag vet hur glad jag själv blir när jag får ett vykort i brevlådan.

Korvsoppa

Häromdagen gjorde jag korvsoppa. Det var regn och rusk utomhus och jag kände mig frusen och kall. Soppa skulle värma gott, tänkte jag, och rotade i frysen efter knackkorven som Lilla My hade släpat hem från storstaden. Jag skrev i Facebook att jag skulle göra korvsoppa och Nenne på Åland hojtade att det var en bra idé så det skulle hon genast göra. Lilla My, som också var ute på Facebook, blev alldeles till sig och skrev att det ville hon också göra någon dag.


Lilla My ringde ikväll efter att hon kom hem från jobbet. Nu skall jag göra korvsoppa, sa hon, så nu får du hjälpa mig. Hon hade aldrig gjort korvsoppa själv innan så hon ville ha handledning genom hela proceduren. Med telefonluren tryckt intill sitt öra lade hon en tärning grönsaksbuljong i 5 dl vatten. Medan det kokade upp skalade hon 2 mellanstora potatisar som hon tärnade ner i buljongen. Därefter slantade hon ner en morot och lade även i en klyftad lök. Några pepparkorn och lagerblad åkte också ner. Det fick nu koka i ca 10 minuter. Under tiden tog hon fram prinskorv, som är en mycket god ersättare för finsk knackkorv, och skar ner även den i slantar. Hon slängde i korven och så fick det koka 5 minuter till. Lilla My knaperstekte också lite bacon som hon toppade soppan med. Nu var vi klara och hon avsmakade soppan som hon tyckte smakade ljuvligt. Hon var så glad och nöjd med sin första korvsoppa! Hon bestämde att hon skulle överraska Sniff med sina nya talanger någon ruggig dag i höst då han minst anade det!


Korvsoppa tror jag är något väldigt finskt. Jag har aldrig hört talas om någon "rikssvensk" som gör korvsoppa. Då jag har sagt att gjort korvsoppa tittar de alltid väldigt misstänktsamt på mig och undrar vad jag pratar om. Det finns oändliga varianter på denna härliga soppa. Ibland lägger jag linser i soppan, skivar ner vitlök eller häller i en burk tomatkross. Vi tycker också att det är makalöst gott att tärna ner några bitar ost i vår varma sopptallrik.

Jag ids inte tala om hur rikssvensken tittar på mig då jag berättar att jag gjort korvsås.........




Bilden är från Tove Janssons bok "Muminmammans kokbok".

Väninnor

Idag skall jag få besök. Det är en helt vanlig vardag men min väninna R har tid för mig idag. Det känns jätteroligt. Då man har varit bunden till hemmet så länge som jag nu varit så är det trevligt med lite avbrott. Jag går förvisso på sjukgymnastik 2 ggr / vecka men det ersätter inte att någon kommer och hälsar på. Jag har bakat en toscakaka och den skall vi smaska på. Jag var tvungen att avsmaka den redan igår för att se om den höll måttet. Det gjorde den!


Väninnan R var den första som kom och hälsade på mig efter olyckan och min vistelse på sjukhus i Tyskland. Hon ringde och frågade om hon fick komma dagen efter att jag kom hem. Hon handlade en stor frukost till oss och den avnjöt vi denna majdag. Min rullstol kom till arbetsterapin den morgonen och hon åkte och hämtade den till mig. Det förväntas att man ordnar hämtning av dylika saker själv så det gäller att ha släkt och vänner till hands. De andra sakerna såsom gåstol, duschstol, toastol m m hade barnens farmor hämtat dagen innan. Väninnan R, som är en mycket praktisk och händig väninna, satte ihop rullstolen i ett nafs. Det var inga svårigheter alls för henne!


Vänninan R har funnits vid min sida i många år. Vi träffades via jobbet i början av 90-talet och har hängt ihop sedan dess. Hon har funnits där i med- och motgångar. Hon har lärt mig hur man renoverar hus och vi har målat om i ett antal av de hus som jag bott i. Hon har bara kavlat upp ärmarna, spottat i nävarna och tagit itu med det hela. Hon hjälpte mig mycket med Snorkfröken, Mumin och Lilla My då de var små. Hon bodde hos mig då jag var tvungen att arbeta på någon mässa på annan ort och jag inte kunde få hjälp med barnen. Även då kavlade hon upp ärmarna, spottade i nävarna och tog itu med det hela.


Väninnan R fick barn mycket senare än jag fick och hennes lilla påg har börjat skolan nu. Vi hinner kanske inte ses så mycket nuförtiden och våra liv har kanske varit i "ofas" ibland. Men jag vet att hon alltid finns där för mig. Såna väninnor är guld värda!

Lilla My

Nu har Lilla My åkt tillbaka till storstaden. Innan hon åkte ställde hon och Mumin i ordning hennes gamla rum till mig. Lilla My hade det finaste rummet på ovanvåningen med en fantastisk utsikt över havet och ängarna. Lilla My och Mumin tyckte det var bättre att jag fick det rummet i stället för att det skulle stå och vänta på att Lilla My kom och hälsade på ibland. De har gjort så fint i rummet till mig! De har ställt soffan framför fönstret så jag kan sitta där och njuta. Tänk att få krypa upp i soffan, dricka te, läsa en god bok och blicka ut över havet! Nu då jag har flyttat upp på ovanvåningen har leveransen av morgontidningen upphört. Jag kan ju inte begära att min "paper boy" skall klättra upp till mitt fönster! Därför hoppar jag själv ut på mina kryckor och hämtar tidningen i den becksvarta morgonen.

Lilla My hade städmani innan hon åkte. Hon gick igenom stora garderoben med mig och vi fick ihop 5 stora plastsäckar med kläder, skor och väskor. Dem skall vi ge bort till dem som behöver sakerna bättre. Då Snorkfröken hälsar på nästa gång får hon ta med sig säckarna och köra in dem till "De hemlösas hus". Man samlar på sig alldeles för mycket!

Lilla My hade övervikt på sitt bagage då hon flög tillbaka till storstaden. Detta fastän hon hade nästan 2 personers bagagevikt sig tillgodo. Hon åkte upp med en vän, som inte hade så mycket bagage, och han överlät en del till Lilla My. Hon behövde inte betala böter men fick en tillsägelse att kanske inte ha med sig så mycket nästa gång. Men det är inte lätt att flytta så långt bort! Lilla My vill ju ha med sig så mycket som möjligt av sina saker till sin lilla etta med kokvrå. Snart skall Mumin och Snorkfröken åka upp och hälsa på Lilla My. Då skall de alla trängas i hennes lilla lägenhet. Jag önskar att jag kunde åka med!

Lilla My är inte helt allena i storstaden. Sniff, Lilla Mys pojkvän, gör sin värnplikt i närheten. Han kan hälsa på Lilla My både på vardagskvällar och under helgerna. Lilla My har också sin moster Filifjonkan och hennes familj nära till hands. Hos Filifjonkan kan hon hälsa på när hon vill. Där kan hon umgås med sina kusiner och deras katter om hon känner sig ensam och liten. Det känns bra för en muminmamma att veta!

Bilden är tagen ur Tove Janssons bok "Muminmammans kokbok".

Filmfestival

Detta kan inte vara sant!! VAD hade jag tänkt på då jag packade min resväska?? Inte mycket -det stod klart! Jag stod i mitt hotellrum i San Sebastián och tittade klentroget ner i min resväska. Jag tittade ner på min svarta cocktailklänning. Intill den låg ett par bruna festskor. Med fransar! Om 1 timme skulle jag gå på röda mattan, som VIP gäst på filmfestivalen i San Sebastián, tillsammans med den lilla grupp jag reste med. Storstjärnor som Kevin Costner och Robert Duvall skulle komma denna kväll. Men det fanns inget annat att göra för mig än att bita i det sura äpplet och hoppas att ingen noterade etikettsbrottet.

Jag klädde upp mig till tänderna, make upen glänste, örhängena dinglade långt ner på halsen och jag kände mig jättevacker. Vi kom fram till festivalen och blev avsläppta vid röda mattan. Åskådarleden var dubbla och det fotades och tjoades då vi gled fram som filmstjärnor. Det kändes helt surrealistiskt och jag glömde mina skor. Känslan att gå där och svassa var enorm och vi kände oss alla som "kung för en dag".

Vi satte oss på våra platser ganska långt bak i salongen. Filmen började och vi satte oss till ro. Sanningen att säga kändes filmen ganska seg och en i sällskapet bestämde sig för att sträcka på benen. Han hade även spanat in några lediga platser längre fram som han tänke sätta sig på i stället. Efter den lilla nypan luft återvände han till salongen men denna gång till sin nya plats. Han satt i godan ro och tittade på filmen när någon knackade honom på armen. Där stod en säkerhetsvakt och bad att han skulle flytta sig för platsen var redan upptagen. Men mannen som stod bakom vakten, Kevin Costner, skakade avvärjande på huvudet och satte sig på en stol lite längre bort. Ridå!

Yoga

Jag kommer som vanligt först av alla. Rummet är försänkt i mörkrer, det doftar rökelse och musiken hörs svagt i högtalarna. Där framme sitter instruktörerna och tonar in sig innan passet skall börja. Jag går bort till det högra hörnet, längst bak, och markerar två mattor till mig och väninnan. Det är vår plats, lite i skymundan, för vi känner oss inte så klumpiga där. Jag lägger mig ned och slappnar av. Jag hör hur rummet fylls på och jag känner hur väninnan lägger sig på mattan brevid. Hon viskar ett hej, vill inte störa mig i min halvslummer.

Nu börjar vi och instruktörerna leder oss varsamt och behagligt genom vårt pass. Vi sjunger mantra. Vi tar oss genom djupandning och eldandning. Vi stimulerar chakrasystemet, såväl rot - som sexualchakrat. Vi gör katt och koställningen. Passet flyter på och vi går från avslappning till meditation. Då händer det. Det som inte skall hända. Någon släpper sig ljudligt i det stilla rummet. Plötsligt känner jag hur väninnan börjar skaka på mattan brevid. Hon frustar och kan inte ligga stilla. Hon kämpar och kämpar, men kan inte hålla emot. Hon brister ut i ett skratt och kan inte sluta. Jag dras med och skrattar så tårarna sprutar. Där ligger vi i ändlösa minuter, två skrattande medelsålders tanter, och försöker skärpa oss. Äntligen kommer vi till ro och passet genomförs som om ingenting hade hänt.

Passet är över och vi slinker snabbt ut ur rummet. Vi rusar ut i den kalla, mörka oktoberkvällen och skrattar så vi skriker. Vi tar oss snabbt till bilen, tittar på varandra, och undrar om vi någonsin kan visa oss här igen.

Bilderna: Kundalineyoga av Wiveca Hjalmarsson

Här och Nu av Ann-Christine Smith och Elisabeth Magnusson.

Oväder

Jag kan inte sova. Jag ligger och stirrar ut i mörkret. Regnet, som nu övergått till hagel, piskar mot rutan. Åskan mullrar hotfullt där ute. Jag ligger och tänker på Mumin. Mumin som gör lumpen och ligger ute i fält i åtta dagar. Jag undrar om han sover i tältet omedveten om allt runt omkring sig. Eller kanske sitter han eldvakt och har det varmt och skönt vid kaminen. Tänk om han måste leka krig i natt, vara en modig man, och kräla omkring i den svenska skogen. Dygnsur, kall, hungrig och trött. Tänk om han känner sig liten och ensam.

Jag vill bara att lumpen skall vara över nu. Så jag slipper oroa mig att det skall hända Mumin någonting. Jag vill bara att Mumin skall komma hem och bo hos sin muminmamma, ett tag, innan han flyttar till Köpenhamn och sitt Skrutt med det långa, blonda, trassliga håret.

Bilden är tagen ur Tove Janssons bok "Pappan och havet".

Nya vänner

Jasså, står du här. Holger kommer sakta gående mot mig där jag står och lutar mig över mina kryckor. Jag väntar på min servicebil som skall köra mig hem efter mitt pass på sjukgymnastiken. Han stannar till och tittar plirande på mig. "Jasså, du tycker om Formel 1! Jag hörde att du sa det innan idag". Ja, svarade jag, och jag blir så glad då det går bra för finnarna och halvfinnen Rosberg. Han ler och säger: "Jag tycker också om Formel 1. Men jag missade kvällsloppet i Singapore för jag var hembjuden till min dotter på middag. Och det tyckte jag var lite synd för det loppet ville jag ju se!" Vi pratar lite om finnarnas framfart och Holger håller mig sällskap i den varma höstsolen.

Vi pratar om våra barn som bor långt borta och hur man alltid längtar efter dem. Han berättar att han nu har blivit riktigt duktig på att laga mat sedan han blev änkling för ett år sedan. Jag säger att jag alltid gör för mycket mat för att jag fortfarande tror att jag har tre hungriga barn hemma. Jag tipsar honom om att man kan hälla grädde i pyttipannan om man vill känna sig lite lyxig någon dag. "Oh, säger Holger, det har jag aldrig smakat. Det skall jag göra någon dag!"

Nu kommer bilen och chauffören hjälper mig in. Holger står kvar och tittar på. Nu kör vi och jag vinkar till Holger som ser liten och skör ut. Han höjer handen och går hemåt i solskenet.

Rädsla

Det är mörkt då jag ger mig av på morgonen till mitt jobb. Mörkt som i en säck. Inga gatlampor som lyser. Endast månen och stjärnorna visar vägen då jag 05.45 hastar till bussen i mörkret. Jag är rädd. Det prasslar och knakar. Susar och viner i träden. Tystnaden skärs sönder av vansinnesskrik. Så låter det i mina öron. Hjärtat bultar och jag går mitt på vägen för att inte gå för nära den farliga skogen eller för nära hästhagen var dimman ligger tung. Långt där framme ligger slottet och busshållsplatsen. Den trygga, gula, varma bussen som tar mig till storstaden och tåget. Snart, snart är jag framme och kan pusta ut!

Jag sitter på tåget och berättar om min rädsla för min vän. Rädslan för mörkret. Rädslan för det oväntade. Rädslan för att den galne, brunstige, råmande kronhjorten skall gå till anfall. Tuf, min snälle, rolige vän, betraktar mig tankfullt och säger; " Jag tror inte kronhjorten är ute efter honor på två ben"! Jag skrattar befriat. Han har naturligtvis rätt. Vad fantasin kan skena i mörkret!

Jag ids inte berätta om min rädsla för den galne, grymtande vildsvinsgalten som skriar i min trädgård om kvällarna. Min rädsla för att han skall jaga mig längs vägen och spetsa mig på sina vassa betar. För jag tror att min vän skulle säga: " Det förstår du väl, det är klart att han jagar dig. Han vill ju att flocken skall vara intakt"!

Bilden är ur Tove Janssons bok "Hur gick det sen?".

Min finska orkidé

Förra hösten då jag var hälsade på mina föräldrar,Mårran och Hemulen, köpte jag en vacker orkidé. Jag och Mårran gjorde "Vasaloppet" en dag vilket inkluderade ett besök på Prisma. Hemulen lämnade vi hemma. Han hade fullt sjå att sopa, vattna och dona med alla blommor på sin och Mårrans stora inglasade balkong. Orkidén var på extrapris och jag hade aldrig sett någon sådan innan. Den paketerades nogsamt med mycket papper omkring sig och lades ner i mitt handbagage då jag skulle åka tillbaka till Skåne. Väl hemma fick den en fin plats i vardagsrummet fastän den var tilltufsad och decimerad på blommor efter resan.

Denna höst blommor den fantastiskt vackert. Den har tre stänglar varav den ena har 7 blommor och de två andra är ännu i knopp.

Mårran är kraftigt avundsjuk. För orkidén som hon köpte samtidigt blommar inte alls. Tvärtom så ser den helvissen ut, ja nästan halvdöd verkar den vara! Mårran har föreslagit att jag skall klippa bort de två stänglarna med knoppar. Hon hävdar att min orkidé inte behöver ha så mycket blommor då hennes inte har några blommor alls. Men jag tror jag struntar i vad Mårran säger.

Min orkidé är en korsning och bär det vackra namnet "Beallara Peggy Ruth"

Elsa

Vad skall hon heta, undrade Snorkfröken då hon ringde mig på kvällen. Jag vet inte, svarade jag sanningsenligt. Jag har inte hunnit fundera än och jag har ju bara sett henne på bild, tillade jag lite förvirrat.

Jag hade efter moget övervägande beslutat mig för att bli fodervärd till en liten birmakattunge. Jag hade 2 söta honor att välja mellan. Jag kunde inte bestämma mig för vilken jag ville ha förrän jag träffat dem. Vi träffade kattungarna i fredags och det dröjde inte länge förrän vi förstod att det var den kavata och keliga lilla Kiss me Quick som skulle följa med mig hem.

Snorkfröken och jag hade bestämt att Elsa, som hon nu heter, skulle vara en överraskning. Mumin, som inget visste, blev så glad, så glad! Han tog lilla Elsa i sina stora muminhänder och tryckte henne ömt mot sin kind. Snorkfröken och jag blev alldeles rörda då vi såg glädjen i Mumins ögon.

I kväll skall vi överraska Lilla My som kommer hem med kvällsflyget från Stockholm. Snorkfröken och hennes sambo Snusmumriken hämtar henne på flygplatsen. Mumin och jag skall gömma lilla Elsa i köket. Vi väntar med spänning på att få se glädjen i Lilla Mys ansikte då hon upptäcker lilla Elsa! Vi kan knappt bärga oss!

Passion

Snorkfröken hämtade upp mig vid lunch igår. Hon skulle handla choklad. Fin choklad. Dyr choklad. Hon kör flera mil för att stilla sin passion. Nu skulle även jag förföras av denna nya, dyra last. Jag har redan denna åkomma. Passion för choklad. Men jag inmundigar all choklad, billig som dyr, ljus som mörk. Snorkfröken tycker att jag behöver förfinas i konsten och hon kör mig långt ut på landsbygden till ett litet konditori. Där bakom glas ligger dyrgriparna. Choklad med wasabi. Choklad med lakrits och flingsalt. Choklad med viol. Runda bollar. Små kvadratiska rutor. De ligger på fina brickor och lockar mig med förföriska namn. Jag handlar några bitar. Snorkfröken handlar en hel kartong. Snorkfröken säger att hon skall ha gäster i kväll och bjuda chokladen till kaffet. Jag undrar jag.

Morgontidningen

Jag skulle tro att de flesta får sin morgontidning i brevlådan eller instucken genom brevinkastet. Hade jag bott i Amerika hade den kanske blivit slängd på gräsmattan av någon käck "paperboy". Jag har det dock lite annorlunda. Jag får min morgontidning instucken genom mitt sovrumsfönster. Detta sker någon gång mellan 0600 - 0800. I början försökte "min paperboy", som är en äldre dansk gentleman på över de 80, kommunicera med mig. Han har nu slutat med detta efter att enbart fått oartikulerade grymtningar till svar. Nu sticker han bara in tidningen med ett käckt "paper", "morr´n" eller "good morning". Jag skriker TACK TACK, under täcket, till min halvdöve gentleman. Jag vill ju inte att han skall tro att jag är otacksam. Efter tidningsleveransen begrundar jag mitt nu vakna tillstånd. Bestämmer mig för att stiga upp och göra min morgonlatte. Därefter avnjuter jag tidningen i sängen eller i min länsstol.

Jag undrar vad som händer då jag blir frisk igen och flyttar upp till mitt eget sovrum på ovanvåningen. Kommer min gentleman att klättra upp för stuprännan, likt en skön Romeo, för att leverera tidningen?

Stekt fläsk med löksås

Hur börjar man, tänkte jag. Förstås med något som står Muminmamman varmt om hjärtat - mat... Gårdagens överblivna ångkokta potatisar och morötter stektes upp tillsammans med squash och paprika. Det färska sidfläsket skars upp i tjocka skivor, saltades på båda sidor (JA!!) och stektes lagom hårt. Den hackade gula löken svettades i 15 minuter, fick lite socker och mjöl pudrat över sig och sedan hälldes matlagningsgrädden och vatten över. Såsen smaksattes med lite sherry, kaffe, salt och vitpeppar. Efter småkokande i 5 minuter avrundades smaksättningen med den 12-åriga balsamicon som svärsonen släpat hem från Parma.

Se det var en onsdagslunch som hette duga!