Böcker

Ibland får man frågan vad man har för fritidsintressen. Då skall man helst svara något i stil med; Jo - jag tycker om att gå på gym, vandra i skog och berg, släktforska eller något annat lätt ambisiöst. Jag brukar svara att jag älskar att läsa böcker. Ögonbryn brukar höjas lite lätt och jag nästan kan läsa deras tankar. Läsa böcker!?! Det är väl inget fritidsintresse?? Människan är ju bara lat!!

Jag älskar verkligen att läsa böcker. Finns det något underbarare än att lägga sig i soffan, dra filten över sig och låta sig förflyttas in i bokens värld? Eller att sätta sig tillrätta i länsstolen, dra upp benen och luta sig tillbaka för att hitta den ultimata läsställningen? Känslan är underbar och slår det mesta!

Jag tycker om romaner, biografier och deckare. Böckerna jag läser bör vara av god kvalitet. Välskrivna och underhållande. Faktalitteratur tycker jag är mördande tråkig och dessa ödslar jag ingen tid på. Jag vill bli underhållen och road. Förförd och förlorad. Jag vill bli tagen bortom tid och rum. Känna pulsen slå och kinderna hetta. Jag vill känna dofter och höra ljud. Då är jag besegrad. Då är jag nöjd.

Hur ljuvligt är det inte att hitta en ny författare som sveper med dig över ängarna och ut i rymden? Känna en aha-upplevelse och känna glädjen att ha många böcker kvar att läsa av denne nye hjälte. Att sörja att boken snart är slut och läsa så långsamt som möjligt för att fördröja det kvalfulla slutet på resan. Vemodigt men samtidigt så ljuvligt.

Vad skulle vi göra utan böcker? Vad skulle vi göra utan det skrivna ordet? Livet skulle bli fattigt och tomt. Åtminstone för mig. Jag kan inte leva utan böcker och det skrivna ordet. För mig är det livet.

Illustrationer av Tove Jansson.

Influensa

Jag är förkyld. Dunderförkyld. Med snudd på influensan. Tror jag. I vilket fall som helst så är jag mycket eländig.

Det började i lördags morse. Jag hade väldigt ont i halsen då jag vaknade. Det var en obehaglig överraskning eftersom jag skulle ha gäster på kvällen. Jag kände efter ordentligt och bestämde mig för att det inte var något att yvas över. Lite ont i halsen har väl ingen dött av? Lördagen flöt på och jag ägnade mig åt husbestyren inför kvällen och kände mig pigg och glad. Jag kände överhuvudtaget ingenting av någon förkylning.

När gästerna hade kommit och vi satte oss till bords slog förkylningen till. Jag ömsom frös och svettades. Jag kände mig liten och ynklig. Men jag förstod fortfarande inte att jag var sjuk. Kvällen var trevlig, vi skrattade mycket och gästerna åt och drack med god aptit. Men så fort gästerna hade gått släppte allting och jag fick lägga mig på soffan. Hela kroppen värkte och jag ville bara sova. Jag var så sjuk att jag inte ens kunde gå upp på mitt sovrum på ovanvåningen. Mumin bäddade ner mig i vardagsrumssoffan och klappade om sin muminmamma. Natten var en prövning och febern härjade i min kropp. Jag trodde att jag skulle dö. Det kändes så i allafall.

Nu har det gått några dagar och jag är fortfarande en liten, ynklig muminmamma. Jag är självklart inte så eländig som jag var de första dagarna men jag är fortfarande ganska så dålig. Öronen och halsen värker. Smaklökarna har tagit semester. Jag har fortfarande lite feber och hörseln är under all kritik. Jag hoppas att förkylningen snart flyger sin kos. För så här eländig är det inte roligt att vara.


Illustration Tove Jansson ur Mumintrollets visa.

Vintersäsong

Nu har min favoritsäsong vad gäller idrott på TV börjat. Vintersäsongen. Här skall det ses på längdskidor, skidskytte, nordisk kombination och backhoppning. Och det är med Finland som segrare som gäller. Alltid. Jag kan nog påstå att jag i det närmaste är smått fanatisk. Jag kan bara inte hjälpa det. Fråga mina barn.

Längdskidor är det absoluta favoriten. Det finns inget som slår det. Kampen man mot man eller kvinna mot kvinna. De pressar sina kroppar till det yttersta och dramatiken är alltid gastkramande. Jag bara älskar det. Dreglet som hänger ner från hakan, den borrande blicken som fixeras precis framför skidspetsen, det tunga flåsandet när lungorna arbetar till bristningsgränsen. De vilar aldrig. Inte ens i nerförsbacken. Vi som är uppvuxna med att skida vet vilken prestation de utför. Jag är full av beundran, förstummad, förförd.

Finland är alltid, alltid favoriten. Vem som jag hejar på därefter beror lite på min dagsform. Det kan vara tyskar, tjecker, italienare eller ryssar. Eller någon helt annan som fått min sympati just den dagen. Sällan och aldrig har jag något övers till norrmännen. Jag vet inte varför. De är kanske lite för självgoda för min smak. Detsamma gäller svenskarna tyvärr. Lyckas de inte så är bortförklaringarna många. Väldigt många. Det tröttar att höra på sådant och smaken i munnen blir väldigt besk. Tråkigt, tycker jag.

Nu är mina TV-helger spikade fram till april ungefär. Med vinteridrott av något slag så gott som varje helg. Det är det absolut bästa jag vet. Och då vintersäsongen tar slut har en annan storfavorit precis börjat. Formula 1 - säsongen.

Kreolsk gryta

Idag vräker snön ner här i Nordvästra Skåne. Snön kommer högst antagligen inte att ligga kvar så länge men jag är glad så länge det varar. Det blir så mycket ljusare med snö på marken och livet blir lite lättare i novembermörkret. Och ljuset behövs!

I morgon lördag skall jag ha middag för några av mina vänner. Jag skall bjuda på en gryta som har sina rötter i sjuttiotalet, Kreolsk gryta. Den är så enkel att göra och den är så väldigt god. Det var jättelänge sedan jag gjorde den och den går väldigt snabbt att göra. Jag skall göra grytan i kväll så den får stå och gotta till sig tills i morgon. Här är receptet om någon skulle vilja göra den.

Kreolsk gryta, 6 personer.

900g Fläskfilé
2 Stora eller 4 Små Starka Korvar, typ chorizo
200g Syltlök
230g Svarta Oliver
1 Röd paprika
1 dl Cornichons eller Hackade Ättiksgurkor
4-5 dl Vispgrädde
1 msk Mjöl
1 tsk Mejram
1-2 tsk Salt
2 krm Svartpeppar
Gör så här:
Bryn korven i en tjockbottnad stor gryta. Tag upp korven men spara fettet som blir över.
Stek sedan den skivade fläskfilén i korvens fett. Krydda med ovanstående kryddor och strö på mjölet. Strimla paprikan och dela oliverna och cornichonsen. Häll i allt i grytan och låt det koka i ca 10 minuter. Smaka eventuellt av med spad från syltlöken. Servera med hel bulgur och en grön sallad. Ris eller pasta går också bra att äta till grytan.

Som förrätt skall vi ha Serranoskinka med melon. Till kaffet med avec tänkte jag servera en lakritskaka med limoncellogrädde. Till maten dricker vi rödvin förstås. Sedan får vi se om festen blir lika livad som på bilden här ovan!

Regn

Regn, regn och åter regn! Regn är tydligen det enda som vädret bjuder på i november. Och storm. I natt har det inte varit lätt att sova för stormen och regnet har piskat mot huset. Jag steg upp mitt i natten och gjorde en så kallad säkerhetsåtgärd. Jag tappade upp vatten i en hink på toaletten, tappade upp vatten i vattenkokaren, kollade var jag hade stormköket, ficklampor och ljus. Allt för att inte stå där oförberedd om strömmen skulle gå. För det gör den ofta här hos oss då vinden går över i storm. Man vänjer sig vid det också. Men man vill inte stå där oförberedd.

Regn och sommarstugor är en underbar kombination. Det är väl konstigt? För det finns väl ingenstans som det kan regna så härligt som det kan göra då man sitter i sommarstugan. Ljudet av regnet mot taket och fönsterrutorna. Att sitta och bara titta ut i regnet. Att se hur regnet faller i havet och i gräset. Ett stilla regn som rinner ner för fönsterrutan. Tyst, tyst. Att sedan gå ut igen då regnet dragit förbi och andas den rena luften. Känna lukten av gräs och grusväg. Att se hur marken ångar. Sommarregn i sommarstugan är något man kan längta efter.

Regnet i november är kallt och obarmhärtigt. Regnet i november är ingenting man längar efter. Regnet i oktober är så mycket bättre. Konstigt eller hur?



Illustration av Tove Jansson.

Tanten

Hon stod där ibland i morgonrusningen. Inte alla mornar och inte under så lång tid. Men en höst fanns hon där, nu som då. Hon såg inte ut som de andra. Nej, absolut inte. Hon var ju en vanlig tant. Med vanliga kläder, proper och fin. Hon kunde ha varit min mamma. Jag undrade alltid vad det var som hade hänt. Vad hade hänt i hennes liv som gjorde att hon stod där innan klockan åtta på morgonen. Varför står en äldre tant på perrongen i Malmö och tigger pengar?

Jag grubblade mycket över henne. Helst av allt ville jag bara ta henne därifrån. För hon var så fel på något sätt. Det var så uppenbart att hon inte var en vanlig tiggare. Detta var inte någon person med missbruksproblem. Men varför stod hon då där? Hade hon inte mat för dagen? Kunde hon inte betala hyran? Hade hon inga barn som kunde hjälpa henne? Varför stod hon där??

Jag tycker att hon var oerhört modig. Tänk att ställa sig och tigga pengar då du är cirka sjuttio år. Att ta sig över den tröskeln. Att det inte finns någon annan utväg än att tigga. I Sverige. Så fruktansvärt förnedrande. Att stå där med sin lilla kopp och hoppas på allmosor. Att se hur folk funderar. Att önska sig bort, bort och hoppas att pinan snart skall vara slut.

Jag är en sådan som ger pengar till tiggare. Inte till alla och inte alla gånger. Men jag ger en slant om jag blir berörd. Det finns många som tycker att det är helt idiotiskt att göra det. Jag kan inte hålla med dem. Jag kan inte för mitt liv tro att någon tycker att det är roligt att tigga. Det skulle inte jag tycka i allafall. Däremot tror jag att vi alla mår bra av lite omtanke och medmänsklighet.



Bilden är ur Tove Janssons bok "Sent i november".

Sjukgymnastik

Två gånger i veckan har jag sjukgymnastik. Jag blir hämtad med taxi vid mitt hem och så åker jag ner till sjukgymnastiken inne i samhället. Då passet är över väntar en taxi på att köra mig hem igen. När jag fortfarande satt i rullstol fick jag åka den stora gula bussen i stället. Chauffören kom in och hämtade mig här hemma, körde ner mig för rullstolsrampen, in i servicebussen, surrade fast rullstolen och så körde vi iväg. Då vi kom fram togs jag ur bussen och kördes in på vårdcentralen för att sedan hämtas upp då mitt pass var slut. Tänk så fantastiskt det är ordnat!

Då jag började min sjukgymnastik i somras kunde jag inte göra mycket alls. I början fick jag bara vicka på foten och tårna för att hålla blodcirkulationen i gång. Jag fick ge mig själv spruta med blodförtunnande medicin i magen i två månader för att hålla blodpropparna borta. I början var det alldeles fruktansvärt men jag vande mig vid det så småningom. Det är mycket man måste lära sig!

Sedan dess har det hänt mycket. Då jag skulle gå första gången, med räcken på båda sidor om mig, grät jag. Jag hade glömt hur man gick efter tre månaders stillasittande i rullstolen. Jag hade glömt hur man satte en fot framför den andra för att komma framåt. Jag var så rädd och stäckan på cirka sex meter var oändlig!

Nu har jag ett mycket varierat gympaprogram. Jag har tyngder på benen som jag måste lyfta. Två kilo på det sjuka benet i framåt sträck. Fem kilo på det friska benet. Sträckningen bakåt är inte alls lika lätt. Där har jag endast femhundra gram på det sjuka benet och tre kilo på det friska benet. Ännu får jag inte göra mera avancerat än så med bentyngder. I mitt program ingår också att jag ligger och balanserar på pilatesboll för att stärka mitt bäcken. Det känns skönt för ryggen men det är ack så jobbigt för mitt sjuka knä! Jag stärker även min rygg och min hållning med olika dragapparater. För resten av kroppen skall också hållas igång!

Nu får jag cykla åtta minuter på motionscykeln. Med motståndet inställt på noll. Även det är ett stort framsteg. Innan kunde jag inte cykla alls. Jag kunde inte trampa runt utan fick bara sitta och "vispa" med mitt sjuka ben. Trappträningen har vi tagit bort eftersom jag nu har flyttat upp till mitt sovrum här hemma och får trappträning automatiskt så att säga.

Mina pass på sjukgymnastiken går snabbt och jag tycker det är väldigt trevligt att komma dit. Jag känner hur jag blir starkare i kroppen och i mitt ben. Vartefter som jag blir bättre får jag mer avancerade uppgifter. Det tråkiga är att jag aldrig får upp ångan tillräckligt för att bränna kalorier. Men det kommer det med. Då jag är tillräckligt bra i mitt knä. Jag går ju med kryckor nu. Bara en sån sak!

Illustration av Tove Jansson.

Sent i november

November är ingen rolig månad. Träden har tappat alla sina löv. Åkrarna ligger bruna och visset gult gräs ligger tätt intill marken. Molnen hänger tunga över landskapet. Det regnar nästan varje dag. Vinden är hård och byig. Mörkret sänker sig tidigt på kvällarna och det är som förgjort att stiga upp på morgonen. November månad gör ingen glad. Men att gräva ner sig i självömkan är ingen lösning. Det är nu vi skall rå om varandra, mysa tillsammans och hitta på saker att göra.

Varför inte baka en kaka till kaffet på eftermiddagen eller till den mysiga testunden? Ring väninnan och bjud hem henne på en enkel middag och ett glas vin. Sätt näsan i en trevlig bok med filten svept runt kroppen. Gå på bio eller hyr en eller flera filmer och ha din egen filmfestival i helgen. Tänd brasan och se hur lågorna dansar i den öppna spisen. Gå på muséer och titta på konst. Gör allt det där mysiga och trevliga som du tänkt göra så länge men inte fått gjort.

Själv tänder jag ljus i alla fönster i vardagsrummet om kvällarna för att hålla mörkret borta. Nästa helg har jag bjudit in några av mina vänner på middag på lördag kväll. Då skall vi äta gryta, dricka vin, filosofera och må bra. Idag skall jag trotsa ovädret och besöka väninnan S nya projekt "Öppen verkstad". Nästa söndag skall jag hälsa på Snorkfröken och Snusmumriken som trotsar mörkret med öppet hus för sina vänner inför julskyltningen. Gör det bästa av just denna dag är mitt måtto i november. Det gör det hela lite bättre på något sätt. Att i alla fall försöka mota mörkret och tungsinnet som hotar ta över.

Snart kommer december med alla ljus i fönster och trädgårdar. Då känns allt lite lättare igen. Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus såsom väninnan A på Åland så riktigt påpekade.




Illustration från boken "Sent i november" av Tove Jansson.

Mumin kommer hem

I går var jag och Snorkfröken i Halmstad. Vi var högtidligen inbjudna till Mumins regemente. Mumin lämnar militären i morgon, fredag, och hans regemente hade inbjudit till " Utryckningsceremoni". De värnpliktiga skulle avtackas för sin tid i det militära med en ceremoni som även de anhöriga kunde bevista. På programmet stod musik av musikkåren, inmarsch och ceremoni på kaserngården. Efter detta var det kaffe på soldathemmet.

Det blåste kalla, snåla vindar i Halmstad i går. Jag satt i min rullstol med filten tätt svept om min frusna kropp. Eftersom ceremoni skulle ta sina modiga en och halvtimme kunde jag inte ha mina kryckor att luta mig på. Det skulle ha varit alldeles för jobbigt för mig. Ceremonin var mycket pampig och talet som chefen för bataljonen höll var kraftfullt och tänkvärt. Jag kände mig väldigt stolt över Mumin!

Detta var första gången som jag hade tillfälle att besöka Mumin på hans regemente. Det har varit uppvisningar tidigare under hans utbildning men då har jag varit för sjuk för att kunna göra resan. Så det är bara Snorkfröken, Lilla My och hennes Sniff samt Mumins eget Skrutt som besök honom tidigare. Det var verkligen i sista minuten som jag fick tillfälle att komma dit!

Kaffet efter ceremonin serverades i soldathemmet. Soldathemmet hade en cafeteria, biljardbord, flera TV-appartarer och mysiga soffor. Där kan soldatgossarna fördriva sina lediga kvällar med läsning, spel och umgänge med varandra. Det var väldigt trevligt att se hur armens gossar har det!

Min Mumin kommer hem till sin Muminmamma i morgon. Åtminstone för ett tag. Men snart flyttar han ju vidare till studier, Köpenhamn och sitt lilla Skrutt. Men än en tid får jag njuta av att ha honom hemma!

Bild ur Tove Janssons bok "Mumintrollet hittar hem". Illustration: Harald Sonesson.

Bastu

Då jag flyttade till Sverige för länge, länge sedan blev jag väldigt konfunderad. Jag trodde att Sverige och Finland hade samma bastukultur. Men där var jag HELT fel ute!

I Finland har man gemensam bastu i källaren i alla höghus. Nu för tiden finns det t o m bastu i nästan alla nybyggda lägenheter. I den gemensamma bastun i höghusen kan man boka tid för sig och sin familj för bastubad. Då jag kom till Sverige letade jag förgäves efter bastun i höghusen. Jag ville ju skriva upp en tid för bastubad minst en gång i veckan. Det enda jag hittade på källarplanen i Sverige var den gemensamma tvättstugan och källarförråden. Detta var i det närmaste en katastrof för mig som var van att bada bastu minst en gång i veckan. I flera år kände jag mig smutsig och tyckte aldrig att jag blev "riktigt ren". Jag fick ju aldrig svettas ut smutsen. Men man vänjer sig vid det mesta och jag har motvilligt fått acceptera att jag inte får bada bastu varje vecka.

Vi hade fredagsbastu i vår familj hemma i Finland. Då hade Mårran också bakdag. Varje fredagkväll efter bastun fick vi varma bullar och iskall mjölk. Ibland hade Mårran bakat munkar och dessa satte vi oss, så många vi kunde, medan värmen efter bastun behagligt spred ut sig i kroppen. Det var härliga tider!

Det finns inget så ljuvligt som en finsk, vedeldad, fuktig bastu. Finsk länkkorv som ligger på bastustenarna för att avnjutas med den kalla ölen efter bastun hör till. Likaså doppet i havet eller rullandet i snön. Bastubad är ett absolut måste då jag är hemma i Finland och hälsar på. I Sverige är bastun torr och ljummen och inte speciellt tilltalande. Det är faktiskt så och jag är den förste att beklaga detta. Jag är inte förvånad att många svenskar använder sina bastur som förråd hemma i villan. För vem kan vilja tillbringa en fredagskväll i den svenska bastun?

Sovrapport och gäster

Jag antar att ni är nyfikna hur det står till med min sömn. Första natten märkte jag knappt någon skillnad. Jag vaknade varje timme precis som innan. Jag låg där tryckte på mina akupunturploppar och somnade förvisso snabbt om varje gång och hade ingen vargtimme vid fyrasnåret.

I går kväll hade jag mycket svårt att somna. Jag tryckte febrilt på plopparna och undrade varför jag låg vaken. Men sedan somnade jag tvärt. Nästa gång jag vaknade var klockan sex på morgonen. Jag hade sovit sex timmar i sträck utan att vakna en enda gång! Jag trodde knappt det var sant. Jag tog mina kryckor och hoppade ner för trapporna från ovanvåningen, ut i höstmörkret och tog min morgontidning. Ner i sängvärmen igen, läste tidningen en bra stund, sedan tryckte jag och hade mig på mina ploppar och vaknade nästa gång halv tio. Halv tio!! Undrar just om detta bara är en tillfällighet och denna sömn är ett resultat av att jag sovit alldeles för litet alldeles för länge. Eller så fungerar mina akupunkturploppar! Det hade varit underbart om det är så. Fortsättning följer.

I går ringde telefonen vid lunch. Det var E-L från jobbet som ville komma och hälsa på. Vi hade inte setts sedan i våras innan olyckan hände. Hon tog med sig sin man och körde de två timmarna från sitt hem som ligger nästan i andra ändan av Skåne. Det var så roligt att hon kom och hälsade på! Vi drack kaffe, åt "köpekakor", vi pratade och flamsade om jobbet. Och det kändes så trevligt att få prata jobb igen! Hon hade med sig den magnifika orkidén ni ser på bilden. Även de söta tomtarna fick jag som en påminnelse om vilka tider som snart står för dörren.

Musik

I vår familj gillar vi att lyssna på musik. Lilla My, Snorkfröken och jag har ganska lika musiksmak medan Mumin har en helt egen musikvärld.

Mumin gillar Death Metal. Jag hade förvisso hört talas om den men aldrig lyssnat speciellt noga. Jag hade heller igen aning om att Death Metal var en av många metalgenrer. I min oskuld trodde jag att det endast fanns en, möjligen två, sorts metalmusik. I dag vet jag bättre. Mumin har nogsamt informerat mig att det finns bl a Death Metal, Goth Metal, Heavy Metal, White Metal, Power Metal osv osv. Det finns tydligen hur många som helst. Och att det är JÄTTE skillnad på dem. Sanningen att säga så hör jag inte att skillnaden är så stor. Men jag tror honom då han säger att det är det. Ett tränat öra hör det förstås.

Vi flickor gillar pop, rock och indie. Vi gillar att gnola med i ballader och sjunga med i popdängorna. I somras var jag, väninnan C, Lilla My och Sniff på konsert med Håkan Hellström och Kent. Det var riktigt roligt. Då satt jag fortfarande i rullstolen och fick sitta på rullstolsrampen med fin utsikt över scenen. Bara det var en upplevelse i sig. En dag senare var jag, väninnan C och Snorkfröken på konsert med Paul Potts. Även då fick jag sitta på rampen. Jag fick ha ledsagare med mig på rullstolsrampen på båda konserterna. Ingen av ledsagarna hade någonsin haft en sådan fin placering på en konsert. Då var jag mycket populär kan jag säga.

Jag brukar sända musik på helgerna till mina vänner på Facebook. Inte varje helg, men nu som då. Jag tycker om känslan att veta att just denna helg sitter mina vänner ute i världen och lyssnar på musik som jag valt att sända till dem. Då känner jag att mina vänner är nära och inte så långt borta. Det är en härlig känsla.

Akupunktur

Ända sedan olyckan hände har jag haft problem med sömnen. Innan dess somnade jag och sov mig genom natten utan några problem. Nu är det som förgjort.

Mina nätter är sömnlösa kan man säga. Jag somnar men sedan vaknar jag efter en timme. Sommar om och vaknar igen efter en timme. Vid fyratiden har jag svårt att alls somna om. Jag ligger i min säng och tittar i taket och önskar inget hellre än att få sova.

Varför är det så här? Jag tror att det beror på att jag vill vända mig i sängen hela tiden. Jag kan inte vända mig naturligt längre. Jag kan inte vända mig utan besvär och "hårt arbete" och därför vaknar jag. Ett obehindrat vändande i sängen finns inte längre. Det sätter mitt knä stopp för.

Nu har jag fått hjälp. Hoppas jag. Jag har fått "akupunkturploppar" i mina öronsnibbar. Örat är nämligen, precis som fotsulan, en karta på kroppen. Har jag ont eller besvär någonstans i kroppen så ger det utslag på örat och öronsnibben. Sömnpunkterna och mitt onda knä gav kraftiga reaktioner i örat. Därför sitter där fyra ploppar i mitt vänstra öra och tre i det högra örat.

Jag ser fram emot kvällen. Då skall jag trycka på mina sömnploppar. Jag hoppas verkligen att det skall bli bättre med sömnen. Ingen garanti lämnades dock. Men jag tycker att det är värt att prova i alla fall. Det kan ju inte skada.

Handväskan

Jag kallades redan muminmamman av mina barns vänner p g a min finlandssvenska dialekt. Nu hade jag helt klart tagit steget fullt ut. "Du ser väl vad du har köpt!?!" sade Snorkfröken och Lilla My till mig när jag stolt visade min nya väska. "Vadå?" undrade jag förvirrat för jag hade ännu inte sett vad de såg. "Du har ju köpt en likadan väska som muminmamman har!" skrek de av skratt. Då såg jag det. Min nya, fina, stora, rymliga, mjuka väska av finaste skinn var en kopia av muminmammans dito.

Jag såg den direkt då jag kom in i väskaffären. Den var den enda i sitt slag och hängde längst fram och bjöd ut sig. Jag föll som en fura för väskan. Den var så mjuk, så mjuk och den tilltalade mig enormt. Tyvärr var den ganska så dyr och jag tittade mig omkring för att se efter alternativ. Men jag drogs ohjälpligt tillbaka till väskan. Hela tiden. Till slut blev jag så nervös att någon skulle ta "min" väska så jag slöt den till min barm medan jag fortsatte att leta en billigare väska. Men jag var ju redan förlorad. Förälskad. Förförd. Jag köpte den förstås och bär nu stolt min väska som den muminmamma jag är.

Kvinnor och handväskor är en kärlekshistoria som aldrig tar slut. Kärleken till väskor är evig och föremålet kan växla. Man kan ha flera kärlekshistorier samtidigt. Utan att man skäms. För vad skulle man göra utan sin handväska? Ut i den finns hela ens liv. Från det nödvändigaste till det mest onödiga. En handväska är en identitetshandling och väldigt personlig. Man köper absolut inte vilken väska som helst.

Tur att man inte är man. För då fick man ju inte ha denna passion. Handväskan.

Utsikt

Då jag sitter i min soffa på ovanvåningen och ser ut genom fönstret så är det denna vy som möter mig. Jag blickar ut över min gräsmatta och mitt rosa uthus. Majsfältet skiftar i gult och är redo för skörd. Ibland kan jag se rådjuren hoppa i majsen. Fasanerna och Mikkel Räv genar gärna över min gräsmatta under tidiga mornar och sena kvällar.

Längre bort ser jag havet och horisonten. På havet går båtarna i livlig trafik. På kvällar och nätter kan jag höra båtmotorernas dunkande. Idag ligger havet kav lugnt men ibland går det vita gäss på vågorna då vinder ligger på.

Hösten är här och på kvällar och nätter är det becksvart ute i min trädgård. Jag kan inte se någonting i det kompakta mörkret. Här ute på landet har vi inte någon gatubelysning som lättar upp mörkret. Det enda ljus som lyser upp är när något djur rör sig i mörkret och kommer för nära vår rörelsekänsliga utebelysning. I övrigt är det endast stjärnorna och månen som lyser under klara kvällar och nätter.

På vintrarna har jag fågelbord och fröautomat ute i trädgården. Då sitter jag och katterna och betraktar det livliga fågelbeståndet genom vårt fönster. Äpplen slänger jag ut till fasanerna och trastarna så de också skall ha något att äta. Talgbollarna lyser med sin frånvaro för de hackar de tjuvaktiga skatorna ner och flyger bort med för att kalasa på. I övrigt samsas de olika fågelarterna med varandra och äter sig mätta och belåtna. Ibland flyr de dock för sina liv då gladan och ormvråken sveper över för att inspektera sina marker.

Solen går ner i havet i väster. Aftonrodnaden skvallrar om att morgondagen blir vacker. Kan utsikten från ett fönster bli vackrare än så?

Tjuven

Det började med att någon av katterna hade gett sig på den oöppnade kattmatssäcken. Jag blev sur på Cajsa då jag kom ner på morgonen och såg vad hon hade ställt till med i köket under natten. Det var väldigt olikt henne men jag trodde att hon kanske var lite småsur över den nya kattungen som kommit in i familjen. Men ack så fel jag hade!

Någon morgon senare tog jag lilla Elsa på bar gärning. Brödet låg på golvet och hon satt och tuggade sig genom plastpåsen med god aptit. Det stora brödet hade hon släpat ner från vinstället som låg på arbetsbänken. Hon tuggade lugnt vidare och hon brydde sig inte om att jag kom in i köket. Jag blev arg och förmanade henne strängt: "Fyyyyyyyyy!". Hon tittade på mig och såg inte ut att skämmas alls.

Jag borde ha förstått varåt det barkade när jag noterade att hon hade en fäbless för hushållspapper med matrester på. Så fort man torkat sig om munnen eller om händerna med en bit hushållspapper så är hon där och snor pappret. Hon springer i väg med pappret för att sedan sätta sig och tugga i sig hushållspappret med stor aptit.

I lördags hittades disktrasan på köksgolvet. Rejält sönderbiten och tilltufsad. Även här hade Elsa varit framme och tuggat i sig. I går, söndag, noterades ännu en "höjdpunkt" i tjuvandets konst. Den nybakade banankakan från dagen innan var spårlöst försvunnen. Den hittades under kökssoffan. Tillsammans med Elsa.

Nu finns inget ätbart framme i köket längre. Bröd, kakor och disktrasor är numera ordentligt instoppade i skåp. Jag kan inte riktigt begripa varför hon håller på så här. Mat får hon så det räcker och blir över. Hungrig kan hon inte vara. Hon är väl full med bus helt enkelt. Hoppas det går över snart i allafall! Undrar vad hon skall hitta på nästa gång?!