Handväskan

Jag kallades redan muminmamman av mina barns vänner p g a min finlandssvenska dialekt. Nu hade jag helt klart tagit steget fullt ut. "Du ser väl vad du har köpt!?!" sade Snorkfröken och Lilla My till mig när jag stolt visade min nya väska. "Vadå?" undrade jag förvirrat för jag hade ännu inte sett vad de såg. "Du har ju köpt en likadan väska som muminmamman har!" skrek de av skratt. Då såg jag det. Min nya, fina, stora, rymliga, mjuka väska av finaste skinn var en kopia av muminmammans dito.

Jag såg den direkt då jag kom in i väskaffären. Den var den enda i sitt slag och hängde längst fram och bjöd ut sig. Jag föll som en fura för väskan. Den var så mjuk, så mjuk och den tilltalade mig enormt. Tyvärr var den ganska så dyr och jag tittade mig omkring för att se efter alternativ. Men jag drogs ohjälpligt tillbaka till väskan. Hela tiden. Till slut blev jag så nervös att någon skulle ta "min" väska så jag slöt den till min barm medan jag fortsatte att leta en billigare väska. Men jag var ju redan förlorad. Förälskad. Förförd. Jag köpte den förstås och bär nu stolt min väska som den muminmamma jag är.

Kvinnor och handväskor är en kärlekshistoria som aldrig tar slut. Kärleken till väskor är evig och föremålet kan växla. Man kan ha flera kärlekshistorier samtidigt. Utan att man skäms. För vad skulle man göra utan sin handväska? Ut i den finns hela ens liv. Från det nödvändigaste till det mest onödiga. En handväska är en identitetshandling och väldigt personlig. Man köper absolut inte vilken väska som helst.

Tur att man inte är man. För då fick man ju inte ha denna passion. Handväskan.