Bindande bevis

Vad är det som har hänt?  Är det kanske någon som har grävt med en grävskopa på min gräsmatta?  Nej och åter nej.  Det är vildsvinen som har haft fest i min trädgård en natt i september.  Och det precis utanför mitt sovrumsfönster....

Det är ju det jag har sagt hela tiden.  De finns här i min omedelbara närhet.  De lurar ute i majsfältet, gömmer sig i skogen bredvid och bara väntar på att få skrämma skiten ur mig.  I min enfald trodde jag att de inte skulle komma SÅ nära.  Och i min vildaste fantasi har jag aldrig trott att de skulle komma in och böka rundor på min gräsmatta.  Men det har de gjort minsann! 

Djupa hål - kratrar rentav -, grästuvor vältrade både hit och dit.  Det är ingen vacker syn.  En vän i Tyskland sa att jag skulle titta efter om jag hittade spår efter klövarna för då kunde jag mäta dessa och på så sätt få reda på hur pass stora svin som besökt mig.  Never ever säger jag bara!  Skulle inte falla mig in att få svart på vitt att stora, stora galtar med de vassaste betarna finns runt husknuten!  Nu kan jag ju fortfarande inbilla mig att det är någorlunda små vildsvin som bor i min närhet och jag tror att det är det bästa för mig.

Nu undrar jag hur jag skall få ordning på gräsmattan igen.  Jag har lappat och lagat.  Fyllt igen hålen med tuvorna och klappat med spaden över desamma.  Jag har även hoppat lite så där halvgraciöst över lapptäcket för att platta till det än mer.  Men njaa....  Det ser INTE bra ut.  Nu får jag hoppas att naturen läker sig själv och att tuvorna växer fast i hålen igen.  Kanske, kanske ser det bättre ut till våren i alla fall.

Vad har jag lärt mig av detta nattliga besök?  Jo, att jag skall lita på mina instinkter.  Nu vet jag att det är befogat att hjärtat klappar på i 190 knyck och att obehagskänslan är på riktigt.  Nu vet jag på riktigt vad som lurar där ute i mörkret.  Jag har ju hela tiden känt av vildsvinens närvaro även om jag har försökt övertyga mig själv att det bara är rådjur som knakar och brakar runt knuten.  Nu vet jag.  Det är inga rådjur.


Foton;  Muminmammans privata.                

Uppbrott

"Mamma!!  Vet du, de har svarat mig från Irland och de kommer att ringa upp mig under dagen!"  Mumin lät hur exalterad som helst men mitt hjärta sjönk djupt, djupt ner i magen.  Jaha, nu var stenen satt i rullning och jag kunde ingenting göra.  Jag kände på mig att det här skulle gå Mumins väg och det skulle leda till både det ena och det andra.  Och så blev det naturligtvis. 

Mitt egen "lilla" Mumin flyttar till Irland. Tidigt på söndags morgonen lyfter planet till Dublin och Mumin blir borta minst ett år.  Självklart tycker jag att detta är hur roligt som helst för honom och bara tänk att få åka iväg och jobba i ett annat land!  Så spännande!  Men lite förfärligt är det allt för en hönsmamma som helst har ätteläggen på en armlängds avstånd. 

Allt har gått i en rasande fart. Flygbiljett och biljett vidare till den nya hemorten har bokats .  Abonnemang har sagts upp, hyreskontraktet likaså.  På bara någon vecka har Mumins studentlya packats ner.  Lappar om billiga möbler till försäljning har satts upp på studentboendet.  Böcker och köksattiraljer har packats ner och skall forslas upp till mig.  Kläder har sorterats i vad som skall tas med nu, senare och vad som skall läggas undan.  Funderingar över hur i hela friden han skall få med sig allt har stötts och blötts.  Lösningar som har förkastats har tagits upp igen som ett fullgott alternativ.  Det är väl mest jag som har ältat om både det ena och det andra - det medges - för Mumin verkar ha det mesta under kontroll.     

Samtidigt har det varit lite mysigt med allt förberedande.  Vi har suttit på varsitt håll med telefonerna i örat och tittat på den nya hemorten på internet.  Det verkar vara en fin stad.  Konst- och musikliv blomstrar och studenterna utgör en tredjedel av stadens befolkning.  Kan det bli bättre för en ung man i sina bästa år?  Vi har kollat in var den nya arbetsplatsen ligger och vi har pratat om boende, bankkonton och telefon.  Jag har redan kollat flyg till Irland långt in på vårkanten och jag grämer mig för varje kampanj som tar slut innan jag har bestämt för när och om jag kan åka.  Mumin har bestämt informerat mig att han helst vill vara lite installerad innan jag våldgästar honom och det kan jag väl förstå.  Jag får lugna mig lite.  Jag hinner nog.

Jag har alltid drömt om att få åka till Irland.  Däremot har jag aldrig drömt om att ett av mina mumintroll skulle flytta dit.  Men det är inte helt fel.  För nu äntligen kommer jag att få besöka denna vackra, vilda ö som lockat mig så!


Illustration youkka livejournal russia

Brustna illusioner

 

"Varför skriver du ingenting längre?" frågar väninnan då vi är ute på en våra måndagsvandringar.  Jag går där och funderar och vet precis varför det har blivit så.  "Jag kan helt enkelt inte skriva då jag inte mår bra." svarar jag lite klent.  Men så enkelt är det faktiskt.  Det finns ingen glädje, ingen inspiration, inget att dela.  Vad finns det då att skriva om?  Ingenting.  Absolut ingenting.  

"Men det gäller att se glädjen i det lilla.  Ta vara på det som finns.  Vi är skyldiga att göra det bästa av var dag som livet ger oss!"  Yada, yada och blabla svarar jag på dylikt.  Den gränsen kommer man också över kan jag svara på det.  För det ÄR inte roligt för tillfället och jag har svårt att ändra på det.  

Jag söker arbete efter arbete men ingen vill ha mig.  Jag är för gammal, jag är ute, jag är passé.  Hundratals, tusen arbeten har jag sökt.  Ibland orkar de inte ens svara mig fastän de själva sökt personal.  Jag kan tyvärr inte ta vilka arbeten som helst då mitt knä hindrar mig att ta tunga jobb.  Men bredden är stor på jobben jag sökt.  Tro mig.  Jag går igenom mina kontakter och försöker sälja in mig.  "Tyvärr.  Det finns inga pengar.  Det är hårda tider och även om du kommer med mycket kunskap, och förresten du har ett FANTASTISKT CV,  och fastän du kommer med finfina bidragspengar så kan vi inte hjälpa dig."  För så är det.  Jag kommer med lukrativa bidrag för en anställning men inte ens det tycks hjälpa.  Jag är för gammal, jag är ute, jag är passé. 

Svikna jobblöften.  Brustna illusioner.  Gång på gång.  Det är tungt att resa sig, borsta av sig dammet, och ta nya tag och med ett leende ta sig upp och framåt igen. Och igen.  Och igen.  Det är så konstigt att inte vara attraktiv på arbetsmarknaden då man "bara" är några år över femtio.  Jag är ju inte pensionär som med ålderns rätt och kanske av egen önskan har dragit mig tillbaka. Det är ju inte heller så att jag är orkeslös eller halvt dement.  Inte heller är det så att jag inte är nyfiken eller inte kan lära mig någonting längre.  Och det är inte så att jag per automatik är trögtänkt och är en motvallskärring bara för jag är lite äldre.  Sådana "anlag" föds man med och de framträder hos yngre medarbetare om ni bara tittar efter.  

Att inte räknas känns otroligt tungt.  Att inte få vara del i samhället då jag har så mycket kvar att ge. Tänk att all den kunskap och erfarenhet man har inte är värt mer.  Tänk att all bonus som utflugna barn och låg/ingen sjukfrånvaro inte räknas alls.  Att få personal som stannar på sin arbetsplats och som inte jagar karriär och söker sig till nya jobb hela tiden är väl ett plus?  Eller att få personal som inte bildar familj och är hemma med sjuka barn alldeles för ofta borde ju också vara tillgång tycker man.  Tydligen är jag helt fel ute för här står jag och kan intet göra.

Det är inte så att allting är nattsvart och jag knaprar piller för att ta mig genom vardagen men det är inte så långt därifrån.  Ingenting är roligt, inget inspirerar och jag går ytterst sällan utanför dörren.  Jag umgås knappt med någon och dagarna flyter på i samma spår.  Jag söker jobb efter jobb men ingenting händer.  Jag söker t o m arbeten som tvingar mig att flytta men det är som förgjort.  Jag står på kö till en kompetenshöjande kurs men kön är mycket, mycket lång.  Jag hoppar in på två jobb ibland,  men nu mera ytterst sällan eftersom det inte finns pengar hos arbetsgivaren längre.  Jag känner mig värdelös, utan identitet och jag känner mig som en belastning.  Som om inte detta vore nog så är min ekonomi nu helt åt fanders.  För så blir det till slut.  Du får det sketnaste av bidrag som du inte ens kan leva på.  Mina barn sticker till mig pengar så att jag inte helt skall gå över styr. Ja, jag skriver det igen;  Mina barn sticker till mig pengar så att jag inte helt skall gå över styr!  Det är ju inte klokt! Det är förnedrande, kränkande och alldeles åt helvete om ni frågar mig. 

Det var ju inte så här det skulle bli.  Jag som skulle äntligen få satsa på mig själv nu då "barnen" flyttat hemifrån.  Äntligen skulle jag få sätta mig själv i första rummet efter alla år som ensamförsörjande.  Så blev det inte alls.  Istället är jag till en ovillig arbetsmarknads förfogande.  

Illustration Tove Jansson.