Brustna illusioner

 

"Varför skriver du ingenting längre?" frågar väninnan då vi är ute på en våra måndagsvandringar.  Jag går där och funderar och vet precis varför det har blivit så.  "Jag kan helt enkelt inte skriva då jag inte mår bra." svarar jag lite klent.  Men så enkelt är det faktiskt.  Det finns ingen glädje, ingen inspiration, inget att dela.  Vad finns det då att skriva om?  Ingenting.  Absolut ingenting.  

"Men det gäller att se glädjen i det lilla.  Ta vara på det som finns.  Vi är skyldiga att göra det bästa av var dag som livet ger oss!"  Yada, yada och blabla svarar jag på dylikt.  Den gränsen kommer man också över kan jag svara på det.  För det ÄR inte roligt för tillfället och jag har svårt att ändra på det.  

Jag söker arbete efter arbete men ingen vill ha mig.  Jag är för gammal, jag är ute, jag är passé.  Hundratals, tusen arbeten har jag sökt.  Ibland orkar de inte ens svara mig fastän de själva sökt personal.  Jag kan tyvärr inte ta vilka arbeten som helst då mitt knä hindrar mig att ta tunga jobb.  Men bredden är stor på jobben jag sökt.  Tro mig.  Jag går igenom mina kontakter och försöker sälja in mig.  "Tyvärr.  Det finns inga pengar.  Det är hårda tider och även om du kommer med mycket kunskap, och förresten du har ett FANTASTISKT CV,  och fastän du kommer med finfina bidragspengar så kan vi inte hjälpa dig."  För så är det.  Jag kommer med lukrativa bidrag för en anställning men inte ens det tycks hjälpa.  Jag är för gammal, jag är ute, jag är passé. 

Svikna jobblöften.  Brustna illusioner.  Gång på gång.  Det är tungt att resa sig, borsta av sig dammet, och ta nya tag och med ett leende ta sig upp och framåt igen. Och igen.  Och igen.  Det är så konstigt att inte vara attraktiv på arbetsmarknaden då man "bara" är några år över femtio.  Jag är ju inte pensionär som med ålderns rätt och kanske av egen önskan har dragit mig tillbaka. Det är ju inte heller så att jag är orkeslös eller halvt dement.  Inte heller är det så att jag inte är nyfiken eller inte kan lära mig någonting längre.  Och det är inte så att jag per automatik är trögtänkt och är en motvallskärring bara för jag är lite äldre.  Sådana "anlag" föds man med och de framträder hos yngre medarbetare om ni bara tittar efter.  

Att inte räknas känns otroligt tungt.  Att inte få vara del i samhället då jag har så mycket kvar att ge. Tänk att all den kunskap och erfarenhet man har inte är värt mer.  Tänk att all bonus som utflugna barn och låg/ingen sjukfrånvaro inte räknas alls.  Att få personal som stannar på sin arbetsplats och som inte jagar karriär och söker sig till nya jobb hela tiden är väl ett plus?  Eller att få personal som inte bildar familj och är hemma med sjuka barn alldeles för ofta borde ju också vara tillgång tycker man.  Tydligen är jag helt fel ute för här står jag och kan intet göra.

Det är inte så att allting är nattsvart och jag knaprar piller för att ta mig genom vardagen men det är inte så långt därifrån.  Ingenting är roligt, inget inspirerar och jag går ytterst sällan utanför dörren.  Jag umgås knappt med någon och dagarna flyter på i samma spår.  Jag söker jobb efter jobb men ingenting händer.  Jag söker t o m arbeten som tvingar mig att flytta men det är som förgjort.  Jag står på kö till en kompetenshöjande kurs men kön är mycket, mycket lång.  Jag hoppar in på två jobb ibland,  men nu mera ytterst sällan eftersom det inte finns pengar hos arbetsgivaren längre.  Jag känner mig värdelös, utan identitet och jag känner mig som en belastning.  Som om inte detta vore nog så är min ekonomi nu helt åt fanders.  För så blir det till slut.  Du får det sketnaste av bidrag som du inte ens kan leva på.  Mina barn sticker till mig pengar så att jag inte helt skall gå över styr. Ja, jag skriver det igen;  Mina barn sticker till mig pengar så att jag inte helt skall gå över styr!  Det är ju inte klokt! Det är förnedrande, kränkande och alldeles åt helvete om ni frågar mig. 

Det var ju inte så här det skulle bli.  Jag som skulle äntligen få satsa på mig själv nu då "barnen" flyttat hemifrån.  Äntligen skulle jag få sätta mig själv i första rummet efter alla år som ensamförsörjande.  Så blev det inte alls.  Istället är jag till en ovillig arbetsmarknads förfogande.  

Illustration Tove Jansson.