Lilla Elsa

Lilla Elsa är en riktig morsgris. Hon hänger sin muminmamma i hasorna dagarna i ända. Hon tror bestämt att jag är hennes riktiga mamma och vill inte släppa mig ur siktet längre än nödvändigt. "Hur skall det gå för lilla Elsa när du börjar jobba igen??" undrar de mest bekymrade. "Hon kommer ju att bli helt förstörd, den lilla stackaren!" skrockar de allvarsamt. Jag tror ju förstås att hon överlever. Hon har ju Cajsa om inte annat.

Ända sedan Elsa kom till oss har hon lagt sig på mitt sjuka knä då jag ligger och vilar. Lilla Elsa är en helig birmakatt och hennes päls är fantastiskt mjuk och len. Det värmer så skönt och jag har ofta funderat varför hon lägger sig där. Här om dagen var det någon som berättade för mig att katter känner om människor är sjuka och att de lägger sig på det onda för att lindra. Jag tror faktiskt att det kan vara så. Den senaste tiden har jag haft problem med ischas och plötsligt bytte lilla Elsa plats och lade sig på min sjuka höft i stället. Då lilla My var hemma och hälsade på lade sig Elsa för att vila på hennes värkande fot. Visst är det märkligt. Jag tror på katters helande kraft i allafall!

Lilla Elsa är en mycket social katt. Hon följer mig från rum till rum och pratar med mig hela dagarna med sin något gälla röst. Lilla My och Snorkfröken brukar anklaga mig för att jag knipa henne för att hon skall låta så mycket. Oerhört oförskämt av dem att ens tänka den tanken! Katten är helt enkelt pratsjuk!

Lilla Elsa är nog den mest kelsjuka katt vi någonsin haft. Hon formligen ÄLSKAR att ligga i famnen och bli klappad. Hon älskar också att bli buren och hon är oerhört intresserad av allt som händer. Precis som vår andra katt, den rödhåriga Cajsa, har hon stenkoll på alla fåglarna vid fågelbordet och hon jagar dem genom fönsterrutan så gott det går. Närmare än så kommer de inte fåglarna eftersom de är innekatter båda två.

Jag är oerhört glad att vi skaffade lilla Elsa. Hon är ett ovärderligt sällskap till mig och Cajsa. Jag får gosa och mysa och Cajsa får busa och leka mamma. Kan man ha det bättre än så?