Avsked

Så vaknade Stockholm till ett alldeles underbart väder i fredags.  Solen flödade från en blå himmel och jag tänkte att det här är en vacker dag.  En bra dag för ett avsked.

Jag köpte min enkla ros innan jag med buss och tunnelbana tog mig till Skogskyrkogården.   Jag steg av vid stationen och följde folkströmmen mot utgången.  Utanför stod blomsterförsäljarna med sina blommor och vackra kransar låg sida vid sida inför den kommande allhelgonahelgen.  Jag tog till höger och gick sakta mot mitt mål.  Tankarna snurrade i mitt huvud och jag kände mig både ledsen, liten och ängslig.  Det kändes tungt.

Den stensatta gången var vindlande lång och kyrkogården var bedövande vacker.   Högst där uppe på kullen låg kapellen och jag gick långsamt vägen upp.  Utanför samlades människor, vi tog i hand och presenterade oss.  Snart var det dags, dörrarna öppnades till kapellet och vi gick in.  Den vita kistan med de vackra blålila blommorna såg så fin ut där den stod.  Vi satte oss i en halvcirkel runt om.  

"Så gick det lilla knyttet ut på stranden och fann en snäcka som var stor och vit, han satte sig försiktigt ner i sanden och tänkte, o så skönt att jag kom hit."  Den kvinnliga officianten började minnesstunden med ett stycke ur Tove Janssons klassiska bok och tog oss genom den borgerliga minnesstunden med varlig hand.  Bildspel, barnens minnen av sin mamma, episoder som mor, systrar och vänner delat med sig.  Allt blandades med musik som Sonja älskat. 

Ungdomarna hade gjort en fantastisk minnesstund för sin mamma. Det var en varm stund, fylld av kärlek och saknad.  Det var en hyllning till en älskad mamma och det var en hyllning till livet.  Tårar blandades med skratt och vi log nog alla när minnesstundens sista låt "Yes Sir I can boogie" med Baccara ekade under valven.  Minnesstunden avslutades med att vi alla skrev en sista hälsning  med svart spritpenna på den vita kistan.  Jag tror att du hade gillat det inslaget skarpt, Sonja lilla.

Saknaden är stor.


Illustration Tove Jansson.