Kåseberga

"Nu är du ju bara en timmes väg från mig.  Skall du inte passa på och komma hit hälsa på?"  Frågan kom i lördags morse då jag satt vid sonens dator i studentlägenheten i Malmö.  Det var I som precis som vanligt var uppe lika tidigt som jag och satt och kollade upp omvärlden via datorn och Facebook.  Ja, varför inte?  Det var ju inget som tvingade mig att åka hem och jag slängde mig med liv och lust ut i äventyret.  Kåseberga och Österlen - here I come!

På Ystad station stod I och välkomnade mig med en varm kram. Detta var bara andra gången vi träffades men vi kändes inte alls som främlingar för vi kände varandra så väl via Facebook. Det kändes helt rätt att träffas igen under lite gladare omständigheter för första gången vi träffades var på Sonjas minnesstund uppe i Stockholm en vecka tidigare.  Vi satte oss i I;s lilla chevrolet och styrde kosan mot fiskeläget vid foten av Ale stenar.

Så var vi framme vid huset som I delar med exmaken.  I sin del av huset bor hon i en fantastiskt söt lägenhet möblerad med vackra gamla möbler och väggarna fulla av konst.  På golven låg underbara tjocka vackra mattor och överallt stod vacker hantverkskonst utplacerad.  Det märktes att detta var en dam med utsökt smak och det var inte svårt att förstå att hon haft ett galleri i många år.  Hemmet kändes så välkomnande och jag hade kunnat flytta in där när som helst.

Snart stod I i det lilla köket och fixade till vår kvällsmat.  Jag fick vackert stå och titta på och jag läppjade försiktigt på den goda champagnen som I hade öppnat kvällen till ära.  Det doftade så gott av hemmagjorda älgfärsbiffar, som exmaken förärat oss, och till det kokades potatis och kantarellsås.  Råröda lingon, rönnbärsgelé och sallad kompletterade middagen och så småningom satte vi oss till bords.

Vi pratade och pratade och pratade.  Timmarna bara rusade iväg och snart hade vi suttit i fem timmar vid matbordet allt medan god mat och god champagne inmundigades.  Det var så mycket som skulle ventileras nu då vi äntligen fick träffas i verkliga livet och kvällen gick mycket fort.  Då det var dags att lägga sig visade det sig att I hade upplåtit sitt sovrum till mig och jag somnade som ett barn så fort jag lagt huvudet på kudden.  Jag var lite mörbultad efter föregående natt på Mumins studentsoffa i Malmö och jag var så tacksam för en ordentlig säng!

Jag vaknade vid sju nästa morgon av kaffedoften som letade sig in till mitt sovrum.  I matrummet hade I dukat upp till en riktig söndagsfrukost och vi satt i nästan två timmar och njöt.  Därefter byltade vi på oss varma kläder och tog en promenad i det sömniga fiskeläget.  Natten hade varit kall, frosten glittrade i solskenet och det var alldeles vindstilla.  Måsarna och trutarna var det enda som hördes och det var så där underbart vackert som det kan vara ibland.

Två mycket glada och kelsjuka katter tog emot mig när jag kom hem på söndagseftermiddagen.  De funderade säkert hur det kom sig att jag varit borta så länge - jag som lovat dem att jag bara skulle vara borta en natt.  Men ibland händer det oväntade och något som man inte alls planerat.  Och på det kan man leva hur länge som helst.  Vi ses snart igen I lilla!

Privata foton tagna av Muminmamman.