Fastlagsbullar

Stora och pösiga.  Absolut dagsfärska är ett måste.  Lagom med marsipan och mycket grädde.  Ovanpå skall locket vara tunt och pudrat med florsocker.  Fastlagsbullar.  Fastlagsbullar!!  Finns det något godare?  Jag är inget stort kakmonster även om jag är en riktig sockergris.  Men det finns ett undantag då det kommer till kakor och bullar och det är just fastlagsbullar.  Finns det något mer njutbart på jorden?

I veckan som gått köpte jag min första fastlagsbulle för säsongen.  Nu för tiden har ju fastlagsbullen en säsong som sträcker sig från mellandagarna fram till mitten på mars och ingen kan vara lyckligare än jag för detta etikettsbrott.  Jag kommer med fasa ihåg tiden då fastlagsbullar endast såldes under fastlagsveckan och endast då.  Det är en tid som jag inte önskar tillbaka.

Jag är en riktig expert då det kommer till fastlagsbullen, om jag får säga det själv, och den absolut bästa fastlagsbullen görs i Malmö hos Mäster Hans.  Alla ni som bor och jobbar i Malmö skall veta detta och ni måste passa på och handla mästerverket på konditoriet vid Stortorget medan tid är.  Tyvärr är detta också den absolut dyraste fastlagsbullen som finns men ibland måste man stå över sådana saker.  Så köp och njut så länge ni kan era lyckostar där nere i Malmö!  Jag är oerhört lycklig att Mumin nu bor i Malmö och att jag därför har godtagbara skäl att åka så långt för att handla en bulle!

Men det är inte säkert att en dyr fastlagsbulle smakar bättre än en billig variant.  Många gånger har jag misstroget tittat på den dyra konditorivarianten som jag nyss huggit tänderna i och nästan brustit i gråt.  Torr och eländig, för lite grädde och för mycket marsipan.  Och dessutom dyr!  Nej, det finns inte ord för hur ledsen och besviken man blir då man råkar ut för något sådant.  Det man lär sig av dylikt är att man vet att man aldrig någonsin handlar en fastlagsbulle där igen.  Jag är så glad att bullen jag köpte i veckan till ett ytterst modest pris på min lokala Ica-Kvantumbutik var alldeles, makalöst god.  Men det visste jag ju att den skulle vara för det var ju inte precis första gången jag inhandlat en fastlagsbulle där .

Nu får vi se hur många fastlagsbullar jag kommer att klämma i mig denna säsong.  Kanske inte så många som jag har gjort en och annan säsong tidigare men några till blir det nog allt.  Och det jag kan lova är att en eller annan av dem kommer att komma från Mäster Hans!

PS.  Mäster Hans har även en filial på Limhamn.  DS.


Illustration Tove Jansson.

Biblioteket

Jag kan ännu känna doften och jag kan fortfarande känna förväntningarna som jag hade när jag öppnade den tunga dörren.  Väl inne och i den långa trappan upp kände jag den kompakta tystnaden och när jag öppnade den vackra glasdörren hoppades jag att lyckan skulle stå mig bi.   Hoppas, hoppas att precis de böckerna jag ville ha fanns inne!

Ända sedan jag var en liten flicka har jag älskat att gå till biblioteket.  Hemma i Vasa låg det vackra, pampiga biblioteket fem kvarter hemifrån. En eller två gånger i veckan gick jag dit.  År ut och år in.  Jag brukade variera vägen dit och hem.  Den ena vägen gick esplanaden ner, via torget, och vägen tillbaka gick via brandgatorna som tog mig ända hem.  Lite rädd kunde jag vara att ta brandgatorna då jag var liten för det kunde ju hända att en och annan fyllgubbe stod bakom någon av de upp-pallrade båtarna och tog sig en sup.  Sådan kunde vara lite skrämmande då man var sju, åtta år.

Min resa genom böckernas värld har gått från barnböcker via ungdoms-böcker fram till skönlitteratur och memoarer.  Jag har plöjt igenom "Spöket Laban", "Barna Hedenhös", "Tintin" och "Asterix" för att gå vidare till "Fem-böckerna", "Kitty-böckerna", "Lotta-böckerna" och "Huset på prärien"-serien.  Oh, så härligt det var att längta till nästa bok i en serie för att sedan formligen sluka den då man äntligen fick den.  På den tiden, i slutet på sextiotalet och på sjuttiotalet, fanns ju inte allting tillgängligt och man hade förmånen att få längta något förskräckligt efter någonting.  Vilken underbar känsla!

Jag älskade verkligen det gamla, vackra biblioteket i min hemstad.  Den ståtliga byggnaden från 1936 i funkisstil med vackra hårda golv, vackra glasdörrar till de olika avdelningarna, vördnaden, tystnaden och lukten.  Allt!  Besöken här gjordes med någon kamrat, ibland var jag ensam.  Nu som då vågade man sig över till vuxenavdelningarna och referenssalarna och ibland var man riktigt modig och bad att få lyssna på någon utvald skiva i hörlurarna.  Ibland spelade vi spel såsom "Fia med knuff",  "Kina-schack"  eller schack vid något av de rangliga borden och ibland tog äventyrslustan vid och vi satt och hängde över kartböcker och reste i fantasin.  Men även det skulle göras under tystnad och det respekterade vi.         
Jag läser fortfarande mycket och även idag går jag en eller två gånger i veckan till biblioteket där jag bor.  Mitt "nya" bibliotek är inte alls så vackert som mitt "gamla"  bibliotek och jag sörjer lite grand att det är så.  Men kanske är det något barn som om fyrtio år skriver med kärlek om det här biblioteket.  Vem vet?  Kanske blir det så? Jag skulle nog tro det!


Foto 1:  Vasa stadsbibliotek
Foto 2:  Ryskt foto

Morgonmöte

Jag stannar till och lyssnar.  Jag är inte helt säker men det lät precis som ett litet gnyende.  Men det är alldeles tyst,  jag inbillade mig säkert,  och jag fortsätter att gå till min postlåda i den svarta morgonen.  Då hörs det igen.  Ett försiktigt mjaumjau och nu är jag helt säker.  Visst är det en katt någonstans där ute!  Och mycket riktigt!  Jag ser en svart skugga i diket och jag förstår att det är en av vildkatterna som pratar med mig.  Jag lockar på katten men den vill inte komma fram.  I stället går den en bra bit ifrån mig men den pratar hela tiden.  Det är den skygga svartvita årsungen och det är första gången som den överhuvudtaget ger något ljud ifrån sig.  Jag lämnar tidningen på grannfarbrorns dörr och går sedan in till mig.

Jag undrar om den är hungrig.  Mina katter smaskar förnöjda på sin frukost och jag tänker på den lilla katten där ute i kölden.  Jag vet att grannfarbrorn nu ger vildkatterna mat igen men jag kan inte släppa tanken.  Jag har ju sett hur den svartvita årsungen får sitta och vänta på sin tur vid matskålarna allt medan de äldre vildkatterna äter tills de är mätta.  Och har han tur får han äta det som finns kvar. 

Nu funderar jag inte längre och jag tar en matskål och fyller den med det svindyra kattfodret.  Jag går ut igen allt medan jag skramlar med skålen så att torrfodret dansar mot skålens kanter.  "Kom, kom, kisskiss kisse-missen nu skall du få mat!" lockar jag.  Det är alldeles tyst där ute men jag är helt säker på att katten lurar någonstans där ute i buskarna och ser vad jag gör.  "Kom, kom" lockar jag  innan jag går in i värmen igen.

Jag släcker lampan i matrummet och sätter mig fönstret för att titta.  Efter en liten stund tittar ett litet ansikte försiktigt fram vid husknuten och den lilla kattungen smyger fram.  Han slänger sig över matskålen och äter som om han var rädd att maten skulle försvinna framför ögonen på honom.  Efter en liten stund är han klar och han ger sig genast av igen.  Han försvinner ut i den svarta morgonen och ser sig inte om.

Nu träffas vi nästan varje morgon den svarvita årsungen och jag.  Vi ses bara på avstånd och han är fortfarande lika skygg.  Men han pratar med mig varje morgon och jag undrar så vad han har på hjärtat.


Illustration Tove Jansson.