Morgonmöte

Jag stannar till och lyssnar.  Jag är inte helt säker men det lät precis som ett litet gnyende.  Men det är alldeles tyst,  jag inbillade mig säkert,  och jag fortsätter att gå till min postlåda i den svarta morgonen.  Då hörs det igen.  Ett försiktigt mjaumjau och nu är jag helt säker.  Visst är det en katt någonstans där ute!  Och mycket riktigt!  Jag ser en svart skugga i diket och jag förstår att det är en av vildkatterna som pratar med mig.  Jag lockar på katten men den vill inte komma fram.  I stället går den en bra bit ifrån mig men den pratar hela tiden.  Det är den skygga svartvita årsungen och det är första gången som den överhuvudtaget ger något ljud ifrån sig.  Jag lämnar tidningen på grannfarbrorns dörr och går sedan in till mig.

Jag undrar om den är hungrig.  Mina katter smaskar förnöjda på sin frukost och jag tänker på den lilla katten där ute i kölden.  Jag vet att grannfarbrorn nu ger vildkatterna mat igen men jag kan inte släppa tanken.  Jag har ju sett hur den svartvita årsungen får sitta och vänta på sin tur vid matskålarna allt medan de äldre vildkatterna äter tills de är mätta.  Och har han tur får han äta det som finns kvar. 

Nu funderar jag inte längre och jag tar en matskål och fyller den med det svindyra kattfodret.  Jag går ut igen allt medan jag skramlar med skålen så att torrfodret dansar mot skålens kanter.  "Kom, kom, kisskiss kisse-missen nu skall du få mat!" lockar jag.  Det är alldeles tyst där ute men jag är helt säker på att katten lurar någonstans där ute i buskarna och ser vad jag gör.  "Kom, kom" lockar jag  innan jag går in i värmen igen.

Jag släcker lampan i matrummet och sätter mig fönstret för att titta.  Efter en liten stund tittar ett litet ansikte försiktigt fram vid husknuten och den lilla kattungen smyger fram.  Han slänger sig över matskålen och äter som om han var rädd att maten skulle försvinna framför ögonen på honom.  Efter en liten stund är han klar och han ger sig genast av igen.  Han försvinner ut i den svarta morgonen och ser sig inte om.

Nu träffas vi nästan varje morgon den svarvita årsungen och jag.  Vi ses bara på avstånd och han är fortfarande lika skygg.  Men han pratar med mig varje morgon och jag undrar så vad han har på hjärtat.


Illustration Tove Jansson.