Biblioteket

Jag kan ännu känna doften och jag kan fortfarande känna förväntningarna som jag hade när jag öppnade den tunga dörren.  Väl inne och i den långa trappan upp kände jag den kompakta tystnaden och när jag öppnade den vackra glasdörren hoppades jag att lyckan skulle stå mig bi.   Hoppas, hoppas att precis de böckerna jag ville ha fanns inne!

Ända sedan jag var en liten flicka har jag älskat att gå till biblioteket.  Hemma i Vasa låg det vackra, pampiga biblioteket fem kvarter hemifrån. En eller två gånger i veckan gick jag dit.  År ut och år in.  Jag brukade variera vägen dit och hem.  Den ena vägen gick esplanaden ner, via torget, och vägen tillbaka gick via brandgatorna som tog mig ända hem.  Lite rädd kunde jag vara att ta brandgatorna då jag var liten för det kunde ju hända att en och annan fyllgubbe stod bakom någon av de upp-pallrade båtarna och tog sig en sup.  Sådan kunde vara lite skrämmande då man var sju, åtta år.

Min resa genom böckernas värld har gått från barnböcker via ungdoms-böcker fram till skönlitteratur och memoarer.  Jag har plöjt igenom "Spöket Laban", "Barna Hedenhös", "Tintin" och "Asterix" för att gå vidare till "Fem-böckerna", "Kitty-böckerna", "Lotta-böckerna" och "Huset på prärien"-serien.  Oh, så härligt det var att längta till nästa bok i en serie för att sedan formligen sluka den då man äntligen fick den.  På den tiden, i slutet på sextiotalet och på sjuttiotalet, fanns ju inte allting tillgängligt och man hade förmånen att få längta något förskräckligt efter någonting.  Vilken underbar känsla!

Jag älskade verkligen det gamla, vackra biblioteket i min hemstad.  Den ståtliga byggnaden från 1936 i funkisstil med vackra hårda golv, vackra glasdörrar till de olika avdelningarna, vördnaden, tystnaden och lukten.  Allt!  Besöken här gjordes med någon kamrat, ibland var jag ensam.  Nu som då vågade man sig över till vuxenavdelningarna och referenssalarna och ibland var man riktigt modig och bad att få lyssna på någon utvald skiva i hörlurarna.  Ibland spelade vi spel såsom "Fia med knuff",  "Kina-schack"  eller schack vid något av de rangliga borden och ibland tog äventyrslustan vid och vi satt och hängde över kartböcker och reste i fantasin.  Men även det skulle göras under tystnad och det respekterade vi.         
Jag läser fortfarande mycket och även idag går jag en eller två gånger i veckan till biblioteket där jag bor.  Mitt "nya" bibliotek är inte alls så vackert som mitt "gamla"  bibliotek och jag sörjer lite grand att det är så.  Men kanske är det något barn som om fyrtio år skriver med kärlek om det här biblioteket.  Vem vet?  Kanske blir det så? Jag skulle nog tro det!


Foto 1:  Vasa stadsbibliotek
Foto 2:  Ryskt foto