Surt

Jag är sur. Riktigt, riktigt sur. Och det är milt uttryckt. För nu är jag hänvisad till sammandrag. Sammandrag på en timme. Och är det något som jag ogillar skarpt så är det just sammandrag. För det finns inget som förtar spänningen så mycket som en nerkortad version av något som varar bra mycket längre.

Formel 1 finns inte längre i mitt utbud av Tv-kanaler. Viasat har nu ensamrätt på direktsändning av evenemanget och jag kan inget göra. Tidigare kunde jag se Formel 1 i TV6 men det är slut med det från och med denna vår. I går morse kunde jag förvisso se kvalet till Australiens Formel 1 i TV6 men själva loppet idag visas endast i sammandrag klockan sjutton noll noll i sexans kanal.

"Gå in på Viasat motor och beställ motorkanalen - det lönar sig!" uppmanar mig Janne Blomqvist och Eje Elgh entusiastiskt. Pyttsan heller! Det är svindyrt! Det är inte så att jag endast kan beställa Viasat motor till ett humant pris och sedan vara lycklig ever after. Nej, så lätt är det inte. Vill jag ha Viasat motor är jag tvungen att ta ett paket med en massa kanaler som jag inte vill ha. Och som lök på laxen binder jag upp mig i tjugosju månader! Varför är det så?

Tänk om det hade varit möjligt att själv plocka ihop sitt TV-utbud! Att ha ett smörgåsbord att fritt välja ifrån och få precis de Tv-kanaler jag vill ha. Varför skall någon annan bestämma vad jag skall ha i min TV? Jag är faktiskt kapabel att själv välja och det är upprörande att jag måste finna mig i en kompromiss av Tv-kanaler.

Så här sitter jag nu med en passion som jag inte får leva ut. Jag får nöja mig med att vara galen och passionerad lite grand. Och det känns inte roligt. Inte alls roligt!

Illustration Tove Jansson.

Earth hour

Det är viktigt att engagera sig i saker man tror på. I vår familj värnar vi om miljön och vi försöker leva efter våra principer så gott det går.

Vi är inte fantaster på något sätt. Men vi försöker göra det lilla vi kan. Lite här och lite där. Jag tror inte på argumentet att det inte är lönt för den enskilda människan att engagera sig. Att det inte spelar någon roll att lilla jag försöker. För så kan man inte tänka. Tillsammans blir vi starka och kan göra förändringar. Eller hur?

Många tycker att ekologiska och närproducerade produkter är dyra och många gånger är det så. Men det är inte dyrt att köpa ekologisk mjölk eller grädde. Eller att byta ut filmjölken till ekologisk ibland. Det kostar en krona eller två mer än din vanliga mjölkprodukt. Men det är inte så att du går i konkurs precis. Men du har tagit ställning och det är viktigt. Du stödjer mjölkbonden som valt att satsa ekologiskt. Bonden som låter sina djur beta på giftfria ängar och äta obesprutat foder. Du låter kossorna vara ute längre på sina betesmarker och de får även ha sina kalvar en längre tid hos sig. Jag tycker att det känns härligt att veta jag bidrar till allt detta i och med att jag handlar medvetet.

Alla kan vi bidra till en bättre miljö och de flesta av oss sopsorterar redan. Men vi kan också söka alternativ till våra vanliga inköp. Vi kan lägga den där extra kronan på ekologiskt och närproducerat alternativ där det inte tar för mycket i vår tunna börs. För det finns alternativ. Och det är aldrig för sent att börja.

Och ja - vi släcker lamporna här hemma i morgon. För att världens politiker skall förstå att miljön är viktig och att vi bryr oss.


http://www.earthhour.org/about/se:sv

Födelsedag

"Du bakar väl en tårta till mig? Jag vill ha tårta på sängen i morgon bitti. Precis som alltid då jag fyller år." Mumin tittade oroligt på mig. Det var sent i tisdags kväll och ännu hade han inte sett mig göra någon ansats till att baka. "MEN - tycker du inte det är dags att vi slutar med uppvaktning på sängkanten nu? Ni barn är ju vuxna och då kan vi väl dra ner på sådant?" Jag fortsatte titta på TV;n och spelade helt likgiltig. "MEN MAMMA - det är klart jag vill ha tårta på sängen!!" Mumin tittade vädjande på mig och försvann tillbaka till sitt rum.

Han hade inte behövt oroa sig. Det var väl klart att jag hade bakat tårta till honom! Skruttet, som hälsade på i några dagar, och jag hade redan bakat tårtan i tisdags morse. Redan vid sjutiden på morgonen när Mumin gett sig av till Campus var vi i gång. Recept söktes fram och vi gjorde en smarrig kladdkaka enligt konstens alla regler. Den fick svalna i några timmar och sedan gömdes den långt ner i frysen för att Mumin inte skulle hitta den.

Vid sex i går morse slog jag upp dörren till Mumins rum. "Med en enkel tulipaaaaaaaan, på bemärkelsedaaaaaaaan, jag har den äran, jag har den äran att gratuleeeeeeeera!!" Brickan var fullastad med kaffe, tårta, vispgrädde och presenter. Mumin och Skruttet satte sig yrvakna upp i sängen och ett belåtet leende spred sig över Mumins ansikte.

Tårta på sängen! Han hade väl egentligen aldrig tvivlat längst inne. Men riktigt säker var han nog inte! Och det är det som är så roligt med uppvaktning. Att man aldrig kan vara säker på hur det blir!

Nattarbete

Jag låg och stirrade ut i mörkret och funderade vad som väckt mig denna okristliga tid - noll ett och fyrtio. Jag behövde inte fundera många sekunder förrän jag hörde vinden jaga runt husknuten i en faslig fart. Jaha - det var alltså dags för ordentlig blåst igen. Jag blundade hårt och försökte somna om men det var som förgjort. Tillsammans med huset jämrade jag mig genom natten. Klockan tre gav jag upp och lämnade den sköna sängvärmen.


Då kom plötsligt inspirationen. Inspirationen att ordna upp alla mina papper och sätta in dem i pärmar. Jag hasade mig till sittgruppen på ovanvåningen och slog mig ner vid det av papper överbelamrade bordet. Nu skulle här sorteras. Räkningar sorterades upp i högar, besked från bankerna fick sina högar. Min olycka i Tyskland tornade upp till en jättehög och jag bestämde snabbt att olyckan skulle få en helt egen pärm. Jag arbetade metodiskt genom bordets blandade utbud och de sorterade högarna växte runt omkring mig.

Pärmar rotades fram och jag svepte av dem dammet i en ivrig gest. Pärmar för räkningar, pärmar för viktiga papper. Och så pärm för olyckan. Flikar fick namn och hålslagaren arbetade flitigt. Det här var ju nästan riktigt roligt! Men det är klart - mitt omdöme var ju inte helt tillförlitligt denna sena eller snarare tidiga timme.

Jag blev absolut inte klar. Men jag har kommit en bra bit på väg. Efter knappa två timmar blev det för mycket av det goda och jag ner till köket och gjorde mig min morgonlatte. Jag satte mig i min länstol och precis då, fem över fem, kom tidningsbilen med morgonens nyheter.

Vilken lycka att jag inte jobbar idag! För hur skulle det ha gått?


Illustration Tove Jansson.

Ischas

Jag brukar inte klaga. För det mesta är jag vid gott mod och ser positivt på tillvaron. Jag har ett glatt sinnelag och har nära till skratt. Att gå omkring och sura är inte min melodi. Men nu är jag trött. Pissetrött på att alltid ha värk. Är det inte det ena så är det, ta mig fan, det andra! Mitt högra ben, som jag nu har fått sätta all min tilltro till efter olyckan med det vänstra benet, är egentligen mitt dåliga ben. Det är det benet som tar stryk då min ischas sätter in. Och där är jag nu. I ischashelvetet.

Egentligen är det inte så konstigt att jag sitter här med bråkande diskar och ischas som mer eller mindre slagit ut min högra sida ända från tårna upp till hårfästet. I och med att jag lämnade rullstolen och stapplande lärde mig gå igen så blev det felbelastning på det högra benet. Det vänstra benet kunde jag inte belasta i början utan det har kommit efterhand som jag har blivit starkare. Felbelastningen kanske inte hade spelat någon större roll för de flesta men för mig med disk- och ischasproblem har det varit rena rama katastrofen nu då jag börjat jobba igen. Och det gör mig trött och ledsen.

Tillbaka på jobbet - kan det vara bättre så säg?! Det som jag längat efter så länge! Nu skall ju allt vara positivt och bra! I stället sitter jag här med all min värk och alla mina besvär. Och det då jag endast jobbat en dag per vecka. Den stora boven med mina ischasproblem är allt stillasittande. Stillastittande är helt enkelt ett stort NO, NO då jag redan frestat på mitt högra ben efter all felbelastning. Och nu gör jag ju inget annat än sitter de dagar jag jobbar. Jag sitter fem timmar om dagen i pendlingstid och åtta timmar på kontoret. Tretton timmar stillasittande är ABSOLUT INTE BRA!! Och inte kan jag ställa mig upp och stå på tåg och bussar för då ramlar jag omkull med kryckor och allt. På jobbet kan jag resa mig ibland men det blir för tungt för mitt skadade ben att stå rakt upp och ner en längre stund. Och från och med nästa vecka ökar jag min arbetstid med en dag för att i april gå upp till tre dagar i veckan. Jag undrar självklart hur detta skall gå.

Moment 22. Hur jag än vänder mig har jag rumpan bak. Jag kan varken stå, gå eller sitta som jag skall och vill. Jag har en McKenzie-rulle knuten om min midja som stöttar upp min ländrygg. Med jämna mellanrum lägger jag mig på en madrass och gör McKenzie-övningar. Solhälsningen, som den heter i yogan, lättar på trycket i mina diskar men gör ack så ont. Det är skönt men samtidigt inte skönt så att säga. Ischashelvetet har även inverkat på min rehabilitering och jag har endast gjort reducerat program i sjukgymnastiken de senaste veckorna. Dagens pass hos min sjukgymnast L är inställt efter konsultation med henne igår. Jag måste försöka bli bättre tills nästa vecka då jag ökar min arbetstid med en dag. Det är ett absolut måste helt enkelt.

Jag får se tiden an. Jag måste fokusera på att bli bättre och jag försöker vara positiv även om det känns ganska tungt just nu. Annat kan jag inte göra. Men jag tänker INTE avbryta min tillbakagång till arbetet. Det alternativet finns helt enkelt inte. Det blir nog bättre så småningom. Om inte annat så blir det väl bra tills jag gifter mig såsom Mårran skulle säga. Men då måste jag först hitta en karl förstås!


Illustration Tove Jansson.

Karaktär

Och så är det måndag igen. Och än en gång spottar jag i nävarna och tar tag i problemet. Problemet som överskuggar allt annat. Min vikt. Jag förstår inte vad det är för fel på mig. Var någonstans är min karaktär? Den lyser med sin frånvaro. Det kan man lugnt konstatera.

Vad är det som är så svårt? Jag följer GI- recepten nogsamt. Jag uppskattar verkligen den mycket goda maten som jag får äta. Och jag äter nyttig frukost, äter frukt mellan måltiderna och ser till att dricka ordentligt. Allt det här fungerar alldeles utmärkt i några dagar. Men sedan är det stopp. Tvärstopp.

Helt plötsligt kan jag inte vara utan sötsaker längre. Den nyttiga mörka chokladen som ligger i mitt skåp lockar inte. Nej, här skall det vara mjölkchoklad och salta saker. Gärna lite hembakade kakor men även köpekakor slinker ner. Och så smakar ju glass alldeles underbart emellan varven. Allt vett försvinner ur mitt huvud och jag frossar i sötsaker och njuter hämningslöst. Jag är lycklig och mår bra. Vilken lycka att det finns så mycket som är gott!

Men dur vänds i moll. Eftertankens kranka blekhet slår med full kraft mot mitt arma samvete. Jag böjer min huvud och blicken vill inte möta min spegelbild. Jag skäms, jag skäms och alla kläder sitter som korvskinn på min runda kropp. Vågen visar samma tunga vikt som den gjort ett bra tag nu. Och jag trivs inte alls.

Varför, varför kan jag inte vara lika stark i anden som Snorkfröken? Hon som galant klarat av att gå ner fem kilo sedan vi bestämde oss i mitten på januari. Men nu är det måndag igen och jag tar ännu en chans att försöka starta mitt nya liv. Jag hoppas att jag skall klara det bättre denna gång. Det gäller att aldrig ge upp!

Feng Shui

Vind och vatten. Så kan man översätta Feng Shui, berättade vår föredragshållare och blickade ut över den fulla bibliotekssalen. De var smått chockade, hon och hennes kollega, över den stora uppslutningen i onsdagskväll. Vi var en brokig samling, mest kvinnor, som hade tagit oss till deras föredrag denna kväll. Nu skulle jag och väninnan C lära oss allt om tillämpning av Feng Shui i våra trädgårdar. Även om väninnan hade missat att det var trädgårdar det handlade om.

Citat: "Vår omgivning påverkar oss, inte minst i trädgården. Genom att praktisera den flertusenåriga kinesiska läran Feng Shui kan man med enkla medel skapa harmoni och balans i trädgården genom att möblera med färger, former och material."

Det här låter väl helt underbart! Och tänk vad enkelt det låter! Men jag vet inte jag. Jag tyckte det lät ganska så avancerat då de två förespråkarna talade om ying och yang, motsatser men ändå balans och harmoni.

Det är inte lätt. Skarpa kanter skall mjukas upp med något som gör det mer runt och behagligt. Energier skall flöda men inte för mycket. Vatten i söderläge och stenbumlingar i nordväst. Rabatter som omfamnar ditt hus istället för att stöta bort. Infarter, trappor och inte minst dörrar i avvikande färger är av betydelse. Inte för mycket trä i din trädgård för då blir det obalans mellan de fem elementen och vi tappar vår harmoni. Och så kan man ju inte ha det! Och alla dessa färger i trädgården som påverkar oss på gott och ont. Inte för mycket färg och inte för litet heller. Är du stressad behöver du lugna, milda färger som blått och grönt. Men om du vill ha fart och fläkt så kanske det är starka färger i din trädgård som gäller. Men tänk om man är stressad och behöver lite fart och fläkt. Hur gör man då?

Nää. Som sagt - jag vet inte jag. Jag tror jag fortsätter att anlägga min trädgård "på känn". Det är klart att det är intressesant att få lära sig nya saker men detta är ingen lek. Det är på allvar på något sätt. Men jag förstår fullkomligt att man kan trilla dit. Att man finner intresse av att veta att gult ger mig glädje och att lila ökar min medvetenhet, ger mig rikedom och trygghet. Att veta har jag rakt så måste jag ha krokigt. Har jag skarpt så måste jag ha mjukt. Är det stramt så skall det även vara vilt.

Balans och harmoni. Och ändå motsats. Lite som livet med andra ord.


Illustration Tove Jansson.
Citat:http://odla.nu/artiklar/harmoni_feng_shui.shtml

Tv-kväll

Tisdagar är min favoritkväll framför TV-apparaten. Det är bara att sätta sig ner i länstolen redan vid klockan halv sex för då drar showen igång.

Det tävlas i design på trean, sedan kommer Frasier på nian. Sedan visar femman repriser på Vänner och efter det är det ettan som gäller en timme. Klockan nio är det Desperata Husfruar som gäller och därefter är det tillbaka till femman igen fram till klockan halv tolv. Bara favoritprogram hela kvällen.

En sådan här trevlig TV-kväll måste man ha något gott att smaska på. Jag har fallit för frestelsen och slängt ihop en Toscakaka som just nu är i ugnen. Om en stund är den klar och då skall den njutas med iskall mjölk. Jag kan knappt bärga mig!

Om ni inte vill göra en Toscakaka kan ni istället följa mitt recept på pärondelikatess här intill.

Mångalen

Det kändes lugnt och behagligt i mitt rum. Inte oroligt och iskallt. Då var det alltså inte någon av husets gengångare som väckt mig. Det finns några stycken dylika här i vårt gamla hus och de brukar väcka mig med jämna mellanrum. Och inte var det spökkatten som brukar hoppa i min säng och kurra mig i öronen som pockade på uppmärksamhet. Nej, det var inte någon av huset osynliga invånare som ville ha sällskap. Det var den där förbannade fullmånen som givit sig till känna.

Jag fattar inte varför det skall vara på detta viset. Varje månad är det likadant. Jag är oerhört påverkad av fullmånen och jag har stora problem. Inte så att jag byter skepnad och springer omkring och ylar i slottsparken och skrämmer folk och fä. Det är kanske nära till hands att tro det i och med att jag talar om gengångare här innan. Nej, jag får helt sonika sömnrubbningar. Och det är illa nog. Det är inte roligt att ligga och vrida sig nätterna igenom och inte kunna sova. Eller vakna efter två timmar och inte kunna somna om igen. Det är oerhört frustrerande!

Så därför vaknade jag tidigt i morse. Klockan fyra närmare bestämt. Jag kunde inte somna om och efter en timme gav jag upp. Klockan fem tassade jag ( nåja - hoppade med mina kryckor) ner till nedervåningen till katternas stora förtjusning. Jag haltade ut i köket och satte på vattenkannan och bryggde mig en kopp starkt kaffe. Katterna ville absolut ha mat och jag utfodrade dem snabbt innan de väckte Mumin med sina gälla skrik. Sedan hoppade jag ut till brevlådan i den frostiga morgonen och hämtade den stora draken som tidningsbudet precis levererat.

Sedan satt jag där i gryningen i mitt vardagsrum. Med doftande värmeljus och läslampan tänd vid min länstol. Kaffekoppen brevid mig och tidningen under näsan. Klockan fem i morse. Då jag inte var tvungen att stiga upp för att ge mig iväg till jobbet. Varför måste det va´på detta viset??

Illustration Tove Jansson.

Källsortering

Vi källsorterar hemma hos oss. Det har vi gjort i många år och det gjorde vi redan innan det blev ett måste för alla i vår kommun. Det känns rätt och riktigt att göra, precis som vi handlar ekologiskt och närproducerat i möjligaste mån. Så vi sköljer ur mjölkförpackningar och aluminiumburkar, sorterar glas och sparar tidningar. Vi fyller våra papperskassar i köket och sedan hamnar allt ner i vår källare. Och nu börjar problemen.

Vår källare är av den mindre tilltalande sorten. Mörk, fuktig och dyster. Dålig belysning och full med stora spindlar. Det är ingen av oss som är speciellt intresserade av att gå ner där och jag har inte varit där nere på ett år. Mina barn har förbjudit mig att gå ner med mina kryckor i den mörka trappan. De har svårt att glömma att jag ramlade i den för några år sedan då jag var stel i min kropp efter ischasbesvär. Jag ramlade ner för hela trappan och hamnade på rygg på cementgolvet. Det kunde ha gått mycket illa och jag är glad att jag överlevde fallet. Efter den upplevelsen håller jag mig i alla trappräcken nu då jag vet att mina ben inte alltid lyder mig.

Igår tog Snorkfröken och Mumin tag i källsorteringen. Vi hade samlat på oss ett försvarligt antal kassar en längre tid och det var absolut nödvändigt att göra något åt saken. Under högljudda skrik och panikrusande uppför källartrappan tömde de källaren på papperskassar. De tycker båda att spindlar är det mest äckliga som finns och det var med skräck de nogsamt skärskådade kassarna. Om någon spindel upptäcktes kivades de länge innan de kom överens om vem av dem som skulle ta livet av det ryggradslösa rovdjuret. Men till slut hade de slutfört sitt uppdrag och de körde några rundor till tippen och sopsorteringsstationen.

Efter välförrättat värv beställde vi hem thailändskt take away. Det smakade underbart gott och vi var alla så nöjda med att källaren var tömd på skräp! Jag undrar förstås varifrån de fått sin fobi för spindlar, Snorkfröken och Mumin. För jag har ju min kvar så att säga!


Illustration Tove Jansson.

Samkväm

Vi träffades som hastigast redan på morgonen, jag och S, och gjorde upp planer. Vi bestämde att hon skulle hämta mig i god tid så att vi fick bra platser. MEN tänk om det var bara vi och orkestern! För som S så tankfullt konstaterade så hade det inte varit något problem att komma över biljetter precis.

Men vi hade inte behövt oroa oss. Redan då vi kom runt hörnet slingrade sig en liten kö utanför salongen. Fastän det var nästan trekvart tills det började! Gråa pantertanter och någon enstaka modig man stod förväntansfullt och väntade . Vi ställde oss med de andra och konstaterade fnissande att vi helt klart var bland de yngre deltagarna. S puttade på mig och teaterviskade att jag mycket väl passade in i samligen med mina kryckor som välbehövligt stöd för min skraltiga kropp. Jag brydde mig inte om hennes påhopp och höll inne med att hennes hår är bra mycket gråare än mitt. Man skall ju vara vänlig mot de äldre.

Taube och schlager. Povel och Monica Zetterlund. Uggla och Abba. Visor och pop. Till och med opera gav vi oss på! Jag och S satt tillbakalutade i våra stolar och gav hals av hjärtans lust. Äntligen fick vi sjunga och ta i! Inte bry oss om sura barn eller äkta makar som ber oss hålla tyst. Här fick vi sjunga ut! Och till orkester! Även om vi kunde de flesta sångerna så var texten som rullade på bioduken i behagligt stora bokstäver till hjälp. Det är ju så lätt att glömma texter även om man är ung!

Det var fantastiskt trevliga timmar vi hade på vår allsångskväll på SAGA-biografen med Löfgrens och bioband! Förutom allsången så bjöds den nästan fulla biosalongen på solosång och violinsolo. De unga solisterna var mycket duktiga och alla var vi oerhört imponerade av en medryckande czardas som spelades i halsbrytande tempo på fiol. Det var en nöjd samling på några hundra personer som lämnade biosalongen i mörkret igår kväll. Om det blir någon mer allsång - ja, då är nog jag och S på plats igen!


Illustration Tove Jansson.

Sammanfattning

Så är jag hemma igen. Klockan är sju på kvällen och jag har varit borta en hel lång dag. Jag är trött, trött och jag tror inte det blir något problem för mig att somna ikväll.


Vad har jag lärt mig idag? Jo, att rulltrappor går jättefort. Verkligen jättefort! Det har jag inte märkt innan. Det var inget alternativ för en muminmamma på kryckor så det fick bli hissen ner till perrongen istället. Idag har jag också lärt mig att jag inte kan stiga på ett tåg hur som helst. Vid vissa dörrar var avståndet mellan tåg och perrong upp till en halv meter. Det var verkligen inget som en halvkass muminmamma ville skutta över. Jag fick söka mig till andra dörrar och där var trappstegen väldigt högt över marken. Men jag kom ombord till slut. Jag har också lärt mig att även om man tar reda på från vilken perrong ett tåg skall gå så stämmer det inte alltid. Och jag hinner definitivt inte fram till mitt tåg vid sådana ändringar.

Idag har jag lärt mig att jag har många vänner. Jag hittar dem i mailen jag läser igenom på jobbet där jag ser hälsningar från samarbetspartners ute i Europa. Personalen på stamkrogen har saknat mig enormt och ger mig hårda kramar. Frissan tvärs över gatan vill inget hellre än att genast sätta saxen i mitt hår och skvallra om ett helt år som gått sedan vi senast sågs. Jag har också kommit till insikt att busschaufförer och resenärer har saknat mig. Pendlarkamrater som jag inte sett sedan förra våren har kramat mig och krävt att få höra min historia från början. Alla har de velat höra och jag har fått berätta. Om och om igen.

Nu är jag trött. Trött, nöjd och glad. I morgon skall jag vila ordentligt. Mitt knä värker och vill vila. Men det var mödan värt. Och nästa vecka skall jag göra det igen.


Illustration Tove Jansson.

Allvar

I morgon är det dags. Jag har bett Mumin hämta ut pengar till mig så jag kan köpa månadskort på bussen. Jag har sett till att jag har taxipengar i min börs och jag påminner mig själv hela tiden att jag inte får glömma att be om taxikvittot. Jag har redan kollat när bussen lämnar tätorten i morgon bitti, hur lång tid jag har på mig i Helsingborg, när tåget lämnar Helsingborg och när jag är framme i Malmö.

Jag har letat fram taxis telefonnummer och jag skall snart ringa och beställa en bil till i morgon bitti. Jag har beräknat hur lång tid det tar för taxin att ta sig in till tätorten, hur lång tid det tar för mig att gå mellan taxi och buss. Jag har planerat var jag skall sitta i bussen, funderat hur jag i Helsingborg smidigast tar mig ner för rulltrapporna till perrongen och var jag skall sitta på tåget.

Jag har planerat hur jag skall ta mig fram på centralen i Malmö, hur jag skall ta mig fram till stadsbussen. Jag hoppas och ber att det inte är så stora förändringar på centralen nu när man är inne på nästa steg i byggandet av citytunneln. Jag hoppas att det inte blir alltför långt för mig att gå. Jag hoppas att allt skall vara sig likt.

Jag har tittat över min garderob, funderat vad jag skall ha på mig. Hur skall jag göra med min benskena som jag måste bära - jag kan ju inte ha strumpor under eller byxor ovanpå. Jag grubblar och grubblar och vet ännu inte hur det skall lösa sig.

Det känns som om jag slänger mig ut utan fallskärm. Det känns som om jag försöker gå på vattnet fast jag inte kan. Men jag måste slänga mig ut fastän jag längre inte är så välkommen. Jag har inget annat val. Jag hoppas det är värt det.


Illlustration Tove Jansson.