Allvar

I morgon är det dags. Jag har bett Mumin hämta ut pengar till mig så jag kan köpa månadskort på bussen. Jag har sett till att jag har taxipengar i min börs och jag påminner mig själv hela tiden att jag inte får glömma att be om taxikvittot. Jag har redan kollat när bussen lämnar tätorten i morgon bitti, hur lång tid jag har på mig i Helsingborg, när tåget lämnar Helsingborg och när jag är framme i Malmö.

Jag har letat fram taxis telefonnummer och jag skall snart ringa och beställa en bil till i morgon bitti. Jag har beräknat hur lång tid det tar för taxin att ta sig in till tätorten, hur lång tid det tar för mig att gå mellan taxi och buss. Jag har planerat var jag skall sitta i bussen, funderat hur jag i Helsingborg smidigast tar mig ner för rulltrapporna till perrongen och var jag skall sitta på tåget.

Jag har planerat hur jag skall ta mig fram på centralen i Malmö, hur jag skall ta mig fram till stadsbussen. Jag hoppas och ber att det inte är så stora förändringar på centralen nu när man är inne på nästa steg i byggandet av citytunneln. Jag hoppas att det inte blir alltför långt för mig att gå. Jag hoppas att allt skall vara sig likt.

Jag har tittat över min garderob, funderat vad jag skall ha på mig. Hur skall jag göra med min benskena som jag måste bära - jag kan ju inte ha strumpor under eller byxor ovanpå. Jag grubblar och grubblar och vet ännu inte hur det skall lösa sig.

Det känns som om jag slänger mig ut utan fallskärm. Det känns som om jag försöker gå på vattnet fast jag inte kan. Men jag måste slänga mig ut fastän jag längre inte är så välkommen. Jag har inget annat val. Jag hoppas det är värt det.


Illlustration Tove Jansson.