Källsortering

Vi källsorterar hemma hos oss. Det har vi gjort i många år och det gjorde vi redan innan det blev ett måste för alla i vår kommun. Det känns rätt och riktigt att göra, precis som vi handlar ekologiskt och närproducerat i möjligaste mån. Så vi sköljer ur mjölkförpackningar och aluminiumburkar, sorterar glas och sparar tidningar. Vi fyller våra papperskassar i köket och sedan hamnar allt ner i vår källare. Och nu börjar problemen.

Vår källare är av den mindre tilltalande sorten. Mörk, fuktig och dyster. Dålig belysning och full med stora spindlar. Det är ingen av oss som är speciellt intresserade av att gå ner där och jag har inte varit där nere på ett år. Mina barn har förbjudit mig att gå ner med mina kryckor i den mörka trappan. De har svårt att glömma att jag ramlade i den för några år sedan då jag var stel i min kropp efter ischasbesvär. Jag ramlade ner för hela trappan och hamnade på rygg på cementgolvet. Det kunde ha gått mycket illa och jag är glad att jag överlevde fallet. Efter den upplevelsen håller jag mig i alla trappräcken nu då jag vet att mina ben inte alltid lyder mig.

Igår tog Snorkfröken och Mumin tag i källsorteringen. Vi hade samlat på oss ett försvarligt antal kassar en längre tid och det var absolut nödvändigt att göra något åt saken. Under högljudda skrik och panikrusande uppför källartrappan tömde de källaren på papperskassar. De tycker båda att spindlar är det mest äckliga som finns och det var med skräck de nogsamt skärskådade kassarna. Om någon spindel upptäcktes kivades de länge innan de kom överens om vem av dem som skulle ta livet av det ryggradslösa rovdjuret. Men till slut hade de slutfört sitt uppdrag och de körde några rundor till tippen och sopsorteringsstationen.

Efter välförrättat värv beställde vi hem thailändskt take away. Det smakade underbart gott och vi var alla så nöjda med att källaren var tömd på skräp! Jag undrar förstås varifrån de fått sin fobi för spindlar, Snorkfröken och Mumin. För jag har ju min kvar så att säga!


Illustration Tove Jansson.