Rundan

Nu då min ischas ligger på lur har jag fått ta till andra metoder för att röra på mig. Att cykla är nu ett minne blott då det inte är bra för mig att sitta för mycket. Så jag har börjat vandra. Eller jag ger mig ut på "powerwalk" som det så modernt heter.

Första gången gick jag min runda med kryckorna. Men det var alldeles för jobbigt att gå de knappa fyra kilometrarna på detta vis så jag fick tänka om. Eftersom mitt knä sitter stadigt på plats med benskenan försökte jag mig på att gå med stavar i stället för kryckor. Stavarna gav fullgott stöd och det visade sig att det gick alldeles utmärkt eftersom jag endast gick på plan och hård mark. Det var en befrielse att det fungerade så väl!

Min runda går från hemmet längs slottsallén fram till slottet. Där viker jag in på kyrkoallén och går rakt fram till korsningen vid växthusen och det lilla sågverket. Jag tar höger upp för den lilla backen förbi granodlingen och den lilla vinodlingen. Vi nästa korsning fortsätter jag rakt fram förbi den nya och gamla möllan. Nu är jag framme vid slottsallén igen och går den sista kilometern hem. Då jag är hemma igen är jag trött och otroligt nöjd med mig själv.

Det är tio dagar sedan jag började med min vandringsrunda och jag har faktiskt promenerat nästan alla dagar. Oftast är jag ensam på min vandring men ibland gör U mig sällskap. På helgerna går jag oftast på morgnarna och i veckorna går jag efter klockan nitton da jag kommit hem från jobbet. Under hela min promenad har jag åkrar, hav, slott och berg runt omkring mig. Jag promenerar i de mest underbara omgivningar och jag känner mig välsignad då jag bor så vackert som jag gör.

Vädret har visat sig från sin allra bästa sida de senaste veckorna och det har inte varit något problem att dra på sig vandrarskorna och ge sig ut på den raska promenaden. Nu hoppas jag att den goda trenden vad det gäller väder och vandrande håller i sig. Ty fint väder och rask promenad är bra för min kropp och själ!


Illustration Tove Jansson.

Kryp

Det var i början på sjuttiotalet och det var starten på min långa karriär. Min långa karriär av insektfobi. Jag låg så skönt och solade på filten den där varma sommardagen på Skatan. Som vanligt hade jag med transistorradion och jag lyssnade med stort intresse till favoritprogrammet "Sommar, Sommar". Jag blundade mot den starka solen som killade så skönt på min kropp och jag njöt i fulla drag. Solen fortsatte kittla och jag skakade förnöjt på mina lemmar. Nu började killandet bli irriterande och samtidigt kommer Mårran ut på förstutrappan och ropar; "Men herreguuuud, flicka lilla, du ligger ju mitt i en myrstig!!" Jag stirrar ner på min kropp som trampas av pissmyror och gigantiska hästmyror på deras väg till stacken. Reaktionen var omedelbar och mycket högljudd. Helt hysteriskt springer jag vrålande runt på gräsmattan tills den sista myran ramlat av och sedan rusar jag in i huset. Jag gick inte ut på flera dagar efter denna traumatiska upplevelse. Det var även denna sommar som jag lärde mig att det äckligaste kryp jag visste också kunde flyga. Efter att ha blivit anfallen av en flygande jätteskalbagge stannade jag inne resten av den dagen också.

I början på åttiotalet bodde jag i Västervik och så här långt söderut hade jag inte bott innan. Här fick jag lära mig att fanns det mycket fler fula insekter än jag ens kunnat drömma om. Det var här jag för första gången träffade på steklar i de mest färggranna färger. Jag blev helt hysterisk för något äckligare hade jag aldrig sett. Men det var förstås innan jag träffade på den gigantiska ekoxhanen, en flygande jätteskalbagge på nästan tio centimeter, som kom flygande genom luften och landade på väggen bakom mig. Den gången var det inte långt ifrån att jag dog på fläcken!

Så smånigom flyttade jag till Skåne och träffade på den oerhört fula tvestjärten. Nåt liknande hade jag inte sett innan och hysterin var förstås på topp. Så småningom lämnade jag stadslivet och flyttade ut på landet. Mårran uttryckte sina farhagor och undrade försynt hur jag skulle klara av insektlivet då vi flyttade ut till den vackra skånelängan utanför Lund. "Inga problem! Jag gör rabatterna på kvällen då det är mörkt så ser jag inte vad det finns där!" svarade jag glatt. Det funkade tills en jättespindel en mörk kväll kröp upp för min arm då jag rensade ogräs. Sedan dess gör jag mitt trädgårdsarbete under de ljusa timmarna!

Nu tycker man att det inte skall finnas fler fula insekter för mig att upptäcka i det skånska landskapet efter att ha bott här i över tjugofem år. Men, men, men - det är klart att det finns! Här om året lärde jag känna ollonborren och nu är de gigantiska ollonborrarna det äckligaste jag vet. Dessa brummande jätteskalbaggar på över tre centimeter kommer i skymningen precis då vinet skall avnjutas under de ljumma sommarkvällarna. Och då, då är det jag som rusar in i huset och vägrar gå ut mer den kvällen.

Och spindlar - de behöver vi inte ens prata om - de är alltid JÄTTE, JÄTTE ÄCKLIGA OCH DET VÄRSTA JAG VET! Var än jag bor!


Illustration Tove Jansson.

Päls

"Vänta du bara. Så var det för oss. Först ingenting alls och sedan hur mycket som helst! Du ska inte tro att det blir annorlunda för dig. Du skall se hur det blir då hon blir lite äldre. Bara vänta du och se!" Snorkfröken slängde ett triumferat ögonkast på mig och smackade med tungan. "Visst. Säkert." svarade jag och trodde inte ett dugg på vad hon sa. För det var helt annorlunda med lilla Elsa. Helt annorlunda.

Men här sitter jag nu. Mitt bland pälstussarna . Lilla Elsa fäller päls som om hon planerade att bli nakenkatt i stället. Och jag som försökte inbilla mig att helig birma inte fäller så mycket. Pyttsan heller! Det ligger giganstiska pälstussar överallt och konkurrerar ut dammråttorna hur enkelt som helst. Och jag får gilla läget.

Jag har försökt allt. Äggula i maten. Jag har kammat och borstat med ytterst klent resultat. Jag har försökt rycka pälstussar direkt ur pälsen på henne sådär som man gör på hundar. Jag skäms att erkänna det men jag har faktiskt rollat kattstackarn. Inte ens det hjälpte. Men så fort kattrackarn rör sig ramlar drösvis med päls på mattor, soffor, sängar och golv.

Det yr katthår i luften. Mjuka, silkeslena vita strån från lilla Elsa. Nu då vårsolen lyser in genom fönstren kan man se hur de ligger som en matta överallt. Överallt! Men nu skall det äntligen bli slut på eländet. Här skall inhandlas ordentlig kattkam till Elsa. Snorkfröken har delat med sig av sina erfarenheter. Hon har visat mig hur en kattkam för långhårskatter ser ut. Det är en stålkam som heter duga och som faktiskt funkar. Vi är så tacksamma, Snorkfröken! Det skall bli så skönt att kunna andas utan att sätta ett katthårstrå i halsen!


Illustration Tove Jansson.

Ett vänligt ord

Jag kände det redan då jag lämnade jobbet. Jag kände mig lite obekväm men jag tänkte inte mera på det. Jag hoppade iväg till bussen och åkte ner till centralen i Malmö. Jag hade gott om tid att ta mig till tåget som stod inne på perrongen. Min favoritplats var ledig, den längst bak i vänstra hörnet var jag kan placera mitt ben utan att någon slår till det i misstag. Jag satte mig tillrätta och pustade ut. Skönt att vara på plats i god tid!

Efter en stund dimper en väska ner på det sätet brevid. Det är K som kommit. Hon är ensam för C har så mycket att göra på deras jobb på NE så hon tar ett senare tåg. K och jag pratar precis hela vägen hem och har hur trevligt som helst. Vi pratar och flamsar. Vi avhandlar Gardell, Skavlan, Persbrandt och Lundell. Markarna Strömstedt, M von Siwers och Guillou får sig en känga. Sedan konstaterar vi att fan blir religiös då han blir gammal och syftar på herrarna Persbrandt och Guillou. Men Lundell tycks förstås vara bortom all räddning konstaterar vi syrligt och undrar vad det är för fel på karln som tycker att han inte har något att säga till kvinnor i hans egen ålder. Vi flyttar över från tåg till buss och K håller nästan på att missa sin hållplats p g a allt pladder. Som vanligt tar hon ner min väska från hatthyllan och ser till att jag har kryckor och allt jag behöver runtomkring mig innan hon går av. "Hej, hej och trevlig helg - vi ses nästa vecka!" säger hon och så är hon borta.

Jag stiger av vid stadshuset och bestämmer mig för att ta mig till ICA innan nästa buss tar mig hem. Jag slår en signal till Mumin för att kolla om det är något vi behöver. Jag kan inte bära mycket men lite kan jag ta i ryggsäcken. Jag är väldigt trött efter tre dagar på jobbet och det kommunala åkandet i fem timmar med kryckor och ett skört knä. Mumin hör att jag är pressad och erbjuder att möta mig vid bussen och gå med mig den sista biten hem. "Ja, det blir kanske bäst så" säger jag och lovar ringa då jag sitter på bussen.

Jag står i kassan då M knackar mig på axeln. "Vill du ha skjuts hem?" frågar hon vänligt. Då brister allt. Jag kan knappt betala och packa mina varor. Tårarna svämmar över och jag försöker förtvivlat dölja det då vi går ut ur affären. På parkeringen snörvlar jag högljudd och tårarna rinner ner för mina kinder. M blir alldeles förskräckt. "Men vad är det!?" undrar hon. "Nää, det är inget särskilt. Men jag är så in i helvete trött" svarar jag lamt.

Ett vänligt ord. En vänlig vän. Det räckte. Hela veckans alla bördor ramlade av. Jag var nästan hemma och kunde äntligen känna efter hur jag mådde. Nu behövde jag inte vara på helspänn längre. Jag behövde inte akta mig och se mig för. Jag behövde inte oroa mig och parera. Jag behövde inte le och vara stark. Det var så skönt att äntligen få släppa all min rädsla. Att få släppa all min oro för mitt knä och hur jag skall klara mig på min resa till och från arbetet. För nu var jag så gott som hemma. Och det var så himla skönt!

Illustration Tove Jansson.

En annandag

Den nyainköpta termosen som rymmer en kopp och den lilla gula tupperwareburken med tre singoallakex med limesmak låg tryggt in min ficka när jag skulle ut på en promenad på annandag påsk. Målet för min korta runda i det vackra vårvädret var slottsparken med den knoppande magnolian och bänken därinunder. En lagom nätt promenad.

Jag gick via trädgårdsmästarbostaden på min väg och stötte på U och S-E som var ute i det fina vädret. De hade sin yngste son, lille H, på besök. Lille H, som förvisso passerat de fyrtio med några år - men kärt barn har många namn försvarar sig U, och S-E vårputsade på den snabba motorbåten som nu skulle säljas. U bjöd på kaffe och mockarutor i solskenet och ignorerade totalt mina intentioner på promenad. Promenera det kunde jag göra någon annan dag fastslog hon raskt.

U och jag sitter och njuter av kaffe och sol då vi plötsligt hör hur lille H far ut i diverse svordomar. Ve och fasa - han har låst in sina bilnycklar i bilen!! Inga extranycklar finns - de ligger hemma i Borås några biltimmar bort. Vad skulle vi nu göra? Samtal till låssmed gav magert resultat och det fanns inget annat att göra än att köra i U;s bil för att hämta extranycklarna.

Så satt vi då där i bilen, U och jag. Den värsta påsktrafiken var redan över och den långa bilresan gick smidigt och förvånansvärt fort. Mil efter mil lade vi bakom oss och vi pratade oavbrutet om litet och stort. Snart var vi framme vid bensinmacken i Varberg där vi mötte upp med lille H;s fru och fick bilnycklarna i vår hand. Efter snabbt besök i mackbutiken var vi på väg hemåt igen. Vi kände oss lite som Thelma och Louise - fast utan det sorgliga slutet förstås!

När vi nästan är hemma igen ringer S-E och ber oss förtvivlat skynda på. Det visar sig att katten Måns är inlåst i lille H;s bil tillsammans med bilnycklarna. Måns har även kommit åt billarmet i sin iver att komma ut och bilen har nu tjutit i över en timme med en skräckslagen katt inuti. S-E ber oss att inte ta några omvägar utan köra direkt hem. U och jag tittar på varandra och skrattar. Vad trodde han om oss egentligen?

Vilken soppa! Vilken dag! Jag går långsamt hemåt på mina kryckor. Solen håller på att gå ner och himlen är härligt röd. I mina fickor finns en termos med kaffe och några singoallakex. Tänk att det aldrig blir som man tänkt sig!

Påskaftons middag

Olja, glas, keramik. Tyg och foto. Det är mycket som visas upp under Kullasalongen i en knapp månad. Jag står och betraktar en målning på långfredagens vernissage då S hoppar på mig. "Men heeej - hur är det med dig?!" säger hon hurtigt och så pussas vi i luften såsom man gör på vernissager. "Visst är här mycket att titta på?" fortsätter hon och ler stort. "Förresten vad gör du imorgon kväll? Vill du inte komma på middag hos oss?" frågar hon sedan. "Tack - det låter trevligt! Det är klart jag kommer!" svarar jag glatt. "Då säger vi det! Vi blir inte så många. Det kommer bara två ogifta bröder också." Och innan jag hinner öppna munnen försvinner hon tillbaka till G i vimlet.

Jag blir stel av fasa. Två ogifta bröder!! Då var vi där igen! Det kan väl inte vara möjligt att S och G försöker para ihop mig med någon ogift femtioåring?! Jag förbannar mig själv som tackat ja så snabbt. Hade jag vetat förutsättningarna hade jag definitivt tänkt efter två gånger innan jag svarade ja. Men nu var det för sent. Alldeles för sent.

Men jag hade inte behövt oroa mig. Det fanns absolut inga baktankar bakom den trevliga middagsinviten jag fick. Middagen visar sig vara en chosefri tillställning i goda vänners lag. Och inget annat. Jag slappnar av där jag sitter vid middagsbordet och ler åt att min fantasi skenat iväg med mig så fatalt. Men som ensamboende kvinna vet man aldrig vad vännerna försöker koka ihop.

Efter sill på kavring äter vi en underbart len ugnsbakad lax med gratinerade rotsaker och härlig sallad därtill. S och jag sköljer ner maten med gott rödvin medan karlarna dricker påskmust, vatten och öl. Skratten är många och stämningen kärvänlig mellan S, G och bröderna som känner varandra väl. Jag får anekdoter berättade och jag trivs ypperligt med den avspända atmosfären. Middagen avrundas med kaffe och stor fruktsallad. Som vanligt har jag ätit alldeles för mycket men det är svårt att låta bli då maten är så god!

Kvällen lackar mot sitt slut och jag blir hemskjutsad av en av bröderna. Jag tackar för en trevlig kväll och går in till mina katter. Jag sparkar av mig skorna, sätter mig i trappan upp till övervåningen och pustar ut. Vad skönt det var att inte bli bortgift ikväll! Jag vet att alla mina härliga vänner vill mig väl - men det kan vara lite påfrestande med uppenbara "parningsförsök". Även om det är väl menat.


Illustration Tove Jansson.

Buddistiskt kloster

Vi var ett litet gäng som med buss lämnade Barcelona den där heta försommardagen. Vi kände inte varandra men vi hade varit på samma mässa under några dagar. Och vi hade alla valt att göra "Den inre resan" denna vår lediga dag. Vi hade valt bort helikopterfärder, havskryssningar, gourmetmatlagning, segling och annat spännande för detta mer stillsamma program. Vi skulle åka till ett buddistiskt kloster och bland annat få pröva tai chi, meditation och se oss omkring i klostret.

Bussen klättrade mödosamt uppför berget och slutligen var vi framme vid vårt mål. Vi togs emot av klosterföreståndaren som i fotsid dräkt vänligt bjöd oss på chai latte, kall eller varm. Han hade sällskap med en kvinnlig nunna för detta är ett kloster med båda könen vilket är ovanligt. Med den högste Dalai lamans, den tibetanske buddishmens andlige ledare, välsignelse är de liberala i sitt förhållande till kärleken mellan man och kvinna och de tillåter även äktenskap och barn i klostret. Vi blev mycket förvånade för ingen av oss visste att detta var tillåtet och vi tyckte att det var ett oerhört sympatiskt tilltag. I detta kloster behövde de inte heller ha rakade huvuden vilket vi trodde var ett måste för en buddistisk nunna och munk. Det var många av våra fördomar och antaganden som fick sig en smäll på några få minuter!

Efter en kortare presentation visades vi runt i klostret. Vi fick veta att vem som helst är välkommen att tillbringa kortare eller längre tid här. Man kan välja att bara vara där för yoga, meditation eller vad man så önskar att fördjupa sig i. Men man har också möjligheten att jobba ideellt och stanna en längre tid om det är det man vill. Vi tittade in de vandrarhemsliknande sovrummen som beboddes av människor från hela världen som sökt sig hit. Vi träffade bl a en äldre amerikansk kvinna som var här på sitt sjunde besök.

Äntligen var det dags för undervisning! En mycket vacker munk, helt i klass med Antonio Banderas, ledde oss genom Tai chin. Därefter ledde han oss med erfaren hand genom avslappningsövningar och vi flöt bort på varma vågor av välbefinnande. Omtumlade visades vi efter detta in i nästa rum var en rund och glad nunna ledde oss genom skratt-terapi. Hon fick oss, främlingar för varandra, att sänka garden och slänga oss ut i befriande gapskratt trots att vi nog alla kände oss lite dumma i början. Det var en mycket behaglig upplevelse och vi gick alla ut ur rummet med stora leenden i våra ansikten.

Nu skulle vi få en audiens med klostrets egen Dalai lama vilket är få besökare förunnat. Vi satt tysta på våra mattor och väntade att "Den högste" skulle träda in i rummet. Vi hade alla en bild av hur en Dalai lama skall se ut och döm om vår förvåning då en tämligen ung långhårig man, inte helt olik den bild vi har av Jesus, kommer in i rummet. Han hälsade vänligt och betraktade oss nyfiket. Vi satt en timme och samtalade om livet med denna oerhört sympatiska och klarsynta man. Vi kände oss mycket hedrade att han tagit sig tid att träffa oss!

Efter en underbar vegetarisk middag avslutade vi vårt besök i klostret med att gå tre varv runt stupan. De två första varven var enkla för då sände vi kärlek till våra nära och kära. Det tredje och sista varvet var knepigare för då skulle vi sända kärlek till någon som vi inte riktigt kom överens med. Det var inte det lättaste men det kändes bra och riktigt att göra det ändå.

Vi lämnade klostret med ett upplyft sinnelag. Vi kände lugn och ro, lycka och välbefinnande. Vi lovade oss själva att vi skulle komma tillbaka till denna underbara plats någon dag. Jag hoppas verkligen det blir så!

Avsked

"Så mycket fåglar du har här ute hos dig på landet! Det måste vara skogen som du har så nära och så matar du ju dem under hela vintern förstås!" Hemulen drack sin morgonlatte - en vana som han lagt sig till med under sitt besök. "Och så stora kråkorna är! Mycket, mycket större än dem vi har uppe i Österbotten." Han smuttade eftertänksamt vidare och fortsatte titta på fågellivet utanför fönstret. "Oh, titta! Sädesärlorna har redan kommit!" utropade Mårran. Och mycket riktigt! Sädesärleparet som alltid kommer till oss på vårkanten hade landat och spatserade fram och tillbaka över gräsmattan och vippade frenetiskt med stjärtfjädrarna. Vi fortsatte att äta frukost och tittade ut genom fönstret för att se om det fanns något mer att upptäcka.

Men nu har de lämnat den skånska myllan, Mårran och Hemulen, och åkt tillbaka till Finland. "Jag tycker det är lika svårt varje gång jag hälsat på er här nere i Skåne på våren. Det är inte alls roligt att åka tillbaka till snö och slask och bara några plusgrader" sade Mårran sorgset då hemfärden närmade sig. "Nu har vi ju fått känna på vår och värme. Men det tar sig väl däruppe med" suckade hon och handlade på sig några fröpåsar till. Hon slängde längtanfulla blickar på sättpotatisen som hade skjutit upp en decimeter ur de små plastkrukorna men besinnade sig. Någonstans fick ju gränsen gå!

" Vad härligt det var att träffa Mårran och Hemulen. Så mysigt vi har haft de här dagarna! Alla promenader vi gjort med dem och Mumin. Och Snorkfröken som fick visa upp sitt fina hus för dem. Och tänk att Sniff kunde komma hit och träffa dem! Ohh , jag saknar dem redan. Jättemycket!" Lilla My som varit hemma och hälsat på samtidigt tittade på mig. "Vi måste åka till Finland i sommar. Vi bara måste! Jag längtar dit jättemycket!" fortsatte hon och spände ögonen i mig.

Och det är klart att vi måste ta oss hem till Finland i sommar. Fattas bara annat! För då får vi ju träffa dem igen, Mårran och Hemulen!

Kvällspromenad

Igår kväll tog Mårran, Hemulen och jag en promenad i slottsparken. Vi tog vägen genom skogen via växthusen. Fåglarna kvittrade i våryra och mattor av vit- och gulsippor bredde ut sig under träden. Här nere i Skåne är våren verkligen på väg!

Vi gick långsamt genom skogen och tittade på alla vårtecken. Ramslökens gröna blad har kommit upp en bra bit och i slottsparken bredde mattor av blå schilla ut sig. Snödropparna, som sjunger på sista versen, stod så vackert i grupper och nickade värdigt då vi gick förbi. Go´kväll, go´kväll hälsade Hemulen och lyfte på sin svarta keps.

I rosenträdgården hade det täckande granriset över rosorna tagits bort och stammarna var fulla av späda blad. Den ståtliga magnolian bar stora blomknoppar på sina bara grenar och parkbänkarna är på plats och om man vill vila sina trötta ben. Vi sneddade över växthusets uteodlingar och lyfte på täckdukarna för att se vad som dolde sig därunder. Mårran tittade och funderade men kunde inte komma på vilken blomma det var. Stora fält av violer i alla dess färger lyste upp kvällen och dörrarna till växthusen stod öppna för att härda bellisen för kommande uteliv.

Vi kom fram till öppningen som ledde tillbaka ut i skogen. Den provisoriska grinden var stängd och Hemulen försökte klättra över stängslet en bit bort. Mårran och jag skakade på våra huvuden åt hans tilltag och efter en stunds lirkande öppnade vi grinden och gick ut. Hemulen gav upp sina klätterförsök och tog även han den riktiga vägen ut. Snart var vi hemma igen, trötta och belåtna efter en fin kvällspromenad.



Illustration Tove Jansson.

Wanted

Så var det dags igen. Bråttom, bråttom hade jag för att hinna till tåget för att möta Mårran och Hemulen som kommit till Kastrup. Snorkfröken hjälpte mig att köpa biljetter, följde mig till tåget och vinkade av mig. Jag satte mig på första bästa plats i det överfulla tåget och pustade ut. Vad skönt att jag hann med!

Jag satte mig tillrätta och bestämde att jag skulle hänga av mig ytterkläderna. Det var då jag upptäckt det. Var i hela friden var min mössa och mina handskar?? Jag tittade mig omkring. Under sätet, längs gången, i tidningsfacket, på hatthyllan och under min rumpa. Det var nästan så att jag bad mannen som satt brevid mig att resa sig så jag kunde kolla honom ordentligt också. Men ingenstans fanns de. Jag kom fram till att de måste ligga på Skånetrafikens kontor på Knutpunkten. Och låg de inte där så hade de redan gått ner med dem till hittegodsavdelningen. Jag oroade mig inte det minsta och tänkte att jag kunde plocka upp dem när vi var tillbaka i Helsingborg.

Nekande svar och skakande huvuden mötte mig vid ankomsten i Helsingborg. Jag fick återkomma på måndag för då skulle de nog vara inlämnade upplyste mig damen i hittegodsluckan. Men jag undrar jag. För under det senaste året, mitt sjukdomsår borträknat, har jag besökt hittegodsavdelningarna i Helsingborg och Malmö vid flera tillfällen då jag glömt saker på buss och tåg. Utan glädjande resultat. Tyvärr.

Jag har tappat bort två ryggkuddar vid två olika tillfällen. En favoritbasker har ramlat ur fickan någonstans på vägen mellan tåg och buss i Malmö. Baskern tror jag någon bättre behövande tog och länge glodde jag efter uteliggarna för att se om min fina basker prydde någons huvud. Mina ryggkuddar tror jag också har hamnat bland de som inga kuddar har och att de nu fungerar som huvudkuddar. Eller så är det någon annan med ryggproblem som inte har råd att köpa egen kudde och nu är glad och lycklig över min. För jag hoppas och tror att mina borttappade saker kommer till användning.

Men jag undrar så hur det har gått för mannen som glömde sin fina, viktiga portfölj på tåget. Jag undrar vad han tänkte då han steg av tåget helt utan väska den där tidiga morgonen. Undrar om han trodde han var på utflykt och bara steg av med glädje och förväntan över vad som skulle hända under dagen? Eller är det han som är borttappad? För ingen kom och satte sig på andra sidan gången vid portföljen den där tidiga morgonen då jag åkte till jobbet. Jag väntade och väntade men ingen kom. Tåget anlände till Malmö och fortfarande fanns ingen ägare till väskan. Jag gick sist av och meddelade personalen att det fanns en herrelös portfölj ombord och att det funnits det ända sedan Helsingborg. Jag iddes inte meddela att jag lekt med tanken att den kanske låg en bomb i väskan. Det kändes lite som överkurs på något sätt så tidigt på morgonen.

Jag har funderat sedan dess. Kanske gjorde jag fel? Jag skulle kanske anmält honom som borttappad i stället!