Päls

"Vänta du bara. Så var det för oss. Först ingenting alls och sedan hur mycket som helst! Du ska inte tro att det blir annorlunda för dig. Du skall se hur det blir då hon blir lite äldre. Bara vänta du och se!" Snorkfröken slängde ett triumferat ögonkast på mig och smackade med tungan. "Visst. Säkert." svarade jag och trodde inte ett dugg på vad hon sa. För det var helt annorlunda med lilla Elsa. Helt annorlunda.

Men här sitter jag nu. Mitt bland pälstussarna . Lilla Elsa fäller päls som om hon planerade att bli nakenkatt i stället. Och jag som försökte inbilla mig att helig birma inte fäller så mycket. Pyttsan heller! Det ligger giganstiska pälstussar överallt och konkurrerar ut dammråttorna hur enkelt som helst. Och jag får gilla läget.

Jag har försökt allt. Äggula i maten. Jag har kammat och borstat med ytterst klent resultat. Jag har försökt rycka pälstussar direkt ur pälsen på henne sådär som man gör på hundar. Jag skäms att erkänna det men jag har faktiskt rollat kattstackarn. Inte ens det hjälpte. Men så fort kattrackarn rör sig ramlar drösvis med päls på mattor, soffor, sängar och golv.

Det yr katthår i luften. Mjuka, silkeslena vita strån från lilla Elsa. Nu då vårsolen lyser in genom fönstren kan man se hur de ligger som en matta överallt. Överallt! Men nu skall det äntligen bli slut på eländet. Här skall inhandlas ordentlig kattkam till Elsa. Snorkfröken har delat med sig av sina erfarenheter. Hon har visat mig hur en kattkam för långhårskatter ser ut. Det är en stålkam som heter duga och som faktiskt funkar. Vi är så tacksamma, Snorkfröken! Det skall bli så skönt att kunna andas utan att sätta ett katthårstrå i halsen!


Illustration Tove Jansson.