Vinter OS

Igår kväll fick de finska lejonen stordäng av USA i hockeyn. Och är jag förvånad? Nederlagen har kommit slag i slag och värre kan det knappast bli. Det har minsann inte varit lätt att vara en passionerad soffidrottande finne detta vinter OS.

De finska damerna och herrarna har verkligen inte presterat enligt förväntan. Medaljerna har uteblivit i nordisk kombination, i backhoppning, i de alpina grenarna och de har verkligen inte kommit i Finlands händer under längdskidåkningen. Fullkomlig katastrof är nog de mildaste uttrycket man får använda. De finska damerna krigade till sig bronspeng i skidstafetten och i damhockeyn, men det är allt. Helt otroligt!

I stället har vi fått se ett medaljregn ,utan dess like, över Sverige. Medaljerna har haglat i de mest skilda grenar såsom alpint, curling, skidskytte och sist men inte minst i längdskidspåret. Vi har fått se en ny ung svensk skidgeneration kliva fram och det har varit fantastiskt roligt att se trots att jag är en inbiten finne och helst av allt ser en finne eller två på prispallen. Sverige har varit på gång under de senaste åren men det stora breda klivet har de gjort under OS. Det är mycket trevligare att se en svensk ta medalj än kaxiga norrmän såsom Northug eller Svendsen. Svendsen hade t o m den dåliga smaken att i skidskyttet uttrycka att det var pinsamt att bli slagen av en svensk. Och Northug orkar jag inte ens kommentera.

Nu är det bara två dagar kvar och jag hoppas, HOPPAS på ett under. Tänk om vi kunde ta medalj på tremilen idag och på femmilen i morgon! Vilken lycka! Och tänk om Finland klarar bronspengen i hockeyn trots fiaskot igår! Det sägs att hoppet är det sista som överger en. Och så är det nog.


Illustration Kalle Strokirk.

Bio

Det är inte det att jag inte vet att Filmstudion visar udda filmer. Jag är ju faktiskt varit stor Filmstudio-entusiast sedan nästan femton år tillbaka och jag gillar att se film som berör på ett annat sätt än de "vanliga" filmerna vi annars får se på bioduken. Men denna filmstudio-vår har börjat minst sagt skakigt och vi har verkligen fått uppleva både det ena och det andra.

Den första filmen på terminen hette "Hunger". Den skildrade IRA-män i Maze-fängelset som i början av åttiotalet kämpade för att få status som politiska fångar. Det var en fruktansvärd film, baserad på en sann historia, som skildrade våld, grymheter och övergrepp på ett oerhört obehagligt sätt. Även om filmen var våldsam gick den inte till överdrift på något sätt och den drabbade oss åskådare som ett knytnävsslag i magen. Då filmen var slut kunde man höra en knappnål falla och det var en mycket skakad och chockad publik som tysta gick ut i vintermörkret. Detta var en film som ingen i publiken någonsin glömmer och under bilfärden hem satt jag och S för en gångs skull tysta. För att lätta upp stämningen konstaterade vi att det var ju "roligt" att filmvåren hade börjat.

Glada i hågen åkte vi till terminens andra filmkväll. Nu skulle vi få se den tyska filmen "Sjunde himlen", ett drama om kärlek och passion i mogen ålder, som handlade om den gifta 61-åriga Inga som blir förälskad i 76-åriga änklingen Karl. Det kunde väl inte vara så farligt? Men ack så vi bedrog oss! Här lämnades ingenting över till fantasin och jag menar verkligen att INGENTING utelämnades i denna film. Det rumlades om ordentligt i sänghalmen med både älskare och äkta man och nakna kroppar visades upp i all sin skröplighet i tid och otid. Efter den tredje MYCKET detaljerade sexscenen blundade jag hårt och jag trodde jag skulle sjunka genom golvet så generad var jag. Men vad hjälpte det att blunda då alla som gått på bio vet att ljudanläggningen är av högsta klass nu för tiden och det gick INTE att ta miste på vad som hände på bioduken. Efter en hel evighet var filmen slut och S och jag tittade mållösa på varandra. Det bästa vi kunde säga var att det var i alla fall modigt att visa åldrande kroppar i naket tillstånd på bio. Det är ju inte något som man ser varje dag precis.

Ikväll är det dags igen. Och jag måste säga att jag går dit med en viss oro i mitt sinne. Undrar just vad som skall bjudas på denna afton! Men en film med den romantiska titeln "Augustilunch i Rom" kan väl inte vara så farlig? Eller?


Bild; Moomin pumpkin by Tortoiseshellrose.

Vinter och nostalgi

"Nu får det väl ändå vara nog! Vi har fått den snö vi behöver! Nu vill vi ha vår!" skriker folk och undrar om jag är helt galen. Snorkfröken tror jag skulle ändra uppfattning om jag var tvungen att gå ut varje dag och Facebook- vännen Ia försöker tvinga mig att säga att nu, NU, är det väl ändå bra! Men de får ge med sig, båda två, för ingenting kan få mig att ändra uppfattning. Jag kan inte låta bli att gilla det helt enkelt. Jag bara älskar då snön vräker ner. Och tänk - bara tänk - om all denna snö hade kommit som regn. Hur roligt hade det varit?

Jag tycker om då det är kallt med mycket snö och jag minns med vemod vintrarna när jag växte upp. Då gick vi, mer eller mindre varje dag, upp till grekisk-ortodoxa kyrkan vid Kaserntorget eller så tog vi oss ner för den branta backen till hockeyrinken vid simhallen och skrinnade. Med tiden blev jag ganska skicklig på att skrinna och jag gjorde mina piruetter medan pojkarna spelade hockey så puckarna ven runt huvudet på en. På gymnastiktimmarna spelade vi bandy ibland och även om vi var en flickskola, och inte så bevandrade i reglerna, så gick det inte att ta miste på den entusiasmen vi spelade med. Åkte vi inte skridskor på kvällarna så tog vi pulkan, gick ner till Hovrättsparken eller till Fiskarestranden, och åkte mellan björkarna i de höga backarna, i alldeles för hög fart, så vi tippade ner för kajkanten och ner på den tjocka isen.

Och som vi skidade. Efter skolan, på kvällar och på helger. Vi hade fina elljusspår mitt i stan och vi satte skidorna på fötterna och bara drog i väg. Till Gustavsborg, med många olika slingor, eller så åkte vi över isen till Vasklot och tog oss en skidtur tillsammans med halva stan som var uppe på benen i samma ärende. På helgerna packade vi ryggsäcken med apelsiner och varm saft i termos och gav oss ut på skidäventyr över isarna till de små öarna utanför Vasa. Ibland lyxade vi till det och hade varm choklad och bullar med som färdkost. Det var inte alltid så idylliskt, för det är oerhört tungt att skida, och mer än en gång tycktes skidturen aldrig ta slut.

Under de långa snörika vintrarna byggde vi sinnrika kojor i de enorma snödrivorna som plogades upp. Kojorna hade ofta flera rum och vi fick ljus av Mårran att tända i snölyktorna då mörkret föll. Blev vi våta och kalla gick vi bara in och bytte till torra kläder för att ännu en stund få vara ute och leka. Blev vintern riktigt bister tog vi en promenad med Mårran och Hemulen till den vackra parkskogen vid Gustavsborg där vi matade småfåglarna och ekorrarna så de skulle överleva. Kanske är det därför som jag har dille på att mata mina småfåglar i trädgården så fort snön singlar ner från himmelen?

Ja, jag gillar verkligen vintern och för mig är februari fortfarande en vintermånad. Så för min del får det gärna fortsätta snöa månaden ut. Först i mitten på mars kan det vända mot vår. Så helt omöjlig är jag inte. Bara nästan.


Bild ur Muminfilm samt illustrationen av Tove Jansson.

Den stora festen

Det började så smått redan förra fredagen. Släkten samlades på restaurang i Helsingborg för att träffas lite privat innan kalaset gick av stapeln på lördagen. Nästan hela släkten var på plats och jag gladde mig åt att få träffa mina barn med respektive, Mårran och Hemulen, Finlandsfilifjonkan med ett av barnen med sällskap och mina två muminbröder med fruar och barn. Vi var drygt tjugo stycken och det var så trevligt med så många på plats. Alla kusiner, mina barn och syskonbarn, som nu är mer eller mindre vuxna, gladdes mycket åt att än en gång få träffas och umgås på ungdomars vis med sena kvällar, efterfest och mycket prat. Storstadsfilifjonkan med barn anlände sent på fredagskvällen och slöt upp på kalaset först på lördagen. Fredagskvällen försvann i ett nafs och det kändes så trevligt att börja helgen på detta vis.

På lördagskvällen samlades vi i klubbstugan på Råå. Gäster från Danmark och Sverige blandades med släkten från Finland. Vänner och släkt i en salig röra. Jag överöstes med blommor och paket och det kändes nästan som om jag fyllde hundra i stället för femtio! Klubblokalen var pyntad med blommor och levande ljus och vi satte oss så småningom till de dukade borden. Det var trångt om saligheten för vi var femtio stycken som skulle få plats. Mina muminbarn med respektive stod för matlagning och festarrangemang så jag kunde bara luta mig tillbaka i min stol och njuta av kvällen.

Vi började med Snorkfrökens och Snusmumrikens delikata hummersoppa. Soppan gjorde succé och därefter dukades den hemgjorda buffén fram. Fantasifulla bulgursallader trängdes med marinerad fläskfilé och heta kycklingben. Pastasallad med pesto stod intill bönsallad med cocktailtomater och parmesan. Vacker tomat- och löksallad tävlade med laxrullar fyllda med pepparrotscreme och krispig sallad om gästernas uppmärksamhet. Brödet låg vackert i sina korgar och inbjöd till förtäring. Vitt och rött vin stod på eget bord tillsammans med vatten, läsk och öl. Middagen avslutades med kaffe och avec och därtill bjöds choklad och tryffel ur många olika askar. Det var en mycket lyckad middag och festarrangörerna prisades för sina insatser.

Men inget femtioårskalas utan tal och jag kom heller inte undan. Lilla Mys svärfar höll ett kärnfullt och mycket roligt tal på vers, Finlandsfilifjonkan talade för alla mina syskon och avslutade sitt mycket skickliga och lättsamma tal med att överlämna en enkelbiljett till New York - eftersom jag alltid tagit för stor plats i syskonskaran - och vännerna S-E och U sjöng sitt hyllningstal till mig så jag rördes till tårar.

Underbart är kort och helgen avslutades med att hela tjocka släkten kom hem till mig på söndagen för kaffe och tårta innan våra vägar skiljdes åt för denna gången. Det var en helt underbar helg och jag, som mina muminbröder, funderar på om jag skulle ta och fira med stort kalas då jag fyller femtiofem!

Tack alla ni - min familj, släkt och vänner - som gjorde min femtioårsfest till ett minne för livet!


Illustration Tove Jansson.

Femtio

För första gången i mitt liv har jag åldersnoja. Det är ju inte varje dag man fyller femtio precis. Men nu har det hänt och det är ingenting jag kan göra åt det. Det är så där som de säger i den otroligt fåniga reklamen om pensionssparande; "Plötsligt en dag upptäcker du att du är närmare pensionen än studenten". Precis där har jag hamnat nu. Otroligt men sant.

Att fylla trettio, fyrtio eller fyrtiofem år är ingenting. Man är pigg och glad och av rynkorna syns inte ett spår. Fortfarande känner man sig ung och pensionen känns hur långt borta som helst. Men tiden springer i väg och innan man vet ordet av så är man femtio. Och plötsligt så är det inte så himla långt till pensionen längre. Vad hände??

Det finns alltid de som käck klämmer i med; " Femtio år är inte så farligt om man betänker alternativet". Jaha ja. Jag har inte påstått att jag hellre är död än femtio! Jag påstår bara att man får sig en ordentlig funderare då man når denna magiska ålder. Jag vet också att man inuti fortfarande är ung och man är inte äldre än man gör sig som det så fint heter.

Men ändå. Lite knepigt är det allt att nu ha blivit femtio. Jag tröstar mig med att de som varit med om detta säger att denna åldersnoja går över på några veckor. Det låter trösterikt. I nästa blogginlägg skall jag vara mer positiv och berätta om det roliga med att fylla femtio. Som att jag hade en stor fest med gäster från när och fjärran. Som att det hölls fina tal och att jag fick många fina presenter. Men nu måste jag nog lägga mig på sofflocket en stund för jag är en smula trött.....


Illustration Tove Jansson.

Snökaos

Jag sitter och tittar ut genom mitt fönster på ovanvåningen. Havet är lugnt, solen strålar från en blå himmel och snön ligger gnistrande vit. Fågelbordet är välbesökt och småfåglarna låter sig väl smaka av de feta solrosfröna. Temperaturen är behaglig, endast någon minusgrad. Det är svårt att tro att vi haft full snöstorm de senaste dagarna då man betraktar idyllen. Endast de enorma snödrivorna vittnar om de senaste dagarnas oväder.

Det hela började i tisdags. Jag skulle vara kattvakt hemma hos Snorkfröken och Snusmumriken som båda hade flytt landet till Paris respektive Parma. Jag gav mig iväg tidigt på morgonen för man hade varnat att ett oväder skulle komma in över Skåne under eftermiddagen. Det var bäst att ge sig iväg medan det fortfarande gick att ta sig fram! Väl hemma hos katterna på Råå kokade jag kaffe, smaskade i mig en fastlagsbulle och betraktade de enstaka snöflingorna som singlade ner från himlen. Av ovädret syntes inte ett spår och jag tänkte att det kanske inte skulle bli så farligt ändå. Så fel jag hade!

Tidig tisdagskväll slog ovädret till. Snön vräkte ner, vinden tog i och övergick i storm. Det tjöt i skorstenen och köksfläkten dånade. Stormen ven runt husknuten, träden knakade av ansträngning och i gatlampornas sken dansade snöflingorna en allt mer desperat dans. Snön packade snabbt ihop sig i stora drivor på gator och trottoarer. Yttertrappan och den uppskottade gången blev helt övertäckta och jag visste att nu skulle jag få arbeta som en galning för att hålla den värsta snön stången.

Jag skottade och sopade ett antal gånger under dygnet jag tillbringade hos katterna på Råå. Det var inte många minusgrader och snön var tung och våt att jobba med. Jag var glad att jag var ute i så många omgångar för annars hade jag aldrig orkat med den blöta snön. Som det var nu så var det hanterbart och jag klarade precis av det hela. Men jag fick mycket ont i mitt knä och värken gjorde att jag inte sov många timmar under natten.

Vid lunchtid igår, onsdag, lämnade jag Råå. Det snöade fortfarande ordentligt i omgångar och det sista jag fick göra var att än en gång skotta snö. Nu skulle jag ge mig hemåt innan det blåste upp igen! Väninnan U mötte mig i vår lilla centralort. Vi gjorde våra inköp och styrde sedan kosan hemåt. U berättade att vägen var mycket besvärlig då blåsten drev snön ut på vägen. Väl hemma hos mig betraktade vi mitt hus med häpnad. Yttertrappan var helt försvunnen i en enorm snödriva och dörren var täckt av en halv meter snö. Det var bara att gräva fram trappa och dörr innan vi kunde ta oss in huset. Som väl var så var huset varmt och det var två glada katter som välkomnade oss in i värmen. Det var så skönt att vara hemma igen!

Kvällen kom och mörkret sänkte sig. Ute snöade det fortfarande kraftigt och nu hade vinden ökat igen. Skulle det aldrig ta slut? Jag tände levande ljus i mina fönster och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag kunde mysa hemma i värmen. Jag sjönk ner i min länstol, satte upp mitt ben på fotpallen och njöt av min tv-kväll. Plötsligt bankade det hårt och desperat på min ytterdörr. Jag blev riktigt rädd och funderade en sekund på om jag skulle våga öppna. Jag tog mod till mig och öppnade dörren med säkerhetskedjan på.

På min trappa stod en liten tant som undrade om jag kunde hjälpa henne. Hon hade hört rakt in i enorm snödriva som drivit ut på vägen nära mitt hus och hennes bil låg nu halvvägs ner i diket. Hon fick låna en spade och hon försvann iväg i mörkret för att göra ett försök att gräva fram sin bil. Genom fönstret ser jag hur hon sliter i snön och häpen ser jag hur bilar bara kör förbi utan att erbjuda henne sin hjälp. Till slut klär jag på mig, tar min krycka och ger mig ut i stormen. Jag plumsar fram till henne och beklagar att jag inte kan hjälpa henne att gräva där nere i diket. Det är omöjligt för mig att ge mig ut i meterhöga drivor med krycka och instabilt knä. Som den söta tant hon är så säger hon att förstår och hon tycker att jag skall ge mig in i värmen igen.

Jag står kvar en stund och ser hur hon sliter utan resultat. Jag föreslår att jag går in och ringer till slottet för att be dem komma med en baklastare och dra loss henne ur drivan. Hon tar tacksamt emot förslaget och jag går framåtböjd i den hårda blåsten tillbaka till mitt hus. Precis när jag står med telefonluren mot mitt öra ser jag hur M kommer körandes i slottets stora traktor! Vilken lättnad! Det kändes precis som tankeöverföring! Jag ger mig ut igen och ser hur M drar upp tant och bil ur diket lekandes lätt med den enorma traktorn.

Slutet gott, allting gott! Det var en mycket tacksam liten tant som gav sig iväg hemåt efter sitt äventyr i diket. Jag tror det dröjer innan hon ger sig ut på vägarna i snöoväder igen. Det var skönt att det slutade väl.

Foto: Muminsnöskulpturer någonstans i världen.
Illustration Tove Jansson.