"Nu får det väl ändå vara nog! Vi har fått den snö vi behöver! Nu vill vi ha vår!" skriker folk och undrar om jag är helt galen. Snorkfröken tror jag skulle ändra uppfattning om jag var tvungen att gå ut varje dag och Facebook- vännen Ia försöker tvinga mig att säga att nu, NU, är det väl ändå bra! Men de får ge med sig, båda två, för ingenting kan få mig att ändra uppfattning. Jag kan inte låta bli att gilla det helt enkelt. Jag bara älskar då snön vräker ner. Och tänk - bara tänk - om all denna snö hade kommit som regn. Hur roligt hade det varit?Jag tycker om då det är kallt med mycket snö och jag minns med vemod vintrarna när jag växte upp. Då gick vi, mer eller mindre varje dag, upp till grekisk-ortodoxa kyrkan vid Kaserntorget eller så tog vi oss ner för den branta backen till hockeyrinken vid simhallen och skrinnade. Med tiden blev jag ganska skicklig på att skrinna och jag gjorde mina piruetter medan pojkarna spelade hockey så puckarna ven runt huvudet på en. På gymnastiktimmarna spelade vi bandy ibland och även om vi var en flickskola, och inte så bevandrade i reglerna, så gick det inte att ta miste på den entusiasmen vi spelade med. Åkte vi inte skridskor på kvällarna så tog vi pulkan, gick ner till Hovrättsparken eller till Fiskarestranden, och åkte mellan björkarna i de höga backarna, i alldeles för hög fart, så vi tippade ner för kajkanten och ner på den tjocka isen.
Och som vi skidade. Efter skolan, på kvällar och på helger. Vi hade fina elljusspår mitt i stan och vi satte skidorna på fötterna och bara drog i väg. Till Gustavsborg, med många olika slingor, eller så åkte vi över isen till Vasklot och tog oss en skidtur tillsammans med halva stan som var uppe på benen i samma ärende. På helgerna packade vi ryggsäcken med apelsiner och varm saft i termos och gav oss ut på skidäventyr över isarna till de små öarna utanför Vasa. Ibland lyxade vi till det och hade varm choklad och bullar med som färdkost. Det var inte alltid så idylliskt, för det är oerhört tungt att skida, och mer än en gång tycktes skidturen aldrig ta slut.Under de långa snörika vintrarna byggde vi sinnrika kojor i de enorma snödrivorna som plogades upp. Kojorna hade ofta flera rum och vi fick ljus av Mårran att tända i snölyktorna då mörkret föll. Blev vi våta och kalla gick vi bara in och bytte till torra kläder för att ännu en stund få vara ute och leka. Blev vintern riktigt bister tog vi en promenad med Mårran och Hemulen till den vackra parkskogen vid Gustavsborg där vi matade småfåglarna och ekorrarna så de skulle överleva. Kanske är det därför som jag har dille på att mata mina småfåglar i trädgården så fort snön singlar ner från himmelen?
Ja, jag gillar verkligen vintern och för mig är februari fortfarande en vintermånad. Så för min del får det gärna fortsätta snöa månaden ut. Först i mitten på mars kan det vända mot vår. Så helt omöjlig är jag inte. Bara nästan.
Bild ur Muminfilm samt illustrationen av Tove Jansson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar