Snorkfröken

Runt, runt i lägenheten.  Varv efter varv.  "Vättern runt" refererades på radion och jag fortsatte trava mina rundor.  Varv efter varv.  Rundorna i lägenheten var det enda som lindrade mina plågor.  Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var riktigt rätt att de där cyklisterna hade det kämpigt.  Det kändes gott att veta.  Att jag inte var den enda som hade det jobbigt.  Sedan fortsatte jag trava mina rundor.  Varv efter varv.

Undrar om det här var straffet?  Vi hade faktiskt på morgonen, halvt på skämt, halvt på allvar, diskuterat att jag skulle ringa efter H på jobbet under dagen.  Även om det inte var så akut.  Bara för att han skulle kunna gå hem lite tidigare.  Och nu gick jag här och undrade. Är det här akut? Akut på riktigt.  Men hur skulle jag kunna veta?  Jag hade ju aldrig varit med om det här förrut.  Till slut gav jag upp och ringde.

H blev förskräckt då han hörde min pressade stämma och han undrade varför i hela världen jag inte ringt tidigare.  Det var ju helt uppenbart att jag inte mådde så bra. Jag försökte förklara att jag inte trodde det var så farligt och att jag hade lite dåligt samvete för att vi pratat så där på morgonen.  Att han skulle fuska lite.  H tyckte jag var helt vansinnig och slängde sig i bilen och var hemma tio minuter senare. Efter samtalet till BB fick vi packa in oss i bilen.  Det var bara att köra dit omedelbart bums.

Jag fick ett eget rum och apparater kopplades in.  Det mättes både här och där, lyssnades på mage och studerades kurvor.  Smärtlindring diskuterades och nu var det bara att vänta.  Men ingenting är enkelt och det tog hela kvällen innan allt var klart.  Sent på fredagskvällen, vid halv elva, behagade Snorkfröken göra sin entré.  Hon var livlös, alldeles blå och doktorn med hela förlossningsteamet tog henne och rusade ut ur rummet.  Kvar i rummet fanns bara vi, de unga föräldrarna, och vi undrade vad som stod på.  Efter evighetslånga minuter hörde vi hur hon äntligen började skrika och vi kunde andas ut.  Det hade varit riktigt illa, krisläge, men det hade vi inte förstått.  Men nu gav hon full hals.  Hon levde!  Vilket under! 

Oerhörd lycka!  Så fin hon var!  Jag kunde inte bärga mig och medan jag syddes ringde jag Mårran och Hemulen för att informera att de blivit morföräldrar för första gången.  Mårran blev lite rörd lät det som eller så var det bara det att klockan var långt efter midnatt i Finland.  Men jag kommer speciellt ihåg att hon tyckte jag var helt galen som ringde medan barnmorskan tråcklade ihop mig.

Efter en vecka fick vi åka hem.  Det var midsommarafton och sommaren var som vackrast.  Snorkfröken gjorde det bästa för att pröva sina föräldrar denna första dag i hemmet.  Blöjorna tog slut då den nyfödda lättade på trycket något kopiöst under de första timmarna. H fick panikrusa ut och köpa mera blöjor för de tog slut i ett nafs.  Och som de oerfarna föräldrar vi var hade vi bjudit in gäster samma kväll.  Snorkfrökens gudföräldrar skulle tillbringa kvällen med oss och P och jag gjorde blomkålsgratäng (!) medan H och H rökte fisken utanför så att asfalten smälte.  Men se, det är en helt annan historia.

Idag är det tjugoåtta år sedan du föddes Snorkfröken och jag älskar dig över allt annat på jorden.  Men på "Vättern runt" har jag har aldrig mer lyssnat!


Illustration av "Bethman":