Nytt år

Ut med det gamla och in med det nya. Inte titta bakåt, titta framåt. Det är väl så man säger? Och det tycker jag är bra!
Varför älta det gamla då man kan se framåt med tillförsikt? Det gångna året var inte det roligaste i mitt liv. Jag lämnar det gärna, med olyckan och allt, och hoppar med glädje in i det nya året. Det skall bli spännande med ett nytt år och nya möjligheter!

Det kan vara svårt att gå vidare. Att lämna saker och ting bakom sig. Då är bra att det finns ett officiellt avslut. Det får oss alla att vakna upp och se framåt igen. Då vi alla kan lämna det gamla och gå vidare. Då vi alla kan spotta i nävarna och börja om igen. Ta nya tag med nya krafter.

Ikväll skall jag på en stillsam middag hos mina rara grannar. Vi blir några stycken som skall äta och dricka gott. Prata och rå om varandra denna kväll. Skåla med varandra för det nya året som kommer och se himlen lysas upp av de mest fantastiska raketer. Det ser jag fram emot.

Det är dags att börja ett nytt år igen. Ta med allt positivt och glädjerikt med in i det nya året. Ett nytt år med nya möjligheter. Glöm inte det!

Må gott alla och var rädda om er!



Illustration av Tove Jansson ur "Trollkarlens hatt".

Fågelliv

Jag gillar att titta på fåglar. Då hösten kommer väntar jag med stor iver på att kölden skall komma så att jag äntligen skall få börja utfodra de små liven. Fågelbord och fågelautomat plockas fram ur uthuset och hängs upp i trädet vid syrenbuskarna. Solrosfrön och blandfrön inhandlas och fylls på. Talgbollar hängs fast i fönsterblecket för närstudie av blåmesar. Äpplen slängs ut till koltrastar och fasaner. Fågelboken och kikaren ligger som alltid redo i fönsterbrädan och väntar. Nu kan skådespelet börja.

Det tar några dagar innan de första fåglarna kommer. Nu då det inte är så kallt kommer endast de mest vanliga småfåglarna. Pilfinkar, talgoxar och blåmesar ilar till maten och låter sig väl smaka. De plockar sina frön och flyger tillbaka till syrenbusken för att äta. De svarta, välmående koltrastarna pickar förnöjt i sig äpplen och gamla brödkanter. Katterna är på säkert avstånd bakom fönsterrutan. Gladorna och ormvråkarna är upptagna på annat håll och låter småfåglarna vara ifred. Inget oroar. Allt är frid och fröjd.

Nu inväntar jag en köldknäpp. En köldknäpp lockar fram de mer skygga fåglarna. Jag vill att domherrar, starar, sidensvansar, finkar och sparvar av olika slag skall komma till mitt fågelbord. Jag vill att fasaner och rapphöns skall komma fram ur skogen för att äta mina äpplen och frön. Jag vill att det skall bli så kallt att de stora ugglorna trotsar morgonen och sitter i trädgården och lystet spanar in småfåglarna. Då kölden sätter in är jag i mitt esse. Det fumlas med kikaren och det bläddras febrilt i fågelboken för att artbestämma. Jag tycker det är fantastiskt roligt. Jag önskar varje år att det skall komma någon väldigt sällsynt gäst. Men detta är gott nog och jag njuter av varje sekund.

Mitt stora intresse för fågellivet har jag med mig från hemmet i Finland. Hemulen gick året runt på sina skogspromenader och gärna i mitt sällskap. Min bror B och hans bäste vän B byggde en fågelflotte som de använde under något år. Från den studerade de fågellivet under vårar, somrar och höstar i den stora fågelsjön vid sommarstugan. Hemulen, men främst Bror B, lärde mig att känna igen de olika fågellätena. Även om jag idag är lite ringrostig så känner jag fortfarande igen väldigt många fåglar på enbart lätena. Jag är självklart inte ett sådant proffs som Bror B som känner igen varenda fågel han hör.

Denna vinter har jag flyttat fågellivet närmare mitt studerande öga. Mumin har fått skruva fast ett nytt fågelbord precis utanför fönstret för att jag skall få titta riktigt ordentligt. Det bekymrar inte fåglarna. De har lärt sig att jag och de två ivriga katterna endast några centimeter från deras mat inte kan nå dem. De äter obekymrat vidare. Det glädjer mig mycket att få se dem så nära.

Illustrationer av Tove Jansson.

Rim

Vi rimmar på våra julklappar. Det är ett måste.

Dagarna innan julafton börjar tankarna snurra. Hur skall jag få till det? Vad i hela världen skall jag skriva?

Lillejulaftonskväll är vikt för julklappsinslagning och julrim. Det går alldeles utmärkt att slå in julklapparna men sedan är det stopp. Total rimtorka. Hår slits och det hörs djupa suckar i huset. Olika konstelationer av förbrödning i konsten att rimma uppstår. Somligt kan visas upp för någon i familjen, visst skall sparas till julafton för absolut bästa effekt. Att rimmen haltar en smula ibland gör ingenting. Det hör till på något sätt. I fjor tog vi det till en helt annan nivå. Då sjöng vissa av oss våra rim till välkänd musik. Det var mycket populärt!

Men självklart är vi inte klara då julaftonen är här. Ända in i det sista tisslas och tasslas det i alla rum. Det slipas på verserna för att få till den där sista knorren. Det får gärna vara lite småfräckt - ett gott skratt hör till. Att skapa julklappsrim hör julen till. Det är ett kärt och smått besvärligt nöje. Men så skall det vara!

Här ett litet rim som Lilla My knåpade ihop till oss alla i familjen denna jul;

Mamma hon bloggar var dag

och att läsa är lag.

Det är bara att läsa och följa

för våra alter egon kan vi ju inte dölja.

Efter uppläsningen förärade hon oss alla våra egna figurer i min bloggvärld i form av nyckelringar. Vi blev alla mycket rörda. Varje gång vi tar upp våra nycklar vet vi att vi alltid är tillsammans i tanken. Det känns härligt att veta.

Illustrationer av Tove Jansson.

Annan dag

Nu har vi fröjdat oss! Fröjdat oss över att få rå om varandra. Fröjdat oss över julklappar och julrim. Och sist men icke minst - vi har fröjdat oss över bordets läckerheter.
Ål och lax. Sill i långa banor. Skinka, köttbullar och prinskorv. Julkorv, leverkorv och lökkorv. Gräddig Janssons frestelse och kokta ägg. Rödkål, brunkål och grönkål. Ostar och bröd. Ris a la Malta och sötsaker. Ett riktigt svenskt julbord med mer eller mindre variationer. Jul, påsk eller midsommar. Ett välfyllt bord anpassat efter årets olika högtider. Svenskens julbord är ett gående bord. Det äter även vi här hemma hos oss i Skåne. Med det finska inslaget av kålrotslåda och morotslåda.

Hemma hos Mårran och Hemulen i Finland har vi en mer stillsam variant av julbord. Vi äter julskinka med potatis och våra olika "lådor". Kanske en silltallrik innan. Ris a la Malta får avsluta julmiddagen. Lutfisken äter vi på Lilla Jul som för oss finnar infaller den första söndagen i advent. Den mjälla, fina lutfisken äter vi också under juldagarna.

Under flera år gick Mårran med liv och lust in i lutningsproceduren. I november inhandlades torkad långa och blötlades i stora kar. Vi bodde mitt i staden och karen ställdes ut på en av balkongerna. Lukten var smått intensiv och Hemulen rynkade irriterat på näsan över Mårrans påfund. Mårran nonchalerade detta glatt och bytte vatten med stor energi var tredje dag. Mot slutet av proceduren byttes vattnet varje dag men det bekom inte Mårran det minsta. Resultatet av Mårrans kärleksfulla behandling av långan ledde till att vi under december månad i flera år hade den mest underbara lutfisk på bordet. Dylika procedurer är dock ett minne blott och nu handlar även Mårran lutfisk i saluhallen.

Idag skall julen rensas ut ur kylskåpet. Nu skall vi återgå till mer normalt intagande av mat. Det skall bli riktigt skönt. Ibland kan det faktiskt bli för mycket av det goda.


Illustration av Tove Jansson.

Älsklingsmat

Kokt sik, potatis och vit sås som bryts av med ättika. Kokt lake med potatis, pikkalaka och den ljuvligt goda lakelevern som smälter i munnen. Lakrom på rågbröd. Vispgröt. Nygjorda hemgjorda munkar med iskall mjölk. Varje utflyttat barns privilegium att få äta sina älsklingrätter då man kommer hem och hälsar på. Det får jag då jag hälsar på Mårran och Hemulen i Finland. Vilket himmelrike då man fritt får önska!

Lilla My har ingen ugn i sin lägenhet i Storstaden. Därför står mat från ugnen högt upp på listan under hennes alltför korta besök här hemma. Ikväll blev det ugnsrostade rotfrukter med fläskytterfilé i grädde och soja. Till efterrätt har vi bakat den toscakaka som hon så hett längtat efter. Den skall bara svalna nu en liten stund innan vi äter den småvarm och dricker kall mjölk därtill.

I morgon kväll skall vi äta lammstek med hasselbackspotatis. Till efterrätt gör vi bärpaj med "mandel- och hasselnötschokladsmuldegstäcke" och vaniljvisp. Då Lilla My själv får välja.

Illustration Tove Jansson.

Passus

Kära DTB,

Du fick mig att gråta. Jag fick samla mig en stund innan jag kunde skriva dagens blogg. Tack för dina kommentarer - vem än du nu är!

Illustration Tove Jansson.

Beredskap

Jag lyssnar till stillheten. Till den bedrägliga stillheten som kommer efter en storm. Hela naturen håller andan. Väntar. Väntar på att stormen plötsligt skall ryta till igen. Vi håller andan. Sakta slappnar vi av. Kan andas ut igen. Faran är över.
Vi hade storm igår. På eftermiddagen blåste det plötsligt upp. Vinden kom med full kraft från havet och slog mot fönsterrutorna. Ytterdörren knakade och huset darrade. I trädgården och skogen böjde sig träden för vinden. Regnet drog in från Danmark. Jag lyssnade till ovädret. Jag kände styrkan i den kraftiga vinden och förstod att det var dags för stormberedskap.

Genom åren har vi lärt oss vad som gäller då vinden övergår i storm. Vi tappar upp vatten på flaskor i köket. Kokar vatten och fyller termosen. Stormköket och T-röd plockas fram och placeras på lättåtkomlig plats. Vi ser till att det finns ljus i alla ljusstakar. Att tändstickor och tändare är lätta att hitta. På toaletten fyller vi en hink med vatten så vi kan spola. Vi vill att livet skall fungera någorlunda om strömmen går.

Stormen ryter och tar i. Havet dånar och jag hoppas att alla båtar har sökt hamn. Fågelbordet blåser som konfetti i trädet. Alla fåglar har gömt sig och jag undrar om den svarta vildkatten har hittat skydd. Ljusslingan i syrenbusken dansar i blåsten och jag är glad att den ännu sitter kvar. Jag tittar ut genom fönstret och är så lycklig att jag är hemma i mitt ombonade hus.

Nu är det en ny dag och stormen har dragit förbi. Solen har tittat fram och lyser över den nyplöjda åkern. De hundratal knölsvanar som valde att slå sig ner där igår betar under högljutt trumpetande. Långt borta hör jag jägarens skott och ser en stor flock gäss lyfta mot skyn. Stormen är över och vi återgår till livet igen. Vi klarade oss bra denna gång.


Illustrationer Tove Jansson.

Kärt besök

Om några dagar kommer Lilla My hem till jul. Hon jobbar ända in i det sista i storstaden innan hon flyger ner till Skåne sent på söndag kväll. Först på måndag morgon hon kommer hem till sin muminmamma för hon sover över hos sin väninna E den första natten.
Det blir bråda dagar för Lilla My. På måndag skall hon och Mumin ut och jaga de sista julklapparna. Sedan måste vi alla hjälpas åt och göra den sista putsningen av huset innan jul. På tisdag ger hon sig av till Halmstad för att göra julbesök hos Sniffs familj. Sedan kör Sniff och Lilla My tillbaka till Skåne för att vara hemma hos oss på lillejulaftons kväll. Då skall vi äta gott och mysa. De sista julklapparna skall packas, julklappsrimmen rimmas och sent på kvällen skall granen kläs.

Att klä granen först kvällen innan julafton är en tradition som vi hade hemma i Finland. Mårran och Hemulen klädde granen efter att vi barn hade lagt oss. På julaftons morgon då vi vaknade rusade vi till vardagsrummet och fick se den fina granen glimma i mörkret. Den luktade så gott och var så vacker! Den traditionen har jag fortsatt med till mina muminbarn och de fick först se granen färdigklädd på julafton. Det var också det bästa de visste! Nu är de stora och hjälper mig klä granen. Det är så roligt det med!

På julafton kör Sniff hem till sin familj i Halmstad. Snorkfröken och Snusmumriken, som firat lillejulafton hos Snusmumrikens föräldrar, kommer hem till oss. Då skall vi duka upp det finsk - svenska julbordet och fröjda oss! På kvällen delar vi ut julklapparna och läser rim.

I alldeles för få dagar får vi rå om varandra. Juldagsmorgonen kommer alldeles för fort och Lilla My måste ge sig av till storstaden igen. Jobbet och den stora julrean väntar och hon måste vara på plats. Men så länge hon är hemma skall vi mysa, kramas och umgås varenda minut. Underbart är kort!

Moster Ingrid

Moster Ingrid finns inte längre. Jag satt och packade in julklappar då Mårran ringde. Mårran lät ledsen och det är ju klart - moster Ingrid var ju hennes storasyster. Jag lyssnade till vad Mårran berättade och kämpade med gråten. Sedan slutade jag kämpa och grät. Tårarna forsade ner för mina kinder. Jag grät för att att allas vår favoritmoster inte finns längre. Jag grät för att ett stycke av min barndom nu är borta.

Moster Ingrid var allas vår favoritmoster. Varm och mjuk. Generös och alltid på gott humör. Vi tillbringade många lov hemma hos henne, Helgi och de nästan vuxna kusinerna. Vi var alltid välkomna hem till moster. Det spelade ingen roll att vi var en stor familj med många barn som kom. Det fanns alltid plats i både hus och hjärta.

På 60-talet hade moster ett litet kafé i den lilla byn. Lite rädd kunde jag vara för de stora, bullrande farbröderna som kom in på en kopp kaffe. Men jag var trygg där jag stod tillsammans med moster bakom disken. När gästerna hade gått fick vi plocka bort de urdruckna kaffekopparna. Ibland fick vi välja musik och spela på jukeboxen. Allt som oftast fick vi något gott att tugga på. Att få vara med moster på hennes kafé var mycket spännande för en liten flicka från staden.

Moster Ingrid var alltid i köket och det är där som jag ser henne framför mig. Hemma hos moster fick vi alltid dricka den rosa o´boyen. Jag kan ännu känna jordgubbssmaken och jag kan plocka fram paketet ur skåpet i mitt minne. Ibland hade moster kattungar även om Mårran säger att det bara var en gång. Men jag minns lådan med kattungar framför den varma spisen i köket och jag minns även en låda med kattungar i hennes och Helgis sovrum. Det var hemma hos moster Ingrid som vi fick spela skivor med Siw Malmqvist och sjunga med i "Tunna skivor" och annan svensktoppsmusik. Det var hos moster Ingrid vi sprang över skaren på vintern. Det var hos moster Ingrid som vi väntade på att Helgi skulle komma hem så vi provsitta i hans stora lastbil. Moster Ingrid är mycket av min barndom. En varm och härlig känsla.

Det var dags för moster Ingrid att gå nu. Helgi har väntat länge och äntligen får han rå om henne igen. Med värme och med oändlig kärlek tänker jag på dig, moster.

Illustration av Tove Jansson ur boken "Vem ska trösta knyttet".

Jordskalv

Omskakade. Omtumlade. Mycket förvånade och smått chockade. Det var nog så vi kände oss lite till mans här i Skåne igår morse. Jordskalvet var självklart det stora samtalsämnet igår. Skåne, Sverige och hela norden funderade och diskuterade.

Kände du av något? Människor som aldrig annars pratar med varandra ställde frågan. Nu var vi alla vänner med varandra. I affären, på bussen, hos tandläkaren, per telefon och på facebook - överallt frågades det. Det jämfördes och utbyttes erfarenheter av detta vårt första och kanske enda jordskalv. Upplevelserna var mycket skiftande hos oss som upplevde skalvet. Det fanns de som vaknade till skalvet, som Snorkfröken, och mycket skrämda hoppade ur den skakande sängen. De fanns de som redan var uppe, som jag, och fick hålla i det plötsligt mycket bångstyriga skrivbordet. Och så fanns det ju de, som Mumin, som sov sig igenom hela jordskalvet och inte märkte någonting.

Först var det lite svårt att förstå vad det var som egentligen höll på att hända. Hade någon kört in i huset utan att vi hört och märkt det? Hade det varit någon explosion som vi inte hört men som vi kände? Plötsligt så bara skadade allt riktigt ordentligt. Tankarna ilade snabbt genom huvudet. Man hinner tänka otroligt mycket under bråkdelen av en sekund. Men mycket snabbt förstod vi att det faktiskt var ett jordskalv som vi upplevde. Otroligt men sant. Fastän det inte skall hända på våra breddgrader. Skrämmande och samtidigt en lättnad att det inte var värre än det var.

Vilken lycka att vi bor i en så trygg del av världen. Vi är förskonade från naturkatastrofer av värre slag. Vi behöver inte oroa oss för mycket kraftiga jordbävningar, orkaner och översvämningar. Inte vara rädda för svält och krig. Vi är mycket lyckligt lottade och det blir man varse då något som detta händer. Tänk att vi kände så mycket av skalvet här uppe i nordvästra Skåne! Fastän epicentrum var borta i Tomelilla på tröskeln till Österlen.

Gårdagen kommer att gå till historieböckerna. Det kommer att noteras att ett kraftigt jordskalv med magnituden 4.7 på Richterskalan drabbade Skåne den 16:e december 2008. Vi har upplevt ett stycke historia. Det känns mäktigt och smått surrealistiskt.

Illustrationer av Tove Jansson ur boken "Kometen kommer".

Julmys med Snorkfröken

I går vid lunch kom Snorkfröken hem till mig. Vi skulle ge oss ut på julklappsjakt till Helsingborg. Vi packade bilen med rullstol, kryckor och övernattningsväska. Jag skulle nämligen sova över hos Snorkfröken eftersom det är mycket tröttsamt att ge sig ut i julhandeln. Därför hade vi bestämt oss för att dela upp julhandlandet på två dagar.

Vi styrde färden mot det stora köpcentret utanför staden. Där finns allting under ett tak och det är lätt att ta sig fram. Det kändes lite dumt att ta till rullstolen igen men det fanns inget annat alternativ. Det är alldeles för jobbigt att hoppa fram på kryckor så länge och så långa sträckor. Tiden gick snabbt och jag hittade ganska många julklappar denna första dag! Några julklappar har jag kvar så jakten lär fortsätta.

Efter några timmar var vi tämligen nöjda och bestämde oss för att åka hem till Snorkfröken. Vi åkte via det välrenommerade Lagmarks och handlade förföriskt goda tapas. Vi köpte tigerräkor med blåmusslor på currybädd, chilimarinerade fläskfilespett, en räk och briebakelse samt även en bakelse med svamp. Till efterrätt valde vi en liten låda med olika sorters ostar som även de var i tapasform. Väl hemma värmde vi våra olika tapas enligt de intruktioner som fanns medsänt. Med varsitt stort glas vin satte vi oss i soffan och lät oss hänryckas av den goda maten. De olika ostarna var vällagrade och smakupplevelsen var fantastisk. Alltför fort var tallrikarna tomma men lyckan över den fantastiska matupplevelsen höll i sig hela kvällen.

Efter maten vilade vi oss lite i sofforna men sedan var det dags att slå in våra julklappar. Julpapper och band inköpta med omsorg packades runt de olika gåvorna med stor möda och kärt besvär. Saffranssnäckor, julgodis samt ett glas vin gjorde att timmarna gick fort och energin flödade. Julklapparna delades in i högar och packades ned i olika påsar eftersom de skall på olika håll. En påse hamnar i Malmö för att sedan åka vidare till Kalmar och Norrköping. En annan påse åker med Sniff upp till Halmstad och en påse hamnar hos Skruttet i Köpenhamn. En fjärde påse åker till Mårran och Hemulen i Finland och en påse åker med Mumins och Lilla Mys farmor till Bryssel. Och sedan har vi förstås påsen som hamnar under granen här i Skåne. Timmarna gick alldeles för snabbt och så småningom tog den långa dagen ut sin rätt. Vi bestämde oss för att sätta stopp för julbestyren vid 23-tiden och kröp till sängs. Julrimmet får vänta till en annan dag.

En alldeles vanlig dag

Idag är det fredag. En alldeles vanlig fredag här hemma. Nästan i allafall. Idag fick jag spontanbesök av Snorkfröken och hennes väninna Jenny. De hade varit och städat hos en familj i närheten och passade på att hälsa på Mumin och mig. Städning är inte deras vanliga levebröd men just idag hjälpte de Jennys väninna som har en städfirma. Huset de städade var mycket tjusigt och fint. Däremot kunde de konstatera att självtvättande fönster, såsom familjen hade, inte fungerar i verkligheten. Åtminstone inte om man bor nära havet med mycket havssalt i luften. Det var ju bra att få veta. Om jag nu skulle få för mig att skaffa dylika fönster någon dag.

Nöjda och belåtna lämnade Snorkfröken och Jenny det nystädade huset efter några timmar och styrde färden till oss. De åkte via handelsträdgården och handlade julblommor till mig som jag skall plantera i helgen. Kanske, kanske kommer julstämningen att infinna sig på riktigt med doftande julblommor i huset? De handlade också pizza på vägen som vi glatt smällde i oss. Det var mycket länge sedan vi åt köpepizza här hemma så lyckan var stor över denna spontanlunch.

Efter lunchen drack vi kaffe och åt en sockerkaka med citronsmak som jag snabbt hade svängt ihop. Mumin och jag har bakat så många toscakakor att vi har tröttnat på dem. Därför blev det en citronsockerkaka idag. Det var riktigt gott det med! Lilla My blev alldeles förskräckt då jag berättade att vi tröttnat på toscakakor och avkrävde ett löfte av mig att baka en till henne då hon kommer hem till jul. Och självklart skall Lilla My skall få en toscakaka.

Nu har mörkret fallit och kvällen är snart här. Adventsstakarna och julstjärnorna har tänts i våra fönster. Ljusslingan i syrenen lyser i trädgården. Småfåglarna har lämnat fågelbordet för idag och dragit sig tillbaka i buskar och träd. Mumin har kommit hem från affären med matkassarna fulla. Förutom mat har han köpt julkort som vi skall skriva i helgen. Frimärken har vi så allt hinner skrivas och postas innan söndag lunch. Även i år hinner våra julkort fram innan julafton. Det känns gott att veta!


Illustrationer av Tove Jansson.

Julefrid

Nu skall mycket vara klappat och klart. Och jag som knappt har börjat. Julmaran besöker mig om nätterna. Jag ligger sömnlös och tittar ut på fullmånen som inte vill låta mig komma till ro. Vad skall jag köpa för julklappar till dem allesammans? När skall jag göra det? Hur skall jag göra det? Vad skall jag göra med Mårran och Hemulens julklappar? Där börjar det bli riktigt bråttom för de måste ju sändas med post till Finland.

Det snurrar av tankar i mitt lilla huvud. Jag vet snart varken ut eller in. Jag kan inte bara åka i väg och handla. Någon måste förbarma sig över mig. Någon måste hjälpa mig och bära alla mina väskor. Kommer jag orka att hoppa omkring i julhandeln med kryckorna? Kanske det enklaste blir rullstolen för att klara ut det hela? Jag blir helt yr i huvudet av alla funderingar.

"Köp på nätet!", hojtar syster Filifjonkan i Finland. Det har jag faktiskt gjort till Mumin och Lilla My. Men det var för att de visste exakt vad de ville ha. Det funkar inte riktigt att lite planlöst söka på utvalda nätsidor för att hitta julklappar. Jag vill låta mig insprireras av julmusik, julprydnader och lätt jäktade människor. Jag vill tumma och klämma på presenterna. Lukta och fundera. Jag vill gå från butik till butik i min jakt på julgåvorna. Jag vill känna mig nöjd och glad över de gåvor som jag valt. Känna kärlek och omsorg.

Nu börjar det bli bråttom, bråttom. Snorkfröken har lovat att komma och hämta mig någon dag. Men jag har lite svårt att låta bli att stressa. Nu måste jag klara av alla julklappar vid samma inköpstillfälle. Jag kan inte springa iväg på lunchen i Malmö för att hitta något just idag. Det är det som stressar mig. Just det där att inte bara kunna smita ut på stan och spontanhandla. Men det löser sig nog. Det gäller att tänka positivt. Att fundera ut i förväg. Skriva lista. Det löser sig nog.

Undrar hur jag skall göra med all julmaten???

Snorkfröken och hennes barndomsvän

I morgon efter lunch får jag gäster. Det är Snorkfröken och hennes gamla barndomsvän J som tittar in. De tittar in på en fika och så skall J visa upp sin lille son K.

Tänk vad tiden går fort! Det var inte länge sedan de var två osnutna tonårsflickor som fnissande satt hemma i Snorkfrökens rum. De var inte länge sedan det ringde på dörren och en upprörd pappa längre ner på gatan ville prata ett sanningens ord med mig om min dotter och hennes kamrat. De hade skrivit mycket fula ord om hans dotter på varenda elcentral och lyktstolpe längs gatan. Jag skämdes något alldeles förfärligt och flickorna fick vackert be om ursäkt. De fick även ge sig ut med skurmedel och trasor och tvätta bort de mycket fula skällsorden.

Tänk då vi åkte buss tillsammans ned till Italien då Storstadsfilifjonkan bodde strax utanför Venedig. Vilka minnen! Två stycken blonda femtonåringar i Italien!! Gossarna samlades i klasar utanför husets höga mur och röda rosor slängdes över muren. Vart än vi gick i den lilla staden var de båda i alla italienska pojkars blickfång. Både unga och gamla pojkar slängde sina heta blickar efter de vackra blondinerna. Eller då vi var i Venedig och de inte fick komma in i Markuskyrkan för de hade för korta kjolar. Jag och Storstadsfilifjonkan lånade ut våra kjolar och fick sitta halvnakna på en bänk på Markusplatsen bara för att de inte skulle gå miste om den vackra sevärdheten på grund av sin lätta klädsel. Säg vad gör man inte för sina barn??

Nu är de båda stora och bor i sina egna hus. Lilla J blev mamma i sommar till en liten son. Jag har sett honom som hastigast en gång tidigare då jag fortfarande satt i rullstolen. Nu skall lille K visas upp ordentligt och det skall bli så roligt. Vi skall dricka te och äta toscakaka. Vi skall frossa i gamla minnen och foton. Tala om deras gamla bus, killar och hästar. Tänk vad roligt det skall bli!

Vinter

Jag längtar efter vintern. Jag längtar efter att det skall vara kallt ute och snö på marken. Min syster, Filifjonkan i storstaden, säger att jag har glömt bort hur det är med snö och kyla. Om vi skulle ha snö här i Skåne på vintern , såsom hon har i storstaden, då skulle det vara annat ljud i skällan. Det är hon fast övertygad om. Det är inte jag.

Jag är född i februari. I den kallaste av alla vintermånader. Den korta månaden då kylan nyper i kinden och skaren är hård. Månaden då isen är som tjockast och vintertäcket ligger tungt på marken. Då det knastrar och gnäller under stövlarna mot snön och andedräkten står som ett stort vitt moln från munnen. Då man kan åka sparkstötting utan problem. Då fåglarna, även de mest skygga, vågar sig fram till fågelbordet för att kalasa på solrosfrön. Månaden då det blir allt ljusare för var dag som går. Det är min månad.

Då jag var liten var vintern fortfarande vinter. Snön låg tjock på marken och begreppet grön vinter fanns inte. Då byggde vi kojor med flera rum i snövallarna och lekte utomhus tills läpparna var blåa. På kvällarna tog vi tog skridskorna över axeln och gick kvarteret bort till den upplysta vattenspolade skridskobanan vid grekisk-ortodoxa kyrkan. Där lärde vi oss skrinna och gjorde hopp och piruetter lekande lätt. Vi skidade över isen till Vasklot eller skidade ner till Gustavsborg för att åka i de fina upplysta elljusspåren. Ibland skidade jag och bästisen A på utflykt och hade med apelsiner och varm saft eller varm choklad. Vi åkte pulka i de stora backarna nere vid stranden. Ibland var farten så hård att man även åkte nerför kajkanten och hamnade på isen. På gympatimmen i skolan spelade vi bandy. Fastän vi gick i flicklycéet och sporten närmast var att betrakta som väldigt manlig på sjuttiotalet.

På vintern gick jag och Hemulen promenader i skogen. Vi pulsade oss fram i snön och Hemulen lärde mig att se vilka djur som lämnat spår i snön. Jag fick också lära mig att känna igen olika sorters djurspillning och lärde mig på så sätt att se vilka djur som varit i farten. Ibland åkte Mårran och Hemulen ut med oss barn till sommarstugan. Vi tittade till det igenbommade huset, gjorde upp en eld i snön och grillade korvar och drack varm saft. Då mörkret föll och tårna var stelfrusna var det dags att åka tillbaka till staden igen.

Dessa smällkalla vintrar är nästan bara ett minne blott. Även för de som bor kvar i min barndoms trakter. Vintern är inte längre vad den har varit. Jag sörjer den förlorade vintern. Jag sörjer att det inte finns någon riktig vinter med snö i Skåne. Men i stället kommer våren tidigt här!


Illustrationer av Tove Jansson.

Facebook

Jag gillar Facebook. Jättemycket faktiskt! Det är ett alldeles utmärkt forum för att hålla kontakten med nära och kära. Och det är ett utmärkt forum för att träffa nya vänner.

Det finns många som förfasar sig över Facebook. Alldeles i onödan är min åsikt. Du väljer faktiskt själv vilken information du lämnar ut. Det är inte nödvändigt att lämna ut saker och ting om du inte vill det. Du behöver inte sätta ut foton eller lämna några som helst personliga uppgifter. Du behöver inte bli vän med alla. Du väljer själv. Du kan välja att endast må bra och chilla lite.

Jag har fått kontakt med gamla vänner igen. Vänner som jag har haft i barndomen och i ungdomsåren. Det är hur roligt som helst! Vi utbyter information om vad som har hänt i livet, hur många barn vi har och annat smått och gott. Det är en bra känsla i magen att få kontakt igen.

Alla vänner är inte gamla vänner. Vissa vänner är ganska nya vänner som man träffat genom arbetet eller via andra vänner. Vissa vänner har man faktiskt lärt känna på Facebook. Vissa vänner är bättre vänner och vissa vänner har man lite i periferin. Men faktum är att man faktiskt lär känna varandra. Både gamla vänner som nya vänner. Det är inte så att man lär känna varandra på djupet men man har en kontakt som man inte hade haft annars. Facebook har öppnat den möjligheten.

Facebook för människor samman. Facebook gör en god social gärning. Jag känner mig delaktig i många människors liv. Det är roligt att snabbt ögna igenom vad folk gör just idag. Jag är inte ensam om att känna såhär. Det är därför Facebook fungerar. Det är därför vi alla är ute på Facebook.


Illustration av Tove Jansson.

Av yttersta vikt

Förra sensommar och hösten hade jag och väninnan C ett stort projekt. Vi bantade. Tillsammans. Och efter alla konstens regler. Jag hade sett en stor annons var det utlovades snabba resultat på viktminskningsfronten och jag lyckades locka med vänninan på detta äventyr. När vi väl hade bestämt oss för att gå med fanns ingen återvändo.

Vi skrev in oss en vacker vårdag. Vi informerades nogsamt om programmet som skulle börja i augusti och vi fick även skriva kontrakt. Sommaren gick snabbt. Och så även min viktkurva. Uppåt. Jag åt nämligen som en häst och varje dag kändes som om den var den sista dagen jag fick äta. Jag vilade inte på några lagrar och jag släppte alla hämningar. Detta resulterade självklart i att jag gick upp ett stort antal kilon under sommaren bara för att jag visste att jag skulle börja en bantningskur längre fram.

Nu hade dagen kommit och livet skulle ställas om. Vi hade båda valt att gå snabbt ner i vikt vilket gjorde att vi fick endast äta påsmat och dricka ett antal liter vatten varje dag i åtta veckors tid. Vi gick på informationsmöten varje onsdagkväll under i stort sett hela hösten och lärde oss allt om näringslära, kropp och motion. Sinsemellan kallade vi mötena för våra hallelujamöten. Dessa möten var oerhört bra för moralen och alla i gruppen sporrades enormt av varandra. Vi hade även meditationsövningar och vi skulle även meditera hemma. Vi hade vår lilla "bibel" med all tänkbar information och denna studerade vi ytterst flitigt.

Veckorna gick förvånansvärt fort och småningom fick vi lägga till "riktig" mat i vår kost. Vi gick på gym hela vår bantningsperiod och lärde oss att motionen är en stor del av vår hälsa. Båda jag och väninnan föredrar att gå på gym i stället för att gympa i grupp så denna motionsform passade oss ypperligt. Detta gym är ett gym var medelåldern ligger över fyrtio år, prestigen lagd på hyllan för länge sedan och utseendehysterin ett minne blott. Detta bidrog till att man kände sig väldigt bekväm och vi gick till gymmet med lätta steg.

Vad blev nu resultatet av vår satsning? Vi blev båda mycket piggare och gladare och kände oss både yngre och vackrare. Jag gick ner sexton kilo och väninnan gick ner tolv kilo. Men har vi behållit vår vikt? Tjaa - inte riktigt kanske. Jag höll min vikt någorlunda fram tills olyckan och därefter har jag lagt på hullet betydligt. Väninnan har hållit vikten fram tills i sommar men nu lägger även hon på lite kilon. Men det som vi båda har lärt oss det är att tänka om då det gäller mathållningen. Det är klart att man visste ju allt det där innan. Om vad som är nyttigt och inte nyttigt men det var oerhört bra med en så pass stor genomgång som vi fick oss om onsdagskvällarna. Jag fick även tillbaka glädjen att röra på mig och jag längtar oerhört mycket tills jag kan gå på mitt gym igen. Och då jag tycker att det känns svårt med min motivation - då plockar jag fram min lilla bibel och kommer på rätt spår igen.

Jag är väldigt glad att jag och väninnan gjorde detta bantningsäventyr. För mig var vårt äventyr en resa av yttersta vikt.

Illustration av Tove Jansson.