Vinter

Jag längtar efter vintern. Jag längtar efter att det skall vara kallt ute och snö på marken. Min syster, Filifjonkan i storstaden, säger att jag har glömt bort hur det är med snö och kyla. Om vi skulle ha snö här i Skåne på vintern , såsom hon har i storstaden, då skulle det vara annat ljud i skällan. Det är hon fast övertygad om. Det är inte jag.

Jag är född i februari. I den kallaste av alla vintermånader. Den korta månaden då kylan nyper i kinden och skaren är hård. Månaden då isen är som tjockast och vintertäcket ligger tungt på marken. Då det knastrar och gnäller under stövlarna mot snön och andedräkten står som ett stort vitt moln från munnen. Då man kan åka sparkstötting utan problem. Då fåglarna, även de mest skygga, vågar sig fram till fågelbordet för att kalasa på solrosfrön. Månaden då det blir allt ljusare för var dag som går. Det är min månad.

Då jag var liten var vintern fortfarande vinter. Snön låg tjock på marken och begreppet grön vinter fanns inte. Då byggde vi kojor med flera rum i snövallarna och lekte utomhus tills läpparna var blåa. På kvällarna tog vi tog skridskorna över axeln och gick kvarteret bort till den upplysta vattenspolade skridskobanan vid grekisk-ortodoxa kyrkan. Där lärde vi oss skrinna och gjorde hopp och piruetter lekande lätt. Vi skidade över isen till Vasklot eller skidade ner till Gustavsborg för att åka i de fina upplysta elljusspåren. Ibland skidade jag och bästisen A på utflykt och hade med apelsiner och varm saft eller varm choklad. Vi åkte pulka i de stora backarna nere vid stranden. Ibland var farten så hård att man även åkte nerför kajkanten och hamnade på isen. På gympatimmen i skolan spelade vi bandy. Fastän vi gick i flicklycéet och sporten närmast var att betrakta som väldigt manlig på sjuttiotalet.

På vintern gick jag och Hemulen promenader i skogen. Vi pulsade oss fram i snön och Hemulen lärde mig att se vilka djur som lämnat spår i snön. Jag fick också lära mig att känna igen olika sorters djurspillning och lärde mig på så sätt att se vilka djur som varit i farten. Ibland åkte Mårran och Hemulen ut med oss barn till sommarstugan. Vi tittade till det igenbommade huset, gjorde upp en eld i snön och grillade korvar och drack varm saft. Då mörkret föll och tårna var stelfrusna var det dags att åka tillbaka till staden igen.

Dessa smällkalla vintrar är nästan bara ett minne blott. Även för de som bor kvar i min barndoms trakter. Vintern är inte längre vad den har varit. Jag sörjer den förlorade vintern. Jag sörjer att det inte finns någon riktig vinter med snö i Skåne. Men i stället kommer våren tidigt här!


Illustrationer av Tove Jansson.