Nytt år

Ut med det gamla och in med det nya. Inte titta bakåt, titta framåt. Det är väl så man säger? Och det tycker jag är bra!
Varför älta det gamla då man kan se framåt med tillförsikt? Det gångna året var inte det roligaste i mitt liv. Jag lämnar det gärna, med olyckan och allt, och hoppar med glädje in i det nya året. Det skall bli spännande med ett nytt år och nya möjligheter!

Det kan vara svårt att gå vidare. Att lämna saker och ting bakom sig. Då är bra att det finns ett officiellt avslut. Det får oss alla att vakna upp och se framåt igen. Då vi alla kan lämna det gamla och gå vidare. Då vi alla kan spotta i nävarna och börja om igen. Ta nya tag med nya krafter.

Ikväll skall jag på en stillsam middag hos mina rara grannar. Vi blir några stycken som skall äta och dricka gott. Prata och rå om varandra denna kväll. Skåla med varandra för det nya året som kommer och se himlen lysas upp av de mest fantastiska raketer. Det ser jag fram emot.

Det är dags att börja ett nytt år igen. Ta med allt positivt och glädjerikt med in i det nya året. Ett nytt år med nya möjligheter. Glöm inte det!

Må gott alla och var rädda om er!



Illustration av Tove Jansson ur "Trollkarlens hatt".

Fågelliv

Jag gillar att titta på fåglar. Då hösten kommer väntar jag med stor iver på att kölden skall komma så att jag äntligen skall få börja utfodra de små liven. Fågelbord och fågelautomat plockas fram ur uthuset och hängs upp i trädet vid syrenbuskarna. Solrosfrön och blandfrön inhandlas och fylls på. Talgbollar hängs fast i fönsterblecket för närstudie av blåmesar. Äpplen slängs ut till koltrastar och fasaner. Fågelboken och kikaren ligger som alltid redo i fönsterbrädan och väntar. Nu kan skådespelet börja.

Det tar några dagar innan de första fåglarna kommer. Nu då det inte är så kallt kommer endast de mest vanliga småfåglarna. Pilfinkar, talgoxar och blåmesar ilar till maten och låter sig väl smaka. De plockar sina frön och flyger tillbaka till syrenbusken för att äta. De svarta, välmående koltrastarna pickar förnöjt i sig äpplen och gamla brödkanter. Katterna är på säkert avstånd bakom fönsterrutan. Gladorna och ormvråkarna är upptagna på annat håll och låter småfåglarna vara ifred. Inget oroar. Allt är frid och fröjd.

Nu inväntar jag en köldknäpp. En köldknäpp lockar fram de mer skygga fåglarna. Jag vill att domherrar, starar, sidensvansar, finkar och sparvar av olika slag skall komma till mitt fågelbord. Jag vill att fasaner och rapphöns skall komma fram ur skogen för att äta mina äpplen och frön. Jag vill att det skall bli så kallt att de stora ugglorna trotsar morgonen och sitter i trädgården och lystet spanar in småfåglarna. Då kölden sätter in är jag i mitt esse. Det fumlas med kikaren och det bläddras febrilt i fågelboken för att artbestämma. Jag tycker det är fantastiskt roligt. Jag önskar varje år att det skall komma någon väldigt sällsynt gäst. Men detta är gott nog och jag njuter av varje sekund.

Mitt stora intresse för fågellivet har jag med mig från hemmet i Finland. Hemulen gick året runt på sina skogspromenader och gärna i mitt sällskap. Min bror B och hans bäste vän B byggde en fågelflotte som de använde under något år. Från den studerade de fågellivet under vårar, somrar och höstar i den stora fågelsjön vid sommarstugan. Hemulen, men främst Bror B, lärde mig att känna igen de olika fågellätena. Även om jag idag är lite ringrostig så känner jag fortfarande igen väldigt många fåglar på enbart lätena. Jag är självklart inte ett sådant proffs som Bror B som känner igen varenda fågel han hör.

Denna vinter har jag flyttat fågellivet närmare mitt studerande öga. Mumin har fått skruva fast ett nytt fågelbord precis utanför fönstret för att jag skall få titta riktigt ordentligt. Det bekymrar inte fåglarna. De har lärt sig att jag och de två ivriga katterna endast några centimeter från deras mat inte kan nå dem. De äter obekymrat vidare. Det glädjer mig mycket att få se dem så nära.

Illustrationer av Tove Jansson.

Rim

Vi rimmar på våra julklappar. Det är ett måste.

Dagarna innan julafton börjar tankarna snurra. Hur skall jag få till det? Vad i hela världen skall jag skriva?

Lillejulaftonskväll är vikt för julklappsinslagning och julrim. Det går alldeles utmärkt att slå in julklapparna men sedan är det stopp. Total rimtorka. Hår slits och det hörs djupa suckar i huset. Olika konstelationer av förbrödning i konsten att rimma uppstår. Somligt kan visas upp för någon i familjen, visst skall sparas till julafton för absolut bästa effekt. Att rimmen haltar en smula ibland gör ingenting. Det hör till på något sätt. I fjor tog vi det till en helt annan nivå. Då sjöng vissa av oss våra rim till välkänd musik. Det var mycket populärt!

Men självklart är vi inte klara då julaftonen är här. Ända in i det sista tisslas och tasslas det i alla rum. Det slipas på verserna för att få till den där sista knorren. Det får gärna vara lite småfräckt - ett gott skratt hör till. Att skapa julklappsrim hör julen till. Det är ett kärt och smått besvärligt nöje. Men så skall det vara!

Här ett litet rim som Lilla My knåpade ihop till oss alla i familjen denna jul;

Mamma hon bloggar var dag

och att läsa är lag.

Det är bara att läsa och följa

för våra alter egon kan vi ju inte dölja.

Efter uppläsningen förärade hon oss alla våra egna figurer i min bloggvärld i form av nyckelringar. Vi blev alla mycket rörda. Varje gång vi tar upp våra nycklar vet vi att vi alltid är tillsammans i tanken. Det känns härligt att veta.

Illustrationer av Tove Jansson.

Annan dag

Nu har vi fröjdat oss! Fröjdat oss över att få rå om varandra. Fröjdat oss över julklappar och julrim. Och sist men icke minst - vi har fröjdat oss över bordets läckerheter.
Ål och lax. Sill i långa banor. Skinka, köttbullar och prinskorv. Julkorv, leverkorv och lökkorv. Gräddig Janssons frestelse och kokta ägg. Rödkål, brunkål och grönkål. Ostar och bröd. Ris a la Malta och sötsaker. Ett riktigt svenskt julbord med mer eller mindre variationer. Jul, påsk eller midsommar. Ett välfyllt bord anpassat efter årets olika högtider. Svenskens julbord är ett gående bord. Det äter även vi här hemma hos oss i Skåne. Med det finska inslaget av kålrotslåda och morotslåda.

Hemma hos Mårran och Hemulen i Finland har vi en mer stillsam variant av julbord. Vi äter julskinka med potatis och våra olika "lådor". Kanske en silltallrik innan. Ris a la Malta får avsluta julmiddagen. Lutfisken äter vi på Lilla Jul som för oss finnar infaller den första söndagen i advent. Den mjälla, fina lutfisken äter vi också under juldagarna.

Under flera år gick Mårran med liv och lust in i lutningsproceduren. I november inhandlades torkad långa och blötlades i stora kar. Vi bodde mitt i staden och karen ställdes ut på en av balkongerna. Lukten var smått intensiv och Hemulen rynkade irriterat på näsan över Mårrans påfund. Mårran nonchalerade detta glatt och bytte vatten med stor energi var tredje dag. Mot slutet av proceduren byttes vattnet varje dag men det bekom inte Mårran det minsta. Resultatet av Mårrans kärleksfulla behandling av långan ledde till att vi under december månad i flera år hade den mest underbara lutfisk på bordet. Dylika procedurer är dock ett minne blott och nu handlar även Mårran lutfisk i saluhallen.

Idag skall julen rensas ut ur kylskåpet. Nu skall vi återgå till mer normalt intagande av mat. Det skall bli riktigt skönt. Ibland kan det faktiskt bli för mycket av det goda.


Illustration av Tove Jansson.

Älsklingsmat

Kokt sik, potatis och vit sås som bryts av med ättika. Kokt lake med potatis, pikkalaka och den ljuvligt goda lakelevern som smälter i munnen. Lakrom på rågbröd. Vispgröt. Nygjorda hemgjorda munkar med iskall mjölk. Varje utflyttat barns privilegium att få äta sina älsklingrätter då man kommer hem och hälsar på. Det får jag då jag hälsar på Mårran och Hemulen i Finland. Vilket himmelrike då man fritt får önska!

Lilla My har ingen ugn i sin lägenhet i Storstaden. Därför står mat från ugnen högt upp på listan under hennes alltför korta besök här hemma. Ikväll blev det ugnsrostade rotfrukter med fläskytterfilé i grädde och soja. Till efterrätt har vi bakat den toscakaka som hon så hett längtat efter. Den skall bara svalna nu en liten stund innan vi äter den småvarm och dricker kall mjölk därtill.

I morgon kväll skall vi äta lammstek med hasselbackspotatis. Till efterrätt gör vi bärpaj med "mandel- och hasselnötschokladsmuldegstäcke" och vaniljvisp. Då Lilla My själv får välja.

Illustration Tove Jansson.

Passus

Kära DTB,

Du fick mig att gråta. Jag fick samla mig en stund innan jag kunde skriva dagens blogg. Tack för dina kommentarer - vem än du nu är!

Illustration Tove Jansson.

Beredskap

Jag lyssnar till stillheten. Till den bedrägliga stillheten som kommer efter en storm. Hela naturen håller andan. Väntar. Väntar på att stormen plötsligt skall ryta till igen. Vi håller andan. Sakta slappnar vi av. Kan andas ut igen. Faran är över.
Vi hade storm igår. På eftermiddagen blåste det plötsligt upp. Vinden kom med full kraft från havet och slog mot fönsterrutorna. Ytterdörren knakade och huset darrade. I trädgården och skogen böjde sig träden för vinden. Regnet drog in från Danmark. Jag lyssnade till ovädret. Jag kände styrkan i den kraftiga vinden och förstod att det var dags för stormberedskap.

Genom åren har vi lärt oss vad som gäller då vinden övergår i storm. Vi tappar upp vatten på flaskor i köket. Kokar vatten och fyller termosen. Stormköket och T-röd plockas fram och placeras på lättåtkomlig plats. Vi ser till att det finns ljus i alla ljusstakar. Att tändstickor och tändare är lätta att hitta. På toaletten fyller vi en hink med vatten så vi kan spola. Vi vill att livet skall fungera någorlunda om strömmen går.

Stormen ryter och tar i. Havet dånar och jag hoppas att alla båtar har sökt hamn. Fågelbordet blåser som konfetti i trädet. Alla fåglar har gömt sig och jag undrar om den svarta vildkatten har hittat skydd. Ljusslingan i syrenbusken dansar i blåsten och jag är glad att den ännu sitter kvar. Jag tittar ut genom fönstret och är så lycklig att jag är hemma i mitt ombonade hus.

Nu är det en ny dag och stormen har dragit förbi. Solen har tittat fram och lyser över den nyplöjda åkern. De hundratal knölsvanar som valde att slå sig ner där igår betar under högljutt trumpetande. Långt borta hör jag jägarens skott och ser en stor flock gäss lyfta mot skyn. Stormen är över och vi återgår till livet igen. Vi klarade oss bra denna gång.


Illustrationer Tove Jansson.

Kärt besök

Om några dagar kommer Lilla My hem till jul. Hon jobbar ända in i det sista i storstaden innan hon flyger ner till Skåne sent på söndag kväll. Först på måndag morgon hon kommer hem till sin muminmamma för hon sover över hos sin väninna E den första natten.
Det blir bråda dagar för Lilla My. På måndag skall hon och Mumin ut och jaga de sista julklapparna. Sedan måste vi alla hjälpas åt och göra den sista putsningen av huset innan jul. På tisdag ger hon sig av till Halmstad för att göra julbesök hos Sniffs familj. Sedan kör Sniff och Lilla My tillbaka till Skåne för att vara hemma hos oss på lillejulaftons kväll. Då skall vi äta gott och mysa. De sista julklapparna skall packas, julklappsrimmen rimmas och sent på kvällen skall granen kläs.

Att klä granen först kvällen innan julafton är en tradition som vi hade hemma i Finland. Mårran och Hemulen klädde granen efter att vi barn hade lagt oss. På julaftons morgon då vi vaknade rusade vi till vardagsrummet och fick se den fina granen glimma i mörkret. Den luktade så gott och var så vacker! Den traditionen har jag fortsatt med till mina muminbarn och de fick först se granen färdigklädd på julafton. Det var också det bästa de visste! Nu är de stora och hjälper mig klä granen. Det är så roligt det med!

På julafton kör Sniff hem till sin familj i Halmstad. Snorkfröken och Snusmumriken, som firat lillejulafton hos Snusmumrikens föräldrar, kommer hem till oss. Då skall vi duka upp det finsk - svenska julbordet och fröjda oss! På kvällen delar vi ut julklapparna och läser rim.

I alldeles för få dagar får vi rå om varandra. Juldagsmorgonen kommer alldeles för fort och Lilla My måste ge sig av till storstaden igen. Jobbet och den stora julrean väntar och hon måste vara på plats. Men så länge hon är hemma skall vi mysa, kramas och umgås varenda minut. Underbart är kort!

Moster Ingrid

Moster Ingrid finns inte längre. Jag satt och packade in julklappar då Mårran ringde. Mårran lät ledsen och det är ju klart - moster Ingrid var ju hennes storasyster. Jag lyssnade till vad Mårran berättade och kämpade med gråten. Sedan slutade jag kämpa och grät. Tårarna forsade ner för mina kinder. Jag grät för att att allas vår favoritmoster inte finns längre. Jag grät för att ett stycke av min barndom nu är borta.

Moster Ingrid var allas vår favoritmoster. Varm och mjuk. Generös och alltid på gott humör. Vi tillbringade många lov hemma hos henne, Helgi och de nästan vuxna kusinerna. Vi var alltid välkomna hem till moster. Det spelade ingen roll att vi var en stor familj med många barn som kom. Det fanns alltid plats i både hus och hjärta.

På 60-talet hade moster ett litet kafé i den lilla byn. Lite rädd kunde jag vara för de stora, bullrande farbröderna som kom in på en kopp kaffe. Men jag var trygg där jag stod tillsammans med moster bakom disken. När gästerna hade gått fick vi plocka bort de urdruckna kaffekopparna. Ibland fick vi välja musik och spela på jukeboxen. Allt som oftast fick vi något gott att tugga på. Att få vara med moster på hennes kafé var mycket spännande för en liten flicka från staden.

Moster Ingrid var alltid i köket och det är där som jag ser henne framför mig. Hemma hos moster fick vi alltid dricka den rosa o´boyen. Jag kan ännu känna jordgubbssmaken och jag kan plocka fram paketet ur skåpet i mitt minne. Ibland hade moster kattungar även om Mårran säger att det bara var en gång. Men jag minns lådan med kattungar framför den varma spisen i köket och jag minns även en låda med kattungar i hennes och Helgis sovrum. Det var hemma hos moster Ingrid som vi fick spela skivor med Siw Malmqvist och sjunga med i "Tunna skivor" och annan svensktoppsmusik. Det var hos moster Ingrid vi sprang över skaren på vintern. Det var hos moster Ingrid som vi väntade på att Helgi skulle komma hem så vi provsitta i hans stora lastbil. Moster Ingrid är mycket av min barndom. En varm och härlig känsla.

Det var dags för moster Ingrid att gå nu. Helgi har väntat länge och äntligen får han rå om henne igen. Med värme och med oändlig kärlek tänker jag på dig, moster.

Illustration av Tove Jansson ur boken "Vem ska trösta knyttet".

Jordskalv

Omskakade. Omtumlade. Mycket förvånade och smått chockade. Det var nog så vi kände oss lite till mans här i Skåne igår morse. Jordskalvet var självklart det stora samtalsämnet igår. Skåne, Sverige och hela norden funderade och diskuterade.

Kände du av något? Människor som aldrig annars pratar med varandra ställde frågan. Nu var vi alla vänner med varandra. I affären, på bussen, hos tandläkaren, per telefon och på facebook - överallt frågades det. Det jämfördes och utbyttes erfarenheter av detta vårt första och kanske enda jordskalv. Upplevelserna var mycket skiftande hos oss som upplevde skalvet. Det fanns de som vaknade till skalvet, som Snorkfröken, och mycket skrämda hoppade ur den skakande sängen. De fanns de som redan var uppe, som jag, och fick hålla i det plötsligt mycket bångstyriga skrivbordet. Och så fanns det ju de, som Mumin, som sov sig igenom hela jordskalvet och inte märkte någonting.

Först var det lite svårt att förstå vad det var som egentligen höll på att hända. Hade någon kört in i huset utan att vi hört och märkt det? Hade det varit någon explosion som vi inte hört men som vi kände? Plötsligt så bara skadade allt riktigt ordentligt. Tankarna ilade snabbt genom huvudet. Man hinner tänka otroligt mycket under bråkdelen av en sekund. Men mycket snabbt förstod vi att det faktiskt var ett jordskalv som vi upplevde. Otroligt men sant. Fastän det inte skall hända på våra breddgrader. Skrämmande och samtidigt en lättnad att det inte var värre än det var.

Vilken lycka att vi bor i en så trygg del av världen. Vi är förskonade från naturkatastrofer av värre slag. Vi behöver inte oroa oss för mycket kraftiga jordbävningar, orkaner och översvämningar. Inte vara rädda för svält och krig. Vi är mycket lyckligt lottade och det blir man varse då något som detta händer. Tänk att vi kände så mycket av skalvet här uppe i nordvästra Skåne! Fastän epicentrum var borta i Tomelilla på tröskeln till Österlen.

Gårdagen kommer att gå till historieböckerna. Det kommer att noteras att ett kraftigt jordskalv med magnituden 4.7 på Richterskalan drabbade Skåne den 16:e december 2008. Vi har upplevt ett stycke historia. Det känns mäktigt och smått surrealistiskt.

Illustrationer av Tove Jansson ur boken "Kometen kommer".

Julmys med Snorkfröken

I går vid lunch kom Snorkfröken hem till mig. Vi skulle ge oss ut på julklappsjakt till Helsingborg. Vi packade bilen med rullstol, kryckor och övernattningsväska. Jag skulle nämligen sova över hos Snorkfröken eftersom det är mycket tröttsamt att ge sig ut i julhandeln. Därför hade vi bestämt oss för att dela upp julhandlandet på två dagar.

Vi styrde färden mot det stora köpcentret utanför staden. Där finns allting under ett tak och det är lätt att ta sig fram. Det kändes lite dumt att ta till rullstolen igen men det fanns inget annat alternativ. Det är alldeles för jobbigt att hoppa fram på kryckor så länge och så långa sträckor. Tiden gick snabbt och jag hittade ganska många julklappar denna första dag! Några julklappar har jag kvar så jakten lär fortsätta.

Efter några timmar var vi tämligen nöjda och bestämde oss för att åka hem till Snorkfröken. Vi åkte via det välrenommerade Lagmarks och handlade förföriskt goda tapas. Vi köpte tigerräkor med blåmusslor på currybädd, chilimarinerade fläskfilespett, en räk och briebakelse samt även en bakelse med svamp. Till efterrätt valde vi en liten låda med olika sorters ostar som även de var i tapasform. Väl hemma värmde vi våra olika tapas enligt de intruktioner som fanns medsänt. Med varsitt stort glas vin satte vi oss i soffan och lät oss hänryckas av den goda maten. De olika ostarna var vällagrade och smakupplevelsen var fantastisk. Alltför fort var tallrikarna tomma men lyckan över den fantastiska matupplevelsen höll i sig hela kvällen.

Efter maten vilade vi oss lite i sofforna men sedan var det dags att slå in våra julklappar. Julpapper och band inköpta med omsorg packades runt de olika gåvorna med stor möda och kärt besvär. Saffranssnäckor, julgodis samt ett glas vin gjorde att timmarna gick fort och energin flödade. Julklapparna delades in i högar och packades ned i olika påsar eftersom de skall på olika håll. En påse hamnar i Malmö för att sedan åka vidare till Kalmar och Norrköping. En annan påse åker med Sniff upp till Halmstad och en påse hamnar hos Skruttet i Köpenhamn. En fjärde påse åker till Mårran och Hemulen i Finland och en påse åker med Mumins och Lilla Mys farmor till Bryssel. Och sedan har vi förstås påsen som hamnar under granen här i Skåne. Timmarna gick alldeles för snabbt och så småningom tog den långa dagen ut sin rätt. Vi bestämde oss för att sätta stopp för julbestyren vid 23-tiden och kröp till sängs. Julrimmet får vänta till en annan dag.

En alldeles vanlig dag

Idag är det fredag. En alldeles vanlig fredag här hemma. Nästan i allafall. Idag fick jag spontanbesök av Snorkfröken och hennes väninna Jenny. De hade varit och städat hos en familj i närheten och passade på att hälsa på Mumin och mig. Städning är inte deras vanliga levebröd men just idag hjälpte de Jennys väninna som har en städfirma. Huset de städade var mycket tjusigt och fint. Däremot kunde de konstatera att självtvättande fönster, såsom familjen hade, inte fungerar i verkligheten. Åtminstone inte om man bor nära havet med mycket havssalt i luften. Det var ju bra att få veta. Om jag nu skulle få för mig att skaffa dylika fönster någon dag.

Nöjda och belåtna lämnade Snorkfröken och Jenny det nystädade huset efter några timmar och styrde färden till oss. De åkte via handelsträdgården och handlade julblommor till mig som jag skall plantera i helgen. Kanske, kanske kommer julstämningen att infinna sig på riktigt med doftande julblommor i huset? De handlade också pizza på vägen som vi glatt smällde i oss. Det var mycket länge sedan vi åt köpepizza här hemma så lyckan var stor över denna spontanlunch.

Efter lunchen drack vi kaffe och åt en sockerkaka med citronsmak som jag snabbt hade svängt ihop. Mumin och jag har bakat så många toscakakor att vi har tröttnat på dem. Därför blev det en citronsockerkaka idag. Det var riktigt gott det med! Lilla My blev alldeles förskräckt då jag berättade att vi tröttnat på toscakakor och avkrävde ett löfte av mig att baka en till henne då hon kommer hem till jul. Och självklart skall Lilla My skall få en toscakaka.

Nu har mörkret fallit och kvällen är snart här. Adventsstakarna och julstjärnorna har tänts i våra fönster. Ljusslingan i syrenen lyser i trädgården. Småfåglarna har lämnat fågelbordet för idag och dragit sig tillbaka i buskar och träd. Mumin har kommit hem från affären med matkassarna fulla. Förutom mat har han köpt julkort som vi skall skriva i helgen. Frimärken har vi så allt hinner skrivas och postas innan söndag lunch. Även i år hinner våra julkort fram innan julafton. Det känns gott att veta!


Illustrationer av Tove Jansson.

Julefrid

Nu skall mycket vara klappat och klart. Och jag som knappt har börjat. Julmaran besöker mig om nätterna. Jag ligger sömnlös och tittar ut på fullmånen som inte vill låta mig komma till ro. Vad skall jag köpa för julklappar till dem allesammans? När skall jag göra det? Hur skall jag göra det? Vad skall jag göra med Mårran och Hemulens julklappar? Där börjar det bli riktigt bråttom för de måste ju sändas med post till Finland.

Det snurrar av tankar i mitt lilla huvud. Jag vet snart varken ut eller in. Jag kan inte bara åka i väg och handla. Någon måste förbarma sig över mig. Någon måste hjälpa mig och bära alla mina väskor. Kommer jag orka att hoppa omkring i julhandeln med kryckorna? Kanske det enklaste blir rullstolen för att klara ut det hela? Jag blir helt yr i huvudet av alla funderingar.

"Köp på nätet!", hojtar syster Filifjonkan i Finland. Det har jag faktiskt gjort till Mumin och Lilla My. Men det var för att de visste exakt vad de ville ha. Det funkar inte riktigt att lite planlöst söka på utvalda nätsidor för att hitta julklappar. Jag vill låta mig insprireras av julmusik, julprydnader och lätt jäktade människor. Jag vill tumma och klämma på presenterna. Lukta och fundera. Jag vill gå från butik till butik i min jakt på julgåvorna. Jag vill känna mig nöjd och glad över de gåvor som jag valt. Känna kärlek och omsorg.

Nu börjar det bli bråttom, bråttom. Snorkfröken har lovat att komma och hämta mig någon dag. Men jag har lite svårt att låta bli att stressa. Nu måste jag klara av alla julklappar vid samma inköpstillfälle. Jag kan inte springa iväg på lunchen i Malmö för att hitta något just idag. Det är det som stressar mig. Just det där att inte bara kunna smita ut på stan och spontanhandla. Men det löser sig nog. Det gäller att tänka positivt. Att fundera ut i förväg. Skriva lista. Det löser sig nog.

Undrar hur jag skall göra med all julmaten???

Snorkfröken och hennes barndomsvän

I morgon efter lunch får jag gäster. Det är Snorkfröken och hennes gamla barndomsvän J som tittar in. De tittar in på en fika och så skall J visa upp sin lille son K.

Tänk vad tiden går fort! Det var inte länge sedan de var två osnutna tonårsflickor som fnissande satt hemma i Snorkfrökens rum. De var inte länge sedan det ringde på dörren och en upprörd pappa längre ner på gatan ville prata ett sanningens ord med mig om min dotter och hennes kamrat. De hade skrivit mycket fula ord om hans dotter på varenda elcentral och lyktstolpe längs gatan. Jag skämdes något alldeles förfärligt och flickorna fick vackert be om ursäkt. De fick även ge sig ut med skurmedel och trasor och tvätta bort de mycket fula skällsorden.

Tänk då vi åkte buss tillsammans ned till Italien då Storstadsfilifjonkan bodde strax utanför Venedig. Vilka minnen! Två stycken blonda femtonåringar i Italien!! Gossarna samlades i klasar utanför husets höga mur och röda rosor slängdes över muren. Vart än vi gick i den lilla staden var de båda i alla italienska pojkars blickfång. Både unga och gamla pojkar slängde sina heta blickar efter de vackra blondinerna. Eller då vi var i Venedig och de inte fick komma in i Markuskyrkan för de hade för korta kjolar. Jag och Storstadsfilifjonkan lånade ut våra kjolar och fick sitta halvnakna på en bänk på Markusplatsen bara för att de inte skulle gå miste om den vackra sevärdheten på grund av sin lätta klädsel. Säg vad gör man inte för sina barn??

Nu är de båda stora och bor i sina egna hus. Lilla J blev mamma i sommar till en liten son. Jag har sett honom som hastigast en gång tidigare då jag fortfarande satt i rullstolen. Nu skall lille K visas upp ordentligt och det skall bli så roligt. Vi skall dricka te och äta toscakaka. Vi skall frossa i gamla minnen och foton. Tala om deras gamla bus, killar och hästar. Tänk vad roligt det skall bli!

Vinter

Jag längtar efter vintern. Jag längtar efter att det skall vara kallt ute och snö på marken. Min syster, Filifjonkan i storstaden, säger att jag har glömt bort hur det är med snö och kyla. Om vi skulle ha snö här i Skåne på vintern , såsom hon har i storstaden, då skulle det vara annat ljud i skällan. Det är hon fast övertygad om. Det är inte jag.

Jag är född i februari. I den kallaste av alla vintermånader. Den korta månaden då kylan nyper i kinden och skaren är hård. Månaden då isen är som tjockast och vintertäcket ligger tungt på marken. Då det knastrar och gnäller under stövlarna mot snön och andedräkten står som ett stort vitt moln från munnen. Då man kan åka sparkstötting utan problem. Då fåglarna, även de mest skygga, vågar sig fram till fågelbordet för att kalasa på solrosfrön. Månaden då det blir allt ljusare för var dag som går. Det är min månad.

Då jag var liten var vintern fortfarande vinter. Snön låg tjock på marken och begreppet grön vinter fanns inte. Då byggde vi kojor med flera rum i snövallarna och lekte utomhus tills läpparna var blåa. På kvällarna tog vi tog skridskorna över axeln och gick kvarteret bort till den upplysta vattenspolade skridskobanan vid grekisk-ortodoxa kyrkan. Där lärde vi oss skrinna och gjorde hopp och piruetter lekande lätt. Vi skidade över isen till Vasklot eller skidade ner till Gustavsborg för att åka i de fina upplysta elljusspåren. Ibland skidade jag och bästisen A på utflykt och hade med apelsiner och varm saft eller varm choklad. Vi åkte pulka i de stora backarna nere vid stranden. Ibland var farten så hård att man även åkte nerför kajkanten och hamnade på isen. På gympatimmen i skolan spelade vi bandy. Fastän vi gick i flicklycéet och sporten närmast var att betrakta som väldigt manlig på sjuttiotalet.

På vintern gick jag och Hemulen promenader i skogen. Vi pulsade oss fram i snön och Hemulen lärde mig att se vilka djur som lämnat spår i snön. Jag fick också lära mig att känna igen olika sorters djurspillning och lärde mig på så sätt att se vilka djur som varit i farten. Ibland åkte Mårran och Hemulen ut med oss barn till sommarstugan. Vi tittade till det igenbommade huset, gjorde upp en eld i snön och grillade korvar och drack varm saft. Då mörkret föll och tårna var stelfrusna var det dags att åka tillbaka till staden igen.

Dessa smällkalla vintrar är nästan bara ett minne blott. Även för de som bor kvar i min barndoms trakter. Vintern är inte längre vad den har varit. Jag sörjer den förlorade vintern. Jag sörjer att det inte finns någon riktig vinter med snö i Skåne. Men i stället kommer våren tidigt här!


Illustrationer av Tove Jansson.

Facebook

Jag gillar Facebook. Jättemycket faktiskt! Det är ett alldeles utmärkt forum för att hålla kontakten med nära och kära. Och det är ett utmärkt forum för att träffa nya vänner.

Det finns många som förfasar sig över Facebook. Alldeles i onödan är min åsikt. Du väljer faktiskt själv vilken information du lämnar ut. Det är inte nödvändigt att lämna ut saker och ting om du inte vill det. Du behöver inte sätta ut foton eller lämna några som helst personliga uppgifter. Du behöver inte bli vän med alla. Du väljer själv. Du kan välja att endast må bra och chilla lite.

Jag har fått kontakt med gamla vänner igen. Vänner som jag har haft i barndomen och i ungdomsåren. Det är hur roligt som helst! Vi utbyter information om vad som har hänt i livet, hur många barn vi har och annat smått och gott. Det är en bra känsla i magen att få kontakt igen.

Alla vänner är inte gamla vänner. Vissa vänner är ganska nya vänner som man träffat genom arbetet eller via andra vänner. Vissa vänner har man faktiskt lärt känna på Facebook. Vissa vänner är bättre vänner och vissa vänner har man lite i periferin. Men faktum är att man faktiskt lär känna varandra. Både gamla vänner som nya vänner. Det är inte så att man lär känna varandra på djupet men man har en kontakt som man inte hade haft annars. Facebook har öppnat den möjligheten.

Facebook för människor samman. Facebook gör en god social gärning. Jag känner mig delaktig i många människors liv. Det är roligt att snabbt ögna igenom vad folk gör just idag. Jag är inte ensam om att känna såhär. Det är därför Facebook fungerar. Det är därför vi alla är ute på Facebook.


Illustration av Tove Jansson.

Av yttersta vikt

Förra sensommar och hösten hade jag och väninnan C ett stort projekt. Vi bantade. Tillsammans. Och efter alla konstens regler. Jag hade sett en stor annons var det utlovades snabba resultat på viktminskningsfronten och jag lyckades locka med vänninan på detta äventyr. När vi väl hade bestämt oss för att gå med fanns ingen återvändo.

Vi skrev in oss en vacker vårdag. Vi informerades nogsamt om programmet som skulle börja i augusti och vi fick även skriva kontrakt. Sommaren gick snabbt. Och så även min viktkurva. Uppåt. Jag åt nämligen som en häst och varje dag kändes som om den var den sista dagen jag fick äta. Jag vilade inte på några lagrar och jag släppte alla hämningar. Detta resulterade självklart i att jag gick upp ett stort antal kilon under sommaren bara för att jag visste att jag skulle börja en bantningskur längre fram.

Nu hade dagen kommit och livet skulle ställas om. Vi hade båda valt att gå snabbt ner i vikt vilket gjorde att vi fick endast äta påsmat och dricka ett antal liter vatten varje dag i åtta veckors tid. Vi gick på informationsmöten varje onsdagkväll under i stort sett hela hösten och lärde oss allt om näringslära, kropp och motion. Sinsemellan kallade vi mötena för våra hallelujamöten. Dessa möten var oerhört bra för moralen och alla i gruppen sporrades enormt av varandra. Vi hade även meditationsövningar och vi skulle även meditera hemma. Vi hade vår lilla "bibel" med all tänkbar information och denna studerade vi ytterst flitigt.

Veckorna gick förvånansvärt fort och småningom fick vi lägga till "riktig" mat i vår kost. Vi gick på gym hela vår bantningsperiod och lärde oss att motionen är en stor del av vår hälsa. Båda jag och väninnan föredrar att gå på gym i stället för att gympa i grupp så denna motionsform passade oss ypperligt. Detta gym är ett gym var medelåldern ligger över fyrtio år, prestigen lagd på hyllan för länge sedan och utseendehysterin ett minne blott. Detta bidrog till att man kände sig väldigt bekväm och vi gick till gymmet med lätta steg.

Vad blev nu resultatet av vår satsning? Vi blev båda mycket piggare och gladare och kände oss både yngre och vackrare. Jag gick ner sexton kilo och väninnan gick ner tolv kilo. Men har vi behållit vår vikt? Tjaa - inte riktigt kanske. Jag höll min vikt någorlunda fram tills olyckan och därefter har jag lagt på hullet betydligt. Väninnan har hållit vikten fram tills i sommar men nu lägger även hon på lite kilon. Men det som vi båda har lärt oss det är att tänka om då det gäller mathållningen. Det är klart att man visste ju allt det där innan. Om vad som är nyttigt och inte nyttigt men det var oerhört bra med en så pass stor genomgång som vi fick oss om onsdagskvällarna. Jag fick även tillbaka glädjen att röra på mig och jag längtar oerhört mycket tills jag kan gå på mitt gym igen. Och då jag tycker att det känns svårt med min motivation - då plockar jag fram min lilla bibel och kommer på rätt spår igen.

Jag är väldigt glad att jag och väninnan gjorde detta bantningsäventyr. För mig var vårt äventyr en resa av yttersta vikt.

Illustration av Tove Jansson.

Böcker

Ibland får man frågan vad man har för fritidsintressen. Då skall man helst svara något i stil med; Jo - jag tycker om att gå på gym, vandra i skog och berg, släktforska eller något annat lätt ambisiöst. Jag brukar svara att jag älskar att läsa böcker. Ögonbryn brukar höjas lite lätt och jag nästan kan läsa deras tankar. Läsa böcker!?! Det är väl inget fritidsintresse?? Människan är ju bara lat!!

Jag älskar verkligen att läsa böcker. Finns det något underbarare än att lägga sig i soffan, dra filten över sig och låta sig förflyttas in i bokens värld? Eller att sätta sig tillrätta i länsstolen, dra upp benen och luta sig tillbaka för att hitta den ultimata läsställningen? Känslan är underbar och slår det mesta!

Jag tycker om romaner, biografier och deckare. Böckerna jag läser bör vara av god kvalitet. Välskrivna och underhållande. Faktalitteratur tycker jag är mördande tråkig och dessa ödslar jag ingen tid på. Jag vill bli underhållen och road. Förförd och förlorad. Jag vill bli tagen bortom tid och rum. Känna pulsen slå och kinderna hetta. Jag vill känna dofter och höra ljud. Då är jag besegrad. Då är jag nöjd.

Hur ljuvligt är det inte att hitta en ny författare som sveper med dig över ängarna och ut i rymden? Känna en aha-upplevelse och känna glädjen att ha många böcker kvar att läsa av denne nye hjälte. Att sörja att boken snart är slut och läsa så långsamt som möjligt för att fördröja det kvalfulla slutet på resan. Vemodigt men samtidigt så ljuvligt.

Vad skulle vi göra utan böcker? Vad skulle vi göra utan det skrivna ordet? Livet skulle bli fattigt och tomt. Åtminstone för mig. Jag kan inte leva utan böcker och det skrivna ordet. För mig är det livet.

Illustrationer av Tove Jansson.

Influensa

Jag är förkyld. Dunderförkyld. Med snudd på influensan. Tror jag. I vilket fall som helst så är jag mycket eländig.

Det började i lördags morse. Jag hade väldigt ont i halsen då jag vaknade. Det var en obehaglig överraskning eftersom jag skulle ha gäster på kvällen. Jag kände efter ordentligt och bestämde mig för att det inte var något att yvas över. Lite ont i halsen har väl ingen dött av? Lördagen flöt på och jag ägnade mig åt husbestyren inför kvällen och kände mig pigg och glad. Jag kände överhuvudtaget ingenting av någon förkylning.

När gästerna hade kommit och vi satte oss till bords slog förkylningen till. Jag ömsom frös och svettades. Jag kände mig liten och ynklig. Men jag förstod fortfarande inte att jag var sjuk. Kvällen var trevlig, vi skrattade mycket och gästerna åt och drack med god aptit. Men så fort gästerna hade gått släppte allting och jag fick lägga mig på soffan. Hela kroppen värkte och jag ville bara sova. Jag var så sjuk att jag inte ens kunde gå upp på mitt sovrum på ovanvåningen. Mumin bäddade ner mig i vardagsrumssoffan och klappade om sin muminmamma. Natten var en prövning och febern härjade i min kropp. Jag trodde att jag skulle dö. Det kändes så i allafall.

Nu har det gått några dagar och jag är fortfarande en liten, ynklig muminmamma. Jag är självklart inte så eländig som jag var de första dagarna men jag är fortfarande ganska så dålig. Öronen och halsen värker. Smaklökarna har tagit semester. Jag har fortfarande lite feber och hörseln är under all kritik. Jag hoppas att förkylningen snart flyger sin kos. För så här eländig är det inte roligt att vara.


Illustration Tove Jansson ur Mumintrollets visa.

Vintersäsong

Nu har min favoritsäsong vad gäller idrott på TV börjat. Vintersäsongen. Här skall det ses på längdskidor, skidskytte, nordisk kombination och backhoppning. Och det är med Finland som segrare som gäller. Alltid. Jag kan nog påstå att jag i det närmaste är smått fanatisk. Jag kan bara inte hjälpa det. Fråga mina barn.

Längdskidor är det absoluta favoriten. Det finns inget som slår det. Kampen man mot man eller kvinna mot kvinna. De pressar sina kroppar till det yttersta och dramatiken är alltid gastkramande. Jag bara älskar det. Dreglet som hänger ner från hakan, den borrande blicken som fixeras precis framför skidspetsen, det tunga flåsandet när lungorna arbetar till bristningsgränsen. De vilar aldrig. Inte ens i nerförsbacken. Vi som är uppvuxna med att skida vet vilken prestation de utför. Jag är full av beundran, förstummad, förförd.

Finland är alltid, alltid favoriten. Vem som jag hejar på därefter beror lite på min dagsform. Det kan vara tyskar, tjecker, italienare eller ryssar. Eller någon helt annan som fått min sympati just den dagen. Sällan och aldrig har jag något övers till norrmännen. Jag vet inte varför. De är kanske lite för självgoda för min smak. Detsamma gäller svenskarna tyvärr. Lyckas de inte så är bortförklaringarna många. Väldigt många. Det tröttar att höra på sådant och smaken i munnen blir väldigt besk. Tråkigt, tycker jag.

Nu är mina TV-helger spikade fram till april ungefär. Med vinteridrott av något slag så gott som varje helg. Det är det absolut bästa jag vet. Och då vintersäsongen tar slut har en annan storfavorit precis börjat. Formula 1 - säsongen.

Kreolsk gryta

Idag vräker snön ner här i Nordvästra Skåne. Snön kommer högst antagligen inte att ligga kvar så länge men jag är glad så länge det varar. Det blir så mycket ljusare med snö på marken och livet blir lite lättare i novembermörkret. Och ljuset behövs!

I morgon lördag skall jag ha middag för några av mina vänner. Jag skall bjuda på en gryta som har sina rötter i sjuttiotalet, Kreolsk gryta. Den är så enkel att göra och den är så väldigt god. Det var jättelänge sedan jag gjorde den och den går väldigt snabbt att göra. Jag skall göra grytan i kväll så den får stå och gotta till sig tills i morgon. Här är receptet om någon skulle vilja göra den.

Kreolsk gryta, 6 personer.

900g Fläskfilé
2 Stora eller 4 Små Starka Korvar, typ chorizo
200g Syltlök
230g Svarta Oliver
1 Röd paprika
1 dl Cornichons eller Hackade Ättiksgurkor
4-5 dl Vispgrädde
1 msk Mjöl
1 tsk Mejram
1-2 tsk Salt
2 krm Svartpeppar
Gör så här:
Bryn korven i en tjockbottnad stor gryta. Tag upp korven men spara fettet som blir över.
Stek sedan den skivade fläskfilén i korvens fett. Krydda med ovanstående kryddor och strö på mjölet. Strimla paprikan och dela oliverna och cornichonsen. Häll i allt i grytan och låt det koka i ca 10 minuter. Smaka eventuellt av med spad från syltlöken. Servera med hel bulgur och en grön sallad. Ris eller pasta går också bra att äta till grytan.

Som förrätt skall vi ha Serranoskinka med melon. Till kaffet med avec tänkte jag servera en lakritskaka med limoncellogrädde. Till maten dricker vi rödvin förstås. Sedan får vi se om festen blir lika livad som på bilden här ovan!

Regn

Regn, regn och åter regn! Regn är tydligen det enda som vädret bjuder på i november. Och storm. I natt har det inte varit lätt att sova för stormen och regnet har piskat mot huset. Jag steg upp mitt i natten och gjorde en så kallad säkerhetsåtgärd. Jag tappade upp vatten i en hink på toaletten, tappade upp vatten i vattenkokaren, kollade var jag hade stormköket, ficklampor och ljus. Allt för att inte stå där oförberedd om strömmen skulle gå. För det gör den ofta här hos oss då vinden går över i storm. Man vänjer sig vid det också. Men man vill inte stå där oförberedd.

Regn och sommarstugor är en underbar kombination. Det är väl konstigt? För det finns väl ingenstans som det kan regna så härligt som det kan göra då man sitter i sommarstugan. Ljudet av regnet mot taket och fönsterrutorna. Att sitta och bara titta ut i regnet. Att se hur regnet faller i havet och i gräset. Ett stilla regn som rinner ner för fönsterrutan. Tyst, tyst. Att sedan gå ut igen då regnet dragit förbi och andas den rena luften. Känna lukten av gräs och grusväg. Att se hur marken ångar. Sommarregn i sommarstugan är något man kan längta efter.

Regnet i november är kallt och obarmhärtigt. Regnet i november är ingenting man längar efter. Regnet i oktober är så mycket bättre. Konstigt eller hur?



Illustration av Tove Jansson.

Tanten

Hon stod där ibland i morgonrusningen. Inte alla mornar och inte under så lång tid. Men en höst fanns hon där, nu som då. Hon såg inte ut som de andra. Nej, absolut inte. Hon var ju en vanlig tant. Med vanliga kläder, proper och fin. Hon kunde ha varit min mamma. Jag undrade alltid vad det var som hade hänt. Vad hade hänt i hennes liv som gjorde att hon stod där innan klockan åtta på morgonen. Varför står en äldre tant på perrongen i Malmö och tigger pengar?

Jag grubblade mycket över henne. Helst av allt ville jag bara ta henne därifrån. För hon var så fel på något sätt. Det var så uppenbart att hon inte var en vanlig tiggare. Detta var inte någon person med missbruksproblem. Men varför stod hon då där? Hade hon inte mat för dagen? Kunde hon inte betala hyran? Hade hon inga barn som kunde hjälpa henne? Varför stod hon där??

Jag tycker att hon var oerhört modig. Tänk att ställa sig och tigga pengar då du är cirka sjuttio år. Att ta sig över den tröskeln. Att det inte finns någon annan utväg än att tigga. I Sverige. Så fruktansvärt förnedrande. Att stå där med sin lilla kopp och hoppas på allmosor. Att se hur folk funderar. Att önska sig bort, bort och hoppas att pinan snart skall vara slut.

Jag är en sådan som ger pengar till tiggare. Inte till alla och inte alla gånger. Men jag ger en slant om jag blir berörd. Det finns många som tycker att det är helt idiotiskt att göra det. Jag kan inte hålla med dem. Jag kan inte för mitt liv tro att någon tycker att det är roligt att tigga. Det skulle inte jag tycka i allafall. Däremot tror jag att vi alla mår bra av lite omtanke och medmänsklighet.



Bilden är ur Tove Janssons bok "Sent i november".

Sjukgymnastik

Två gånger i veckan har jag sjukgymnastik. Jag blir hämtad med taxi vid mitt hem och så åker jag ner till sjukgymnastiken inne i samhället. Då passet är över väntar en taxi på att köra mig hem igen. När jag fortfarande satt i rullstol fick jag åka den stora gula bussen i stället. Chauffören kom in och hämtade mig här hemma, körde ner mig för rullstolsrampen, in i servicebussen, surrade fast rullstolen och så körde vi iväg. Då vi kom fram togs jag ur bussen och kördes in på vårdcentralen för att sedan hämtas upp då mitt pass var slut. Tänk så fantastiskt det är ordnat!

Då jag började min sjukgymnastik i somras kunde jag inte göra mycket alls. I början fick jag bara vicka på foten och tårna för att hålla blodcirkulationen i gång. Jag fick ge mig själv spruta med blodförtunnande medicin i magen i två månader för att hålla blodpropparna borta. I början var det alldeles fruktansvärt men jag vande mig vid det så småningom. Det är mycket man måste lära sig!

Sedan dess har det hänt mycket. Då jag skulle gå första gången, med räcken på båda sidor om mig, grät jag. Jag hade glömt hur man gick efter tre månaders stillasittande i rullstolen. Jag hade glömt hur man satte en fot framför den andra för att komma framåt. Jag var så rädd och stäckan på cirka sex meter var oändlig!

Nu har jag ett mycket varierat gympaprogram. Jag har tyngder på benen som jag måste lyfta. Två kilo på det sjuka benet i framåt sträck. Fem kilo på det friska benet. Sträckningen bakåt är inte alls lika lätt. Där har jag endast femhundra gram på det sjuka benet och tre kilo på det friska benet. Ännu får jag inte göra mera avancerat än så med bentyngder. I mitt program ingår också att jag ligger och balanserar på pilatesboll för att stärka mitt bäcken. Det känns skönt för ryggen men det är ack så jobbigt för mitt sjuka knä! Jag stärker även min rygg och min hållning med olika dragapparater. För resten av kroppen skall också hållas igång!

Nu får jag cykla åtta minuter på motionscykeln. Med motståndet inställt på noll. Även det är ett stort framsteg. Innan kunde jag inte cykla alls. Jag kunde inte trampa runt utan fick bara sitta och "vispa" med mitt sjuka ben. Trappträningen har vi tagit bort eftersom jag nu har flyttat upp till mitt sovrum här hemma och får trappträning automatiskt så att säga.

Mina pass på sjukgymnastiken går snabbt och jag tycker det är väldigt trevligt att komma dit. Jag känner hur jag blir starkare i kroppen och i mitt ben. Vartefter som jag blir bättre får jag mer avancerade uppgifter. Det tråkiga är att jag aldrig får upp ångan tillräckligt för att bränna kalorier. Men det kommer det med. Då jag är tillräckligt bra i mitt knä. Jag går ju med kryckor nu. Bara en sån sak!

Illustration av Tove Jansson.

Sent i november

November är ingen rolig månad. Träden har tappat alla sina löv. Åkrarna ligger bruna och visset gult gräs ligger tätt intill marken. Molnen hänger tunga över landskapet. Det regnar nästan varje dag. Vinden är hård och byig. Mörkret sänker sig tidigt på kvällarna och det är som förgjort att stiga upp på morgonen. November månad gör ingen glad. Men att gräva ner sig i självömkan är ingen lösning. Det är nu vi skall rå om varandra, mysa tillsammans och hitta på saker att göra.

Varför inte baka en kaka till kaffet på eftermiddagen eller till den mysiga testunden? Ring väninnan och bjud hem henne på en enkel middag och ett glas vin. Sätt näsan i en trevlig bok med filten svept runt kroppen. Gå på bio eller hyr en eller flera filmer och ha din egen filmfestival i helgen. Tänd brasan och se hur lågorna dansar i den öppna spisen. Gå på muséer och titta på konst. Gör allt det där mysiga och trevliga som du tänkt göra så länge men inte fått gjort.

Själv tänder jag ljus i alla fönster i vardagsrummet om kvällarna för att hålla mörkret borta. Nästa helg har jag bjudit in några av mina vänner på middag på lördag kväll. Då skall vi äta gryta, dricka vin, filosofera och må bra. Idag skall jag trotsa ovädret och besöka väninnan S nya projekt "Öppen verkstad". Nästa söndag skall jag hälsa på Snorkfröken och Snusmumriken som trotsar mörkret med öppet hus för sina vänner inför julskyltningen. Gör det bästa av just denna dag är mitt måtto i november. Det gör det hela lite bättre på något sätt. Att i alla fall försöka mota mörkret och tungsinnet som hotar ta över.

Snart kommer december med alla ljus i fönster och trädgårdar. Då känns allt lite lättare igen. Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus såsom väninnan A på Åland så riktigt påpekade.




Illustration från boken "Sent i november" av Tove Jansson.

Mumin kommer hem

I går var jag och Snorkfröken i Halmstad. Vi var högtidligen inbjudna till Mumins regemente. Mumin lämnar militären i morgon, fredag, och hans regemente hade inbjudit till " Utryckningsceremoni". De värnpliktiga skulle avtackas för sin tid i det militära med en ceremoni som även de anhöriga kunde bevista. På programmet stod musik av musikkåren, inmarsch och ceremoni på kaserngården. Efter detta var det kaffe på soldathemmet.

Det blåste kalla, snåla vindar i Halmstad i går. Jag satt i min rullstol med filten tätt svept om min frusna kropp. Eftersom ceremoni skulle ta sina modiga en och halvtimme kunde jag inte ha mina kryckor att luta mig på. Det skulle ha varit alldeles för jobbigt för mig. Ceremonin var mycket pampig och talet som chefen för bataljonen höll var kraftfullt och tänkvärt. Jag kände mig väldigt stolt över Mumin!

Detta var första gången som jag hade tillfälle att besöka Mumin på hans regemente. Det har varit uppvisningar tidigare under hans utbildning men då har jag varit för sjuk för att kunna göra resan. Så det är bara Snorkfröken, Lilla My och hennes Sniff samt Mumins eget Skrutt som besök honom tidigare. Det var verkligen i sista minuten som jag fick tillfälle att komma dit!

Kaffet efter ceremonin serverades i soldathemmet. Soldathemmet hade en cafeteria, biljardbord, flera TV-appartarer och mysiga soffor. Där kan soldatgossarna fördriva sina lediga kvällar med läsning, spel och umgänge med varandra. Det var väldigt trevligt att se hur armens gossar har det!

Min Mumin kommer hem till sin Muminmamma i morgon. Åtminstone för ett tag. Men snart flyttar han ju vidare till studier, Köpenhamn och sitt lilla Skrutt. Men än en tid får jag njuta av att ha honom hemma!

Bild ur Tove Janssons bok "Mumintrollet hittar hem". Illustration: Harald Sonesson.

Bastu

Då jag flyttade till Sverige för länge, länge sedan blev jag väldigt konfunderad. Jag trodde att Sverige och Finland hade samma bastukultur. Men där var jag HELT fel ute!

I Finland har man gemensam bastu i källaren i alla höghus. Nu för tiden finns det t o m bastu i nästan alla nybyggda lägenheter. I den gemensamma bastun i höghusen kan man boka tid för sig och sin familj för bastubad. Då jag kom till Sverige letade jag förgäves efter bastun i höghusen. Jag ville ju skriva upp en tid för bastubad minst en gång i veckan. Det enda jag hittade på källarplanen i Sverige var den gemensamma tvättstugan och källarförråden. Detta var i det närmaste en katastrof för mig som var van att bada bastu minst en gång i veckan. I flera år kände jag mig smutsig och tyckte aldrig att jag blev "riktigt ren". Jag fick ju aldrig svettas ut smutsen. Men man vänjer sig vid det mesta och jag har motvilligt fått acceptera att jag inte får bada bastu varje vecka.

Vi hade fredagsbastu i vår familj hemma i Finland. Då hade Mårran också bakdag. Varje fredagkväll efter bastun fick vi varma bullar och iskall mjölk. Ibland hade Mårran bakat munkar och dessa satte vi oss, så många vi kunde, medan värmen efter bastun behagligt spred ut sig i kroppen. Det var härliga tider!

Det finns inget så ljuvligt som en finsk, vedeldad, fuktig bastu. Finsk länkkorv som ligger på bastustenarna för att avnjutas med den kalla ölen efter bastun hör till. Likaså doppet i havet eller rullandet i snön. Bastubad är ett absolut måste då jag är hemma i Finland och hälsar på. I Sverige är bastun torr och ljummen och inte speciellt tilltalande. Det är faktiskt så och jag är den förste att beklaga detta. Jag är inte förvånad att många svenskar använder sina bastur som förråd hemma i villan. För vem kan vilja tillbringa en fredagskväll i den svenska bastun?

Sovrapport och gäster

Jag antar att ni är nyfikna hur det står till med min sömn. Första natten märkte jag knappt någon skillnad. Jag vaknade varje timme precis som innan. Jag låg där tryckte på mina akupunturploppar och somnade förvisso snabbt om varje gång och hade ingen vargtimme vid fyrasnåret.

I går kväll hade jag mycket svårt att somna. Jag tryckte febrilt på plopparna och undrade varför jag låg vaken. Men sedan somnade jag tvärt. Nästa gång jag vaknade var klockan sex på morgonen. Jag hade sovit sex timmar i sträck utan att vakna en enda gång! Jag trodde knappt det var sant. Jag tog mina kryckor och hoppade ner för trapporna från ovanvåningen, ut i höstmörkret och tog min morgontidning. Ner i sängvärmen igen, läste tidningen en bra stund, sedan tryckte jag och hade mig på mina ploppar och vaknade nästa gång halv tio. Halv tio!! Undrar just om detta bara är en tillfällighet och denna sömn är ett resultat av att jag sovit alldeles för litet alldeles för länge. Eller så fungerar mina akupunkturploppar! Det hade varit underbart om det är så. Fortsättning följer.

I går ringde telefonen vid lunch. Det var E-L från jobbet som ville komma och hälsa på. Vi hade inte setts sedan i våras innan olyckan hände. Hon tog med sig sin man och körde de två timmarna från sitt hem som ligger nästan i andra ändan av Skåne. Det var så roligt att hon kom och hälsade på! Vi drack kaffe, åt "köpekakor", vi pratade och flamsade om jobbet. Och det kändes så trevligt att få prata jobb igen! Hon hade med sig den magnifika orkidén ni ser på bilden. Även de söta tomtarna fick jag som en påminnelse om vilka tider som snart står för dörren.

Musik

I vår familj gillar vi att lyssna på musik. Lilla My, Snorkfröken och jag har ganska lika musiksmak medan Mumin har en helt egen musikvärld.

Mumin gillar Death Metal. Jag hade förvisso hört talas om den men aldrig lyssnat speciellt noga. Jag hade heller igen aning om att Death Metal var en av många metalgenrer. I min oskuld trodde jag att det endast fanns en, möjligen två, sorts metalmusik. I dag vet jag bättre. Mumin har nogsamt informerat mig att det finns bl a Death Metal, Goth Metal, Heavy Metal, White Metal, Power Metal osv osv. Det finns tydligen hur många som helst. Och att det är JÄTTE skillnad på dem. Sanningen att säga så hör jag inte att skillnaden är så stor. Men jag tror honom då han säger att det är det. Ett tränat öra hör det förstås.

Vi flickor gillar pop, rock och indie. Vi gillar att gnola med i ballader och sjunga med i popdängorna. I somras var jag, väninnan C, Lilla My och Sniff på konsert med Håkan Hellström och Kent. Det var riktigt roligt. Då satt jag fortfarande i rullstolen och fick sitta på rullstolsrampen med fin utsikt över scenen. Bara det var en upplevelse i sig. En dag senare var jag, väninnan C och Snorkfröken på konsert med Paul Potts. Även då fick jag sitta på rampen. Jag fick ha ledsagare med mig på rullstolsrampen på båda konserterna. Ingen av ledsagarna hade någonsin haft en sådan fin placering på en konsert. Då var jag mycket populär kan jag säga.

Jag brukar sända musik på helgerna till mina vänner på Facebook. Inte varje helg, men nu som då. Jag tycker om känslan att veta att just denna helg sitter mina vänner ute i världen och lyssnar på musik som jag valt att sända till dem. Då känner jag att mina vänner är nära och inte så långt borta. Det är en härlig känsla.

Akupunktur

Ända sedan olyckan hände har jag haft problem med sömnen. Innan dess somnade jag och sov mig genom natten utan några problem. Nu är det som förgjort.

Mina nätter är sömnlösa kan man säga. Jag somnar men sedan vaknar jag efter en timme. Sommar om och vaknar igen efter en timme. Vid fyratiden har jag svårt att alls somna om. Jag ligger i min säng och tittar i taket och önskar inget hellre än att få sova.

Varför är det så här? Jag tror att det beror på att jag vill vända mig i sängen hela tiden. Jag kan inte vända mig naturligt längre. Jag kan inte vända mig utan besvär och "hårt arbete" och därför vaknar jag. Ett obehindrat vändande i sängen finns inte längre. Det sätter mitt knä stopp för.

Nu har jag fått hjälp. Hoppas jag. Jag har fått "akupunkturploppar" i mina öronsnibbar. Örat är nämligen, precis som fotsulan, en karta på kroppen. Har jag ont eller besvär någonstans i kroppen så ger det utslag på örat och öronsnibben. Sömnpunkterna och mitt onda knä gav kraftiga reaktioner i örat. Därför sitter där fyra ploppar i mitt vänstra öra och tre i det högra örat.

Jag ser fram emot kvällen. Då skall jag trycka på mina sömnploppar. Jag hoppas verkligen att det skall bli bättre med sömnen. Ingen garanti lämnades dock. Men jag tycker att det är värt att prova i alla fall. Det kan ju inte skada.

Handväskan

Jag kallades redan muminmamman av mina barns vänner p g a min finlandssvenska dialekt. Nu hade jag helt klart tagit steget fullt ut. "Du ser väl vad du har köpt!?!" sade Snorkfröken och Lilla My till mig när jag stolt visade min nya väska. "Vadå?" undrade jag förvirrat för jag hade ännu inte sett vad de såg. "Du har ju köpt en likadan väska som muminmamman har!" skrek de av skratt. Då såg jag det. Min nya, fina, stora, rymliga, mjuka väska av finaste skinn var en kopia av muminmammans dito.

Jag såg den direkt då jag kom in i väskaffären. Den var den enda i sitt slag och hängde längst fram och bjöd ut sig. Jag föll som en fura för väskan. Den var så mjuk, så mjuk och den tilltalade mig enormt. Tyvärr var den ganska så dyr och jag tittade mig omkring för att se efter alternativ. Men jag drogs ohjälpligt tillbaka till väskan. Hela tiden. Till slut blev jag så nervös att någon skulle ta "min" väska så jag slöt den till min barm medan jag fortsatte att leta en billigare väska. Men jag var ju redan förlorad. Förälskad. Förförd. Jag köpte den förstås och bär nu stolt min väska som den muminmamma jag är.

Kvinnor och handväskor är en kärlekshistoria som aldrig tar slut. Kärleken till väskor är evig och föremålet kan växla. Man kan ha flera kärlekshistorier samtidigt. Utan att man skäms. För vad skulle man göra utan sin handväska? Ut i den finns hela ens liv. Från det nödvändigaste till det mest onödiga. En handväska är en identitetshandling och väldigt personlig. Man köper absolut inte vilken väska som helst.

Tur att man inte är man. För då fick man ju inte ha denna passion. Handväskan.

Utsikt

Då jag sitter i min soffa på ovanvåningen och ser ut genom fönstret så är det denna vy som möter mig. Jag blickar ut över min gräsmatta och mitt rosa uthus. Majsfältet skiftar i gult och är redo för skörd. Ibland kan jag se rådjuren hoppa i majsen. Fasanerna och Mikkel Räv genar gärna över min gräsmatta under tidiga mornar och sena kvällar.

Längre bort ser jag havet och horisonten. På havet går båtarna i livlig trafik. På kvällar och nätter kan jag höra båtmotorernas dunkande. Idag ligger havet kav lugnt men ibland går det vita gäss på vågorna då vinder ligger på.

Hösten är här och på kvällar och nätter är det becksvart ute i min trädgård. Jag kan inte se någonting i det kompakta mörkret. Här ute på landet har vi inte någon gatubelysning som lättar upp mörkret. Det enda ljus som lyser upp är när något djur rör sig i mörkret och kommer för nära vår rörelsekänsliga utebelysning. I övrigt är det endast stjärnorna och månen som lyser under klara kvällar och nätter.

På vintrarna har jag fågelbord och fröautomat ute i trädgården. Då sitter jag och katterna och betraktar det livliga fågelbeståndet genom vårt fönster. Äpplen slänger jag ut till fasanerna och trastarna så de också skall ha något att äta. Talgbollarna lyser med sin frånvaro för de hackar de tjuvaktiga skatorna ner och flyger bort med för att kalasa på. I övrigt samsas de olika fågelarterna med varandra och äter sig mätta och belåtna. Ibland flyr de dock för sina liv då gladan och ormvråken sveper över för att inspektera sina marker.

Solen går ner i havet i väster. Aftonrodnaden skvallrar om att morgondagen blir vacker. Kan utsikten från ett fönster bli vackrare än så?

Tjuven

Det började med att någon av katterna hade gett sig på den oöppnade kattmatssäcken. Jag blev sur på Cajsa då jag kom ner på morgonen och såg vad hon hade ställt till med i köket under natten. Det var väldigt olikt henne men jag trodde att hon kanske var lite småsur över den nya kattungen som kommit in i familjen. Men ack så fel jag hade!

Någon morgon senare tog jag lilla Elsa på bar gärning. Brödet låg på golvet och hon satt och tuggade sig genom plastpåsen med god aptit. Det stora brödet hade hon släpat ner från vinstället som låg på arbetsbänken. Hon tuggade lugnt vidare och hon brydde sig inte om att jag kom in i köket. Jag blev arg och förmanade henne strängt: "Fyyyyyyyyy!". Hon tittade på mig och såg inte ut att skämmas alls.

Jag borde ha förstått varåt det barkade när jag noterade att hon hade en fäbless för hushållspapper med matrester på. Så fort man torkat sig om munnen eller om händerna med en bit hushållspapper så är hon där och snor pappret. Hon springer i väg med pappret för att sedan sätta sig och tugga i sig hushållspappret med stor aptit.

I lördags hittades disktrasan på köksgolvet. Rejält sönderbiten och tilltufsad. Även här hade Elsa varit framme och tuggat i sig. I går, söndag, noterades ännu en "höjdpunkt" i tjuvandets konst. Den nybakade banankakan från dagen innan var spårlöst försvunnen. Den hittades under kökssoffan. Tillsammans med Elsa.

Nu finns inget ätbart framme i köket längre. Bröd, kakor och disktrasor är numera ordentligt instoppade i skåp. Jag kan inte riktigt begripa varför hon håller på så här. Mat får hon så det räcker och blir över. Hungrig kan hon inte vara. Hon är väl full med bus helt enkelt. Hoppas det går över snart i allafall! Undrar vad hon skall hitta på nästa gång?!

Majsfält

Vi har ett stort majsfält alldeles in på knutarna. Det är första gången och det känns lite "spooky" så här i allhelgonatid. I många amerikanska skräckisar så är det ute i majsfält det händer saker. De springer för sina liv jagade av de mest fasanfulla mördare. Man kan ju undra vad det är med amerikaner och majsfält. Men det är klart jag har väl också funderat ibland vad som döljer sig där ute i majsfältet. Speciellt nu då höstmörkret är här och det rasslar och har sig i den höga majsen. Hua!

För många år sedan då vi bodde i den gamla fina skånelängan utanför Lund hälsade Mårran och Hemulen på en höst. Jag och Mårran var på väg till Lund för att handla då vi körde förbi ett majsfält. Vi hade knappt sett något sådant innan och vi blev alldeles till oss. Än mer glada blev vi då vi såg skylten med självplock. Vi for ut ur bilen som två jehun för här skulle det plockas majs så det stod härliga till.

Vi begav oss in i det enorma fältet och plockade och plockade. Vi hade ingen aning hur majsen skulle vara så vi plockade urskillningslöst. Det var så roligt! Majsen stod hög och grann och vi nästan tappade bort varandra. Vi kände oss som Laura och Mary i Laura Ingalls Wilders böcker. Böckerna som vi båda älskade och levt oss in i och som vi hade läst otaliga gånger. Efter att vi plockat ett tag märkte vi att det faktiskt var skillnad på majs och majs. Och båda hade vi famnen full av omogen majs! Vad skulle vi nu göra!?! Vi tittade oss omkring och började slänga bort det vi hade i famnen så omärkligt vi kunde. Vi skrattade och skrattade och skämdes lite grand. Då vi äntligen samlat oss plockade vi våra famnar full av mogen majs!

Väl hemma igen blev Hemulen mycket snopen då vi berättade om vårt äventyr. Han hade också velat vara med i ett sådant äventyr! För majsfält fanns ju inte på de breddgrader som han kom ifrån. På kvällen åt vi de kokta majskolvarna med god aptit. Denna gång kände vi oss som Långben i Kalle Ankas julprogram.

Kakor

Nu börjar det bli VÄL bra. Jag har gått in i någon sorts kakbakningsperiod. Jag är inte speciellt förtjust i att baka och nu har jag lyckats åstadkomma tre bakverk på en vecka. Detta måste upphöra omedelbart för detta är inte alls bra för min vikt!! Jag har redan lyckats lägga på mig åtta kilo sedan olyckan. Alla kilon som en följd av ren tröstätning och brist på motion. Tre månader i rullstol sätter sina spår. Jag lovar.

Senast jag hade en helt galen bakningsperiod var för cirka tjugo år sedan. Det var på den tiden då Storstadsfilifjonkan och hennes man trodde att fisk och gäster börjar lukta efter tre veckor och inte efter tre dagar. De gästade oss en sommar då vi bodde i den vackra gamla skånelängan utanför Lund. Storstadsfilifjonkan och jag bakade varje dag. Varje dag!! Vi var helt sålda på toscakaka och en sockerkaka med apelsinsmak. Jag kommer ihåg att det smakade himmelsk. Varje dag. Det var på den tiden då man kunde stoppa i sig hur mycket som helst. Utan att det märktes på vågen. Så är det inte nu.

Jag tror att denna bakningsmani också är ett kvitto på att jag snart är färdig med att gå här hemma och skräpa. Jag börjar bli hel igen helt enkelt. Jag orkar lägga min energi på något annat än rehabilitering. Jag är också lite trött att bara hålla på att läsa böcker och titta på TV. Varför skulle jag annars baka så här ofta? Det kan ju inte bero på att jag är in i vassen svag i köttet och måste ha något sött till kaffet. För det brukar jag aldrig annars vilja ha. Eller?

Höst

Nu är det höst på riktigt. Träden har inte speciellt mycket löv längre och det blir allt mörkare och kallare för var dag. Nu då vi har gått över till vintertid tänds lamporna i mina fönster redan vid 17-tiden för att jaga bort mörkret. Många tycker att det är dumt med vintertid och tycker att det är slöseri att ha det ljusare på morgonen. Jag tillhör inte dem. Då jag jobbar så stiger jag upp redan vid 04.45 och går till bussen en timme senare. Vid 08-tiden, drygt två timmar senare, är jag framme vid mitt jobb. Med vintertid blir det ljust under resan. Det betyder otroligt mycket att det är ljust, att solen hinner gå upp, under min långa resa till jobbet. Jag känner mig piggare och gladare då jag kommer fram. Tids nog så kommer det eviga mörkret längre fram i vinter då det är mörkt hela vägen till och från jobbet.


Mumin har varit hemma på långpermis från lumpen och åkte tillbaka först igår. Han fick höststäda i trädgården och bära in sommaren i uthuset. Pelargonerna och den fina dahlian i sina krukor bars in nu då frostnätterna är i antågande. Själv kunde jag ju inte hjälpa till utan fick nöja mig med att vara kommendora. Han fick slita och släpa för vissa av krukorna är stora och tunga. Till våren planterar vi om pelargonerna och tar ut dem igen. Dahliaknölarna, som vi tagit upp ur sin kruka och låter ligga på tidningspapper, får en ny kruka. Lika vemodigt som det är att plocka undan sommaren lika roligt är det att ta fram den igen.


Nu lyser en ensam kruka på vår trappa. Jag har valt en fin, spröd krysantemum i lilamelerad färg. Den står så fint i sin kruka och den går så fint ihop med huset. Till allhelgonahelgen skall den få sällskap av en ljuslykta i mörkret.