Nu är det ombytta roller som gäller i vårt parhus här ute på landet. Sedan gamla grannfarbron ramlade i trappan inomhus och slog sig rejält så är det nu min tur att hjälpa till. För precis som då jag satt i rullstol i flera månader, och inte kom tvärs över en väg och behövde hjälp, så är han inte så mobil nu för tillfället och behöver lite assistans från mig. Och det är klart att jag hjälper till så gott jag kan.
Denna vinter har än så länge varit ytterst snörik och det medför snöskottning x två hushåll var och varannan dag. Tidigt i den svarta morgonen måste jag sopa rent framför min egen trappa och bättra på gången. Sedan tar jag med mig kvasten och hastar iväg ut till stora vägen var jag kollar om det behövs fixas till framför vår brevlåda. Allt som oftast har jag varit tidigare än tidningen då vinterläget ställt till det även för tidningsbudet. Hans ankomst har varierat allt från klockan fem till klockan sju på morgonen och det har inte varit så lätt att veta när tidningen kommer. När väl tidningen kommit går jag vidare till grannen och jag hänger morgontidningen i en liten påse på hans dörr. Även borta hos honom tar jag ett tag med borsten på trappa och gång innan jag går in till mig.
Dagarna går sin gilla gång och har det snöat är det bara att ge sig ut igen och hålla rent framför våra trappor. Har inte grannsonen hämtat in posten till sin gamle far så är jag där igen och hänger post på dörren och tar ett tag på trappa och gång. Varannan tisdag släpar jag fram vår stora soptunna, precis som grannfarbron gjort i hundra år, och ställer den strategiskt mitt på gården allt för att sopgubben skall nå den lätt. När soporna är hämtade får jag baxa in tunnan på sin plats igen.
Jag har även fungerat som matmor till alla vildkatter som grannfarbron hållit i liv under alla år. Det här är något som jag tvekade länge att göra men mitt hjärta veknade när temperaturen varit så bister dygnet runt. Med fyra, fem hungriga katter som vädjat till mig det inte varit så lätt att stå emot trots att matning av vildkatter är absolut emot mina principer. Men vad gör man då verkligheten knackar på och de har blivit vana med utfodring? Det är bara att gilla läget och allra mest har jag vurmat för den lille svartvite årsungen som är så skygg, skygg. Men jag måste säga att jag är väldigt glad att grannfarbron har piggnat till så mycket att han nu själv sköter utfodringen till vildkatterna igen. Även om utfodringen nu har flyttat till hans ytterdörr istället för borta vid uthuset.
Ja, så har livet förflutit den senaste månaden. Det har varit mycket upp och ner och livet har gjort ett lappkast så där som det kan göra ibland. Men det är tur att vi har varandra grannfarbron och jag!
Illustrationer Tove Jansson.
