Vinter i november

Så har då vintern kommit.  Hela Sverige och t o m Skåne ligger inbäddat i ett vackert snötäcke.  Det sägs att det är kallt för årstiden och att snön har fallit ovanligt tidigt i den sydliga delen av landet i år .  Och gissa om jag är lycklig? Jaaa!  Jag kanske t o m skall kalla det exalterad?

Som bördig från det mellersta Finland vilket innebär det nordliga Sverige, om man tittar på kartan, så kan jag bara inte hjälpa det.  Det är något alldeles speciellt med vintern och all snö.  Nu lyser marken vit och de bruna åkrarna är ett minnen blott.  Jag blir gladare och piggare och allting känns så mycket lättare med en gång.  Det knarrar under skorna när jag går och luften är kall och ren.  Jag får förvisso klä på mig lite mer kläder och jag får gå försiktigt så jag inte halkar men det är småproblem om ni frågar mig.  Det positiva överväger för min del.   

Äntligen, äntligen får jag  plocka fram fågelbordet och mata småfåglarna igen.  Jag får slänga ut äpplen och frukt till koltrastar och fasaner och jag och katterna njuter av att titta på "fågelskådespelet" genom våra fönster.  Ute i skogen ligger snön så vacker på träd och buskar och jag har fullt upp med att tyda alla spår i naturen. Det gör mig lycklig att få fundera över vilket djur som tagit sig fram i snön.  Vad kan det vara?  Är det ett råddjur eller är det vildsvin som gått fram här?  Det gäller att veta på vilket håll klövarna är vända och oftast så är det råddjurets spår jag ser.  Och allt som oftast lämnar räven och haren sina spår och ibland ser man lämningar av en kalasmiddag som någon rovfågel haft.

Ni tycker kanske att jag romantiserar vintern och det må så vara i så fall.  Vintern är min årstid som det vinterbarn jag är.  Jag verkligen älskar vintern och kylan.  Jag kan faktiskt inte hjälpa det.


Illustration Tove Jansson.     

Kattungarna

Jag vet inte vem som är lyckligast egentligen.  Är det den sura rödhåriga kattungehataren Cajsakatt eller är det den ömma men något slitna modern Elsakatt?  Eller är det kanske rentav den hårt prövade kattmormodern Muminmamman?  För det är bara att konstatera.  Hur sött det än må vara med kattungar så är man riktigt trött på dem då tolv veckor har gått.

Nu har det gått tre veckor sedan kattungarna lämnade boet och vi har återgått till normala rutiner i huset.  Plötsligt kan dörrarna vara öppna till alla rum och man behöver inte längre tänka på att stänga till toalettdörren ordentligt.  En stängd toalettdörr är skitviktigt (!) för det vore en kat(t)astrof om en liten kattunge gått och dränkt sig i toastolen.  Nu är det ordning och reda i köket igen för nu står inte köksstolarna mitt på golvet längre för att hindra de små liven att kliva upp på köksbord och diskbänkar. Jag slipper också att gå in i stolarna stup i kvarten och få blåmärken på mina mjuka lår. Och äntligen kan jag gå mot köket utan att ett gäng kattungar dundrar fram och hotar att välta omkull mig för femtioelfte gången i tron att jag skall ge dem mat än en gång. 

Allt är mycket lugnare i huset nu och katten Cajsa smyger inte längre runt hörnen och kikar fram för att se om det är fritt fram för henne att gå på lådan. Till hennes stora förvåning är det plötsligt inte lång kö till kattlådan och till min stora glädje slipper jag städa ur densamma stup i kvarten. Det sitter inte heller längre ett gäng vilt jamande kattungar och hetsar mig att ställa fram kattmaten fort, fort utan allt går stilla och lugnt till väga vid kattbespisningen.  Jag behöver inte längre ha utspisning av kattmat i två rum för att hindra små och stora katter att äta ur varandras skålar. Katten Cajsa och katten Elsa äter lugnt och fint sin kattmat ur sina egna skålar utan att undra om det är någon katt som eventuellt har godare mat i sin skål.  Ja, allting är definitivt mycket lugnare i huset nu.

Men visst saknar jag de små liven - det måste jag erkänna.  För nu kommer jag inte på någon liten kattbuse som tränar sig att ta sig upp på diskbänken med att ta fart från andra ändan av köket i tron att hastighet kan uträtta underverk.  Jag kommer inte heller på någon liten buse som forcerat det sista hindret och försiktigt smyger upp för de höga trapporna till ovanvåningen för att se vad som kan finnas där uppe. Det är heller inte någon liten kattunge som tuggar på mitt hår eller anfaller mina tår under den mjuka filten då jag skall försöka vila en stund. Det kryper inte heller längre upp tre små kattungar i min famn och lägger sig tillrätta för att sova då jag skall se på TV om kvällarna.   Och det är inte heller något litet mjukt nystan som somnar så stilla under mina haka medan filmen på TV går mot sitt slut.

Visst är det härligt med kattungar och visst kan man bli trött på dem också.  Men det bästa är att man glömmer bort det jobbiga och bara kommer ihåg det mysiga om ett tag.  Och snart börjar man längta igen och kan knappt bärga sig tills nästa kull med ungar gör sin entré.  Till sommaren skall vi väl ge oss på det igen kan jag tänka mig och då skall det bli så himla kul!  Men jag tänker inte tala om det för den rödhåriga Cajsakatt!


Fotona är muminmammans privata.

Muminmammans egen sjömansfalu

 

Jag vet inte om det är årstiden som gör det.  Kanske är det mörkret som sänker sig tidigare och tidigare för var dag som får mig ur balans.  För faktum är att jag är inte alls på humör.  Ingenting är roligt.  Ingenting känns lockande.  Tråkigt och tradigt och tradigt och tråkigt.  Jag tycker t o m att det är tråkigt att laga mat och jag  som annars tycker att matlagning är bland det roligaste som finns.  Det är så eländigt just nu att jag t o m tycker att det är tråkigt att äta maten.  MEN det finns faktiskt vissa maträtter som alltid går hem och därför har jag idag gjort min egen populära variant på sjömansfalu.  Jag präntar ner receptet här till er på denna snabblagade och goda gryta.    

Muminmammans populära sjömansfalu

 Skär önskad mängd falukorv i tunna skivor och stek i panna.  Slanta även ner några prinskorvar

i stekpannan. Stek i omgångar.  Sätt  över den stekta falu-och prinskorven på en tallrik så länge. Vispa ur stekpannan med 4 - 5 dl vatten och låt en tärning grönsaksbuljong lösas upp i vattnet.  

Sätt åt sidan. Skala en stor lök och skär i ringar. Skala önskad mängd medelstora fasta potatisar 

och skiva dem medan korven steker.

Lägg nästan all den skivade potatisen i botten på en stekgryta och sätt löken ovanpå potatisen.

Därefter skall all korv läggas ovanpå löken.  Öppna en tetra/burk krossade tomater.  Pressa ner en stor vitlöksklyfta i burken och dra 4 - 5 varv på svartpepparkvarnen ner i tomatkrosset.  Rör om och häll innehållet över korven.  Sätt resterande potatis på och häll över grönsaksbuljongen.

Sätt lock på grytan och låt puttra på spisen i cirka en halvtimme.  Det går även utmärkt att

  sätta grytan i ugnen i 200 C graders värme lika lång tid. 

SMAKLIG SPIS!  

Illustration Bethman by Bethman.

Kåseberga

"Nu är du ju bara en timmes väg från mig.  Skall du inte passa på och komma hit hälsa på?"  Frågan kom i lördags morse då jag satt vid sonens dator i studentlägenheten i Malmö.  Det var I som precis som vanligt var uppe lika tidigt som jag och satt och kollade upp omvärlden via datorn och Facebook.  Ja, varför inte?  Det var ju inget som tvingade mig att åka hem och jag slängde mig med liv och lust ut i äventyret.  Kåseberga och Österlen - here I come!

På Ystad station stod I och välkomnade mig med en varm kram. Detta var bara andra gången vi träffades men vi kändes inte alls som främlingar för vi kände varandra så väl via Facebook. Det kändes helt rätt att träffas igen under lite gladare omständigheter för första gången vi träffades var på Sonjas minnesstund uppe i Stockholm en vecka tidigare.  Vi satte oss i I;s lilla chevrolet och styrde kosan mot fiskeläget vid foten av Ale stenar.

Så var vi framme vid huset som I delar med exmaken.  I sin del av huset bor hon i en fantastiskt söt lägenhet möblerad med vackra gamla möbler och väggarna fulla av konst.  På golven låg underbara tjocka vackra mattor och överallt stod vacker hantverkskonst utplacerad.  Det märktes att detta var en dam med utsökt smak och det var inte svårt att förstå att hon haft ett galleri i många år.  Hemmet kändes så välkomnande och jag hade kunnat flytta in där när som helst.

Snart stod I i det lilla köket och fixade till vår kvällsmat.  Jag fick vackert stå och titta på och jag läppjade försiktigt på den goda champagnen som I hade öppnat kvällen till ära.  Det doftade så gott av hemmagjorda älgfärsbiffar, som exmaken förärat oss, och till det kokades potatis och kantarellsås.  Råröda lingon, rönnbärsgelé och sallad kompletterade middagen och så småningom satte vi oss till bords.

Vi pratade och pratade och pratade.  Timmarna bara rusade iväg och snart hade vi suttit i fem timmar vid matbordet allt medan god mat och god champagne inmundigades.  Det var så mycket som skulle ventileras nu då vi äntligen fick träffas i verkliga livet och kvällen gick mycket fort.  Då det var dags att lägga sig visade det sig att I hade upplåtit sitt sovrum till mig och jag somnade som ett barn så fort jag lagt huvudet på kudden.  Jag var lite mörbultad efter föregående natt på Mumins studentsoffa i Malmö och jag var så tacksam för en ordentlig säng!

Jag vaknade vid sju nästa morgon av kaffedoften som letade sig in till mitt sovrum.  I matrummet hade I dukat upp till en riktig söndagsfrukost och vi satt i nästan två timmar och njöt.  Därefter byltade vi på oss varma kläder och tog en promenad i det sömniga fiskeläget.  Natten hade varit kall, frosten glittrade i solskenet och det var alldeles vindstilla.  Måsarna och trutarna var det enda som hördes och det var så där underbart vackert som det kan vara ibland.

Två mycket glada och kelsjuka katter tog emot mig när jag kom hem på söndagseftermiddagen.  De funderade säkert hur det kom sig att jag varit borta så länge - jag som lovat dem att jag bara skulle vara borta en natt.  Men ibland händer det oväntade och något som man inte alls planerat.  Och på det kan man leva hur länge som helst.  Vi ses snart igen I lilla!

Privata foton tagna av Muminmamman. 

Avsked

Så vaknade Stockholm till ett alldeles underbart väder i fredags.  Solen flödade från en blå himmel och jag tänkte att det här är en vacker dag.  En bra dag för ett avsked.

Jag köpte min enkla ros innan jag med buss och tunnelbana tog mig till Skogskyrkogården.   Jag steg av vid stationen och följde folkströmmen mot utgången.  Utanför stod blomsterförsäljarna med sina blommor och vackra kransar låg sida vid sida inför den kommande allhelgonahelgen.  Jag tog till höger och gick sakta mot mitt mål.  Tankarna snurrade i mitt huvud och jag kände mig både ledsen, liten och ängslig.  Det kändes tungt.

Den stensatta gången var vindlande lång och kyrkogården var bedövande vacker.   Högst där uppe på kullen låg kapellen och jag gick långsamt vägen upp.  Utanför samlades människor, vi tog i hand och presenterade oss.  Snart var det dags, dörrarna öppnades till kapellet och vi gick in.  Den vita kistan med de vackra blålila blommorna såg så fin ut där den stod.  Vi satte oss i en halvcirkel runt om.  

"Så gick det lilla knyttet ut på stranden och fann en snäcka som var stor och vit, han satte sig försiktigt ner i sanden och tänkte, o så skönt att jag kom hit."  Den kvinnliga officianten började minnesstunden med ett stycke ur Tove Janssons klassiska bok och tog oss genom den borgerliga minnesstunden med varlig hand.  Bildspel, barnens minnen av sin mamma, episoder som mor, systrar och vänner delat med sig.  Allt blandades med musik som Sonja älskat. 

Ungdomarna hade gjort en fantastisk minnesstund för sin mamma. Det var en varm stund, fylld av kärlek och saknad.  Det var en hyllning till en älskad mamma och det var en hyllning till livet.  Tårar blandades med skratt och vi log nog alla när minnesstundens sista låt "Yes Sir I can boogie" med Baccara ekade under valven.  Minnesstunden avslutades med att vi alla skrev en sista hälsning  med svart spritpenna på den vita kistan.  Jag tror att du hade gillat det inslaget skarpt, Sonja lilla.

Saknaden är stor.


Illustration Tove Jansson.