Oj! Så fin himlen är! Jag tror bestämt jag klär på mig och går ut och tar ett foto. Det var länge sedan jag satte upp en himmelsbild på Instagram och Facebook så det är väl på tiden att jag gör det igen. Jag sitter i länsstolen och dividerar med mig själv. Sagt och gjort! Klockan är ju inte ens sju på kvällen och än är det inte mörkt ute så det här skall nog gå fint!
Jag släntrar iväg över gräsmattan bort till häcken. Hmm, tänk om jag skulle ta en bild på topparna av majsen. Den står ju så vackert mot det den glödande himlen så det blir nog bli ett vackert foto! Fram med mobilen och efter lite trixande hit och dit knäpper jag några bilder. Långsamt vänder jag tillbaka mot huset, kollar de olika bilderna, bestämmer mig för den finaste och knappar in en text till fotot. Jag stannar till, djupt försjunken i mina tankar, för att koncentrera mig ordentligt.
BRÖÖÖL! BRÖÖÖÖL! Blodet fryser till is i mina ådror. Hjärtat skenar iväg och jag blir alldeles till mig. Endast några meter in i det höga majsfältet står en ilsken rådjursbock och brölar ut sin ilska. Jag har inte sett honom i skymningsljuset men han har uppenbarligen sett mig och han är inte glad! BRÖÖÖL, BRÖÖL vrålar han igen och han börjar springa fram och tillbaka längs häcken. Att jag inte tappar mobilen är ren tur för nu får även jag fart på benen.
Jag springer som en galning tillbaka till huset med den långa svarta rocken virvlande bakom mig. Och jag som inte ens kan springa längre! För varje steg jag tar gör det jätteont i mitt knä men det är bara att springa för livet. Bocken fortsätter att bröla och springa fram och tillbaka, fram och tillbaka. Mitt hjärta hamrar på det värsta det kan och det fullkomligt dånar av hjärtslag i mitt huvud. Benen pinnar på och i mitt huvud dyker en absurd bild av mig själv där jag likt Quasimodo haltande och frustande tar mig fram över gräsmattan. Är jag inte framme vid trappan snart? Och bocken han bara fortsätter med sitt brölande.
Äntligen är jag framme vid trappan och räddningen. Jag tar tag i dörren och vänder mig om för att se om bocken är mig i hasorna. Det är han inte. Men han fortsätter att demonstrera sin ilska, brölar och springer på där ute i majsfältet. Till slut anser han att jag inte är ett hot längre och han försvinner bort mot skogen brölandes ut sitt missnöje hela vägen.
HERREGUUUD!! Vem har sagt att livet på landet är lugnt och fridfullt? Tänk om han hade kommit sättandes efter mig! Jag hade inte haft en chans! En sak är säker - jag tänker ALDRIG mera gå ut och ta några jävla bilder på en vacker himmel! Det är då ett som är säkert!
Illustration Tove Jansson.
