Musikafton

"Du hänger väl med?" Jag stirrade klentroget på S där hon stod i luckan på vårdcentralen. "Det blir en riktigt trevlig kväll, fortsatte hon obekymrat. Jag har hört dem innan så jag vet att de är bra. Och G, han skall också med." Nu trodde jag att det helt hade slagit slint i huvudet på både S och G. De kunde inte mena allvar. Skulle de verkligen gå och lyssna på några glada pensionärer som sjöng visor på biblioteket? Jag skakade på huvudet och funderade hur jag skulle ta mig ur det här. " Men, sade jag lite försiktigt, kan det verkligen vara något att lyssna på då några gamlingar sjunger visor?" Nu var det S som stirrade på mig. "Är du inte riktigt klok, tjöt hon, tror du jag är helt galen?! Det är ju människor i vår ålder som sjunger jazz, pop och spelar skön musik!" Då alla missförstånd var utredda och vi skrattat glatt åt eländet kom vi överens om de skulle plocka upp mig vid halv sju igår kväll.

Den lilla salen i biblioteket var välfylld. Vi satte oss tillrätta och underhållningen kunde börja. In på den lilla scenen kom de tre gifta paren med sina instrument. De lotsade oss genom musikstunden med välkända låtar i stillsamma arrangemang. Vi nynnade med lite grand och nickade igenkännande till musiken. Visst var det trevligt. Visst var det bra. Alldeles lagom.

" Vet du vad?" sa S till mig under kvällen. "De skall ha allsångsafton på Sagabiografen lite längre fram i vår. Visst hänger du med?" Jag stirrade klentroget på henne. Har hon blivit HELT galen?! Självklart hänger jag med!


Illustration Tove Jansson.

Städmorgon

Disken från igår stod kvar i diskhon. Sedan diskmaskinen packade ihop för ett år sedan är det handdisk som gäller. Jag tittade mig runt i köket denna tidiga morgontimma. Sömnen var inte den bästa i natt och jag steg upp redan halv fem i morse. Det var lika bra att sätta igång!

Disken var klar. Klockan var nu fem på morgonen och tidningsbudet hade lämnat dagens tidning. Jag hoppade ut på mina kryckor i den kalla, mörka morgonen. Jag lät köket flöda i ljus så jag skulle kunna se brevlådan i mörkret. Nu var även grannfarbron uppe. Han stiger alltid upp vid denna tid, morgonpigg som han är efter ett helt liv med tidiga mornar i slottets grisstall. Han såg mig inte så det var ingen idé att vinka till honom.

Jag satte mig i fåtöljen och läste dagstidningen. Tidningen är fortfarande medioker och jag är lika missnöjd varje morgon. Irritationen på den stora tidningsdraken är stor och jag förbannar mig själv för att jag tagit en så lång prenumeration. Men åt det finns ingenting att göra! Medan jag smuttade på min morgonlatte såg jag mig omkring i vardagsrummet. Det var bara att konstatera att huset är i behov av städning. Motvilligt satte jag ifrån mig mitt tomma glas och hävde mig upp ur stolen. Med tunga steg gick jag ut i den lilla hallen och skred till verket.

Jag började med kattlådan. Med en hel del akrobatik lyckades jag skura den och slänga bort den gamla sanden. Elsa och Cajsa var synnerligen belåtna med mina insatser och köade nu till fräscha lådan. Därefter satte jag igång en tvättmaskin med småmattorna som legat hur länge som helst i tvättkorgen. Sedan fick toaletten med både handfat och toalettstol sig en rejäl omgång. Jag lyckades också skura toalettgolvet halvt liggandes på min duschstol. Alla sätt är bra förutom de dåliga som det så riktigt heter!

Nu var klockan åtta på morgonen och orken slut. Jag får vänta med vidare städning tills Mumin kommer hem igen. Han har kort dag på Campus idag och jag hoppas att han ser fram emot att få dammsuga hela huset. Under tiden skall jag vattna blommorna och plocka undan lite grand. Det behövs det också!



Illustration Tove Jansson.

Behagligt, bedrägligt och bekvämt

Fyra dagar. Det var inte alls meningen att jag och katterna skulle stanna så länge hos Snorkfröken. Mumin, han fick nog, och lämnade oss redan efter två dagar. Men jag ville inte åka hem.

Det var behagligt, bedrägligt och bekvämt. Bedrägligt eftersom jag inte alls hade tänkt stanna så länge. Det kändes som om jag tog en minisemester i smyg. Behagligt och bekvämt eftersom det bara var jag, Snorkfröken och alla våra katter. Det gick alldeles utmärkt att gå omkring i myskläder och skräpa hela dagen utan att känna dåligt samvete. Det var ju bara vi.

Det ringde ingen väckarklocka. Frukost och middag åt vi framför TV;n. Vi läste tidningar och böcker. Ibland satt någon av oss vid datorn och fördrev tiden. Vädret visade sig inte från sin bästa sida och vi kunde lugnt strunta i att gå utanför dörren. Tempot var minst sagt långsamt. Det kändes som om vi levde i en bubbla som aldrig sprack. Ingen brådska. Bara lugnt och skönt.

På lördag kväll fick vi besök av Snorkfrökens väninnor L och J. Goda väninnor som det går utmärkt att mysa med. Väninnan J gjorde en underbar middag till oss alla. Krämig risotto, härlig grönsallad samt efterrätt med exotiska frukter och vaniljkesella. Tänk så skönt att bara äta och dricka gott med goda vänner. Bara umgås och må bra.

Men säg det som varar för evigt. Måndag morgon grydde och vi jäktade iväg till stormarknaden. Bilen packades full med matkassar, skrikande katter och vi styrde kosan tillbaka till huset på landet. Mumin plockade vi upp vid Campus på vår väg. Men än var vi inte riktigt redo. Som en sista eftergift till det behagliga livet stannade vi till vid den lilla restaurangen vid hamnen och åt en god lunch.

Behagligt, bedrägligt och bekvämt. Underbart är kort.


Illustration Tove Jansson.

Meza

Elsa, Cajsa, Mumin och jag bestämde oss för att tillbringa helgen hos Snorkfröken på Råå. Redan i torsdagskväll kom Snorkfröken och hämtade oss. Vi packade oss alla in i den lilla bilen och under Elsas högljudda jamanden körde vi in till staden. Lilla Elsa har inte åkt bil så ofta och om detta upplyste hon oss nogsamt och högljutt hela vägen. Precis hela vägen.

Kafte. Fahita. Fattoush och hoummos. Shawerma rolle, vindolmar och batata harra. Snorkfröken och jag hade nogsamt valt ut vår libanesiska måltid hos Habibi på Söder. Det vattnades i munnen på oss alla då vi satte oss till bords hemma i köket igår kväll. Nu skulle vi fröjda oss och njuta. Äta underbar mat och dricka gott vin. Mysa och må bra.

Från hamburgerkedjor till pizzerior. Från kinakrogar till thailändskt kök. Till tapas och meza. Spännande rätter med spännande namn. Det är välsmakande och roligt. Lärorikt och omväxlande. Mat från när och fjärran har kommit till oss för att stanna. Den stora världen finns runt om knuten om du vill. Vilken lycka!

Nu är helgen snart slut och vi skall återvända hem till landet. Den lilla bilen skall åter packas full med folk och katter. Lilla Elsa skall få åka bil igen. Men om det får hon inget veta förrän det är dags. Det är bäst så.



Illustration Tove Jansson.

Skatan

Då jag var liten flicka hade vi sommarvilla med behagligt pendelavstånd från staden. Då skolan slutade den sista maj packade Mårran och Hemulen bilen full med barn och allsköns attiraljer. Sommaren kunde börja.

Sommarvillan ståtade med det något märkliga namnet Skatan. Där parkerades vi barn över sommaren. Det var en mindre bondgård beläget vid en stor sjö full med vass. Mårran och Hemulen pendlade till sina arbeten i staden under veckorna.

Sommarvillan hade inget rinnande vatten och ingen elektricitet. Värmen hölls genom att vi eldade i den svarta kökspisen som Mårran svärtade var vår. Veden högg vi i lidret och staplarna växte för var dag för det var så roligt att hugga. Vi lagade mat på den svarta köksspisen och på den lilla gasspisen. Vattnet fördes i stora dunkar från staden och den djupa brunnen fungerade som kylskåp. En hink firades ner i brunnens mörker och låg där och guppade i det kalla vattnet. Att fira hinken upp och ner förknippades alltid med livsfara då locket var mer eller mindre murket.

Om somrarna hade vi höns. På morgnarna släpptes de tio hönorna ut ur sitt hönshus och spatserade fritt omkring i vår trädgård. I morgonbestyren ingick sopning av hönshuset och under dagen höll vi utkik upp mot himmelen efter rovfåglar. Vi plockade ägg lite här och där i trädgården och mot kvällen sjasades hönorna in igen för utfodring och nattning. Då hösten kom nackade Hemulen de små stackarna och det var inget som han eller någon i familjen uppskattade. Men under den långa vintern smakade det gott med höna i grytan.

Hemulen och Mårran lade fisknät och en fiskkasse i sjön om kvällarna. Nästa morgonen rodde vi ut med båten och vittjade kassen och näten. Sedan skulle fiskarna rensas och sköljas innan vi kokade, rökte eller stekte dem. Vi hade även ett enormt trädgårdsland som skulle gallras och vattnas. Någon gång per vecka hjälptes vi åt i kvällningen med att bära vattenhinkarna från sjön. Det var tungt och slitsamt med absolut nödvändigt om vi skulle få någon skörd.

Somrarna kändes oändliga. Vi gick i simskola på förmiddagarna och badade sedan hemma vid vår strand eller vid bystranden. Vi gjorde små utflykter till den stora stenen i kohagen. Vi lekte dunk och vink. Tio stickor på ett bräde och indianer. Hemulen hade brännt gräs vid skogskanten och gjort i ordning en högklassig badmintonbana till oss. Än idag är vi barn svårslagna i denna suveräna sport. Vi plockade smultron och bär i skogen. Vi åt morötter och jordgubbar direkt från trädgårdslandet. Varje dag vandrade vi genom skogen och längs den dammiga vägen till byns butik och handlade. På vägen hem slickade vi förnöjt i oss glassen som smakade sommar, grädde och bär.

Under regniga dagar lekte vi på vinden. Vi lekte butik bakom disken som Hemulen snickrat ihop. Med sparade kartonger och låtsaspengar kände vi oss nästan vuxna. De sparade Kalle Anka-högarna, sorterade efter årtal, plöjdes igenom medan vi låg under filtarna och hörde regnet slå mot rutan. Ibland lekte vi skola med den gamla pulpeten från folkskolan.

Sommaren övergick i höst och till den första september var vi tillbaka i staden igen. Ännu en sommar var slut. Men vintern gick fort och snart var det dags att packa bilen igen för sommarens äventyr på Skatan. Tack Mårran och Hemulen för de underbara somrar vi fick!


Illustrationer av Tove Jansson.

Antiklimax

Jag var hos doktorn i slutet på förra veckan. Jag kände mig pigg och glad. Förväntansfull och ivrig. Nu skulle jag väl få glada besked? Grönt kort och fritt fram? Lite i allafall?

Men det blir aldrig som man tänkt sig. Det stod helt klart att än var det inte dags för mig att ge mig ut på vägarna. Mitt knä är fortfarande inte starkt nog och för instabilt. Påfrestningarna av pendlande fem timmar om dagen till arbetet sliter alldeles för mycket. Även om jag bara skall pendla en dag eller två per vecka i början. Därför måste min tillbakagång till arbetet dröja. Pendlingen får vänta ännu en dryg månad eller så. Och i dagsläget är det omöjligt att jobba hemifrån.

Glädjen att eventuellt få komma tillbaka till jobbet byttes i djupaste förtvivlan. Allting blev nattsvart och tungt. Kroppen reagerade på min sorg. Jag har haft otroliga smärtor i mitt knä och inte kunnat röra som jag varit van vid här hemma. Kryckorna har fått komma fram vid de kortaste sträckor. Jag har haltat ordentligt och haft rejält ont. Mitt intag av smärtstillande medicin har ökat kraftigt igen. Det har varit väldigt tunga dagar.

Nu måste jag spotta i nävarna och gå vidare. Det gäller att inte låta sig besegras. Jag måste fortsätta fokusera på min rehabilitering. Glädjas åt framstegen jag gör. För framsteg gör jag. Tids nog får jag komma tillbaka till arbetet. Det vet jag.


Illustration av Tove Jansson.

Non scholae sed vitae discimus

Mumin har börjat studera på högskola. Efter lumpen i november läste han matematik flitigt och tenterade av en kurs innan jul. Då studerade han efter sitt eget schema med sena mornar och sena nätter som den kvällmumin han är. Men nu är det andra bud som gäller. Hårda bud.


Klockan sex på morgonen ringer mumins väckarklocka. Det är alldeles svart utanför fönstret och med tunga steg går han in i duschen. Som den moderliga muminmamma jag är har även jag väckarklockan på ringning denna första studievecka. Så här i början kan det vara svårt att stiga upp och jag vill inte att han skall försova sig. Medan mumin gör sig klar har jag gjort i ordning latte. Vi sitter vid köksbordet och pratar i den tidiga morgonen innan han ger sig av i mörkret.

Än så länge kan jag rå om mitt mumintroll. Detta för att hans första termin på högskolan finns på campus i den närbelägna staden. Men från och med hösten bor han i Köpenhamn tillsammans med sitt Skrutt. Då är hans studieort den gamla universitetsstaden med pendelavstånd från den danska huvudstaden. Tillsammans med Skruttet börjar han sin vuxenliv med eget boende och ansvar. Då måste han klara sig utan sin muminmammas omsorger. Och jag måste lära mig att klara mig utan min mumin.

Non scholae sed vitae discimus. Så stod det tryckt på våra skoltröjor i flicklyceet hemma i Finland. Vi lär inte för skolan utan för livet. Och så är det ju.

Illustrationer Tove Jansson.

Groddar

Jag odlar groddar. Jag tröttnade på att groddarna jag köpte inte var så färska och fina som jag ville ha dem. Så förra hösten köpte jag mig ett groddväxthus. Jag gick in på hälsokostaffären brevid jobbet i Malmö och möttes av en entusiastisk butiksägare. Han rekommenderade varmt groddning. Han påstod att om jag engång började odla så kunde jag inte sluta. Han hade helt rätt.

Då jag så småningom kom över känslan av sjuttiotal, som drabbade mig, var det bara att sätta igång. I mitt lilla växthus kan jag odla två sorters frön. Mungobönor och alfa-alfa är mina favoriter. Jag sköljer fröna och låter dem ligga och dra sig i vatten under en dag eller över natten. Därefter läggs de i växthuset. De vattnas igenom med en halv deciliter vatten morgon som kväll. I början skall groddarna stå mörkt och jag har mitt lilla växthus i ett köksskåp. Förrut gömde jag växthuset under en handduk men det går inte nu då jag har en liten Elsa som äter allt hon hittar. Då några dagar har gått ställer jag ut mitt växthus på fönsterbrädan. Till natten ställer jag in det i skåpet igen.

Efter fyra till fem dagar kan jag börja skörda mina groddar. De är nu proppfulla med vitaminer och mineraler. Och nu får jag min belöning. Sallader piffas upp. Knäckemackan får sig ett lager av groddar. En handfull groddar gör lunchtallriken läcker. Hemodlade groddar är så otroligt gott och fräscht. De sorter som jag valt sänker dessutom kolesterolhalten och skyddar mot hjärt- och kärlsjukdomar.

Så iväg med er alla till närmsta hälsokostaffär! Handla er ett eget litet groddväxthus och frön. Att odla groddar är enkelt, roligt och sanslöst gott. Ni kommer inte att ångra er!

Illustration av Tove Jansson ur "Trollkarlens hatt".

Igång

Då är vi igång. Vi blev faktiskt ett litet gäng som skall ta itu med vårt överflöd. Det känns roligt att göra det här tillsammans. Och vi går den långsamma, kloka vägen.

Jag började redan igår med mitt nya liv. Varför skjuta upp till morgondagen det som du kan göra idag, tänkte jag. Jag har plockat fram boken "Klaras goda GI-recept" med kompletta menyer för sex veckor. Ur den skall jag få inspiration för mitt dagliga intag av mat. Jag behöver inte följa den slaviskt men den skall vara min matstomme varje dag. Sedan får det bli lite à la Cajsa Warg - man tager vad man haver.

Mitt nya liv med vettigt matintag har med andra ord nu officiellt börjat. Inget godis, ingen glass. Inget bakande av sockerkakor, minimalt med kolhydrater och inget ätande efter klockan aderton. Träningscykeln har plockats fram efter juluppehållet. Det är den form av träning som är skonsam för mitt knä. Träningsdosen har ökat. Nu då knät är starkare kan jag faktiskt sitta upp till 30 minuter och trampa. Morgon som kväll tänker jag bränna kalorier på träningscykeln framför TV:n. Det blir över tjugo kilometer om dagen. Inte klokt!

Målet för oss alla är att vi skall gå ned tio kg till den första juni. Det är rimligt och inte att begära för mycket. Som delmål har jag och väninnan C satt den första april. Då skall vågen visa fem kilo mindre än den gör idag. Det tror jag det den gör.

Jag behöver förstås inte följa ovanstående program till punkt och pricka. Men det kommer jag att göra. För jag känner mig själv. Ger jag mig lillfingret kommer jag att ta hela handen. Och då är det bästa för mig att vara strikt. Det känns bra att vara igång igen!


Illustration Tove Jansson.

Vikt

Nu är jag där igen. Allting i garderoben är för litet. Kläderna jag bär är mjuka och vida. Byxorna har resårband. Jag undviker definitivt att se mig i helfigurspegel. Och skulle jag bli bjuden på party hade jag antagligen fått panikattack.

Det här är inte roligt. Inte det minsta. Det är inte så att jag anser att man skall vara trådsmal. Men man skall trivas med sig själv och med sin kropp. Det gör jag inte nu. Vilket får till följd att jag äter än mer. Tröstäter och grämer mig. Går ännu ett varv till köket och kollar i skåpen efter något gott. Finns där inget så bakar jag eller gör bärpaj. Med vaniljvisp.

Men nu får det vara slut! Jag har bestämt mig. Igen. Kilona skall bort. Genast och helst igår. Väninnan C är tillbaka från Kina och nu skall här med gemensamma krafter göras något åt överflödet av kilon. Det är ett absolut måste. Och tillsammans är vi starkare.

Det är klart att vi vet hur man skall äta vettigt. Det är bara så himla svårt att hålla sig till det av någon märklig anledning. Men det är vi ju inte ensamma om här i världen precis. Nu har vi två vägar att välja emellan. Den snabba vägen eller den långsamma vägen. Jag vill gå den hårda, snabba vägen med snabba resultat. Det är väninnan C inte så intresserad av. Hon vill gå den mer långsamma, långsiktiga och kloka vägen för mer hållbart resultat. Men jag vet inte om jag har tålamodet. Jag tycker att vi kan gå den snabba vägen med våra påsar som innehåller allt vi behöver. Sedan kan vi äta så där vettigt som man skall göra.

Denna gång har jag en nackdel som jag inte haft tidigare. Jag kan inte motionera och bränna kalorier på samma sätt som innan. Jag är ganska så begränsad av olyckan och kan inte alls röra mig som jag vill. Jag går fortfarande på sjukgymnastik två gånger i veckan för att träna upp mitt ben. Jag får absolut inte överanstränga mitt knä för då går rehabilitering endast bakåt. På det sättet bränner man inte så många kalorier. Men jag får jobba med det jag kan och försöka göra det bästa av situationen.

Under helgen skall jag ringa väninnan. För på måndag tänker jag börja vägen mot mitt nya liv. Jag har inte bestämt mig på vilket sätt än. Men börja skall jag. Det skall bli så skönt!


Illustrationer Tove Jansson.

Dagstidning

Jag tycker om att läsa dagstidningen som kommer i brevlådan varje morgon. Och jag gillar att byta dagstidning. Men nu undrar jag om jag gjort ett misstag. Ett misstag som jag måste dras med i ett helt halvår.

Jag har gjort ett byte som jag gjort så många gånger förrut. Jag har bytt från den lokala jätten till den stora rikstäckande draken. Det har aldrig bekymrat mig innan. Med glädje och förväntan har jag sett fram emot bytena. Men nu har något hänt.

Den stora draken är sig inte lik. I en dryg vecka har jag kämpat. Försökt hitta rätt. Funderat om det faktiskt är så att de tagit bort bilagor. Är det verkligen riktigt att de tidigare fristående bilagorna får dela utrymme inne i de andra delarna? Sammanförda i de mest bisarra konstelationer. Jag trivs inte alls.

Jag tänker med saknad på den lite mindre rikstäckande draken som kom i min brevlåda i misstag en morgon. I den fanns det fortfarande bilagor med tydlig profilering. Bilagor med underbara artiklar som gick på djupet. Bilagor som jag med glädje läste.

Glädjen över att läsa dagstidningen är borta. Nu ser jag en urvattnad tidningsvår framför mig. En vår då jag håglöst tar dagstidningen ur brevlådan. Så andefattigt kan jag inte ha det. Jag får se mig om efter komplettering. En komplettering på tidningsfronten i brevlådan. En komplettering som glädjer mig var morgon.


Illustration Tove Jansson.

Morgon

En ny dag har randats. Solen skiner från en blå himmel. Det blåser fortfarande, men inte mycket. Jag smuttar på min morgonlatte och jag tittar förundrat ut genom fönstret. Gräsmattan lyser grön. Mullvadshögarna är bruna med lite rimfrost högst upp. Var är snön som kom sent igår kväll? Har jag gått och blivit helt senil?

Det känns som om jag drömt. Drömt att trädgården var full av snö. En ljuv dröm. Eller?

Jag grubblar vidare och går runt i huset. Jag tittar ut genom fönstret på ovanvåningen. Funderar. Men titta! Där långt borta i skogsbrynet ligger det lite snö! Vad glad jag blir! Jag är inte helt galen i allafall. Än.

Bild från Moomin Bakery & Cafe i Tokyo.

Väder och Oväder

I går var det alldeles stilla utomhus. Solen lyste över landskapet och luften kändes behagligt ren. Det var hela minus nio grader ute och marken var stelfusen. Det var en ypperlig dag för att avfrosta frysen. Kassar fylldes med den frusna maten och sattes utomhus för att inte tina. Frysboxen fíck en välbehövlig genomgång. Is hackades av. Matrester som aldrig kommer att värmas slängdes äntligen bort. Mumin fick uppdraget att torka ur frysboxen för jag når inte så långt ner nu. Vi var oerhört nöjda då vi var klara med arbetet! På eftermiddagen blev en liten påse med sommarens rabarber en god paj med vaniljvisp. Det var vi värda!

Gårdagens vintertemperatur lockade också till vädring av sängkläder. Duntäcken, kuddar, madrasser och lakan fick hänga ute i många timmar. Även mitt gosedjur Lambi, som rest med mig över hela Europa, fick vara ute i kölden i flera timmar. Alla kvalster skulle ut ur den goda sängvärmen och nya friska dofter skulle in. På kvällen då jag lade mig i sängen doftade det så härligt av hav och vindar. Det kändes friskt och skönt! Då jag vaknade i morse dröjde sig vinterluften sig kvar i min säng. Jag hoppas att det skall kännas så länge än.

Idag har vädret en helt annan karaktär. Temperaturen har stigit till nära nollan. Blåsten har pinat oss hela dagen. Och ikväll har ett rejält oväder drabbat oss. Med full kraft slår vinden mot huset. Snön har lagt sig tung och blöt i trädgården. Havet dånar där nere när jag håller upp dörren för Mumin. Han är på väg till uthuset med soporna i den hårda blåsten. Det är alldeles svart ute men lamporna tänds vartefter han når rörelsesensorerna. Tur att grannen har monterat upp sådana. Annars hade vi inte sett någonting.

Natten sänker sig och hela huset förbereder sig för natten. Vi hoppas att vi inte skall vara utan ström i morgon bitti. Vi hoppas att ovädret drar snabbt förbi. Men allting är förberett om vädret vill annorlunda. Det är bäst så.

Illustrationer av Tove Jansson.

Insikt

Jag har inte sagt det högt. Och jag har inte avlagt ett löfte. Men jag har förstått att nu går det inte att skjuta på det längre. Jag måste ta itu med mina pappershögar.

Visst är det konstigt! Att det skall vara så svårt att ta itu med några pappershögar. Jag förstår inte vad som är problemet egentligen. Varför kan jag inte vara så ordentlig och ordningsam som jag är på jobbet? Varför skall det vara så svårt att lägga in ett papper i en pärm? Varför samlar jag alla papper i högar här hemma?

Allt var så noga förberett. Hålslagaren söktes fram ur gömmorna och dammades av. Snorkfröken hade inhandlat fina pärmar med register. Storstadsfilifjonkan köpte en dokumentförstörare till mig. Alla mina pappershögar bars ned från ovanvåningen och högades upp på en stol i vardagsrummet. Allt var så fint ordnat och nu kunde jag ju sitta i min rullstol och vara nyttig under sommaren. Så mycket annat kunde jag ju inte göra i början av min konvalecens.

Sommaren försvann och hösten gjorde sitt intåg. Lusten att ordna upp mina papper infann sig aldrig. Högarna växte. Jag prövade håglöst några reklamblad i dokumentförstöraren. Den fungerade alldeles utmärkt. Det var t o m riktigt roligt att se strimlorna komma ut i andra änden. Men längre än så kom jag aldrig.

Nu började det bli pinsamt med högarna i vardagsrummet. Jag började känna av stressen. Varje dag trodde jag att jag skulle ta itu med eländet. Men dammet lade sig på de svarta fina pärmarna. Jag förstod att någonting måste hända. En förändring måste till. Sagt och gjort. Mumin fick bära upp allting till ovanvåningen igen.

Nu ligger mina högar på glasbordet på ovanvåningen. De har inte blivit mindre. Snarare har de växt än mer på höjden. Men nu har jag kommit fram till en insikt. Högarna försvinner inte av sig själva. Jag måste hjälpa till. Jag tror jag har kommit dit hän nu. Kanske.

Big in Japan

Visst är det fantastiskt att muminfamiljen är så otroligt populär runt om i världen!

Och de är verkligen "Big in Japan". Vi som har åkt Finlandsbåten tillsammans med shoppande japaner vet hur det är. Då gäller det att vara innan dem i butiken om du vill handla muminsaker. För då de lämnar butiken finns absolut ingenting kvar.

Från Japan har vi fått den underbara tecknade serien som har sänts många gånger på Tv. Jag har ett antal avsnitt inspelade sedan barnen var små och de tittar vi på ibland. Att väcka dem tidigt om söndagarna var ett måste. Det var ingen som ville missa ett avsnitt om mumintrollen! Jag köper muminfilmer med jämna mellanrum till mig själv och mina nu vuxna barn. Senaste muminfilmen som inhandlades var en julklapp till Lilla Mys pojkvän Sniff. Han blev oerhört glad över filmen då han inte ägde någon innan.

Ibland har vi muminfilmdagar här hemma. Då kryper vi upp i sofforna och följer med på alla äventyr i Mumindalen. Vi kastas hit och dit i mumintrollens värld och timmarna bara flyger iväg. Det är en härlig känsla.

Det är många som sagt till mig att det upplever muminvärlden som väldigt skrämmande. För mig är det precis tvärtom. På avslappningen under yogapassen är det alltid till muminvärlden jag försvinner. Då söker jag i tankarna upp min trygga muminvärld och ligger på ängarna och låter mig föras bort på avslappningens vågor. Trygghet är nyckelordet i min muminvärld. Det är den bästa delen av yogapasset.

Muminvärlden finns också inom konsten. Här några exempel av den unge japanske konstnären Hideyuki Katsumata. Jag tycker de är högst intressanta och synnerligen fina. Hoppas ni tycker detsamma!

Vinterdag

Natten var smällkall och den klara himlen var full av tindrande stjärnor. Det var inga hisnande minusgrader där ute men temperaturen visade på modiga -7,9 då jag var uppe i natt. Och idag har vi en underbar, stilla vinterdag i Skåne. En vinterdag utan snö. Men vi har en strålande sol som lyser på rimfrosten i gräset. Och det får vara gott nog.

Redan igår kväll kom kölden krypande. Det smällde och knakade i huset och jag förstod att temperaturen var på väg att falla. Jag höjde värmen på elementen och jag njöt då den spred sig i huset. Vi som bor nära slottet har den fördelen att få vår värme i form av halmeldning. Det ger samma goda värme som oljeeldning och allt sköts från slottet. Jag behöver aldrig fundera på värmen. Den bara finns där. Det är otroligt skönt!

Idag har jag flyttat på fågelautomaten och fågelbordet tillbaka till trädet vid syrenen. Det är kallt ute och jag vill att så många fåglar som möjligt skall komma och äta. Det var endast talgoxarna som vågade komma till mitt fönster och så kan jag inte ha det. Jag byltade på mig och hoppade försiktigt ut på mina kryckor. Med saxen i högsta hugg kapade jag snörena som Mumin så omsorgsfullt knutit vid fönstret. Sedan hoppade jag försiktigt på kryckorna, för att inte halka, till trädet med fågelbord och fågelautomat.

Jag har släpat fåtöljen till fönstret och sitter med kikaren i högsta hugg och betraktar fåglarna på avstånd igen. Lilla Elsa ligger i mitt knä. Nu får även hon betrakta fåglarna på håll. Men det är gott nog!