Längtan har varit stark i många år. Längtan att flytta tillbaka till Finland, flytta till rötterna, tillbaka till ursrunget och låta finnen i mig blomstra och leva ut till fullo. Och här är jag nu. Det där är jag på en ö mitt i det stora havet och Finlands flagga smattrar i blåsten ovanför mitt huvud.
På Åland har jag nu satt mina bopålar. Jag arbetar med det jag är bäst på, jag trivs alldeles förträffligt och jag får vara kreativ i tanke och formuleringar. Jag tar min cykel, som jag köpte på polisens auktion på torget i somras, och cyklar de där minuterna till jobbet. Dagarna bara rinner iväg och jag har kommit bra in i samhället. Jag har många vänner och jag har fullt upp på fritiden. Bio, bokklubb, promenader i skog och mark, bibban och mycket annat håller mig fullt sysselsatt. Jag frossar i finsk korv och finskt godis och fortfarande efter nästan åtta månader här har jag inte fått nog av dessa delikatesser. Jag borde dock sluta hänge mig till dylikheter då vågen visar att kilona blir allt fler. Men det är svårt att avstå då jag nu fått daglig tillgång till något som jag åtrått så hett i många år. Men jag borde verkligen sluta för snart är det alldeles för mycket av mig.
Om en månad kommer det sista flyttlasset med mitt bohag. Då kommer alla mina böcker som jag längtat så mycket efter, då kommer mina möbler som jag saknat så och mitt hem här på Åland blir komplett. Jag får möblera min lilla tvåa med mina saker så gott det går och det som inte ryms in får jag magasinera i väntan på att jag hittar mitt ultimata boende.
Det var inget lätt beslut att lämna Sverige, Skåne, familj och vänner. Att lämna mina barn och barnbarn, min vackra bygd och börja om igen. Tro inte det. Tvivlet har slitit i mig och ångesten har stundom varit svår. Men jag gjorde det. Och jag ångrar mig inte en sekund.
Jag har inte flyttat till världens ände. Jag har bara flyttat till en ö mitt i havet mellan Finland och Sverige. Och den åländska och finska flaggan smattrar i blåsten ovanför mitt huvud.
