Vännen

Vi har följts åt i nästan tjugofem år nu, jag och S-a. Föga anade vi då i mitten på åttiotalet att vi båda skulle lämna Lund respektive Malmö och flytta upp nästan samtidigt till Nordvästra Skåne. Inte visste vi att vi skulle få barn och föda varsin gosse med ett års mellanrum och att vi skulle få flickor som var födda med endast fem dagar emellan. Inte visste vi då heller att vi skulle bli de bästa väninnor med tiden för det enda vi hade gemensamt var att vi hade haft samma svärmor. Inte samtidigt och inte samma man. Vi hade valt varsin bror som föremål för vår ömma låga.

Under åren som gått har vi varit en viktig del i varandras liv. Som småbarnsföräldrar träffades vi flera gångar i veckan med våra barn. Vi umgicks, fikade och var ute och gick med barnen på små äventyr. När barnen började på dagis var vi ute med S-as hundar flera gånger i veckan innan vi åkte i väg till våra respektive jobb. Många långa promenader på berget och längs havet har vi vandrat i ur och skur tillsammans med lyckliga hundar. Ibland hade vi fika med oss men oftast var det bara en rask promenad.

Födelsedagskalasen har avlöst varandra och barnen har blivit stora och flyttat hemifrån. Vi har båda skiljt oss, flyttat några gånger och skaffat nya hundar och katter. Men vi har båda stannat i bygden och även om vi inte har träffats så regelbundet de senaste åren har vi ändå följt varandras liv. De gånger vi talats vid över telefonen har samtalen blivit långa och smått som stort har avhandlats. Det har aldrig känts krystat utan det har varit som om ingen tid hade förflutit sedan vi senast språkades vid. Så där som det är med en gammal god vän.

Vi hade inte setts på så länge, S-a och jag, då vi äntligen fick till en frukostfika förra måndagen. S-a hade kört via affären och inhandlat gott bröd, goda ostar, frukt och varsitt vaniljhjärta. Vi firade att S-a fyllde ett halvt sekel på onsdagen och att jag skulle fylla det samma två veckor senare. Morgonen gick fort och det var aldrig en tyst minut. Vi konstaterade skrattande att samtalsämnena hade ändrats en aning genom åren för nu avhandlade och jämförde vi diverse krämpor i stället för att diskutera småbarnsbekymmer. Var tid har sin charm och vi beslöt att vi måste skärpa oss och ses lite oftare nu. Det ser jag fram emot, S-a!

Illustration Tove Jansson.

Skidsemester

Det var så lustigt. Jag hade tänkt på det några veckor innan och kommit fram till att de hade lagt av med såna aktiviteter. Självklart var det så - det skulle vara alldeles för riskabelt att hålla på med dylikt i deras ålder hade jag kommit fram till. Men ack vad jag bedrog mig. För plötsligt säger Mårran till mig i telefonen förra veckan; " I morgon åker jag och pappa på skidsemester i en vecka. Det skall bli riktigt skönt för vi har varit så slappa denna vinter och inte varit ute så mycket. Vi behöver verkligen röra på oss!"

Jag satte kaffet i vrångstrupen och kippade efter andan. Herregud!! Är de inte kloka! Skidsemester! De är ju inte precis några ungdomar längre! Hemulen blir faktiskt 80 år om tre månader och Mårran har fyllt 75. Men det verkade inte bekomma dem de minsta. Här skulle det skidas och där med basta. Jag såg brutna lårbenshalsar och brutna ben dansa på min hornhinna! Mårran bara skrattade åt mig då jag drog upp mina betänkligheter. Det skulle nog bli så bra så och det var minsann ingenting att oroa sig för.

Så åkte de iväg till Vuokatti i östra Finland. Jag ringde dem första dagen för jag var tvungen att diskutera ett kakrecept med Mårran. De var precis på väg till frukosten i restaurangen och de berättade glatt om sin fina stuga med tre sovrum, vardagsrum, kök och bastu. Det fanns även en spa-avdelning på hotellet som de skulle besöka vid tillfälle. Skidförutsättningarna var utmärkta med mycket snö och lagom kallt. De var så glada och nöjda och det verkade som om de knappt kunde bärga sig tills de skulle få ge sig ut i spåren senare under dagen.

Sedan har det varit tyst. Knäpptyst. Tills igår kväll. Då kom det ett sms var de meddelade att de nu var lyckligen hemma igen. Ett sms!! Från 80-åringen och 75-åringen! Herregud!! Vad skall det bli av dagens pensionärer!!??

Illustrationer Tove Jansson.

Brevet

Hejsan morsan, hejsan stabben! Här är brev från älsklingsgrabben! Hur har ni det där borta i Siam? Varmt och skönt? Ja, ja - jag vet nog att det heter Thailand nu för tiden, men vi katter föredrar det gamla namnet då vi faktiskt härstammar från de trakterna. Här hemma är det kallt och snön ligger fortfarande kvar så det har inte ändrats så mycket sedan ni lämnade mig här ute på landet.

Jag har det bra här hemma hos Muminmamman. Sten Sture är fortfarande kvar här och vi busar och har oss så mycket vi hinner. Ser ni förresten så skönt jag har det i deras fina myssäng? Jag vill också ha en sådan och det önskar jag mig tills jag fyller fem månader! Förresten så har jag försökt säga till Muminmamman att jag vill sova vid hennes fötter om nätterna så där som jag gör hemma. Men hon låtsas som om hon inte förstår vad jag säger och det gör mig lite ledsen. Jag saknar verkligen dina goa fötter, pappa T - det trodde jag inte att jag skulle göra. Men det gör jag.

Kattmamma Elsa är inte mycket att ha har jag märkt. Hon låter varken mig eller Sten Sture komma till och dia överhuvudtaget. Hon bara busar med oss och ger oss jättehårda sparkar då vi försöker komma till. Inte klokt tycker jag! I stället får jag nöja mig med torrfoder och en och annan köttslamsa som Muminmamman slänger till oss. Men det går faktiskt riktigt bra det med. Nu har Muminmamman börjat med nymodigheter som kallas för filmjölk. Hon hade en sådan i kylen som började bli gammal och då tyckte hon att den dög till oss katter. Och jag måste säga att det är faktiskt riktigt gott! Ibland tror jag förresten att Muminmamman är lite senil för nu som då blöter hon fortfarande upp maten till mig och Sten Sture. Men för att vara helt ärlig så tycker jag och Sten Sture att det är supergott!!

Katten Cajsa är fortfarande samma gamla sura rödhåriga kärring. Hon fräser och morrar och bär sig allmänt illa åt. Det verkar som om hon tror att det är hon som är drottning här i huset! Men jag är inte ett dugg rädd för henne. Jag struntar blankt i att hon står och fräser åt mig då jag tjuväter på hennes mat. Mig skrämmer hon inte! Jag bara vänder ryggen till och fortsätter att äta så mycket jag hinner innan hon tar till tassen och skjutsar iväg mig längs golvet. Och jag måste säga att de vuxna katternas mat smakar jättegott!

Dagarna går fort då vi leker hela tiden. Nu får vi också vara på ovanvåningen och det är så spännande! Speciellt roligt har vi i den gamla soffan där vi kan krypa in i stoppningen och dra fram skräp på golvet. På kvällarna lugnar vi ner oss och myser framför Tv;n. Då kryper jag och Sten Sture upp i Muminmammans famn och lägger oss på hennes mjuka mage. Det är så mysigt och skönt! Men ibland måste jag protestera mycket högljutt då jag tycker att hon klappar mera om Sten Sture än om mig. Och då skärper hon sig, Muminmamman, och klappar och kelar med mig tills jag somnar.

När kommer ni hem? Jag saknar er jättemycket! Nog för att det är mysigt här hos Muminmamman men hemma är bäst. Kom hem snart!

Puss och kram från er egen lilla Sune!

PS. Jag har hört att man äter katter och hundar där borta i Siam. Är det verkligen sant?! Muminmamman har berättat att ni har haft en hund innan ni skaffade mig. Var är den nu? Jag bara undrar! Och vart tog katten Molle vägen som bodde hemma hos er då jag flyttade in? Honom har jag inte sett till på länge! Jag bara undrar! Kanske borde jag stanna här hos Muminmamman i allafall? DS.

Fotona är Muminmammans privata.

Best of Bowie

Jag har varit på konsert och skakat mina lurviga ben. Det var ett bra tag sedan jag senast var ute i nöjesvimlet och den gången satt jag fortfarande i rullstol. Nu hade jag bara kryckan att luta mig mot och det går att svänga och gunga riktigt bra till musik så också. För att sitta still och lyssna på musiken var totalt omöjligt. Så jag svängde på rumpan, skakade de lurviga efter bästa förmåga och jag och Snorkfröken hade hur roligt som helst! Skakandet var värt varje sekund även om jag fortfarande har ont i mitt knä så här två dagar efteråt.

Jag blev verkligen överraskad då jag öppnade kuvertet på julaftonen. Snorkfröken och Snusmumriken hade köpt biljetter till en hyllningskväll för Bowie på hans födelsedag i början på januari till mig och Snorkfröken. Det var det danska tributebandet "Best of Bowie" som skulle bjuda på en hyllningskväll på The Tivoli i Helsingborg med en kavalkad av den store rocklegendens hits. Gud, så glad jag blev! En kväll med enbart Bowie-låtar var nästan för bra för att vara sant!

Vi började med att äta i den lilla restaurangen på The Tivoli. Gott vitlöksbröd och riktigt god Caesarsallad slank ner och priset var ytterst humant. Precis innan insläppet till konserten fick vi smita in via "bakdörren" och vi satte oss i sköna fåtöljer på ovanvåningen med perfekt utsikt över scenen. Lokalen fylldes snart på med en blandad publik och medelåldern var nog lite högre än vad den brukar vara. Snart kom bandet upp på scenen och sedan brakade musiken loss.
Hitsen avlöste varandra i oändlig ström och tribute-bandet spelade för allt de var värda. Det gungade ordentligt i lokalen och jag och många andra sjöng med i texterna så gott vi kunde. Sångaren i bandet var en värdig Bowie och hans starka röst gick inte att nonchalera i örhängen som "Space oddity", "Changes", "Life on Mars", "Fame" , "Chinagirl", och "Let´s dance".

Det var helt underbart och det var helt sagolikt. Jag önskade att kvällen aldrig skulle ta slut. Efter två timmars musikkavalkad avslutades konserten med en alldeles underbar "Heroes" och lyckan var total. Efter stående ovationer kom bandet in på scenen och rev av två extranummer till allas lycka. Gud vad bra de var! Det var helt otroligt! Nu önskar jag mer än någonsin att han snart ger sig ut på turné den gode Bowie. För nu jag vill verkligen se honom riktigt snart. Men än så länge får jag hålla mig till kopiorna. Och denna kopia var en riktig stjärna. Den saken är klar.


www.bestofbowie.dk
Illustration okänd.

Eftertankens kranka blekhet

Ibland funderar jag om det är något allvarligt fel på mig. Jag menar, allvarligt talat, VEM önskar sig en pilatesboll i julklapp?! En maschosist? En drömmare med noll koll och hybris? Bara för att min sjukgymnast sa att det skulle vara en bra sak för mig att ha hemma så innebär det ju inte att jag behöver önska mig en sådan till julklapp. Eller hur? Jag måste ha haft ett allvarligt hjärnsläpp när Lilla My frågade mig om julklappsönskemål, den saken är klar!

Det där med motionscykeln, det kunde jag ju faktiskt inte hjälpa. Man tackar väl inte nej till en fin motionscykel med pulsmätare, gud bevars, då det ramlar en dylik över en? Nu hade ju svärmoran gått och gift sig, hipp som happ, och helt plötsligt skulle hon flytta ut i skärgården och få sig en roddmaskin. Och då kunde jag ju inte tacka nej till hennes erbjudande om den fina cykeln som hon tyckte att jag skulle överta. Jag är väl inte dum heller!

Och visst har jag haft glädje av motionscykeln. Jag har cyklat här på ovanvåningen stirrandes ut genom fönstren. Jag har dragit ner fanskapet till nedervåningen och cyklat framför tv:n. Sedan har den bara stått där till allmän prydnad i vardagsrummet i flera månader innan jag har dragit upp den till ovanvåningen igen för att fortsätta cykla och stirra ut genom fönstren. Därefter har cykeln fått flytta in i mitt sovrum och bli klädhängare i ett halvår innan jag återupptäckt den och dragit ut den på samma flyttcirkus . För tillfället är den klädhängare och den fyller sin funktion väl. Och än har jag inte kommit till det stadiet som många av mina väninnor uppnått - att sälja cykelhelvetet på blocket.

Men vad gör man med en pilatesboll? Den duger verkligen inte till något annat än att göra gymnastiska övningar på - det har jag lärt mig. En pilatesboll kräver sitt utrymme och jag har varit tvungen att städa i min stora hall på ovanvåningen för att ha ett ställe att exercera på. På nedervåningen kan jag inte vara, för tänk om någon skulle råka komma förbi, då jag håller på och har mig med min boll. Det är verkligen ingen syn för små barn och gamla människor som alternativt får men för livet eller dör i hjärtinfarkt. Jag är ju inte det mest smidiga som finns och jag skäms att behöva erkänna att Mumin faktiskt var tvungen att hjälpa mig upp från bollen då jag skulle demonstrera för honom hur duktig jag var. Men det tror jag faktiskt berodde på att jag hade hala strumpor på mig och inget annat.

Så vad skall jag då göra med min pilatesboll då jag tröttnar på den med jämna mellanrum? Den är ganska så skrymmande och är inte så lätt att gömma undan. Jag tror att jag till att börja med flyttar ut dem ur mitt sovrum och in i arbetsrummet och låter den ligga i den blå bäddsoffan. Eftersom bollen är blå kanske den liksom försvinner in i soffan och så ser jag den helt enkelt inte. Och det är bra. För då kan den inte ständigt och jämt påminna mig om att den finns och bör användas. Så får det nog allt bli!