Samtalet

Får se - vad är klockan? Hmm, åtta och trettio. Jag tittar på telefonen som ligger på matbordet brevid mig. Nää, då ringer han inte än. Jag fortsätter och äta min frukost med färska bär, keso, vaniljyoghurt och frön och bläddrar vidare i mina morgontidningar.

Men visst är det något som är lite konstigt. Mellan elva och ett. Då brukar han aldrig ringa. Det brukar ju vara mellan tio och tolv. Och ibland så ringer han innan det. Det är bäst att vara på den säkra sidan. Telefonen får följa med mig vart än jag går denna förmiddag. För jag vill ju inte missa hans samtal.

Förmiddagen rullar på. Jag tänker på honom hela tiden. Det har jag gjort de senaste veckorna förresten. Tänkt på vad jag skall säga. Tänkt på vad jag inte får glömma. Jag har skrivit ner stolpar på papper så jag skall få med allt. För det kan ju bli lite uppstressat ibland och då är det så lätt att glömma. Glömma allt som har snurrat i huvudet den senaste månaden. Vad som är viktigt för mig och som jag vill berätta för honom. Stolpar på papper är bra att ha om jag tappar bort mig.

Och så ringer han då äntligen. Tolv noll tre. Men så stressad han låter. Så forcerad. " Hmm , jag ser att jag har dig på min telefonlista här" säger han lite bryskt och jag kommer helt av mig. Jag vill ju prata med honom om min arbetssituation och han verkar inte alls speciellt intresserad. Jag tappar tråden helt och jag undrar i mitt stilla sinne om han ens kommer ihåg mig. Jag säger lite nervöst till honom att vi har ju träffats och sedan pratat i telefon en gång eller två. "Jo, vi har ju träffats en gång" säger han. Men det kan han ju faktiskt läsa i min journal. Han behöver inte alls komma ihåg mig för det. Nu tappade jag fokus totalt. Det här kändes inte bra. Jag menar - han var ju bara doktor nummer åtta som jag hade träffat det senste året på ortopeden. Och då hade jag kämpat som ett djur för att få samma doktor varje gång. För som det är nu så finns det faktiskt ingen läkare som känner ansvar för mig och det känns inte muntert.

Samtalet blev inte som jag tänkt mig. Han var stressad, kanske lite hungrig, och inte speciellt intresserad av mig. Jag förvandlades till ett stammande, rörigt kolli som knappt hade mål i mun. Allt det viktiga som jag skulle säga försvann ut i det blå och jag kom inte ens ihåg att läsa mina stolpar. Nu vet jag inte mycket mer än jag visste innan och jag vet inte när vi hörs eller ses igen. Men det skall bli i höst. Det har han sagt innan. För att göra en ny bedömning.

Två minuter och trettioåtta sekunder fick jag. Och recept på mer smärtstillande tabletter. 2 minuter och 38 sekunder. Det var allt jag fick. Och det hade jag väntat på i sju långa veckor. Sju jättejätte långa veckor. Fucking jävla skitläkare! Eller kanske hellre - fucking jävla svenska skitvården!!


Illustration av Tove Jansson ur boken Farlig midsommar.

Antikt och kuriosa

Jag har fått smak på loppisar, antikt och kuriosa. Och se vad jag har inhandlat de senaste veckorna; sju stycken stolar - inköpta vid tre olika tillfällen-, en taklampa i gammal oljelampstil och en fin skål i pressat glas. Och så har jag hittat en läderfåtölj. Just precis, hittat en läderfåtölj. Var, säger jag inte, men den är i jättefint skick.

Att jag hade sådan fablaisse för stolar hade jag ingen aning om. Jag har upptäckt att det finns jättemycket fina, gamla stolar i "andrahandsbranschen" och inte kostar de mycket heller. Jag har nu köpt på mig tre gråa äppelstolar och en vit dylik samt tre stycken fina bruna stolar. Att det fanns något som hette äppelstolar har jag nu lärt mig och de kan i det närmaste beskrivas som stolar med lantlig charm. Fina är de i alla fall och de passar så fint in i mitt matrum.

Nu söker jag med ljus och lykta efter ett trevligt matbord. Det finns hur mycket som helst av den varan men är man ute efter något speciellt så är det inte så lätt. Snorkfröken och jag har åkt runt på olika antik- och kuriosaställen runt omkring Helsingborg men ännu har jag inte hittat vad jag söker. Jag skulle redan ha kunnat köpt ett antal matbord men som den förnuftiga kvinna Snorkfröken är så har hon hindrat mig med frågan; "Är du riktigt säker på att du skall köpa det där bordet? Det är ju inte det som du har sagt att du skall ha precis. Och bara för att det är billigt behöver man inte köpa det, mamma. Man skall ha lite is i magen bara. Du hittar nog vad du skall ha så småningom, mamma lilla" Man skulle ju kunna tro att det är hon som är mamma till mig.

Att åka runt på antik- och kuriosabodar är ett trevligt tidsfördriv. Det finns så mycket man skulle vilja ha och det finns massor av fynd att göra. Sedan finns det så otroligt mycket skräp också och man få se upp så man inte blir lurad att betala överpris för saker och ting. För det är inte klokt så mycket skit de försöker kränga på en och det är inte klokt hur hutlöst mycket de försöker ta betalt ibland. Och det är ju klart att sommaren är ju inte den ultimata tiden att göra fynd på. Då är ju alla turister ute och fyndar och priserna blir därefter. Men med gott humör och med prutsinnet med sig kan man göra sig en trevlig dag!


Illustration Tove Jansson.

Kärlekshelg

"Jasså, du säger att hon inte har kommit igång riktigt. Men det är bara bra för jag har inga hanar hemma förtillfället. De är ute på uppdrag allihop. Och det är perfekt om du lämnar henne då hon har varit igång ordentligt i två dagar. Då är det som bäst!" Hon lät som om det var den naturligaste sak i världen och vi bestämde att jag skulle ringa om några dagar igen.

"Vilket härligt liv de har de där hankatterna!" Mumin lät förtjust då jag ringde och berättade för honom att det inte var riktigt dags än. "Tänk att bara åka runt och roa sig bland villiga honor! Vilken drömtillvaro!" Jag suckade djupt. Typiskt karlar! Och jag gick till lilla Elsas försvar. "Hur kan du säga så!! Tänk på lilla Elsa! Tänk så rädd hon kommer att vara! Hon har ju ingen aning om vad det är som händer, den lilla stackarn!" Mumin skrockade hjärtligt; " Haha! Du är för rolig du, mamma! Hon kommer nog att tycka det är riktigt trevligt skall du se!"

Och igår kväll var det dags. I hällande regn åkte jag och Snorkfröken och lämnade över lilla Elsa till hennes uppfödare. En ståtlig hane väntade på henne i det speciella huset som uppfödaren har för dylika tilldragelser. Lilla Elsa såg så liten och undrande ut där hon satt i sin bur och jag fick knappt säga adjö innan vi fick sätta oss i bilen och lämna henne till hennes öde. Men det blir säkert bra det här. Nu skall hon fröjda sig i tre till fyra dagar. Bara fröjda sig och inte tänka på något annat!

I slutet av september skall det vara klappat och klart. Då skall vi skörda frukten av lilla Elsas kärlekshelg. Vi ser oerhört mycket fram emot att få birmakattungar i huset och vi kan knappt bärga oss till det är dags. Lilla My och Mumin har planerat in besök i oktober för att få se de små liven och till och med storstadsfilifjonkan funderar om hon skall komma på besök då.

Så himla härligt det skall bli! Hoppas att lilla Elsa tycker det också!


Illustration: Snorkmaiden by jscarose.

Datorproblem

Jag brukade titta på dem så där lite medlidsamt. Stackarna, tänkte jag, har de ingen dator där hemma eftersom det sitter här på bibblan? Guuud, vad skönt att ha en egen dator så man inte behöver sitta där! Men här sitter jag själv nu. På bibblan. Och gör mina ärenden på nätet. För vad skall jag göra då min egen dator gått på semester och inte alls vill vara med längre?

Det är flera år sedan jag var här i datorhörnan. Det var på den tiden då vi inte hade dator hemma. Jag ringde och bokade tid och så fick jag mig en timme tilldelad. Mina muminbarn gjorde detsamma och vi var så tacksamma för denna tjänst som biblioteket erbjöd helt gratis. Tiden gick och även jag den hårt arbetande, ensamstående trebarnsmamman fick råd att köpa dator. Begagnad förvisso men den fungerade och det var huvudsaken. I början hade vi inget abonnemang och vi köpte refillkort på Tiscali för en hundring åt gången. Det fungerade utmärkt och vi var så nöjda med det.

Utvecklingen gick framåt och snart fick vi uppringt modem. Nu hade vi alla blivit så vana vid internet och vi blev snart trötta på det uppringda modemet. Långsamt, långsamt var bara förnamnet!!! Men vi bodde ju ute på landet och hit kom det inga bredband i första taget. Vår lycka var total då det en dag låg ett informationsblad i vår brevlåda att även vår telestation skulle få bredband och vi var inte sena att hoppa på erbjudandet. Så nu sitter jag med bredband där ute på landet. Förvisso inte det snabbaste bredbandet i världen men tillräckligt snabbt för mig.

Men vad hjälper det att man har bredband om man inte har en dator som fungerar? Inte mycket! Jag kan inte gå ut på facebook, jag kan inte läsa min mail och jag kan inte skriva i min blogg. Jag känner mig helt utanför och jag saknar min dagliga kontakt med omvärlden alldeles enormt! Mina muminbarn får gå in på min mail, på facebook och på min blogg. De får rapportera allt vad som händer på mina olika konton och jag känner mig så utanför! Inte kan jag svara och inte kan jag läsa om vad som händer där ute i facebookvärlden. Jag får nöja mig med andrahandsinformation och det känns inte roligt alls.

Man saknar inte kossan förrän båset är tomt. Och så är det verkligen. Jag hade ingen aning om hur beroende jag var av mitt internetliv. Jag saknar enormt mycket att gå in på facebook och kolla mina vänners status. Jag saknar att kunna kommentera och att bli kommenterad. Jag saknar alla mina vänner som jag träffar där ute i cybervärlden varje dag. Jag saknar dem alldeles enormt!

Men snart är räddning på väg. Snusmumriken skall ta hand om min dator och försöka lösa mina problem. Nu hoppas jag att det inte är en totalkrasch på datorn och att han skall kunna fixa det på några dagar. Jag hoppas och ber att det är så för annars vet jag inte vad jag skall göra!!


Illustration: Okänd.

Fredrik Virtanen

"Här. Ta den här du. I bloggform är den visst - lättläst m a o - och titta den börjar med att han är på Hultsfredsfestivalen. Det kan väl vara kul att läsa om Hultan ur en musikrecensents perspektiv du som är på väg dit och allt? Du vet väl vem han är, va? Han jobbar på Aftonbladet som någon sorts skribent och musikkritiker eller något sånt." Jag tittade på Lilla My där vi stod mellan hyllorna på bibblan och stack boken under näsan på henne. "Ja, ja, jag vet vem han är, och mamma, nej -jag tänker INTE låna den." Hon vände mig ryggen och fortsatte söka efter boken hon kommit för att låna. Vi var nästan klara med vårt besök då hon ryckte boken ur min hand och suckade uppgivet; " Okay då, jag tar väl den också!"

Men tiden gick alldeles för fort och snart hade Lilla My och Sniff lämnat Skåne och åkt tillbaka till Stockholm. Boken jag mer eller mindre tvingat på henne förblev oläst. Efter hon åkt hittade jag den i hennes rum och jag placerade den i trappan för vidare distrubution tillbaka till biblioteket. Själv hade jag absolut inte för avsikt att läsa den för jag hade redan min uppfattning klar om författaren. För mig var han en överskattad slyngel på Aftonbladet som syntes precis överallt och vars populäritet var helt obegripbar och honom tänkte jag verkligen inte lägga min tid på!

Jag vet inte hur det kom sig men en dag tog jag boken och satte mig ner och läste lite förstrött. Och snart var jag fångad. Herregud, vilken skribent! Han var kaxigt grabbig, rolig och nonchalant. Han var sårbar, hudlös och skör. Han var helt otrolig! Hans språk var som prosa, som den ljuvaste musik. Jag blev förförd, förlorad och besatt. Jag kunde knappt sluta läsa och var jag tvungen att sluta längtade jag tills jag fick fortsätta läsa igen. Samtidigt var jag så rädd för att läsa för då tog boken snart slut och jag kände allt som oftast oroligt efter hur mycket jag hade kvar. Jag var så lycklig i mitt läsande och jag var så glad för en sådan här läsupplevelse var det länge sedan jag hade. Och en sådan känsla slår det mesta.

Jag har nu upptäckt Fredrik Virtanen sådär hundra år efter alla andra. Jag har helt och hållet fått revidera min förutfattade mening om författaren som visade sig vara en mogen man och inte alls den slyngel jag trott han var. Jag vet inte ens varför jag hade den åsikten om honom för jag kan ju inte påstå att jag läst honom nämnvärt innan. Jag hade verkligen dömt honom ohörd (oläst) och det skäms jag för. För så här är det, Fredrik Virtanen. Du är bra! Helt enkelt skitbra!

Illustration Tove Jansson.


Bok: "Olyckligt kär i ingen speciell" Fredrik Virtanen.

Haveri

Min dator är ur bruk. Obrukbar. Jag måste vänta tills Mumin och Skruttet kommer och hälsar på i helgen innan jag kan bruka den igen. Då blir den brukbar. Det ser jag fram emot.

Kanske, kanske skriver jag lite grand senare i kväll eller tidigt i morgon bitti nu då jag är här hos Snorkfröken och hälsar på. Men bara kanske.

Festivaler

Sommar är detsamma som festival och konserter för mig. Det finns hur mycket musik som helst att välja på. Helst skulle man vilja åka på allt för det är så svårt att välja. Bara se här: A Camp. Anna Ternheim. Timbuktu. Thåström. The Killers. Regina Spektor. Hello Saferide. Maia Hirasawa. Lars Winnerbäck. Markus Krunegård. Och detta är bara i Hultsfred.

Sedan har vi grabbarna Håkan Hellström, Timo Räisänen och Ulf Lundell som uppträder på andra festivaler och som jag väldigt gärna skulle vilja se och höra. Och för att inte tala om gruppen Laakso som vore fantastiskt att få se live. Uffe ja - honom har jag inte har sett sedan 1982. Jag kommer ihåg att Snorkfröken bara var två veckor och vi fick skaffa barnvakt. Tänk att någon vågade!! Och att vi vågade!! Herregud hon var ju bara två veckor!! Men vi hade ju redan köpt biljetter resonerade vi och hennes gudföräldrar P och H från Finland. Inte klokt så mycket dumheter man gör då man är ung. Idag hade jag aldrig låtit någon annan ta hand om min i princip nyfödda baby.

Men visst lockar det lite grand att få ge sig iväg på en riktig festival såsom Hultsfred, Roskilde eller Ruisrock. Jag tror dock inte att jag skulle lägga mig i ett tält precis. Det skulle nog bli husvagn eller hotell i stället. Man är ju ingen ungdom längre och tältlivet är inte något som tilltalar längre. Jag hade nog varken kommit upp eller ner till tältbädden för den delen heller.

Nej - tältliv på en festival tillhör ungdomarna såsom Lilla My och Sniff som just nu är i Hultsfred och fröjdar sig. Själv nöjer jag mig med att besöka konserter på Sofiero eller gå på Helsingborgs - och Malmöfestivalen. Det duger så bra för en liten muminmamma!

Bild från Hikipedia.

Kvällsnöje

Snart är det dags. Klockan är tio på kvällen och vi har gått upp till arbetsrummet. Här uppe har vi bäst utsikt över trädgården och vi väntar med spänning. Där kommer de - vid prick tjugotvå som vanligt - och föreställningen kan börja!

Först kommer en och sedan kommer de två andra tätt bakom. Det är de tre ungrävarna som gör entré i vår trädgård. De går snabbt fram till jordgubbslandet och börjar äta. Fram och tillbaka går de i raderna och så ett snabbt skutt till någon annan rad som ser ut att ha mer bär. De äter förnöjt en stund och sedan tar leken vid.

De leker tafatt på gräsmattan, rullar runt och nafsar efter varandra. Runt, runt rabarberståndet och den låga tujan i en virvlande dans. Plötsligt tvärstannar någon och vänder och nu springer de åt andra hållet i sin ystra dans. De smyger på varandra, anfaller och tjurrusar över hela gräsmattan. Emellanåt sätter de sig ner och lyssnar på sommarkvällen och sedan är det dags för lek igen. Så roligt de ser ut att ha det och så roligt det är att titta på dem!

Snart har en halvtimme gått och det är dags att lämna vår trädgård. En sista lov via jordgubbslandet och sedan bär det iväg. Ut genom häcken, ut i majsfältet försvinner de. Den underhållande halvtimmen är över och vi lämnar våra parkettplatser. I morgon kväll kommer vi hit upp igen för nästa föreställning. Man har inte roligare än man gör sig!

Sommarkväll

Kvällen var ljum och skön. Lilla My och jag satt på uteplatsen i den sena kvällen och njöt. Så fint vi hade fått det! Och så skönt att vi faktiskt hade gjort det! Vi suckade förnöjt och satte oss tillrätta i de nya trädgårdsmöblerna. Vi smuttade på det kalla vita vinet och betraktade de två rävungarna som lekte tafatt på gräsmattan borta vid hängbjörken. Tänk så bra det kändes då man på detta underbara sätt kunde njuta av ett gott dagsverke!

Tidigare under dagen hade min gamle, danske grannfarbror vinkat oss till sig. "Kom här! Kom och ta blommor! Nu har vi fått så mycket pelargoner från Hugo i växthuset och det är bara att sätta igång och plantera! Bara ta vad ni vill ha! Klipp ner de vissna blommorna och så blir det massor med nya på blommor på en gång!" Han skrockade belåtet där han satt i sin stol i skuggan och tittade över alla lådor fulla med pelargoner i alla regnbågens färger. Lilla My och jag tittade på varandra och suckade lite i smyg. Varför kom det hela tiden nya projekt som vi inte räknat med?

Krukor plockades fram, jordsäckar släpades ut. Lådor, pyttsar och krukor i alla storlekar fylldes på med jord och gödning. Blommor ansades och sattes ihop i vackra färgkombinationer. Allting placerades ut, inspekterades och flyttades på igen. Vattenkannorna fylldes och de törstande blommorna vattnades ymnigt. Lilla My släpade och bar och solen gassade från den molnfria himmelen. Svetten strömmade ner för våra krökta ryggar och vi jobbade och slet med alla våra blommor. Skulle vi aldrig bli klara och skulle det aldrig ta slut?

Men nu satt vi ju här i den ljumma sommarnatten och tittade ut över vårt dagsverke. Och visst var det fint och visst var det helt underbart vackert. Så med facit i hand så var det mödan värt!


Illustration Tove Jansson.

Soleil et travail - en masse

"Det är bara att plocka - det finns hur mycket som helst!" Min gamla granne spände blicken i mig och fortsatte småskälla på mig på sin grötiga danska. "Jag har ju sagt till dig innan. Plocka allt, plocka hur mycket du vill och ta vinbärsbuskarna med för nu vill jag inte ha mer!" "Ja, ja" -mumlade jag - "men jag visste ju inte om svärdottern din ville ha alla bären." "Näää - hon vill inget ha för hon vet inte hur hon skall göra med dem!" spottade han ur sig. Och jag tackade och neg för glad blev jag förstås över alla jordgubbar och röda- och svarta vinbär som jag nu skulle få.


Under soliga underbara dagar har vi plockat bär så vi knappt vill se dem mer. Ja, jag har förstås inte kunnat plocka så värst mycket jordgubbar för det har varit för jobbigt att stå. Och huka mig kan jag ju inte. Nej - det är Lilla My och Sniff som har suttit i jordgubbslandet mest hela tiden. Och det är inget litet jordgubbsland vi talar om heller. Sexton långa rader tar sin modiga tid att gå igenom.

Det är i de höga vinbärsbuskarna som jag har gjort min insats. Där har jag suttit på min stol och filosoferat. Det har varit en lisa för själen att sitta där och eftertänksamt plocka i godan ro. Vilken lycka att få sitta och se ut över hav och fält, höra fåglarna kvittra och känna havsbrisen svalka ibland. Allt medan hinken sakta efterhand fylls av doftande solvarma bär. Helt underbart har det varit.

Men allt det goda för ju arbete med sig. Flaskor och burkar har burits upp ur källaren och diskats och gjorts i ordning. Saft har kokats på jordgubbar och vinbär i saftmajan. Ibland har jag blandat de båda för blandsaft är så himla gott det med. Sylt har kokats och rårörts. Allt har med kärleksfull hand hällts över på fina flaskor och burkar och ställs till sidan för att svalna. Snart skall de bäras ner i den kalla mörka källaren och sättas upp i rader på hyllorna. Så fint det skall bli! Och sist men inte minst så har otaliga brickor med bär styckfrysits och lagts över i fryspåsar. De skall jag äta till frukost med keso, fil och frön såsom jag alltid gör under den mörka årstiden. Nyttigt och gott och fullt med vitaminer.

Härliga sommardagar har passerat och jag är så nöjd och glad. Det får mig att tänka på när vi i min barndom med Mårran och Hemulen gjorde precis samma sak. Vi plockade bär på friland och i buskar, i skog och på myr. Mårran saftade och syltade och med kärleksfull hand hällde hon över allt i fina flaskor och burkar. Allt går igen och underbart är väl det!


Illustration Tove Jansson.