Vi satt där i den stekande solen vid busshållsplatsen min röda cykel och jag. I mitt huvud gick jag igenom vad jag skulle säga till busschauffören om han nu skulle gå in i diskussion om cykelns bussåkande. "Det är ju helg och då får man ta cyklar med sig" mumlade jag för mig själv mycket medveten om att det till syvende och sist handlade om chaufförens välvilja och ingenting annat. "Må det finnas plats för den, må det finnas plats för den" fortsatte mina tankar att snurra. Nu ville jag verkligen få hem min cykel som stått uppmonterad och fin i Snorkfrökens och Snusmumrikens vardagsrum ända sedan den köptes. Den hade förvisso prytt sin plats och även varit till stor glädje för Knyttet och katterna men nu fick det vara nog. Nu ville jag ha den hem ut till landet och ut härliga till cykelturer.
Bussen rullade in på busshållplatsen. En glad äldre busschaufför öppnade dörren och jag frågade om jag fick ta med cykeln in i bussen. "Absolut! Rulla in den du bara!" svarade han så glatt och jag pustade ut och tog in den i bussen där inga barnvagnar tog upp min uppställningsplats. Jag ville ju inte att den skulle hänga bak på bussen och bli repad nyköpt och aldrig använd som den var. "Då vill jag köpa en biljett hem till mig för min cykel och mig" sade jag. Lättnaden var stor och jag stod där och log som ett fån över att allting gått så smidigt. "Näää, jag kör inte ända ut dit! Jag vänder vid Knutpunkten så du får nog vänta på nästa buss som kör hela sträckan." Ridå! Det var bara att kliva av bussen och med sorg i hjärtat såg jag hur den körde vidare utan mig och min cykel.
En halvtimme senare, efter mycket varm väntan i stekande sol, kom då äntligen nästa buss. "VA!?! Näää, du får INTE ta in cykeln i bussen! Men du kan få hänga den bak på. Inga cyklar inne i bussarna!!" "Okej. Kan du hjälpa mig och hänga upp den då?" sade jag uppgivet och så gick vi bak och hjälptes åt.
"Den sitter väl stadigt? Jag menar, den kommer väl inte att repas eller så. Och går den inte att låsa fast på något vänster? Den är ju helt ny och jag vill ju inte att det skall hända något." Nu tittade busschauffören mycket trött på mig. "Vi tar inget ansvar för cyklar. Det är helt upp till dig hur du vill ha det. Men jag har hängt upp den så stadigt det går och nu kan jag inte göra mer." Han blängde på mig och nu var jag så trött på att tjata om min cykel så att jag nästan började gråta. Jag nickade och så gick vi in i bussen.
Vid Knutpunkten bytte de chaufför. Min "gamla chaufför" pekade på mig där jag satt längst bak i bussen. Jag satt där, i en mycket obekväm ställning, för att hålla järnkoll på min cykel så att ingen bandit skulle springa fram och slita ner den då vi stannade vid hållplatserna. Chaufförerna pratade en stund och innan vi åkte iväg så gick den nya chauffören bak och kände på min cykel så att den satt stadigt och fint. Under den halvtimmes långa hemfärden stannade han vid två hållplatser, utan att någon skulle stiga av eller på, gick ut ur bussen och bak till min cykel och inspekterade att allting var bra. Varje gång log han så glatt mot mig, gjorde tummen upp och varje gång funderade resten av bussen vad fan han sysslade med.
Så var vi då framme vid huvudorten. Chauffören tog ner min cykel som hade klarat hemfärden utan den minsta skråma. Vilken service! Vilken busschaufför! Jag var så glad att jag haft turen att få en vänlig busschaufför vilka är väldigt sällsynta nu för tiden. Det vet jag för jag åker buss ofta och de vänliga chaufförerna är nästan ett minne blott.
"Ha nu en trevlig sommar och cykla försiktigt!" De fina orden ringde i mina öron när jag nu för första gången sedan olyckan för fyra år sedan äntligen fick sätta mig på en cykel. Att den 10 km långa cykelturen hem var lite vinglig och tog hur lång tid som helst är en helt annan historia.
Foto; Muminmammans privata.
