Skärbönor

Det är nu trettio år sedan jag åt stuvade skärbönor för första gången.  Jag hade inte en aning att dylika bönor fanns och det var en angenäm bekantskap.  Tyvärr ser man dessa bönor allt för sällan i butiken och lyckan är stor då jag råkar springa på dem.  Här om dagen, precis innan julafton, hade jag turen på min sida och idag skall jag tillreda dem så som min gamla svärmor Elna, nu 88 år, i Västervik lärde mig som ung flicka.

Skölj bönorna, bunta ihop dem och skär i tunna strimlor på bredden.  Sätt i kastrull och fyll på med vatten precis så det täcker bönorna.  Salta vattnet och koka bönorna ca 30 minuter.  Häll bort lite av kokvattnet och spara det.  Gör nu en redning på grädde och mjöl och häll över bönorna.  Peppra med vitpeppar efter behag.  Låt stuvningen koka upp och koka några minuter.  Om så önskas späd med mera grädde eller kokvatten.  Stuvningen serveras med fördel till stekt falukorv med kokt potatis.  Stuvningen är faktiskt utmärkt till allt stekt kött, fläsk, fågel och till det gröna alternativet quorn.

Det går bra att frysa in bönorna.  Koka dem enligt ovan men avbryt innan ni sätter i grädden och mjölet.  Frys in bönorna med spad i fryspåsar.  Jag brukar göra storkok på mina bönor och  fryser sedan in i lagom stora portioner som räcker till en måltid.  Sedan är det bara att plocka fram ur frysen, tillsätta gräddblandningen och låta koka upp.  Underbart, fantastiskt gott!

Nästa gång ni tittar i grönsaksdisken i er butik tycker jag att ni skall söka efter skärbönor.  Ni kommer inte att ångra er!  Smaklig spis!


Fotot tillhör muminmamman.     

Fåfänga

Jag förstår inte hur jag varje gång lyckas förtränga hur fruktansvärt svårt det är.  Och jag förstår verkligen inte att jag inte kan hejda mig då jag läser på baksidan hur man skall göra för att få bästa resultat.  För jag menar -  om det står att konsistensen på massan du skall applicera i ditt hår skall vara som gröt - då är det definitivt dömt att misslyckas.  Men, men.  Här sitter jag nu med henna i håret i klädsam duschmössa och hoppas att resultatet som skall vara klart om två timmar skall vara till belåtenhet.

Varför tar man till henna när det finns så många fina och användarvänliga toningsprodukter att välja?  Jo, för ibland - med många års mellanrum - får jag för mig att jag skall vara "ett med naturen" och väljer därför det "gröna" alternativet.  Och varje gång förbannar jag mitt val.  För det här med att använda henna är verkligen ingen lätt process.

Det börjar med att man kokar upp vatten och rör ner hennapulvret till en lagom tjock gröt.  Till det slänger man i lite olja eller honung och så ger man sig itu med arbetet.  Det står på paketet att man skall hålla till ovanför badkaret för det kommer att droppa.  Men hur skall man kunna göra det då man inte alls kan se hur man applicerar massan i håret?  Alltså håller jag till ovanför handfatet med badrumsspegeln framför näsan.  Plasthandskarna, som är ett måste men samtidigt ett hinder, åker snart av och nu gäller det att arbeta snabbt.

Hennagröten hamnar överallt.  I handfatet, på väggarna och på golvet.  Den fula t-skjortan man iklätt sig är full med fläckar och händerna har antagit en skum nikotinaktig/faluröd färg.  Fläckar i ansiktet, nacken och på öronen måste tas bort OMEDELBART annars sitter fläckarna kvar på huden i flera veckor.  Det gäller även fläckarna på golvet och väggarna, toalettstolen och duschdraperiet som aldrig försvinner om man inte är snabb nog.  Men det hindrar inte att man missar någon fläck och jag har nu snyggt hennafärgade tår på ena foten.

På förpackningen står det att man skall upprepa behandlingen varje vecka den första tiden och därefter skall  man göra det 2 ggr / månad.  Skulle inte tro det.

Illustration;  Little My by jossujb.             

Barbara

Tiden stod helt stilla där i köket hemma på Handelsesplanaden i Finland då jag hörde visan för första gången på radion för länge, länge sedan.  Min Gud!  Jag blev förförd, förstummad och helt svag i kroppen.  Vilken röst!  Vilken text!  Och inte kunde jag ana att det skulle dröja årtionden innan jag fick höra den igen.

Ibland var det som om jag nästan hade drömt att jag hört den.  Men jag kunde ju sjunga delar av den och melodin satt som gjuten.  Alltså måste den ju existera.  Och att det var Barbara Helsingius som sjungit det visste jag.  Men jag kunde inte hitta den och jag bodde redan på den tiden i Sverige och här var det inte någon som visste vem finländskan med den mörka stämman var.  Och mitt letande ledde ingenstans. 

Men jag kunde aldrig glömma den vackra kärleksvisan.  Då och då under årens lopp har jag kommit ihåg att leta på internet efter hennes inspelning men det har inte givit resultat.  Förrän igår.  Äntligen hittade jag rätt och jag ser att det är nio månader sedan Barbara själv lagt upp material på nätet.  Jag är så glad och jag är så lycklig och jag vill nu att alla skall lyssna och njuta.  Så därför delar jag med mig en länk till den vackraste kärleksvisan som finns.  Och jag hoppas att ni tycker om den.


Illustration; Moomin and his broken heart by Moomin-man.