Sommarens sista vackra dag

Helt plötsligt blev vädret fantastiskt.  Solen strålade från en klarblå himmel och träden rörde sig försiktigt i vinden.  Jag tittade ut genom fönstret.  Så här kunde jag inte bara sitta och glo!  Dags att lämna skrivbordet och ge sig ut i sommarens kanske sista fina dag! 

Jag bryggde kaffe och hällde över på den lilla termosen.  Kakpaket med de sista kexen fick följa med.  Jag bestämde mig för att lyxa till det och ta en fin marimekko-servett i stället för påskservetterna som alltid brukar hänga med på mina utflykter.  Jag gick upp och hämtade min bok, sökte reda på kikaren och packade ner kameran i ryggsäcken.  På med de stabila Timberlandstövlarna, händerna i vandringsstavarna och ryggsäcken på ryggen.  Jag låste dörren och gick ut med raska steg.

Ganska så fort förstod jag att promenaden inte kunde bli lång.  Mitt knä protesterade milt, men bestämt, och jag tog den lilla vägen upp mot dammen.  Borta vid det fina sommarhuset satte jag mig ner.  Solen strålade.  Fåglarna sjöng.  Insekterna surrade och humlorna jobbade febrilt.  Jag blundade bakom mina solglasögon och kände vinden mot min kind. 

Långt därborta hörde jag slottets traktorer arbeta på fälten.  Jag mumsade belåtet på min kaka och kaffet var alldeles lagom starkt. Jag läste lite i min bok och spanade emellanåt i kikaren ut över sundet.  Jag suckade belåtet.  Tänk att man kan få ha det så här lyxigt!  Det är nästan för bra för att vara sant!


Fotona är muminmammans privata och är tagna idag.

Svampjakt

På den tidiga morgonbussen igår, utrustad med korg, kniv och liten borste, satt jag nu väl förberedd på min väg mot Snorkfröken och Snusmumriken.  Vi hade bestämt att vi skulle ge oss ut i skog och mark för att plocka svamp.  Så roligt det skulle bli!  Jag som inte gått så där värst mycket över stock och sten på över två år var förstås lite orolig. Men jag hade tagit på mig min ortos så det skulle väl gå vägen!  Snart var jag framme och efter en lyxfrukost med nyinköpta frallor och extragott pålägg packade vi in oss i bilen och styrde kosan mot skogen.  Vad gjorde det att regnet öste ner och att åskan mullrade över Danmark och med blixtens hastighet nu var på väg in över oss?  Vi skulle ju köra åt andra hållet!

Tyskar, tyskar, tyskar.  Och en och annan dansk.  Det var ju inte klokt vad mycket bilar med utländska registreringsskyltar som körde omkring i skogsbygden!  Vad gjorde de här?  Hur hade de hittat hit?  Åhh, de skulle ju åt vår svamp förstås!  Och vi vet ju hur de är, de där människorna!  De tar allt och lämnar ingenting kvar! Här gällde det att komma först!

Vi fortsatte snabbt på vår väg mot svampparadiset.  Vi körde förbi en man som hade tre gigantiska Karl Johans-svampar i sin korg.  Och där, där gick några andra med korgen full av svamp!  Vi klappade nästan våra händer av förtjusning!  Så bra det skulle bli!  Jag drömde mig bort och såg min fina blåa korg full med gula kantareller.  Så fint det skulle bli på bild!  Jag log belåtet för mig själv och fulla av självförtroende körde vi vidare.

Äntligen var vi framme!  Vi hoppade ur bilen och gav oss genast ut i skogen.  Här skulle det plockas svamp i stora mängder!  Vi gick åt olika håll och tysta gick vi böjda mot marken med full skärpa i vår blick.  Inget här.  Och inget där.  Inget gult som bländade våra ögon.  Inga gula kantareller.  Bara en massa fuskvarianter - s k gula fulisar.  Men skam den som ger sig!  Nu skärpte vi oss och snart såg vi de betydligt färglösare trattkantarellerna.  Vilken lycka!

Vi kanske inte hittade de mängder vi hade drömt om men det var gott nog.  Vi plockade "trattisar" och en och annan Karl Johan.  T o m den gula kantarellen landade i vår korg.  Nöjda och glada styrde vi kosan hemåt igen.  En dag i skogen var över.

Illustration Tove Jansson.

Småkryp

Jag har sagt det innan och jag säger det igen.  Jag verkligen HATAR småkryp.  Egentligen vet jag inte om hatar är rätt ord här för faktum är ju att jag är livrädd för dem.  Och om de bara höll sig till att vara små, de där kräken, kanske det skulle gå an.  Men det gör de ju inte förstås.  Verkligen inte.

Allt kan ju hända så här i augusti månad då krypen har växt till sig ordentligt efter en varm och fuktig sommar.  Som här om kvällen t ex då jag i godan ro satt och tittade på TV.  Plötsligt ser jag i underkanten av mitt synfält hur en jättespindel - storlek halv tarantella minst - springer in under tv-bänken.  Jag rusar förstås upp, tänder alla lampor så att jag skall hitta krypet.  Jag går fram till bänken, lyfter på alla sladdar men av spindeln syns inte ett spår.  Halv panik!  Vad skall jag nu göra??  Jag kan näppeligen lägga mig på golvet och bli föremål för en springattack från spindelns sida och inte ha en chans att undkomma!  Jag menar, som vi redan vet så är jag knappt smidigare än ett kylskåp nu sedan olyckan, och jag hade inte haft en chans att komma upp från golvet om spindeln hade vänt sitt intresse mot mig.  Nää, det var bara inte att tänka på!  Fortfarande så här några dagar senare vet jag inte vart spindeln tog vägen och jag  går omkring med stadiga inneskor om ut i fall att jag skulle ha oturen och råka trampa på den.  Usch!  Fy!  Och bläää! 

Sedan vi alla blev upplysta om att vi delar säng med diverse odjur vet vi nu om att vi inte skall bädda som vi gjorde innan.  Inga sängöverkast skall läggas på,  har vi fått lära oss, för då trivs de där otroligt fula krypen som är osynliga för blotta ögat - ursäkta uttrycket - som fisken i vattnet.  Så för att hålla kvalstren borta låter jag nu min bädd exponeras för diverse andra djur kan man säga.  För att vara helt säker på att jag är någorlunda ensam i min säng om natten står jag varje kväll - VARJE KVÄLL - och skakar täcke, kuddar och madrass.  Det är sant!  Jag gör faktiskt det.  För tänk, TÄNK, om någon spindel eller jävligt ful bagge har förirrat sig in bland mina sängkläder!  Det är nästan för mycket för mig att ens tänka på!

Så är mitt liv.  Och jag vill inget hellre göra än som Mumin gör här på bilden.  Jag vill ta en eldkastare och utrota hela skiten av småkrypsbeståndet.  Ja, det vill jag faktiskt.  Helt bestämt!!

Illustrationen av Mumin hämtad från Hikipedia.

Augustidelikatesser

Jag måste säga att jag inte är något "fan" av varma, fuktiga augustidagar.  Och jag gillar definitivt inte de mörka, fuktiga augustikvällarna som lockar fram de mest fasansfulla kryp ur sina hålor. Helt enkelt fruktansvärt vilka otroligt fula insekter det finns!  Hälften hade varit nock om man säger så!  Nu bjuder ju inte augusti bara på hemskheter som tur är!  Nej, nej!  Ur matsynpunkt är augusti rentav en riktigt trevlig månad om jag får tycka till.  För nu bjuds det på kräftor, surströmming och ål och det tackar jag inte nej till!

Jag är en kräftälskare av stora mått och jag äter kräftor så som många andra äter räkor.  Så ni kan säkert ana hur glad jag blev då kräftrestriktionerna upphävdes och det nu gick att köpa kräftor året om.  Och till ett modest pris dessutom!  Med andra ord är det inte alls ovanligt att hitta mig mitt i smällkalla vintern framför TV;n en vanlig vardagskväll sörplandes och tuggandes kräftor.  Till detta dricker jag isvatten vilken är drycken som jag även föredrar till räkor.  Inget vin och ingen öl om jag får bestämma.

För att få de bästa kräftorna lusläser jag tidningarnas kräfttester och ger mig så ut för att handla.  Jag köper på mig flera paket åt gången så att frysen aldrig skall vara tom på delikatesserna.  För mig är det viktigt att kräftan är av storlek jumbo och full med härligt gott smör.  Små kräftor göre sig icke besvär!  Självklart tycker jag att de svenska, färska kräftorna är de bästa men det är ju inget som man kan gå köpa bara så där. Det duger bra med utländska frysta kräftor till mig.

Surströmmingen är en annan delikatess som jag gärna äter.  Nu springer man inte på surströmmingskalas stup i kvarten då man bor i Skåne men det händer ibland.  Jag är kanske inte det största "fanet" men jag är tillräckligt stort "fan" för att snålvattnet skall rinna till då burkarna öppnas.  Denna surströmmingens välkända odör tickar igång mina smaklökar och jag kan knappt bärga tills jag får sätta tänderna i en redig surströmmingsmacka med alla dess tillbehör.  Men måste jag välja mellan kräftor och surströmming så är det nog kräftorna som vinner.

Ålen, ålen denna skånska delikatess!  Luad, halmad, rökt och gud vet allt vad de gör med den!  Skam till sägandes så har jag faktiskt aldrig varit på ålagille och det är något som jag hoppas få göra en dag.  Det som får mig att tveka lite grand är att ålen är så fet och det mår inte min galla så bra av.  Jag vet att man  dricker de starka dropparna i tid och otid för att mildra det feta i ålen och att jag inte behöver oroa mig.  Men jag vet inte jag om det är värt det hela.  Någon får väl bjuda mig på ett ålagille så jag får ta reda på det helt enkelt!


Illustration;  Snufkin and Little My by jossujb.  

Rapport från en kattbädd

Här är de första bilderna på de nya små liven.  Som ni ser så är de ganska så stora redan fastän de här är bara några timmar gamla.  Jag tror att det beror på att Elsa gick över tiden med ett antal dagar och att de därför hann växa till sig ordentligt.  Sniff hade fräckheten att påstå att de liknar små lamm.  Men det tror jag bara han säger för att Lilla My alltid har varit barnsligt förtjust i dessa och han vill göra sig till för henne.   Eller så har han helt rätt....  Döm själva.

Här har veckan gått smärtfritt och Elsa är en exemplarisk mor.  Hon ammar och sköter.  Sköter och ammar.  De små liven gör inget annat än äter, sover och gnyr.  Än har jag inte listat ut vad det är för kön på de tre men det ger sig ju så småningom.  Om nätterna stänger jag dörren till deras rum men om dagarna kan Elsa gå som hon vill i huset.  För det mesta är hon inne hos sina ungar men ibland vill hon sträcka på benen och se hur det står till med det övriga hushållet.  Den röda skönheten Cajsa är också inne och hälsar på de nya familjemedlemmarna ibland och hon tittar förundrat ner i kattbädden.  Hon verkar inte riktigt tro sina ögon och hon ser ut att undra om det verkligen kan stämma att vi har skaffat såna små jobbiga nystan igen.  Hon vet nog inte riktigt vad hon skall tro om det hela.

Nu väntar jag bara på att de små skall öppna sina ögon och börja röra på sig.  Mumin han skyndar hem till helgen för att hälsa på för han vill se dem medan de fortfarande är så här små.  Han tycker att kattungar är så bedårande söta i detta stadie  medan jag tycker att de blir sötare för var dag som går.  Så jag kan knappt bärga mig tills de växt till sig lite grand!

                                      
Muminmammans privata foton.

Nyheter

Så här klockan fem och trettiofem på måndagsmorgonen har Elsapälsa birmakatt nedkommit med TRE stycken kattungar.  Det har gått så långsamt, så långsamt och jag är osäker på om det blir fler.  Elsa har ju inte varit alls lika stor denna gång så jag tror inte att det kan finnas så många fler där inne.

Hela gårdagen var hon mycket orolig och ville ha sällskap hela tiden.  Det var ett evigt springande mellan mig och den fina kattbädden och hon visste inte riktigt var hon ville vara.  Vid sextiden igår kväll trodde jag att förlossningen äntligen skulle starta för då gick vattnet.  Men tji fick jag.

Strax innan fyra i morse kom den första ungen, en timme senare kom den andra och alldeles precis har nummer tre fötts.  Det märks att hon detta är hennes andra kull för nu har det tvättats och putsats på ungarna mest hela tiden.  Annat var det förra gången då hon med anklagande blick och förnekelse i kroppen låtsades som om det regnade och att det inte var hennes business det där som låg i kattkorgen.  Nu är det andra bullar och hon är den mest ömma moder man kan tänka sig.

Denna första rapport kommer självklart att följas av andra och bilder på underverken kommer att presenteras.  Men nu tror jag att jag brygger mig en kopp kaffe till!


Illustration Tove Jansson.

Substitut

Vi möttes tidigt i måndags morse på tåget till Malmö, C och jag.  Precis som i gamla tider när vi pendlade. Återseendets glädje var stor för det var ett bra tag sedan vi sågs. Det är mycket som kan hända på ett halvår och det var en hel del  som skulle ventileras - information, skvaller, katter och allsköns ting. Och jag tror lugnt man kan påstå att det märks att vi inte har några småbarn eller barnbarn, C och jag.  Så fort all nödvändig information om kreti och pleti hade utbytts fokuserades allt vårt prat på katter.

Katter hit och katter dit! Mobiler halades fram och foton på katter visades och beundrades.  Vi var rörande överens om att Sune var på pricken lik sin mamma Elsa men med sin fars yviga päls.  Vi skrockade gott då vi konstaterade att Sune ätit upp sig och blivit en ståtlig ung hane som växt om sin gracila mor.  Vi fortsatte i samma katt-takt och tips om foder utbyttes och kattsand diskuterades.  Med illa dold stolthet berättade vi om våra katters påhitt och egenheter.   Jag fick höra att Sune älskar att sitta i cykelkorgen då C och T ger sig ut på utflykter och jag fick även höra att Sune älskar att vara ute i deras inhägnade trädgård och att han faktiskt hade smitit en gång minsann!  Jag fick även veta att Sune delar sina gracer rättvist mellan C och T där C är tilldelad morgonpasset och T får sin beskärda del kvällstid.  Och jag fick berätta att ingen, INGEN, kan höra på så långt håll som Elsa kan då ett glasspaket öppnas. Ingen, inte ens Cajsa, den röda skönheten, kommer i närheten av Elsas glasskänning.

Inte klokt!  Så där höll vi på hela vägen ner till Malmö.  Jag undrar vad våra medresenärer tänkte.  Jag undrar speciellt vad de tänkte när C berättade att T hade drömt om att Elsa hade fått sina nya ungar och att Sune hade blivit bror och fått småsyskon.  De måste ha tyckt att de där kärringarna var helt jävla galna.  Inte tu tal om annat............


Birmakatten Sune, 10 månader, fotograferad i sin trädgård av matte C och husse T.  Juli 2010.

Missräkning

Det är knappt jag vågar tillstå det men jag har faktiskt räknat fel på dagarna....  Efter ännu en natt med en katt som vägrat föda plockade jag fram almanackan i morse och började räkna.  Och där var det. Svaret varför kattakräket inte kommit till skott.  Det var helt enkelt inte dags ännu. 

Ja, herregud.  Vad skall jag säga?  Jag måste haft en mycket stark inre längtan efter att bli kattmormor eftersom jag envisats med att tidigarelägga tilldragelsen en hel vecka.  Och Elsa hon har ju inte klagat precis.  Förutom nattetid då vi jagat ner henne från matbordet i tid och otid förstås.  Nej, inte har hon klagat kattfan då hon smaskat i sig glass, grädde, skinka och köttfärs som vi dukat upp till henne.  Som en välmående gäst vid Babettes gästabud har hon låtit sig väl smaka av delikatesserna. Och som grädde på moset har hon blivit omhuldad och uppassad som den värsta prinsessan i en hel vecka.  Hon har pipit, gnällt och gnytt för de mest triviala saker.  Och vi har kommit rusande som jehun.  Hon är inte dum den gode Elsa.

Jaha.  Då börjar vi om igen då.  På tisdag är det dags!  Då har det gått nio veckor sedan lilla Elsa fick till det med den vackra birmahanen från den skånska obygden.  Och allting är förberett.  Mer än förberett kan väl säga.  För vi har haft generalrepetition  i en hel vecka minsann.

Illustration Tove Jansson.