Och så var det bara en

Nu har de lämnat oss, kattungarna. Två dagar innan julafton var det leverans till uppfödaren som nu fick ta hand om dem för att sälja dem vidare ut i världen. Lilla Sune vet vi ju att hamnar endast tio kilometer hemifrån men de andra små liven kan hamna precis var som helst. Det skall bli spännande att få veta var i världen de hamnar någonstans!

Men riktigt utan kattungar är vi inte. En liten goding har vi fått tillbaka. När Sune hämtades av sin nya familj på lillejulafton fick en av kattungarna följa med tillbaka till oss. Detta för att vi och Elsa skulle få en fröjdefull jul. Risken då man tar alla kattungar samtidigt är att kattmamman får mjölkstockning och blir sjuk. Och så ville vi självklart inte ha det under jul och nyår!

Hemresan tillbaka blev dramatisk värre för de små kattungarna. Efter att ha tillbringat ett dygn hos uppfödaren var de blev vaccinerade, avmaskade och fullproppade med nötfärs och lever var det dags att bli hemkörda av Sunes nya matte och husse. Till en början gick allt bra men sedan blev lilla Sune sjuk. Han kräktes och bajsade ner hela kattburen och det var två mycket smutsiga och illaluktande katter som kom hem till oss. Lilla My fick duscha dem bägge och Sunes husse fick tvätta kattburen. Efter torkning åkte Sune och hans föräldrar vidare hem till sig. Men det blev en tung kväll för de nyblivna kattägarna då Sune kräktes och bajsade i stort hela kvällen. Men efter lite kokt torsk och sömn så var det en pigg och kry Sune som välkomnade dem nästa morgon.

Här hemma hos oss är allt frid och fröjd. Vår lilla kattunge som vi kallar Sten och Sten Sture har det jättebra. Han gosar med sin mamma och får komma till och dia precis när han vill. Elsa är också glad och lycklig och sköter om den lille och busar med honom så mattorna åker all världens väg. Och när de blir trötta så lägger de sig för att vila i sin nya julklapp som de fick av Täbykatten Bebban. Nu hoppas vi bara att vår uppfödare glömmer bort att vi fortfarande har en kattunge hemma hos oss. För han är ett sådant charmtroll vår lilla Sten Sture och vi vet inte hur vi skall klara oss utan honom!


Fotografierna är Muminmammans privata.

Luciamorgon

Bråttom, bråttom. Är alla sakerna med? Tomtedräkt, lucialinne, luciakronan, stjärngossestrut, tärneljus och tomtelykta. Barnen är förväntansfulla och kan knappt bärga sig tills vi skall åka till dagis och skolan. Påklädningen av ytterkläderna går lekande lätt och vi ger oss iväg. Det är becksvart ute, barnen är ivriga av förväntan och äntligen är vi framme. Vi går in i byggnaden, jag lämnar över barnen till personalen och sedan fortsätter jag in till samlingsrummet. Det är ett dämpat sorl i rummet som doftar av stearin och gran. Vi sitter och väntar i mörkret, föräldrar, syskon och mor - och farföräldrar. Och så hör vi äntligen de späda barnrösterna. Starkare, högre och allt närmare kommer sången och plötsligt är luciatåget inne i rummet. Sankta Lucia, Sankta Lucia!!

Var är de? Halsar sträcks i luften och vi söker våra barn med blicken. Ivriga föräldrar ställer sig i vägen för oss andra för att filma och ta foton. Kamerablixtrarna lyser mer än tärneljusen och vi vinkar mer eller mindre diskret då vi änligen hittar våra barn i luciatåget. Strålande, leende barn vinkar glatt tillbaka och fortsätter stolta framåt i ledet. Lucior, tärnor, stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar. Lyckan är total och äntligen får de visa upp sig och sjunga sångerna som de övat på så länge.

Vi sitter och lyssnar andäktigt till luciaframträdandet och de små liven sjunger så glatt. Visst haltar sången en smula och det är inte alltid de är på samma vers. Men vad gör det när ättelägget står där framme i högen av barn och skruvar på sig, svänger med tomtelyktan eller rättar till tärneglittret som kasat ner över ögonen. Lyckan är fullständig när barnet än en gång frenetiskt vinkar till mig för att jag inte skall glömma att han eller hon faktiskt är med där framme och sjunger.

Sångstunden tar slut och luciatåget lämnar oss. Nu är sången än mer haltande för nu är det bråttom till nästa begivenhet. Det vankas lussebullar, pepparkakor, saft och kaffe och det får inte missas! Uppträdandet är över och vi sitter och myser i den arla morgonstunden med våra trötta barn. De kryper upp i våra famnar, knaprar på sin lussebulle och lutar sina huvuden mot våra bröst. Sömnigt frågar de om jag såg att de vinkade till mig. Flera gånger.

Visst var det fint! Visst var det underbart! Och visst var det väldigt länge sedan jag var på luciafirande. Nu är de vuxna mina barn - Snorkfröken, Mumin och Lilla My. Så jag får väl vänta på bättre tider. Så att säga.

Fredagspromenaden

"Nej, vet du, jag tror inte jag vill gå ut och promenera idag. Det är ju så grått, disigt och tråkigt. Vad vill du göra?" Jag pratar med U i telefonen denna fredagsförmiddag och jag hoppas väl långt där inne att hon inte heller är upplagd för en promenad. "Men jag vill ut och gå! Kommer du förbi och hämtar mig?" U låter så glad och jag trycker tillbaka lättjan och svarar; "Jahaa, men självklart! Vill du ut och promenera så är det klart vi gör det och det är säkert riktigt skönt där ute!" Jag klär på mig och går bort till U.

Dörren står öppen och U står i dörröppningen och snörar sina skor. "Där är du ju! Nu ger vi oss av. Skall vi ta vägen genom slottsparken och kanske bort till kärleksstigen?" Jag nickar jakande som svar på U;s fråga och så ger vi iväg. Vi går genom parken och ner i skogen. Det är milt ute men vinden som kommer från öst går genom märg och ben. Vi går längre ner i skogen i lä för vinden och vi pratar som vanligt om smått och stort. Snart är vi framme vid kärleksstigen men ingen av oss har lust att svänga in där och vi går ner till hamnen i stället.

Vi sätter oss på bänken vid bastun och tittar ut över Öresund. Vi betraktar trutarna som flyger i vinden och vi funderar över de två segelbåtarna som fortfarande inte är uppe på land inför vintern. Långt där borta ser vi en motorbåt som snabbt tar sig fram mot den danska kusten. Vi undrar vad det är för en galning som är ute på havet denna årstid och vi kommer fram till att det säkert är någon som skall proviantera i Danmark. Plötsligt trollar U fram en termos ur sin väska. Hon plockar fram två koppar och en liten kakburk. Ur termosen häller hon upp varm glögg i kopparna som är preparerade med mandel och russin. Hon öppnar kakburken och bjuder på hembakade pepparkakor. Vilken överraskning! Jag blir alldeles varm om hjärtat. Vi mumsar glatt i oss och fortsätter filosofera över livet där vi sitter på vår bänk.

Längs den gamla vägen upp mot skånelängan vid havet, över fäladen och via stigen på åkerkanten går vår väg hemåt igen. Snart når vi slottsskogen och mödosamt går vi upp för den sista backen som aldrig verkar ta slut. Glöggen värmer fortfarande i magen när vi skiljs åt. Med vinden i ryggen fortsätter jag längs den stora vägen hem till mig. Jag känner mig lyckligt lottad och sänder en tacksam tanke till U som gjorde denna trista decemberfredag till något alldeles extra.

Illustration på Filifjonkan i en upphottad version.

Kattungarna

"Vi har handlat en massa saker till Sune nu. Leksaker, sovplats och godis. Oh, vad vi längtar efter att få ta hem honom!" C är så glad där hon står med famnen full av kattungar när hon och T var på Sunebesök härom dagen. T har kameran med sig som vanligt och krälar mödosamt på golvet för att få bästa möjliga bild på Sune som gör allt för att inte vara med på bild. C och T har tagit för vana att besöka sin nya familjemedlem med jämna mellanrum för att inte missa något i hans uppväxt. De är riktigt ansvarstagande kattföräldrar och det gillar jag skarpt!

Tiden med kattungarna har gått så väldigt fort och snart skall de lämna hemmet. De är nu tio veckor gamla och fulla med bus. De rusar fram som små ulltottar på hela nedervåningen och det låter som en mindre elefanthjord när de far fram. De klänger i soffor och stolar, leker med sladdar och mattor och jagar varandra med stor frenesi. Sedan ramlar de plötsligt ihop i en hög på golvet, så där som bara kattungar kan, och somnar så sött tillsammans. Då värmer det i hjärteroten på en gammal kattälskare.

Men inget varar för evigt och det skall bli skönt då vi återgår till ordningen här hemma. Det tycker både jag och den ömma kattmodern Elsa, men framför allt Cajsa som inte alls har tagit kattungarna till sitt hjärta. Cajsa fräser och tycker allmänt illa om de små liven och tycker nog att de mest varit till besvär. Mor Elsa har tröttnat på att jämt och ständigt amma och är glad att kattungarna äter annan mat nu förtiden. De är ganska så stora och krävande numera och bits och är allmänt tuffa mot sin lilla mamma . Men fortfarande är hon den mest gosiga och ömsinta moder man kan tänka sig och tar hand om sina ättelägg med varm tass.

Nu går dagarna fort och precis innan jul skall vi ta farväl av varandra, kattungarna och jag. Det känns litet ledsamt men så är ju livets gång. Det kanske blir tyst och tomt i början men det går fort över för Sune kommer på besök januari. För då skall C och T ut och resa och jag skall vara kattvakt. Vilken tur jag har så säg!

Foton Muminmammans privata på Sune och alla de andra kattungarna.