Svinasprutan

Det kändes som då jag var liten och satt på en äng med en prästkrage i min hand. Älskar, älskar inte. Älskar, älskar inte. Ju färre kronbladen blev desto närmare kom ödet som jag hade i min hand. Jag sneglade mot slutet och försökte lista ut vad resultatet skulle bli. Älskar, älskar inte. Älskar. Inte.

Men nu gällde det något helt annat. Sprutan. Svininfluensesprutan. Svinasprutan. Det hade blivit min tur i den strikta turordningen och nu var jag tvungen att ta ett beslut. Skall jag? Skall jag inte? Ångesten red mig och ju närmare dagen kom desto mer tankar snurrade i mitt huvud. För. Emot. För och emot. Fördelar. Nackdelar. Skall jag? Skall jag inte?

Jag läste artiklar i tidningar och på nätet. Jag googlade varje dag för att se om något nytt angående vaccinet hade kommit upp som jag var tvungen att veta. Jag pratade med vänner och bekanta. Jag pratade med barn, syskon och föräldrar. Jag pratade med allt och alla och allesammans hade de sin åsikt. Och det har de ju rätt till. Somliga skulle ta sprutan och andra skulle inte. För och emot. Fördelar. Nackdelar. Skall jag? Skall jag inte?

I tordagskväll, dagen innan sprutan, funderade jag ännu ett varv. Jag kom fram till att om jag hade varit äldre och över sjuttio och blivit erbjuden det vanliga influensavaccinet då hade jag tackat ja till det. Nu blev jag erbjuden ett vaccin mot en influensa som var långt farligare och varför skall jag då tacka nej? Även om jag inte rör mig bland folk, är noga med handhygien så kan jag faktiskt drabbas och det kan gå riktigt illa. Och det har jag ingen lust med. Så det fick bli sprutan.

I fredags var det dags. Men innan jag åkte in var jag tvungen att prata med pappa Hemulen och diskutera saken än en gång. För och emot. Skall jag? Skall jag inte? Som den kloka person Hemulen är så sa han till mig att det här det kan bara jag bestämma. Och sedan får jag stå för mitt beslut. Mamma Mårran var inte hemma men även hon hade sagt samma sak. Jag måste själv bestämma. JAG MÅSTE SJÄLV BESTÄMMA.

Jag åkte in och tog min spruta. Ett litet stick i armen och sedan var det över. Jag har klarat mig utan större biverkningar och det är jag mycket glad för. Öm arm, huvudvärk i två dygn och dålig mage. Det är allt. Och det kan jag stå ut med. För alternativet - det är mycket, mycket värre!


Illustration Tove Jansson ur "Trollkarlens hatt". Mumintrollet har förvandlats till oigenkännlighet, gråter i Muminmammans famn och ber henne känne igen sitt eget mumintroll. Vilket hon gör förstås som den goda moder hon är.

Vitt, vitt, vitt

"Idag tänkte jag att vi gör så här; Vi börjar med "Bär och grönt", sedan tar vi "Kakboden" - för nu måste jag bara ha en Budapestbakelse, och sedan slutar vi på ICA. Passar det dig?" U tittar frågande på mig där vi sitter i hennes varma bil på väg in till tätorten för att göra vår vanliga fredagsrunda. "Självklart! Det passar mig alldeles utmärkt!" svarar jag, själaglad att återigen få komma ut på lite äventyr.

Den varma fuktiga värmen slår emot då vi kommer in i växthuset. "Jag skall köpa vita amaryllis. Det tycker jag är så vackert till jul och så skall jag köpa vita hyacintlökar. Sedan skall jag också köpa någon blomma till lille H så det inte ser så tomt ut i hans hus. Ohh, vad det är härligt att köpa blommor! Man blir så glad!". U stålar av glädje, grabbar tar i en kundvagn och så går vi in i lustgården.

Vitt, vitt, vitt. Överallt står det vita blommor. Blomsterhandlaren har det som jultema i år och nu drabbas jag av stora köpivern. Även jag älskar vita amaryllis och de jag har i källaren ser mer än vissna ut. Det är inte säkert att de klarar av att väckas till liv och nu står jag och rotar efter de vackraste exemplaren med U hack i häl. Vi fortsätter till de vita hyacintlökarna och U väljer ut de finaste till oss. Jag är tvungen att ta min krycka till hjälp och drar fram lådan som står längst in för där är de vackraste - det ser både U och jag. Mycket nöjda går vi vidare. U fastnar vid cyklamen men jag skall inga ha och går vidare in i växthuset.

Men titta! Vita julkaktusar! Det ser man inte varje dag och nu slår det helt slint i huvudet på mig. Jag glömmer att jag definitivt inte behöver fler blommor där hemma och jag slänger mig över blomsterbordet. Jag vänder och jag vrider på blommorna och efter mycket om och men har jag hittat två som faller mig på läppen. Otroligt nöjd går jag bort till vår vagn och lägger i mina blommor med stor omsorg så inte knopparna ramlar av.

Det är då jag ser dem. Vita orkidéer! Tvåstänglade, kraftiga, vackra, vita brudorkidéer som kostar nästan ingenting! Jag blir som galen! Nu glömmer jag alla goda föresatser att hålla hårt i börsen och inte handla för mycket. Jag slänger mig in i hopen med tanter och knuffar mig fram till bästa position. Jag utnyttjar fräckt mitt handikapp och stånkar lite då jag tar mig fram på min krycka. De vänliga tanterna stiger åt sidan och nu har jag fritt fram att välja och vraka. Som en tiger i bur vankar jag av och an framför orkidébordet och nu väljer jag verkligen ut de absolut bästa. Jag t o m flyttar på skylten och snor utställningsexemplaret som är ett verkligt praktexemplar. Efter en lång, lång stund är jag klar och belåten sätter jag ner två blommor i vår vagn.

Efter en och halv timme i växthuset är vi klara. En och en halvtimme!! Och det var bara första anhalten! Vi åker vidare till "Kakboden" men jag har drabbats av eftertankens kranka blekhet och vägrar gå in i bageriet. U går in och köper bakelser och småkakor. Som den varma, härliga människa hon är köper hon även en påse småkakor till mig som hon tycker att jag skall ha till kaffet i helgen.

Resten av köprundan går som en dans och helt utmattade åker vi hemåt igen. Då vi svänger in på min gårdsplan ser jag att åkern är fylld av svanar. Vitt, vitt, vitt. Precis överallt! Cirkeln är sluten.


Illustration Tove Jansson.

Last night of the Proms

"Jag och G tänkte att vi skulle gå på Last night of the Proms ikväll. Vill du följa med? Det finns säkert några biljetter kvar. Och sedan kan vi äta fisksoppa hemma hos oss efteråt." S pladdrade glatt på i luren och jag tänkte för mig själv - Last night of the Proms - i vår lilla håla till stad... Kan det verkligen vara något att sätta lördagskvällen på?

Vi hade varit ute i god tid och fick bra platser långt fram. Vi tittade oss nyfiket omkring och spanade in våra vänner för kvällen. En fullproppad kyrka visade på ett musikintresse som jag inte hade en aning om fanns att uppbåda en lördagskväll. Bygdens symfoniorkester skulle stå för musiken med uppbackning av elever från musikskolan. Den lokale tenoren med utbildning på Det Konglige Danske Musikkonservatorium svarade för solosången och dirigentpinnen svängdes av grannstadens symfoniorkesters solofagottist. Det sorlade av förväntan i bänkraderna och snart kunde kvällen börja.

"La Réjouissance" av Händel. Vaggvisa av Brahms. Musik ur "Sagan om Ringen" och "Champagnegalopp". Symfoniorkestern ledde oss bestämt och erfaret genom kvällen och vi njöt av varje sekund. Nervösa musikelever visade sina färdigheter på instrumenten och vi klappade entusiastiskt våra händer när deras plåga var över. Vi sjöng allsång i Taubes " Så länge skutan kan gå" och tenorens kraftfulla stämma i di Capua´s "O sole Mio" sände rysningar på min hud. Kvällen avslutades med "Fantasia on British Seasongs" av Sir Henry Wood och "Pomp and Circumstance" av E. Elgar.

Vilken kväll! Vilken fest! Vi gick sakta tillbaka till bilen i den kalla novemberkvällen. Musiken klingade fortfarande i våra öron när vi körde hemåt. Nu skulle det smaka underbart med fisksoppa!



Illustration by Inarah; "There´s something suspicious."

S som i Sune

Han blev tingad redan då han endast hade uppträtt på någon enstaka bild och filmsnutt. Den lilla, lilla kattungen på darrande ben charmade skjortan av vänner och bekanta. Minst i kullen och förödande söt vann han våra hjärtan. Helt olik de andra i kullen var han med sina blåa maskeringar. Bara en sån sak kan få det mest förhärdade hjärtat att smälta!

Igår kom uppfödaren och tittade på kattungarna. Jättefina, tyckte hon att de var allesammans, och det visade sig att det var hannar allihop. Hon skulle se hur de såg ut i verkligheten och om det fanns någon utställningskatt i gruppen. Innan dess kunde vi inte lova bort någon katt så det var med spända nerver vi inväntade expertisens utlåtande. Nu kunde hon bara bedöma den lilla blåmaskade för på de cremefärgade tar det fler veckor att se vad resultatet blir. Det visade sig att vårt lilla charmtroll inte klarar utställningskraven och det var det bästa vi kunde höra. För nu skulle vi få sälja honom till de som tingat honom för flera veckor sedan. Vilken lycka!

Lagom till jul är det tänkt att den lille kattungen skall lämna modershjärtat och flytta tio kilometer härifrån. Pendlarkompisen C och hennes man T är så glada över att få en ny familjemedlem så de vet knappt till sig av lycka. Redan igår kväll när det stod klart att de fick köpa kattungen gjorde de sitt första besök här hemma hos mig. Utrustade med kamera trotsade de mörker, kyla och snöblandat regn och körde hem till mig för att för första gången få träffa sin nya familjemedlem. Massor av foton och massor av filmsnuttar togs för att laddas upp på datorn där hemma att titta på tills det är dag för leverans.

S som i sistfödd. S som i söt, stapplig och supercharmig. S som i superbusig. S som i Sune. För Sune skall han heta har de bestämt. S som i Sune. S som i superefterlängtad. S som i Sune. Så får det bli!

Foton; Muminmammans privata.