Höstens repertoar

Så har då höstens filmstudio sparkat igång.  Som vanligt är det ett spännande urval av filmer som visas och för det mesta är det filmer man knappt har hört talas om.  Men det spelar ingen roll vad som presenteras på repertoaren - det är lika spännande varje gång!  Bra filmer.  Dåliga filmer.  Filmer som berör, filmer som får en att skratta och filmer som man önskar att snart skall ta slut så man får komma hem någon gång.  Men det är alltid "smala" filmer som håller sig långt borta från  Hollywood.  Och bara det är lockande nog. 

Vi har nu betat av tre filmer i höst och vi har redan haft de mest skiftande upplevelser.   I tisdags fick vi se en trevlig animerad film som heter "Den fantastiska räven".  Animerad film är kanske inte det första jag slänger mig över men många glada fniss och gapskratt gjorde att kvällen försvann i ett nafs.  Annat var det tisdagen innan då vi genomled den japanska filmen "Still walking" i två timmar.  Redan efter tio minuter började tankarna snurra och rumpan värka.  Dialogen på japanska var ytterst sövande och det var svårt att hålla ögonen öppna.  Inte gjorde det saken bättre att handlingen gick i ultrarapid och att absolut ingenting hände som höll intresset igång.  T hade haft vett att välja bort bion den kvällen och i stället se på fotboll och det gjorde han alldeles rätt i även om Sverige tokförlorade matchen mot Holland.  S som jag gjorde sällskap med i stället somnade redan efter  femton minuter och vaknade till ibland för att genast somna om.  Men nu somnar ju S till alla filmer verkar det som för hon berättade att hon sov så gott även under tisdagens animerade äventyr.

Nu har vi sett hälften av höstens filmer och vi har tre till att se innan terminen är över. Nästa film är den amerikanska "Crazy heart" som har belönats med två Oscars.  Här skall vi få se Jeff Bridges som en avdankad countrymusiker och mycket musik utlovas under kvällen.  Tisdagen därefter får vi se det engelska socialrealistiska dramat "Fish Tank" och höstens filmserie avslutas i början av december med den tyska filmen "Det vita bandet" som visas i svartvitt.  En välblandad filmhöst och mycket spännande att se fram emot med andra ord! 

Film skall ses på bio och jag är så glad att jag än en gång lyckades få biljett till evenmanget.  Och då man får se udda filmer tillsammans med en god vän som också uppskattar spektaklet så kan det väl knappast bli  bättre?


Illustration Tove Jansson.

Verklighet

"Det är åldern.  Typisk sån där medelålders grej.  Du börjar bli gammal, kära syster!"  Finlandsfilifjonkan skrattade rått i den andra ändan av telefonluren och jag tyckte hon var allt bra elak.  Jättedum för att vara ärlig.  Jag menar - hur kan det vara ett ålderstecken att man köper ett klädesplagg i flera färger??  Det är väl bara praktiskt och bra??!!

Men det är kanske där skon klämmer?  Förr köpte jag ju inte något för att det var praktiskt och bra.  Vid närmare eftertanke så köpte jag aldrig något klädesplagg i flera färger. Möjligen trosor då förstås.  Det räckte så väl att ha ett exemplar av varje plagg. Inte tänkte jag på att jag kanske skulle passa på att köpa fler bara för att de satt så perfekt på min vackra kropp.

Men det är kanske där skon klämmer igen då.  För det är inte så ofta jag hittar någonting som sitter perfekt nu för tiden.  Mannekängkroppen är ett minne blott och i stället visar sig något helt annat i spegeln.  Med åren har provrummens speglar blivit allt mer sarkastiska och ibland så får jag inte ens på mig kläderna jag provar.  Jag får ge upp vid knähöjd då byxorna inte vill längre upp och ibland sitter jag fast som i ett skruvstäd då jag försöker få en tröja över huvudet.  Ibland är jag faktiskt lite rädd att ha sönder kläderna jag provar.  Och det är inte det att jag är så skumögd så jag inte ser om jag har rätt storlek på plagget jag åtrår.  Det är bara det att kläderna inte riktigt vill som jag längre.

Så det är kanske inte så konstigt då man tänker efter.  Det är självklart att man tar flera exemplar av samma plagg och i olika kulörer då man ÄNTLIGEN hittar något som är smickrande och som passar.  Gammal eller ej - man är väl inte dum heller!


Illustration Tove Jansson. 

Lunch med grannfrun

"Skulle du vilja göra mig sällskap till lunch idag?" frågar U så som hon gör ibland då vi åker in och handlar.  "Det blir inget märkvärdigt, vi plockar bara ihop något litet" fortsätter hon och hon får det att låta som om det vore en ynnest om jag tackade ja.  Nu vet jag ju, vis av erfarenheten, att är det någon som skall vara lycklig så är det jag för en lunch med U är alltid en fröjd för öga och gom.

Vi parkerar bilen utanför huset och går in.  S-E är på jobbet och det är bara vi och katten Måns som är hemma.  Lekande lätt med en sann husmors ömma hand plockar U fram vår lunch.  Några skivor parmaskinka läggs upp på min tallrik.  En liten bit primadonna svettas bredvid en skiva baskisk fårost.  En liten spansk korvsnutt naturelle bröstar sig mot sin like rullad i parmesan.  Avokadon ligger mogen och fin tillsammans med de söta cocktailtomaterna som U odlat under sommaren.  Den finfina olivoljan är ringlad på min tallrik och flingsaltet ligger redan i en liten hög bredvid.  Den halvgrova franska baguetten är skuren i lagom grova stycken och den söta plommontomatmarmeladen är upphälld i en vacker skål.  Isvattnet är upphällt i glasen och nu är det bara att hugga i.

Vi smackar och vi stönar.  Himlar med ögonen och ojar oss.  Det är så gott så vi nästan smäller av.  Vi biter små tuggor av korven och låter parmaskinkan smälta i munnen.  Vi doppar brödet i olja och salt och känner osten explodera mot gommen.  Kniven sjunker så lätt genom den perfekt mogna avokadon och primadonnan doppas i marmelad.  Vi tittar på varandra och säger om och om igen att tänk att äta mat kan vara så här underbart gott!

Vi avslutar vår lilla lunch med starkt nybryggt kaffe och delar på en catalan från bageriet. Det här är vår lilla stund.  Bara vår.  Vår egen stund som vi inte delar med någon annan.  Men det är inte alltid vi tar till storsläggan på detta vis.  Igår åt vi uppvärmd korvstroganoff från dagen innan och det var minst lika gott.  Det var så gott så jag skall nog göra en stroganoff á la grannfrun endera dagen!


Bild hämtad från anna the red´s Bento Factory. 

       

Frosseri

Bakom fördragna gardiner i ett mörkt rum har jag tillbringat HELA helgen.  Jag har skytt dagsljuset som pesten och inte visat mig ute på dagen under hela tiden.  Först vid mörkrets inbrott då endast stjärnorna på himlen belyst nejden har jag gått en sväng runt huset.  Då har jag inhalerat den salta brisen från havet och hört den mörka skogen vrida sig i höstvinden.  Som grädde på moset har jag hört kattugglans skri från Kullaberg och i skogen bredvid har nattskärran skrämt.  Det gäller att inte vara räddhågsen då man bor ute på landet dit inga gatlyktor når.

Vad är det då som lockat så att jag inte kommit mig ur huset?  Vad är det som har gjort att jag möblerat om halva gästrummet och dragit den tunga soffan ända fram till skrivbordet?  Vad är det som tvingat mig att äta varenda måltid, varenda fika sittandes i halvdunklet framför min nya fina widescreen dataskärm?  Vad i hela friden kan locka så??  Jo, mina vänner - True Blood!

Jag har suttit som fastklistrad framför min skärm.  Jag har frossat i blod och lemlästade kroppar.  Jag har sett klet och smet i mängder. Jag har sett huggtänder poppa fram i tid och otid och jag har sett så mycket sex så jag tröttnat.  Här har det "bangats" till höger och vänster och med allt och alla.  Det gäller att inte vara pryd och det gäller framför allt att vara ytterst bekväm med sitt sällskap om man råkar se serien med någon annan.  Jag visste inte att SVT tillät så mycket sex som den här serien innehåller och de har verkligen inte lidit brist på fantasi de här seriemakarna!

Jag skäms lite grand att jag suttit här och "slängt bort" hela helgen. Men bara lite!  För det är ju inte så att jag gör det här så ofta och en gång är ingen gång. Men bortsett från den lilla skammen så har helgen varit ytterst underhållande.  Det är inte klokt så mycket det händer i vampyrernas värld!  Nu vill jag bara ha mer men jag har redan kommit till vägens slut. För nu finns det inga fler avsnitt och jag får sitta här och vänta på att de skall spela in nya.  Men inget är som väntans tider sägs det.  Fan tro´t!!


Illustration:  Finnish bacon by Bjarke Pedersen and Thomas Poulsen .