Ombytta roller

Nu är det ombytta roller som gäller i vårt parhus här ute på landet.  Sedan gamla grannfarbron ramlade i trappan inomhus och slog sig rejält så är det nu min tur att hjälpa till.  För precis som då jag satt i rullstol i flera månader, och inte kom tvärs över en väg och behövde hjälp, så är han inte så mobil nu för tillfället och behöver lite assistans från mig.  Och det är klart att jag hjälper till så gott jag kan. 

Denna vinter har än så länge varit ytterst snörik och det medför snöskottning x två hushåll var och varannan dag.  Tidigt i den svarta morgonen  måste jag sopa rent framför min egen trappa och bättra på gången.  Sedan tar jag med mig kvasten och hastar iväg ut till stora vägen var jag kollar om det behövs fixas till framför vår brevlåda.  Allt som oftast har jag varit tidigare än tidningen då vinterläget ställt till det även för tidningsbudet.  Hans ankomst har varierat allt från klockan fem till klockan sju på morgonen och det har inte varit så lätt att veta när tidningen kommer.  När väl tidningen kommit går jag vidare till grannen och jag hänger  morgontidningen i en liten påse på hans dörr.  Även borta hos honom tar jag ett tag med borsten på trappa och gång innan jag går in till mig.

Dagarna går sin gilla gång och har det snöat är det bara att ge sig ut igen och hålla rent framför våra trappor.  Har inte grannsonen hämtat in posten till sin gamle far så är jag där igen och hänger post på dörren och tar ett tag på trappa och gång.  Varannan tisdag släpar jag fram vår stora soptunna, precis som grannfarbron gjort i hundra år, och ställer den strategiskt mitt på gården allt för att sopgubben skall nå den lätt.  När soporna är hämtade får jag baxa in tunnan på sin plats igen. 

Jag har även fungerat som matmor till alla vildkatter som grannfarbron hållit i liv under alla år.  Det här är något som jag tvekade länge att göra men mitt hjärta veknade när temperaturen varit så bister dygnet runt.  Med fyra, fem hungriga katter som vädjat till mig det inte varit så lätt att stå emot trots att matning av vildkatter är absolut emot mina principer.  Men vad gör man då verkligheten knackar på och de har blivit vana med utfodring? Det är bara att gilla läget och allra mest har jag vurmat för den lille svartvite årsungen som är så skygg, skygg.  Men jag måste säga att jag är väldigt glad att grannfarbron har piggnat till så mycket att han nu själv sköter utfodringen till vildkatterna igen.  Även om utfodringen nu har flyttat till hans ytterdörr istället för borta vid uthuset.

Ja, så har livet förflutit den senaste månaden.  Det har varit mycket upp och ner och livet har gjort ett lappkast så där som det kan göra ibland.  Men det är tur att vi har varandra grannfarbron och jag!


Illustrationer Tove Jansson. 

Insikt

Så har det då faktiskt hänt.  Många, många år innan jag hade planerat att detta skulle ske.  Det här är någonting som jag skrattat rått åt då svägerskan i Finland, jämngammal med mig, för några år sedan berättade att hon införskaffat.  Jag meddelade henne att något dylikt skulle inte ske för min del under de närmaste trettio åren och när det skedde så skulle det ske över min nästan döda kropp.  Men nu har det alltså hänt och jag känner mig lastgammal.  Men jag måste tillstå -   jag har köpt broddar!!

Men vad har en stackars kvinna egentligen för val?  För plötsligt låg jag ju bara där i onsdags.  Likt en sprattlande sköldpadda på rygg - på allmän trottoar - och inte kunde jag ta mig upp för egen hand heller.  Jag som så stolt gått utan käpp en hel månad och trippat fram så försiktigt i vintervädret var helt chanslös. Fötterna utförde helt plötsligt en lustiger dans och ingenting i världen fick mig på rätt köl igen.  Det var inte ett dugg roligt och hjälpsamma människor fick mig på fötter igen.

Jag överlevde fallet men knäet fick sig en riktig kyss, jag blev rejält mörbultad och jag blev ordentligt chockad. Nu vet jag, the hard way, att jag inte klarar mig så där jättebra om jag ramlar omkull utomhus och nu vet jag att inte bör vara så dumdristig.  Jag är inte längre vid samma goda vigör som jag var innan olyckan och det är bara att gilla läget.  Nu skall jag ha både bälte och hängslen då jag går ut denna vinter så därför skall  käpp och broddar stötta mig på in väg.  Bra dagar skall jag bara ha broddarna.  Tror jag.      


Illustration Tove Jansson.   

Vinter i november

Så har då vintern kommit.  Hela Sverige och t o m Skåne ligger inbäddat i ett vackert snötäcke.  Det sägs att det är kallt för årstiden och att snön har fallit ovanligt tidigt i den sydliga delen av landet i år .  Och gissa om jag är lycklig? Jaaa!  Jag kanske t o m skall kalla det exalterad?

Som bördig från det mellersta Finland vilket innebär det nordliga Sverige, om man tittar på kartan, så kan jag bara inte hjälpa det.  Det är något alldeles speciellt med vintern och all snö.  Nu lyser marken vit och de bruna åkrarna är ett minnen blott.  Jag blir gladare och piggare och allting känns så mycket lättare med en gång.  Det knarrar under skorna när jag går och luften är kall och ren.  Jag får förvisso klä på mig lite mer kläder och jag får gå försiktigt så jag inte halkar men det är småproblem om ni frågar mig.  Det positiva överväger för min del.   

Äntligen, äntligen får jag  plocka fram fågelbordet och mata småfåglarna igen.  Jag får slänga ut äpplen och frukt till koltrastar och fasaner och jag och katterna njuter av att titta på "fågelskådespelet" genom våra fönster.  Ute i skogen ligger snön så vacker på träd och buskar och jag har fullt upp med att tyda alla spår i naturen. Det gör mig lycklig att få fundera över vilket djur som tagit sig fram i snön.  Vad kan det vara?  Är det ett råddjur eller är det vildsvin som gått fram här?  Det gäller att veta på vilket håll klövarna är vända och oftast så är det råddjurets spår jag ser.  Och allt som oftast lämnar räven och haren sina spår och ibland ser man lämningar av en kalasmiddag som någon rovfågel haft.

Ni tycker kanske att jag romantiserar vintern och det må så vara i så fall.  Vintern är min årstid som det vinterbarn jag är.  Jag verkligen älskar vintern och kylan.  Jag kan faktiskt inte hjälpa det.


Illustration Tove Jansson.     

Kattungarna

Jag vet inte vem som är lyckligast egentligen.  Är det den sura rödhåriga kattungehataren Cajsakatt eller är det den ömma men något slitna modern Elsakatt?  Eller är det kanske rentav den hårt prövade kattmormodern Muminmamman?  För det är bara att konstatera.  Hur sött det än må vara med kattungar så är man riktigt trött på dem då tolv veckor har gått.

Nu har det gått tre veckor sedan kattungarna lämnade boet och vi har återgått till normala rutiner i huset.  Plötsligt kan dörrarna vara öppna till alla rum och man behöver inte längre tänka på att stänga till toalettdörren ordentligt.  En stängd toalettdörr är skitviktigt (!) för det vore en kat(t)astrof om en liten kattunge gått och dränkt sig i toastolen.  Nu är det ordning och reda i köket igen för nu står inte köksstolarna mitt på golvet längre för att hindra de små liven att kliva upp på köksbord och diskbänkar. Jag slipper också att gå in i stolarna stup i kvarten och få blåmärken på mina mjuka lår. Och äntligen kan jag gå mot köket utan att ett gäng kattungar dundrar fram och hotar att välta omkull mig för femtioelfte gången i tron att jag skall ge dem mat än en gång. 

Allt är mycket lugnare i huset nu och katten Cajsa smyger inte längre runt hörnen och kikar fram för att se om det är fritt fram för henne att gå på lådan. Till hennes stora förvåning är det plötsligt inte lång kö till kattlådan och till min stora glädje slipper jag städa ur densamma stup i kvarten. Det sitter inte heller längre ett gäng vilt jamande kattungar och hetsar mig att ställa fram kattmaten fort, fort utan allt går stilla och lugnt till väga vid kattbespisningen.  Jag behöver inte längre ha utspisning av kattmat i två rum för att hindra små och stora katter att äta ur varandras skålar. Katten Cajsa och katten Elsa äter lugnt och fint sin kattmat ur sina egna skålar utan att undra om det är någon katt som eventuellt har godare mat i sin skål.  Ja, allting är definitivt mycket lugnare i huset nu.

Men visst saknar jag de små liven - det måste jag erkänna.  För nu kommer jag inte på någon liten kattbuse som tränar sig att ta sig upp på diskbänken med att ta fart från andra ändan av köket i tron att hastighet kan uträtta underverk.  Jag kommer inte heller på någon liten buse som forcerat det sista hindret och försiktigt smyger upp för de höga trapporna till ovanvåningen för att se vad som kan finnas där uppe. Det är heller inte någon liten kattunge som tuggar på mitt hår eller anfaller mina tår under den mjuka filten då jag skall försöka vila en stund. Det kryper inte heller längre upp tre små kattungar i min famn och lägger sig tillrätta för att sova då jag skall se på TV om kvällarna.   Och det är inte heller något litet mjukt nystan som somnar så stilla under mina haka medan filmen på TV går mot sitt slut.

Visst är det härligt med kattungar och visst kan man bli trött på dem också.  Men det bästa är att man glömmer bort det jobbiga och bara kommer ihåg det mysiga om ett tag.  Och snart börjar man längta igen och kan knappt bärga sig tills nästa kull med ungar gör sin entré.  Till sommaren skall vi väl ge oss på det igen kan jag tänka mig och då skall det bli så himla kul!  Men jag tänker inte tala om det för den rödhåriga Cajsakatt!


Fotona är muminmammans privata.

Muminmammans egen sjömansfalu

 

Jag vet inte om det är årstiden som gör det.  Kanske är det mörkret som sänker sig tidigare och tidigare för var dag som får mig ur balans.  För faktum är att jag är inte alls på humör.  Ingenting är roligt.  Ingenting känns lockande.  Tråkigt och tradigt och tradigt och tråkigt.  Jag tycker t o m att det är tråkigt att laga mat och jag  som annars tycker att matlagning är bland det roligaste som finns.  Det är så eländigt just nu att jag t o m tycker att det är tråkigt att äta maten.  MEN det finns faktiskt vissa maträtter som alltid går hem och därför har jag idag gjort min egen populära variant på sjömansfalu.  Jag präntar ner receptet här till er på denna snabblagade och goda gryta.    

Muminmammans populära sjömansfalu

 Skär önskad mängd falukorv i tunna skivor och stek i panna.  Slanta även ner några prinskorvar

i stekpannan. Stek i omgångar.  Sätt  över den stekta falu-och prinskorven på en tallrik så länge. Vispa ur stekpannan med 4 - 5 dl vatten och låt en tärning grönsaksbuljong lösas upp i vattnet.  

Sätt åt sidan. Skala en stor lök och skär i ringar. Skala önskad mängd medelstora fasta potatisar 

och skiva dem medan korven steker.

Lägg nästan all den skivade potatisen i botten på en stekgryta och sätt löken ovanpå potatisen.

Därefter skall all korv läggas ovanpå löken.  Öppna en tetra/burk krossade tomater.  Pressa ner en stor vitlöksklyfta i burken och dra 4 - 5 varv på svartpepparkvarnen ner i tomatkrosset.  Rör om och häll innehållet över korven.  Sätt resterande potatis på och häll över grönsaksbuljongen.

Sätt lock på grytan och låt puttra på spisen i cirka en halvtimme.  Det går även utmärkt att

  sätta grytan i ugnen i 200 C graders värme lika lång tid. 

SMAKLIG SPIS!  

Illustration Bethman by Bethman.

Kåseberga

"Nu är du ju bara en timmes väg från mig.  Skall du inte passa på och komma hit hälsa på?"  Frågan kom i lördags morse då jag satt vid sonens dator i studentlägenheten i Malmö.  Det var I som precis som vanligt var uppe lika tidigt som jag och satt och kollade upp omvärlden via datorn och Facebook.  Ja, varför inte?  Det var ju inget som tvingade mig att åka hem och jag slängde mig med liv och lust ut i äventyret.  Kåseberga och Österlen - here I come!

På Ystad station stod I och välkomnade mig med en varm kram. Detta var bara andra gången vi träffades men vi kändes inte alls som främlingar för vi kände varandra så väl via Facebook. Det kändes helt rätt att träffas igen under lite gladare omständigheter för första gången vi träffades var på Sonjas minnesstund uppe i Stockholm en vecka tidigare.  Vi satte oss i I;s lilla chevrolet och styrde kosan mot fiskeläget vid foten av Ale stenar.

Så var vi framme vid huset som I delar med exmaken.  I sin del av huset bor hon i en fantastiskt söt lägenhet möblerad med vackra gamla möbler och väggarna fulla av konst.  På golven låg underbara tjocka vackra mattor och överallt stod vacker hantverkskonst utplacerad.  Det märktes att detta var en dam med utsökt smak och det var inte svårt att förstå att hon haft ett galleri i många år.  Hemmet kändes så välkomnande och jag hade kunnat flytta in där när som helst.

Snart stod I i det lilla köket och fixade till vår kvällsmat.  Jag fick vackert stå och titta på och jag läppjade försiktigt på den goda champagnen som I hade öppnat kvällen till ära.  Det doftade så gott av hemmagjorda älgfärsbiffar, som exmaken förärat oss, och till det kokades potatis och kantarellsås.  Råröda lingon, rönnbärsgelé och sallad kompletterade middagen och så småningom satte vi oss till bords.

Vi pratade och pratade och pratade.  Timmarna bara rusade iväg och snart hade vi suttit i fem timmar vid matbordet allt medan god mat och god champagne inmundigades.  Det var så mycket som skulle ventileras nu då vi äntligen fick träffas i verkliga livet och kvällen gick mycket fort.  Då det var dags att lägga sig visade det sig att I hade upplåtit sitt sovrum till mig och jag somnade som ett barn så fort jag lagt huvudet på kudden.  Jag var lite mörbultad efter föregående natt på Mumins studentsoffa i Malmö och jag var så tacksam för en ordentlig säng!

Jag vaknade vid sju nästa morgon av kaffedoften som letade sig in till mitt sovrum.  I matrummet hade I dukat upp till en riktig söndagsfrukost och vi satt i nästan två timmar och njöt.  Därefter byltade vi på oss varma kläder och tog en promenad i det sömniga fiskeläget.  Natten hade varit kall, frosten glittrade i solskenet och det var alldeles vindstilla.  Måsarna och trutarna var det enda som hördes och det var så där underbart vackert som det kan vara ibland.

Två mycket glada och kelsjuka katter tog emot mig när jag kom hem på söndagseftermiddagen.  De funderade säkert hur det kom sig att jag varit borta så länge - jag som lovat dem att jag bara skulle vara borta en natt.  Men ibland händer det oväntade och något som man inte alls planerat.  Och på det kan man leva hur länge som helst.  Vi ses snart igen I lilla!

Privata foton tagna av Muminmamman. 

Avsked

Så vaknade Stockholm till ett alldeles underbart väder i fredags.  Solen flödade från en blå himmel och jag tänkte att det här är en vacker dag.  En bra dag för ett avsked.

Jag köpte min enkla ros innan jag med buss och tunnelbana tog mig till Skogskyrkogården.   Jag steg av vid stationen och följde folkströmmen mot utgången.  Utanför stod blomsterförsäljarna med sina blommor och vackra kransar låg sida vid sida inför den kommande allhelgonahelgen.  Jag tog till höger och gick sakta mot mitt mål.  Tankarna snurrade i mitt huvud och jag kände mig både ledsen, liten och ängslig.  Det kändes tungt.

Den stensatta gången var vindlande lång och kyrkogården var bedövande vacker.   Högst där uppe på kullen låg kapellen och jag gick långsamt vägen upp.  Utanför samlades människor, vi tog i hand och presenterade oss.  Snart var det dags, dörrarna öppnades till kapellet och vi gick in.  Den vita kistan med de vackra blålila blommorna såg så fin ut där den stod.  Vi satte oss i en halvcirkel runt om.  

"Så gick det lilla knyttet ut på stranden och fann en snäcka som var stor och vit, han satte sig försiktigt ner i sanden och tänkte, o så skönt att jag kom hit."  Den kvinnliga officianten började minnesstunden med ett stycke ur Tove Janssons klassiska bok och tog oss genom den borgerliga minnesstunden med varlig hand.  Bildspel, barnens minnen av sin mamma, episoder som mor, systrar och vänner delat med sig.  Allt blandades med musik som Sonja älskat. 

Ungdomarna hade gjort en fantastisk minnesstund för sin mamma. Det var en varm stund, fylld av kärlek och saknad.  Det var en hyllning till en älskad mamma och det var en hyllning till livet.  Tårar blandades med skratt och vi log nog alla när minnesstundens sista låt "Yes Sir I can boogie" med Baccara ekade under valven.  Minnesstunden avslutades med att vi alla skrev en sista hälsning  med svart spritpenna på den vita kistan.  Jag tror att du hade gillat det inslaget skarpt, Sonja lilla.

Saknaden är stor.


Illustration Tove Jansson.     

Höstens repertoar

Så har då höstens filmstudio sparkat igång.  Som vanligt är det ett spännande urval av filmer som visas och för det mesta är det filmer man knappt har hört talas om.  Men det spelar ingen roll vad som presenteras på repertoaren - det är lika spännande varje gång!  Bra filmer.  Dåliga filmer.  Filmer som berör, filmer som får en att skratta och filmer som man önskar att snart skall ta slut så man får komma hem någon gång.  Men det är alltid "smala" filmer som håller sig långt borta från  Hollywood.  Och bara det är lockande nog. 

Vi har nu betat av tre filmer i höst och vi har redan haft de mest skiftande upplevelser.   I tisdags fick vi se en trevlig animerad film som heter "Den fantastiska räven".  Animerad film är kanske inte det första jag slänger mig över men många glada fniss och gapskratt gjorde att kvällen försvann i ett nafs.  Annat var det tisdagen innan då vi genomled den japanska filmen "Still walking" i två timmar.  Redan efter tio minuter började tankarna snurra och rumpan värka.  Dialogen på japanska var ytterst sövande och det var svårt att hålla ögonen öppna.  Inte gjorde det saken bättre att handlingen gick i ultrarapid och att absolut ingenting hände som höll intresset igång.  T hade haft vett att välja bort bion den kvällen och i stället se på fotboll och det gjorde han alldeles rätt i även om Sverige tokförlorade matchen mot Holland.  S som jag gjorde sällskap med i stället somnade redan efter  femton minuter och vaknade till ibland för att genast somna om.  Men nu somnar ju S till alla filmer verkar det som för hon berättade att hon sov så gott även under tisdagens animerade äventyr.

Nu har vi sett hälften av höstens filmer och vi har tre till att se innan terminen är över. Nästa film är den amerikanska "Crazy heart" som har belönats med två Oscars.  Här skall vi få se Jeff Bridges som en avdankad countrymusiker och mycket musik utlovas under kvällen.  Tisdagen därefter får vi se det engelska socialrealistiska dramat "Fish Tank" och höstens filmserie avslutas i början av december med den tyska filmen "Det vita bandet" som visas i svartvitt.  En välblandad filmhöst och mycket spännande att se fram emot med andra ord! 

Film skall ses på bio och jag är så glad att jag än en gång lyckades få biljett till evenmanget.  Och då man får se udda filmer tillsammans med en god vän som också uppskattar spektaklet så kan det väl knappast bli  bättre?


Illustration Tove Jansson.

Verklighet

"Det är åldern.  Typisk sån där medelålders grej.  Du börjar bli gammal, kära syster!"  Finlandsfilifjonkan skrattade rått i den andra ändan av telefonluren och jag tyckte hon var allt bra elak.  Jättedum för att vara ärlig.  Jag menar - hur kan det vara ett ålderstecken att man köper ett klädesplagg i flera färger??  Det är väl bara praktiskt och bra??!!

Men det är kanske där skon klämmer?  Förr köpte jag ju inte något för att det var praktiskt och bra.  Vid närmare eftertanke så köpte jag aldrig något klädesplagg i flera färger. Möjligen trosor då förstås.  Det räckte så väl att ha ett exemplar av varje plagg. Inte tänkte jag på att jag kanske skulle passa på att köpa fler bara för att de satt så perfekt på min vackra kropp.

Men det är kanske där skon klämmer igen då.  För det är inte så ofta jag hittar någonting som sitter perfekt nu för tiden.  Mannekängkroppen är ett minne blott och i stället visar sig något helt annat i spegeln.  Med åren har provrummens speglar blivit allt mer sarkastiska och ibland så får jag inte ens på mig kläderna jag provar.  Jag får ge upp vid knähöjd då byxorna inte vill längre upp och ibland sitter jag fast som i ett skruvstäd då jag försöker få en tröja över huvudet.  Ibland är jag faktiskt lite rädd att ha sönder kläderna jag provar.  Och det är inte det att jag är så skumögd så jag inte ser om jag har rätt storlek på plagget jag åtrår.  Det är bara det att kläderna inte riktigt vill som jag längre.

Så det är kanske inte så konstigt då man tänker efter.  Det är självklart att man tar flera exemplar av samma plagg och i olika kulörer då man ÄNTLIGEN hittar något som är smickrande och som passar.  Gammal eller ej - man är väl inte dum heller!


Illustration Tove Jansson. 

Lunch med grannfrun

"Skulle du vilja göra mig sällskap till lunch idag?" frågar U så som hon gör ibland då vi åker in och handlar.  "Det blir inget märkvärdigt, vi plockar bara ihop något litet" fortsätter hon och hon får det att låta som om det vore en ynnest om jag tackade ja.  Nu vet jag ju, vis av erfarenheten, att är det någon som skall vara lycklig så är det jag för en lunch med U är alltid en fröjd för öga och gom.

Vi parkerar bilen utanför huset och går in.  S-E är på jobbet och det är bara vi och katten Måns som är hemma.  Lekande lätt med en sann husmors ömma hand plockar U fram vår lunch.  Några skivor parmaskinka läggs upp på min tallrik.  En liten bit primadonna svettas bredvid en skiva baskisk fårost.  En liten spansk korvsnutt naturelle bröstar sig mot sin like rullad i parmesan.  Avokadon ligger mogen och fin tillsammans med de söta cocktailtomaterna som U odlat under sommaren.  Den finfina olivoljan är ringlad på min tallrik och flingsaltet ligger redan i en liten hög bredvid.  Den halvgrova franska baguetten är skuren i lagom grova stycken och den söta plommontomatmarmeladen är upphälld i en vacker skål.  Isvattnet är upphällt i glasen och nu är det bara att hugga i.

Vi smackar och vi stönar.  Himlar med ögonen och ojar oss.  Det är så gott så vi nästan smäller av.  Vi biter små tuggor av korven och låter parmaskinkan smälta i munnen.  Vi doppar brödet i olja och salt och känner osten explodera mot gommen.  Kniven sjunker så lätt genom den perfekt mogna avokadon och primadonnan doppas i marmelad.  Vi tittar på varandra och säger om och om igen att tänk att äta mat kan vara så här underbart gott!

Vi avslutar vår lilla lunch med starkt nybryggt kaffe och delar på en catalan från bageriet. Det här är vår lilla stund.  Bara vår.  Vår egen stund som vi inte delar med någon annan.  Men det är inte alltid vi tar till storsläggan på detta vis.  Igår åt vi uppvärmd korvstroganoff från dagen innan och det var minst lika gott.  Det var så gott så jag skall nog göra en stroganoff á la grannfrun endera dagen!


Bild hämtad från anna the red´s Bento Factory. 

       

Frosseri

Bakom fördragna gardiner i ett mörkt rum har jag tillbringat HELA helgen.  Jag har skytt dagsljuset som pesten och inte visat mig ute på dagen under hela tiden.  Först vid mörkrets inbrott då endast stjärnorna på himlen belyst nejden har jag gått en sväng runt huset.  Då har jag inhalerat den salta brisen från havet och hört den mörka skogen vrida sig i höstvinden.  Som grädde på moset har jag hört kattugglans skri från Kullaberg och i skogen bredvid har nattskärran skrämt.  Det gäller att inte vara räddhågsen då man bor ute på landet dit inga gatlyktor når.

Vad är det då som lockat så att jag inte kommit mig ur huset?  Vad är det som har gjort att jag möblerat om halva gästrummet och dragit den tunga soffan ända fram till skrivbordet?  Vad är det som tvingat mig att äta varenda måltid, varenda fika sittandes i halvdunklet framför min nya fina widescreen dataskärm?  Vad i hela friden kan locka så??  Jo, mina vänner - True Blood!

Jag har suttit som fastklistrad framför min skärm.  Jag har frossat i blod och lemlästade kroppar.  Jag har sett klet och smet i mängder. Jag har sett huggtänder poppa fram i tid och otid och jag har sett så mycket sex så jag tröttnat.  Här har det "bangats" till höger och vänster och med allt och alla.  Det gäller att inte vara pryd och det gäller framför allt att vara ytterst bekväm med sitt sällskap om man råkar se serien med någon annan.  Jag visste inte att SVT tillät så mycket sex som den här serien innehåller och de har verkligen inte lidit brist på fantasi de här seriemakarna!

Jag skäms lite grand att jag suttit här och "slängt bort" hela helgen. Men bara lite!  För det är ju inte så att jag gör det här så ofta och en gång är ingen gång. Men bortsett från den lilla skammen så har helgen varit ytterst underhållande.  Det är inte klokt så mycket det händer i vampyrernas värld!  Nu vill jag bara ha mer men jag har redan kommit till vägens slut. För nu finns det inga fler avsnitt och jag får sitta här och vänta på att de skall spela in nya.  Men inget är som väntans tider sägs det.  Fan tro´t!!


Illustration:  Finnish bacon by Bjarke Pedersen and Thomas Poulsen .    

Familjehelg

Helgen har gått i familjens tecken och den har gått alldeles för fort. Jag har haft besök av alla mina muminbarn ( okay, de är bara tre ) och vi har haft det så härligt.  Lilla My tog tåget ner från Stockholm och Mumin kom upp från  Malmö och t o m Snorkfröken och Snusmumriken tittade in en dag.

Vi har inte gjort ett handtag för mycket utan bara varit.  Långa frukostar med allsköns pålägg och tillägg.  Mys i soffan framför TV;n. Liten frisörsalong i form av att Lilla My friserat Mumin.  Promenader med provsmakning av sura björnbär och vilda äpplen.  Lite, lite trädgårdsarbete då de sista stockrosorna  klipptes ner och nästan alla lerkrukor sattes in i förrådet.   Vi har lagat mat tillsammans och bakat björnbärspaj.   Vi har haft det så himla bra! 


Då man bor ute på landet kan man träffa på det mest spännande saker.  Det är kanske därför Lilla My längtar hem till Skåneland fastän hon bor i populära Stockholm.  På vägen till den lokale grönsaksodlaren går vägen förbi dessa små nassar. 
Förödande söta och otroligt charmiga!  Likt glada hundar skuttade de fram till stängslet för att hälsa på oss då vi gick förbi dem i helgen.  En av dem t o m plockade upp en pinne innan han glatt skuttade vidare fram till oss med pinnen i munnen. Det är ju inte så att man slänger sig över fläskkotletten då man kommer hem efter att ha träffat dessa små godingar.  Det är nästan så att julskinkan ligger illa till nu. Jag tänker inte ta promenaden via nassarna precis innan jul i alla fall!

Så skönt det har varit och alldeles för kort.  Men det är väl som ordstävet säger - Underbart är kort, alldeles för kort.  Jag hoppas att jag snart får rå om mina muminbarn igen och att de tar sig omaket att ta sig hit ut på landet till sin muminmamma inom snar framtid.  För det kan väl inte vara så att de bara kom och hälsade på för att få träffa kattungarna??


Foton tagna av Lilla My och Mumin.

Bränt fläsk

Det har varit lite si och så med samvetet när jag sneglat på den där jag suttit och jäst i länstolen framför TV;n.  Jag har försökt att låtsas att den inte är där men det har inte fungerat.  Det är ju inte så att den är försvinnande liten den där cykeln.  Tvärtom.  Stående mitt i vardagsrummet, svart med blänkande kromdetaljer och svarta fötter har det varit väldigt svårt att ignorera den.  Samvetet har gnagt och jag har envist stirrat på TV-bilden allt medan jag ivrigt fortsatt att stoppa i mig glass, choklad och härligt frasiga chickenbits. Och jag har stadigt gått upp i vikt.

Men så en kväll i förra veckan hände något.  Som vanligt satt jag och tittade på den amerikanska versionen av "Biggest Loser".  Sedan en lång tid tillbaka hade jag envist hållit god kost men det hade inte hänt så mycket på vågen ändå.   Plötsligt var det som om både Bob och Gillian pratade med mig. "Det räcker inte med att äta sunt man måste också röra på sig!" röt den späda Gillian än en gång och då förstod jag att det var inte bara de stackarna på TV hon gapade på utan det var i allra högsta grad även mig det gällde.  Som genom ett trollslag tog jag mig upp ur länstolens varma famn och kastade mig över träningscykeln.

Jag började så smått med 15 minuter första kvällen även om jag hade lust att cykla hur länge som helst.  Nästa kväll fortsatte jag med ett pass på 30 minuter för att nästa kväll öka till 45 minuter allt medan svetten rann och jag och deltagarna på TV räknade kalorierna.  Det kändes så otroligt bra och jag var så himla nöjd! Nu är det så att jag inte är någon novis då det gäller träning och innan olyckan var jag faktiskt i alldeles ypperlig form då jag tillbringade flera kvällar i veckan på mitt gym.  Jag vet hur man tränar och jag vet hur man förbränner fett.  Och jag vet hur lätt det är att ta i för mycket i början vilket resulterar i att man ger upp innan man ens börjat. 

Nu har det gått en vecka och jag är uppe i 55 minuter / 20 km per kväll.  Vågen har plötsligt gjort ett JÄTTESKUTT och jag har gått ner 6,5 kg på tre veckor.  Det är över all förväntan och jag är sjukt nöjd!  Men hur det än är så måste jag tillstå att sitta på träningscykeln och trampa är inget som jag älskar precis.  Därför är det av yttersta vikt (haha) att cykeln är placerad framför TV;n och att jag blir road av diverse TV-program samtidigt som jag bränner fläsket.  Fyra kvällar i veckan är det "Biggest Loser" som gäller och under resten av veckans kvällar har jag hittat andra program att fördriva träningstiden med.

Nu hoppas jag att jag har orken och lusten att fortsätta trampa på.  Jag har en weekendresa till Stockholm i slutet på oktober då jag bland annat skall gå på "Operan".  Så jag har något att se fram emot och kämpa för och förhoppningsvis jag kommer i "den lilla svarta" då!


Illustration från Hikipedia.

Bär

De senaste dagarna har hösten gjort sitt intåg på allvar här i nordvästra Skåne.  Vinden har tagit i med stormstyrka och regnet har slagit hårt mot rutorna.  Svalorna har flyttat och allt som oftast hörs ljudliga flyttfågelstråk på himlen.   Den kvardröjande sommaren har fått stryka på foten.

Igår morse trotsade jag stormen och gav mig ut i skogen.  Det var äntligen lite solsken och det gällde att passa på.  Jag packade min lilla ryggsäck med tomma glassaskar för jag hoppades hitta lite av sommarens sista björnbär.  Även ett äpple fick följa med som färdkost.  Efter flera dagars regnande kändes det befriande att äntligen få komma ut en stund! 

Jag behövde inte gå så långt innan jag hittade mina björnbärssnår.  Jag gav mig ut i terrängen med hugg och slag och jag tackade Gud att jag hade med mina stavar som hjälpte mig hålla balansen i den hårda blåsten och den kuperade terrängen. Det kändes tryggt att ha något att förlita sig på.

Vinden friskade på och jag hade fullt sjå att stå upp utan att falla omkull.  Björnbärsbuskarna böjde sig som rön i vinden och det var lite svårt att hålla kvar de dansande revorna.  Men vad gjorde det då de långa taggiga grenarna var fulla av söta mörka björnbär?  Jag plockade förnöjt flera askar och  i min fantasi  bakade jag redan de mest fantastiska pajer.  Det gjorde absolut ingenting att mina händer såg ut som de hamnat i en slaktmaskin och att jag titt som tätt höll på att slita sönder mina kläder på de vassa taggarna.  Vad gör man inte för att få ha lite godsaker i frysen?

På fredag kommer Lilla My och Mumin hem för att hälsa på sin lilla muminmamma under helgen.  Då skall vi ge oss ut igen och plocka oss bär till en paj.  Inte för att vi behöver mera bär utan bara för att det är så fantastiskt att vi faktiskt kan plocka oss bär så där enkelt.  Och för att en den lilla stockholmstösen Lilla My längtar så förskräckligt efter skog och mark.  Och för att hon älskar att göra såna mysiga saker med sin lilla mamma.  Så det skall vi göra och jag kan knappt bärga mig!  


Illustration - The Joxter by nocturnalMoTH.

Faktum

Jag kämpar emot så länge jag kan.  För jag vet att så fort jag har gett efter för reklambladens pockande annonser så har jag accepterat faktum.  Accepterat faktum att hösten har kommit i år igen.  Och nu verkar jag vara där.  Jag har accepterat faktum, gett efter, och köpt höstblommor.

På trappan ut mot vägen står nu två frodiga krysantemum i terrakotta och gult.  De går under det otroligt fula namnet "kryssboll" och jag kan inte tänka mig något vedervärdigare namn på en sådan vacker blomma.  Som vanligt har jag valt krysantemum i varma färger för det tilltalar mig mest.  Jag skulle aldrig köpa en vit krysantemum och ställa på trappan för det passar sig inte tycker jag.  Jag menar vad i himmelens namn lyser vitt på hösten??  Nää, på hösten går naturen till vila och tar sig an de varma tonerna på färgskalan och så vill jag också ha det.

Min lilla köks- och blomsterträdgård håller på att anpassa sig till hösten.  Tomatplantorna ser inget ut för världen och kämpar med att ge de sista tomaterna lite färg.  Löken står klar i sina krukor och är bara att plocka upp och ta in.  Persiljan och gräslöken väntar på att bli nedklippta och frysas in i små byttor för att användas under vintern.  Plocksalladen har gått till Gud för länge sedan och av ruccolan blev ingenting alls.  Men luktärterna står fina och slingrar sig upp mot himlen och ger fortfarande blommor även om det har minskat radikalt.  Blomsterkrassen står gula i sina krukor och det är nästan lite svårt att se skillnad på blommor och blad.  Pelargonerna ligger och skräpar på komposten och har fått ge sin plats åt krysantemum.  Denna höst tänker jag inte bära ner några pelargoner till källaren för övervintring för det känns inte meningsfullt att göra det igen.  Så det får helt enkelt vara.

Men än är det inte riktigt slut på blommande rabatter.  Höstanemonerna som jag fått av Snorkfröken håller på att etablera sig i mina rabatter och jag ser fram emot att de skall sprida sig ordentligt.  Förhoppningsvis skall  mina rabatter med anemoner så småningom bli lika fina som Snorkfrökens.  De gula vippande blommorna, som jag inte vet namnet på, slår just nu ut i blom och kommer att stå så granna och fina och lysa upp långt in på den mörka hösten.  Jag önskar som vanligt att jag haft många fler höstblommor i mina rabatter men det är precis som alla andra år - inte många blommor alls.  Jag vet inte varför men jag är otroligt dålig på blommande höstrabatter och det verkar inte bli bättre med åren.  När skall jag lära mig det?  Jag bara undrar.

Illustration Tove Jansson.

Käraste, käraste vän

Käraste, käraste Soku.  Käraste Sonja.

Som en blixt från en klar himmel kom meddelandet igår morse att du lämnat oss.   Jag kan inte fatta, kan inte förstå.  Mitt i livet, mitt i så mycket glädje slog döden till.  Så outhärdligt sorgligt.  Så otroligt orättvist.  Mot dig.  Mot dina barn.  Mot din familj.

Tack vare Facebook fick vi kontakt igen för några år sedan.  Detta efter att vi inte hörts av på trettio år.   Det var alltid så roligt att träffa dig och ta en fika då jag var uppe i Stockholm och hälsade på.  Det kändes som om ingen tid alls hade förflutit och du var dig förvånansvärt lik.  Vi var också så förundransvärt lika fastän vi levt helt skilda liv och vi delade intresset för opera, klassisk musik och konst.  Vem hade trott det? Att vi skulle utvecklas åt detta håll då vi var tuffa ungdomar hemma i Vasa och umgicks i samma gäng?  Men så var det ju.  Bakom den tuffa ungdomsytan hade vi båda, år ut och år in, hamrat oss igenom våra pianolektioner på Kuulaopisto  Och båda hade vi sprungit på Vasa teater, i tid och otid, så kulturintresset hade vi båda med hemifrån.  Så det var kanske inte så konstigt ändå att vi båda blev kulturtanter i vuxen ålder?

Soku, vad jag kommer att sakna dig!  Det var alltid du och Ingrid som var uppe tidigt om morgnarna på Facebook och vi kommenterade varandra och gjorde tummen upp.  Och Soku, med vem skall jag nu dela mitt "stora" intresse för alla de triviala spelen på Facebook och vem skall nu sända mig frukost, tegelstenar och gems?  Vi brukade skratta åt att vi var så besatta av något så trivialt som Frontierville och även Farmville då vi höll på som mest.  Jag vet inte om jag någonsin vill spela de här spelen mer.  Så känns det nu i alla fall.

Livet blir inte som man tänkt sig, käraste Soku.  Du och Ingrid skulle ju komma och hälsa på mig om två veckor och du skulle äntligen få se Mölle som du så gärna ville besöka. Allting var bokat och klart.  Nu blev det inte så.  Men vilken tur att vi hann ha vår "tjejträff" med Övistjejerna i somras!  Opera på Drottningholm och middag på restaurang! Vilken lycka!  Många minnen, många glada skratt och mycket eftertanke.  Det var en helt underbar kväll som vi alla kommer att vårda i våra minnen. Och jag kommer att gå på Operan och se Rigoletto i oktober så som vi hade bestämt, Soku.  Nu får vi göra det utan dig, jag och dina "Kultdamer söder om söder".  Men jag tror att du hade velat att vi skall gå i alla fall fastän det blev så här.

Livet blir inte som man tänkt sig, käraste Soku.  Jag kommer aldrig att glömma dig och jag saknar dig så!  


Illustration Tove Jansson.

Sommarens sista vackra dag

Helt plötsligt blev vädret fantastiskt.  Solen strålade från en klarblå himmel och träden rörde sig försiktigt i vinden.  Jag tittade ut genom fönstret.  Så här kunde jag inte bara sitta och glo!  Dags att lämna skrivbordet och ge sig ut i sommarens kanske sista fina dag! 

Jag bryggde kaffe och hällde över på den lilla termosen.  Kakpaket med de sista kexen fick följa med.  Jag bestämde mig för att lyxa till det och ta en fin marimekko-servett i stället för påskservetterna som alltid brukar hänga med på mina utflykter.  Jag gick upp och hämtade min bok, sökte reda på kikaren och packade ner kameran i ryggsäcken.  På med de stabila Timberlandstövlarna, händerna i vandringsstavarna och ryggsäcken på ryggen.  Jag låste dörren och gick ut med raska steg.

Ganska så fort förstod jag att promenaden inte kunde bli lång.  Mitt knä protesterade milt, men bestämt, och jag tog den lilla vägen upp mot dammen.  Borta vid det fina sommarhuset satte jag mig ner.  Solen strålade.  Fåglarna sjöng.  Insekterna surrade och humlorna jobbade febrilt.  Jag blundade bakom mina solglasögon och kände vinden mot min kind. 

Långt därborta hörde jag slottets traktorer arbeta på fälten.  Jag mumsade belåtet på min kaka och kaffet var alldeles lagom starkt. Jag läste lite i min bok och spanade emellanåt i kikaren ut över sundet.  Jag suckade belåtet.  Tänk att man kan få ha det så här lyxigt!  Det är nästan för bra för att vara sant!


Fotona är muminmammans privata och är tagna idag.

Svampjakt

På den tidiga morgonbussen igår, utrustad med korg, kniv och liten borste, satt jag nu väl förberedd på min väg mot Snorkfröken och Snusmumriken.  Vi hade bestämt att vi skulle ge oss ut i skog och mark för att plocka svamp.  Så roligt det skulle bli!  Jag som inte gått så där värst mycket över stock och sten på över två år var förstås lite orolig. Men jag hade tagit på mig min ortos så det skulle väl gå vägen!  Snart var jag framme och efter en lyxfrukost med nyinköpta frallor och extragott pålägg packade vi in oss i bilen och styrde kosan mot skogen.  Vad gjorde det att regnet öste ner och att åskan mullrade över Danmark och med blixtens hastighet nu var på väg in över oss?  Vi skulle ju köra åt andra hållet!

Tyskar, tyskar, tyskar.  Och en och annan dansk.  Det var ju inte klokt vad mycket bilar med utländska registreringsskyltar som körde omkring i skogsbygden!  Vad gjorde de här?  Hur hade de hittat hit?  Åhh, de skulle ju åt vår svamp förstås!  Och vi vet ju hur de är, de där människorna!  De tar allt och lämnar ingenting kvar! Här gällde det att komma först!

Vi fortsatte snabbt på vår väg mot svampparadiset.  Vi körde förbi en man som hade tre gigantiska Karl Johans-svampar i sin korg.  Och där, där gick några andra med korgen full av svamp!  Vi klappade nästan våra händer av förtjusning!  Så bra det skulle bli!  Jag drömde mig bort och såg min fina blåa korg full med gula kantareller.  Så fint det skulle bli på bild!  Jag log belåtet för mig själv och fulla av självförtroende körde vi vidare.

Äntligen var vi framme!  Vi hoppade ur bilen och gav oss genast ut i skogen.  Här skulle det plockas svamp i stora mängder!  Vi gick åt olika håll och tysta gick vi böjda mot marken med full skärpa i vår blick.  Inget här.  Och inget där.  Inget gult som bländade våra ögon.  Inga gula kantareller.  Bara en massa fuskvarianter - s k gula fulisar.  Men skam den som ger sig!  Nu skärpte vi oss och snart såg vi de betydligt färglösare trattkantarellerna.  Vilken lycka!

Vi kanske inte hittade de mängder vi hade drömt om men det var gott nog.  Vi plockade "trattisar" och en och annan Karl Johan.  T o m den gula kantarellen landade i vår korg.  Nöjda och glada styrde vi kosan hemåt igen.  En dag i skogen var över.

Illustration Tove Jansson.

Småkryp

Jag har sagt det innan och jag säger det igen.  Jag verkligen HATAR småkryp.  Egentligen vet jag inte om hatar är rätt ord här för faktum är ju att jag är livrädd för dem.  Och om de bara höll sig till att vara små, de där kräken, kanske det skulle gå an.  Men det gör de ju inte förstås.  Verkligen inte.

Allt kan ju hända så här i augusti månad då krypen har växt till sig ordentligt efter en varm och fuktig sommar.  Som här om kvällen t ex då jag i godan ro satt och tittade på TV.  Plötsligt ser jag i underkanten av mitt synfält hur en jättespindel - storlek halv tarantella minst - springer in under tv-bänken.  Jag rusar förstås upp, tänder alla lampor så att jag skall hitta krypet.  Jag går fram till bänken, lyfter på alla sladdar men av spindeln syns inte ett spår.  Halv panik!  Vad skall jag nu göra??  Jag kan näppeligen lägga mig på golvet och bli föremål för en springattack från spindelns sida och inte ha en chans att undkomma!  Jag menar, som vi redan vet så är jag knappt smidigare än ett kylskåp nu sedan olyckan, och jag hade inte haft en chans att komma upp från golvet om spindeln hade vänt sitt intresse mot mig.  Nää, det var bara inte att tänka på!  Fortfarande så här några dagar senare vet jag inte vart spindeln tog vägen och jag  går omkring med stadiga inneskor om ut i fall att jag skulle ha oturen och råka trampa på den.  Usch!  Fy!  Och bläää! 

Sedan vi alla blev upplysta om att vi delar säng med diverse odjur vet vi nu om att vi inte skall bädda som vi gjorde innan.  Inga sängöverkast skall läggas på,  har vi fått lära oss, för då trivs de där otroligt fula krypen som är osynliga för blotta ögat - ursäkta uttrycket - som fisken i vattnet.  Så för att hålla kvalstren borta låter jag nu min bädd exponeras för diverse andra djur kan man säga.  För att vara helt säker på att jag är någorlunda ensam i min säng om natten står jag varje kväll - VARJE KVÄLL - och skakar täcke, kuddar och madrass.  Det är sant!  Jag gör faktiskt det.  För tänk, TÄNK, om någon spindel eller jävligt ful bagge har förirrat sig in bland mina sängkläder!  Det är nästan för mycket för mig att ens tänka på!

Så är mitt liv.  Och jag vill inget hellre göra än som Mumin gör här på bilden.  Jag vill ta en eldkastare och utrota hela skiten av småkrypsbeståndet.  Ja, det vill jag faktiskt.  Helt bestämt!!

Illustrationen av Mumin hämtad från Hikipedia.

Augustidelikatesser

Jag måste säga att jag inte är något "fan" av varma, fuktiga augustidagar.  Och jag gillar definitivt inte de mörka, fuktiga augustikvällarna som lockar fram de mest fasansfulla kryp ur sina hålor. Helt enkelt fruktansvärt vilka otroligt fula insekter det finns!  Hälften hade varit nock om man säger så!  Nu bjuder ju inte augusti bara på hemskheter som tur är!  Nej, nej!  Ur matsynpunkt är augusti rentav en riktigt trevlig månad om jag får tycka till.  För nu bjuds det på kräftor, surströmming och ål och det tackar jag inte nej till!

Jag är en kräftälskare av stora mått och jag äter kräftor så som många andra äter räkor.  Så ni kan säkert ana hur glad jag blev då kräftrestriktionerna upphävdes och det nu gick att köpa kräftor året om.  Och till ett modest pris dessutom!  Med andra ord är det inte alls ovanligt att hitta mig mitt i smällkalla vintern framför TV;n en vanlig vardagskväll sörplandes och tuggandes kräftor.  Till detta dricker jag isvatten vilken är drycken som jag även föredrar till räkor.  Inget vin och ingen öl om jag får bestämma.

För att få de bästa kräftorna lusläser jag tidningarnas kräfttester och ger mig så ut för att handla.  Jag köper på mig flera paket åt gången så att frysen aldrig skall vara tom på delikatesserna.  För mig är det viktigt att kräftan är av storlek jumbo och full med härligt gott smör.  Små kräftor göre sig icke besvär!  Självklart tycker jag att de svenska, färska kräftorna är de bästa men det är ju inget som man kan gå köpa bara så där. Det duger bra med utländska frysta kräftor till mig.

Surströmmingen är en annan delikatess som jag gärna äter.  Nu springer man inte på surströmmingskalas stup i kvarten då man bor i Skåne men det händer ibland.  Jag är kanske inte det största "fanet" men jag är tillräckligt stort "fan" för att snålvattnet skall rinna till då burkarna öppnas.  Denna surströmmingens välkända odör tickar igång mina smaklökar och jag kan knappt bärga tills jag får sätta tänderna i en redig surströmmingsmacka med alla dess tillbehör.  Men måste jag välja mellan kräftor och surströmming så är det nog kräftorna som vinner.

Ålen, ålen denna skånska delikatess!  Luad, halmad, rökt och gud vet allt vad de gör med den!  Skam till sägandes så har jag faktiskt aldrig varit på ålagille och det är något som jag hoppas få göra en dag.  Det som får mig att tveka lite grand är att ålen är så fet och det mår inte min galla så bra av.  Jag vet att man  dricker de starka dropparna i tid och otid för att mildra det feta i ålen och att jag inte behöver oroa mig.  Men jag vet inte jag om det är värt det hela.  Någon får väl bjuda mig på ett ålagille så jag får ta reda på det helt enkelt!


Illustration;  Snufkin and Little My by jossujb.  

Rapport från en kattbädd

Här är de första bilderna på de nya små liven.  Som ni ser så är de ganska så stora redan fastän de här är bara några timmar gamla.  Jag tror att det beror på att Elsa gick över tiden med ett antal dagar och att de därför hann växa till sig ordentligt.  Sniff hade fräckheten att påstå att de liknar små lamm.  Men det tror jag bara han säger för att Lilla My alltid har varit barnsligt förtjust i dessa och han vill göra sig till för henne.   Eller så har han helt rätt....  Döm själva.

Här har veckan gått smärtfritt och Elsa är en exemplarisk mor.  Hon ammar och sköter.  Sköter och ammar.  De små liven gör inget annat än äter, sover och gnyr.  Än har jag inte listat ut vad det är för kön på de tre men det ger sig ju så småningom.  Om nätterna stänger jag dörren till deras rum men om dagarna kan Elsa gå som hon vill i huset.  För det mesta är hon inne hos sina ungar men ibland vill hon sträcka på benen och se hur det står till med det övriga hushållet.  Den röda skönheten Cajsa är också inne och hälsar på de nya familjemedlemmarna ibland och hon tittar förundrat ner i kattbädden.  Hon verkar inte riktigt tro sina ögon och hon ser ut att undra om det verkligen kan stämma att vi har skaffat såna små jobbiga nystan igen.  Hon vet nog inte riktigt vad hon skall tro om det hela.

Nu väntar jag bara på att de små skall öppna sina ögon och börja röra på sig.  Mumin han skyndar hem till helgen för att hälsa på för han vill se dem medan de fortfarande är så här små.  Han tycker att kattungar är så bedårande söta i detta stadie  medan jag tycker att de blir sötare för var dag som går.  Så jag kan knappt bärga mig tills de växt till sig lite grand!

                                      
Muminmammans privata foton.

Nyheter

Så här klockan fem och trettiofem på måndagsmorgonen har Elsapälsa birmakatt nedkommit med TRE stycken kattungar.  Det har gått så långsamt, så långsamt och jag är osäker på om det blir fler.  Elsa har ju inte varit alls lika stor denna gång så jag tror inte att det kan finnas så många fler där inne.

Hela gårdagen var hon mycket orolig och ville ha sällskap hela tiden.  Det var ett evigt springande mellan mig och den fina kattbädden och hon visste inte riktigt var hon ville vara.  Vid sextiden igår kväll trodde jag att förlossningen äntligen skulle starta för då gick vattnet.  Men tji fick jag.

Strax innan fyra i morse kom den första ungen, en timme senare kom den andra och alldeles precis har nummer tre fötts.  Det märks att hon detta är hennes andra kull för nu har det tvättats och putsats på ungarna mest hela tiden.  Annat var det förra gången då hon med anklagande blick och förnekelse i kroppen låtsades som om det regnade och att det inte var hennes business det där som låg i kattkorgen.  Nu är det andra bullar och hon är den mest ömma moder man kan tänka sig.

Denna första rapport kommer självklart att följas av andra och bilder på underverken kommer att presenteras.  Men nu tror jag att jag brygger mig en kopp kaffe till!


Illustration Tove Jansson.

Substitut

Vi möttes tidigt i måndags morse på tåget till Malmö, C och jag.  Precis som i gamla tider när vi pendlade. Återseendets glädje var stor för det var ett bra tag sedan vi sågs. Det är mycket som kan hända på ett halvår och det var en hel del  som skulle ventileras - information, skvaller, katter och allsköns ting. Och jag tror lugnt man kan påstå att det märks att vi inte har några småbarn eller barnbarn, C och jag.  Så fort all nödvändig information om kreti och pleti hade utbytts fokuserades allt vårt prat på katter.

Katter hit och katter dit! Mobiler halades fram och foton på katter visades och beundrades.  Vi var rörande överens om att Sune var på pricken lik sin mamma Elsa men med sin fars yviga päls.  Vi skrockade gott då vi konstaterade att Sune ätit upp sig och blivit en ståtlig ung hane som växt om sin gracila mor.  Vi fortsatte i samma katt-takt och tips om foder utbyttes och kattsand diskuterades.  Med illa dold stolthet berättade vi om våra katters påhitt och egenheter.   Jag fick höra att Sune älskar att sitta i cykelkorgen då C och T ger sig ut på utflykter och jag fick även höra att Sune älskar att vara ute i deras inhägnade trädgård och att han faktiskt hade smitit en gång minsann!  Jag fick även veta att Sune delar sina gracer rättvist mellan C och T där C är tilldelad morgonpasset och T får sin beskärda del kvällstid.  Och jag fick berätta att ingen, INGEN, kan höra på så långt håll som Elsa kan då ett glasspaket öppnas. Ingen, inte ens Cajsa, den röda skönheten, kommer i närheten av Elsas glasskänning.

Inte klokt!  Så där höll vi på hela vägen ner till Malmö.  Jag undrar vad våra medresenärer tänkte.  Jag undrar speciellt vad de tänkte när C berättade att T hade drömt om att Elsa hade fått sina nya ungar och att Sune hade blivit bror och fått småsyskon.  De måste ha tyckt att de där kärringarna var helt jävla galna.  Inte tu tal om annat............


Birmakatten Sune, 10 månader, fotograferad i sin trädgård av matte C och husse T.  Juli 2010.

Missräkning

Det är knappt jag vågar tillstå det men jag har faktiskt räknat fel på dagarna....  Efter ännu en natt med en katt som vägrat föda plockade jag fram almanackan i morse och började räkna.  Och där var det. Svaret varför kattakräket inte kommit till skott.  Det var helt enkelt inte dags ännu. 

Ja, herregud.  Vad skall jag säga?  Jag måste haft en mycket stark inre längtan efter att bli kattmormor eftersom jag envisats med att tidigarelägga tilldragelsen en hel vecka.  Och Elsa hon har ju inte klagat precis.  Förutom nattetid då vi jagat ner henne från matbordet i tid och otid förstås.  Nej, inte har hon klagat kattfan då hon smaskat i sig glass, grädde, skinka och köttfärs som vi dukat upp till henne.  Som en välmående gäst vid Babettes gästabud har hon låtit sig väl smaka av delikatesserna. Och som grädde på moset har hon blivit omhuldad och uppassad som den värsta prinsessan i en hel vecka.  Hon har pipit, gnällt och gnytt för de mest triviala saker.  Och vi har kommit rusande som jehun.  Hon är inte dum den gode Elsa.

Jaha.  Då börjar vi om igen då.  På tisdag är det dags!  Då har det gått nio veckor sedan lilla Elsa fick till det med den vackra birmahanen från den skånska obygden.  Och allting är förberett.  Mer än förberett kan väl säga.  För vi har haft generalrepetition  i en hel vecka minsann.

Illustration Tove Jansson.

Väntan

Inget är som väntans tider.  Och det är det vi håller på med just nu - väntar.  Lilla Elsa har nämligen inte behagat leverera sina kattungar.  Fastän vi fjäskat och haft oss i så många dagar redan.

Allt är förberett och vi har verkligen gjort vårt bästa. Matrummet är uppvärmt och den finbäddade lådan står tätt intill elementet. Allt för att Elsa och ungarna skall få det så varmt och skönt som möjligt.  Mat - och vattenskålarna är fyllda och kattlådan är rengjord.  Dörrarna till matrummet är stängda nattetid.  Allt för att lilla Elsa skall få lugn och ro.  Men hitintills är allt förgäves.

Ingenting händer.  Absolut ingenting.  Däremot utnyttjar Elsa all vår omsorg och tänjer t o m på gränserna så gott hon kan. I natt kom vi på henne att helt skamlöst ligga och sova mitt på matbordet. Två gånger!!  Hon tittade sorgset på Mumin som tvingade ner henne därifrån och under stor protest släpade hon sig långsamt till vattenskålen och drack.  Hon undrade förargat varför i hela världen vi sprang där och kikade nätterna igenom då det enda hon ville var att sova!

Lilla Elsa har också lagt sig till med olaten att gnälla och gny så fort hon hinner.  Då vet hon att vi kommer rusande för att se vad som är på gång.  Men som vanligt så är det ingenting särskilt som har hänt utan hon rullar bara förnöjt över på rygg och vill bli kliad eller ännu bättre  - bli upplyft och få ligga i famnen ett tag.  Och hon vet att om hon håller på länge nog kan det faktiskt resultera i att hon får glass med grädde och rårörda jordgubbar eller något annat gott.

Ja, hon vet nog allt hur en slipsten skall dras den lilla Elsa.  Men snart, snart skall väl ändå någonting hända!? Om jag får gissa så tror jag att innan helgen är slut så har jag blivit kattmormor.  Och jag gissar att ni tycker att det är tur att jag inte har satsat pengar på när hon skall föda...

Illustration;  Moomin by swan.  

Dags igen

Hon ser lite fundersam ut på fotot, lilla Elsa.  Kanske anar hon att något är på gång.  Och hon har så rätt, så rätt det lilla livet.  För nu är det dags att bli mamma igen, Elsa lilla!

I morgon är det exakt nio veckor sedan Elsa blev hämtad av uppfödaren.  Nu var det dags för parning och Elsa kördes hem till uppfödaren och den väntande hanen. På tisdagen och onsdagen den där veckan i juni var de två katterna mycket kärvänliga med varandra men redan på torsdagen var det stopp. 
Uppfödaren väntade till fredagen för att se om intresset skulle vakna igen -  men icke.  Kort men intensiv romans skulle man kunna säga m a o.  Det var bara att hämta hem Elsa och vänta på eventuellt resultat.

Och visst blev det resultat efter kärleksdagarna på den skånska slätten. Lilla Elsa har stadigt blivit större vart efter som veckorna har gått.  Hon är inte lika stor som  förra gången så jag tror inte att det blir fyra kattungar som då.  Men minst två - och kanske tre kattungar - tror jag att hon har. Mumin och jag har känt hur det sparkas febrilt där inne i magen på Elsa och vi känner också att antalet kattungar är färre denna gång.

Korgen är bäddad och klar.  Elsa har godkänt den och vilar sig i den allt oftare nu.  Nu väntar vi bara på att något skall hända. I morgon tisdag, eller på onsdag men senast på torsdag räknar jag med att ha blivit kattmormor.  Det skall bli så härligt med ulliga, gulliga, bedårande söta kattungar i huset igen och jag hoppas innerligt att Elsa tycker det samma....


Foto; Den heliga birmakatten Elsa fotograferad av Lilla My, juli 2010.

Vad blir det för mat?

Varje dag ställer man sig frågan.  Och varje dag får man frågan. Vad blir det för mat?  Ibland är det lekande lätt att svara och ibland så vet man inte vad man skall svara överhuvudtaget.  Och ibland har man ingen lust att svara alls. Idag kommer svaret snabbt och lätt -  kebabspett med potatis- och grönsallad står på menyn.


Redan tidigt i morse tog jag fram nötfärs ur frysen.  Egentligen skall det väl vara lammfärs men man tager vad man haver som den gode Cajsa Warg skulle ha sagt.  Färsen kryddar jag först med salt och peppar.  Sedan klämmer jag i en vitlöksklyfta och kryddar ordentligt med spiskummin och kanel. Sedan åker lite timjan ner och jag avrundar med sambal oelek.  Jag formar färsen till avlånga korvar som jag trär på blötlagda spett.

Medan spetten steks i pannan gör jag i ordning salladen.  Potatissalladen är den köpta varianten men tillagad i i vår butik.  Jag går sedan ut och hämtar plocksallad, lite vårlök och ruccola.  Mina egna tomater är inte klara än så det blir de söta gula och röda tomaterna som jag köpt i grannbyn på gårdsförsäljning.  Där har jag även köpt gurkan och paprikorna i olika färger som även de är lokalt odlade och smakar så gott, så gott.  Alltsammans blandas i en vacker skål tillsammans med små blomkålsbuketter, gröna färska bönor och den perfekt mjuka avocadon.  Till slut ringlar jag över lite olivolja och strör över en smula flingsalt.

Bon appétit - nu är maten klar att serveras! 


Illustration Tove Jansson.

Frukost med dopp

 

Ibland är jag ensam.  Ibland är vi två.  I veckan som gått har vi varit tre och till och med fyra en morgon då både Mumin, Lilla My och Sniff varit på plats.  Men oftast är vi bara två.  Och då hösten kommer blir jag ensam igen.  Kanske, kanske är det någon tillfällig ändring ibland och vi blir två eller flera.  Men härligt är det vare sig jag är ensam eller ej.

Det här handlar om mina morgonpromenader.  Morgonpromenaderna som har gått av stapeln tidigare och tidigare för varje dag.  För nu är sommarhettan här och då är det som förgjort att promenera mitt på dagen.  Men i och med att vi nu är uppe i ottan och skuttar så har en helt ny ritual tagit form - frukost med dopp.  Och jag bara älskar det!

Efter en tämligen rask stavpromenad i arla morgonstund fortsätter färden ner för den branta backen ner mot hamnen.  Där byter jag och mina medflanörer om till badkläder och hoppar i.  Vattnet är klart och lagom kallt och det känns helt underbart att få svalka av sig i havet.  Efter en stund går vi upp och lufttorkar i den varma vinden.  Vi går ut på träbryggan och sätter oss ner.  Nu skall vi äta frukost!

Solen värmer och havet glittrar. Sällan och aldrig smakar väl dubbelknäcke med stekt ägg emellan bättre än nu!  Måsarna skriker och båtmasterna viner i morgonbrisen.  Kossorna på fäladen kommer ner och dricker för att sedan återvända till sitt bete.  Byborna i morgonrockar avlöser varandra för morgondoppet och alla nickar vi till varandra och slänger några ord.  Snart är vi klara och tar på oss skor och torra kläder igen.  Vi kan inte stanna för länge för då är risken stor att vi blir kvar hela dagen.

Upp genom skogen och genom slottsparken.  Förbi dammen och in i skogen igen.  Snart är vi hemma och en ny dag väntar.  Bättre början på dagen än så här kan det knappast bli.  Jag undrar förstås hur länge mina morgonpromenader kommer att kombineras med dopp i havet.  Men man vet aldrig - kanske blir jag vinterbadare på kuppen!? 

Illustration Tove Jansson.

Ordspråk

Det är så lätt att bara skjuta upp saker och ting på framtiden.  Man orkar inte.  Man ids inte.  Det där kan man göra en annan gång.  Eller hur?  Det är ju så himla lätt att ta till den där skämtsamma frasen - "Varför göra det idag som du kan skjuta upp till morgondagen?".  Men, men man bör nog allt passa sig!

Jag skrev ibland samma kåserier på den finlandssvenska bloggplatsen - bloggen.fi - som jag skrivit här på blogspot.com.  Jag hade valt att göra det eftersom jag även ville nå en finlandssvensk publik som jag inte nådde via blogspot.  I tisdags när jag skulle gå in på bloggen.fi så fanns den plötsligt inte kvar längre.  Ett större haveri hade inträffat under midsommarhelgen och alla bloggar var raderade.  Allt var borta.  Precis allt!  Och man skulle inte heller kunna reparera skadan meddelades det.  Det  innebar att allas blogginlägg på bloggen.fi  var puts väck för all framtid.

Allt för sent skall syndaren vakna!  Nu var det bara att spotta i nävarna och ta i tu med det som jag hade tänkt på så länge. Kopiera!  Kopiera allt jag skrivit.  Både till mapp och till usb-minne.  För jag vet inte vad jag hade gjort om alla mina alster som jag har skrivit under så lång tid bara hade försvunnit.  Jag hade gråtit blod och jag hade förbannat att jag inte fått tummarna loss tidigare.  För hur svårt är det egentligen?  Och ingen tid i världen tar det heller.

Så nu är allt sparat.  Varenda litet kåseri.  Med bilder och allt.  Och jag får nog ta till mig det korrekta ordspråket i stället -  "Skjut inte upp till morgondagen, det du kan göra idag".


Illustration - Moominpappa by jossujp.

Promenad i sommarmorgonen

Vid halv fem i morse bestämmer jag mig  för att det är för tidigt och vänder på mig och somnar om.  Klockan blir sju och nu tycker jag att det kan vara dags.  Solen flödar, fåglarna kvittrar som besatta och jag hoppar med ett skutt ur sängen.  Världen - here I come!

Med två koppar kallt vatten i kroppen, iklädd shorts och linne och med Timberlands lätta vandrarskor på fötterna går jag ut i den varma sommarmorgonen.  Via soptunnan med skräpet och sedan är det dags. Jag fäster blicken långt i fjärran, rättar till solbrillorna och träder händerna i stavarnas handskar.  Sedan tar jag sats.  Framåt!  Framåt för Gud och fosterland!

Först längs allén mot slottet sedan vänster in på Kyrkovägen.  Farten är god, fåglarna sjunger och solen värmer skönt.  Vid fältet till vänster startar en av slottets jordbrukskillar den gigantiska bevattningsanordningen.  Han fumlar lite grand och  med nöd och näppe undkommer jag en dusch. Vi skrattar gott och jag fortsätter upp mot den lilla skogsdungen.  Vid huset till höger framme vid korsningen är det för en gångs skull tyst och stilla.  Jag funderar om de låtit skjuta hundfan sedan igår kväll för alltid annars står han där och skäller.  Men inte idag.  Skumt.

Höger upp vid växthusen och sågverket.  Upp för den lilla backen som ser ut gå rakt upp i himlen.  Nu bränner solen i ryggen och jag funderar om jag skall ta av linnet och bara gå i sportbh;n.  Vid närmare eftertanke låter jag bli då jag anar att världen ännu inte är redo för min frodiga kropp.  Jag får ett möte och stiger av vägen för att låta bilen köra förbi.  Vi vinkar glatt till varandra.  Hon ser förstås ut att undra om jag är riktigt redig som är ute och stavgår så här tidigt på morgonen.

Där framme ser jag vinodlingen och jag fortsätter framåt med bra fart.  Jag funderar som vanligt om deras vin verkligen går att dricka.  Vem vet?  Även här är det tyst och stilla och nu misstänker jag starkt att en hundmördare har varit i farten.  För även deras hund är tyst denna morgon och det hör inte till vanligheten.  Jag bestämmer mig för att låta saken bero och fortsätter förbi den gröna kvarnen.  Benen trummar på och snart är jag framme vid allén igen.  Den sista kilometern känns lite lång men snart, snart är jag hemma igen.

Efter en snabb dusch gör jag min morgonlatte.  Jag brer mina knäckebrödsmackor, hackar över söta, söta körsbärstomater från Viken och kryddar med örtsalt.  Jag går upp på övervåningen, sätter mig vid det öppna fönstret, startar datorn och tar min första tugga på min smörgås.

Livet är gott att leva! 

Illustration Tove Jansson.