Adventsstormen

Så kom då första advent.  Julskyltning förbereddes i hela riket och även här i Skåne skulle vi gå man ur husen för att mysa, glögga, titta på tindrande granar och handla julklappar.  Så blev det inte.  I stället blåste det upp till rejäl storm och det utfärdades "klass 3-varning" i södra Sverige för första gången sedan 2007.  En ny "Gudrun" / "Per" svepte in och att vistas ute var inte att rekommendera.

Vi har haft ett omskakande dygn kan man lugnt säga. Tågtrafiken ställdes in, broar stängdes av, flyg- och båttrafiken gick på lågfart eller inte alls.  Tak har blåst av, vattnet har stigit flera meter och båtar har flutit in på land.  Träd, träd och åter träd har blåst omkull och vägarna fulla med grenar och allsköns bråte.  Och 80 000 människor är utan el nu på morgonen i södra Sverige.

Jag hade förberett mig som jag brukar göra då det stormar här ute hos mig.  Vatten i hinkar och termosar med kokat vatten.  Koll på ljus, ficklampor och spritkök.  Allt löst bråte var bortplockat från trädgården och sedan var det bara att sitta här och hålla tummarna att det inte skulle bli alldeles förfärligt.  Vinden kom dock från ett gynnsamt håll för min del och jag fick behålla både el och värme. 

Men visst blev det dramatiskt ändå hos mig.  I vindbyarna mättes det upp till orkanstyrka och takpannor åkte ner från mitt tak och ligger nu splittrade på marken.  Fasadbelysningen har blåst all världens väg och jag får ge mig ut och plocka glas då det ljusnar.  Julbelysningen i murgrönan hänger på trekvart och endast en tredjedel ser ut att fungera.  Två stora träd i kanten mot åkern ligger nu nerblåsta på min gräsmatta och jag har inte riktigt koll på hur det ser ut i trädgården i övrigt. Det kan i och för sig bero på att mina fönster är täckta av salt från havet och jag kan knappt se ut. Men i det stora hela har jag klarat mig bra.

Vinden har nu mojnat något men de vita gässen på havet går fortfarande höga.  Det verkar vara över för denna gång och tur är väl det.  Julskyltningen i kommunen flyttades till nästa helg och kanske, kanske kommer jag mig ur huset då!

Illustration Tove Jansson.

Knyttet

Så är hon äntligen här.  Knyttet.  Igår morse , klockan 05.01, kom hon till världen.  Nu är Snorkfröken och Snusmumriken världens lyckligaste föräldrar och vi alla runt omkring är världens lyckligaste familj.  Men det är klart att Knyttet skulle anlända med buller och bång.  För det är klart att det skall vara lite drama då en prinsessa anländer.  Och det är precis så det var.

Strax innan midnatt på onsdagskvällen fick jag ett sms av Snorkfröken som berättade att värkarna nu var igång och kom regelbundet med nio till tolv minuters mellanrum.  Hon skrev att om allt gick åt rätt håll så skulle de ringa mig då de åkte in till BB under natten.  Men ingenting hände under hela natten och jag sov mycket oroligt, vaknade varje timme och jag drömde t o m att de åkt in till BB och fått en pojke och det utan att ringa mig.

Morgonen kom och jag ville inte ringa och störa för jag trodde att även de blivande föräldrarna haft en orolig natt och behövde sova.  Då ringer telefonen.  Det är Snorkfröken.  Hon berättar att natten varit mycket dramatisk och jag faktiskt nu är mommo till ett litet knytt!  Och att allt hände i flygande fläng.

Under natten, berättade Snorkfröken, kom värkarna till att börja med regelbundet.  Men någonstans ändrades det hela och hon tyckte att hon fick svårt att "klocka av" intervallerna.  Hon hade plötsligt ont hela tiden och så gick vattnet.  Trodde hon.  Istället hade hon fått en störtblödning och nu blev det bråttom.  Snusmumriken ringde förlossningen som sa att var det ambulans som gällde.  In till förlossningen i ambulans och undersökning direkt.  Moderkakan hade lossnat, akut kejsarsnitt och Snorkfröken förlorade upp till två liter blod.

Jag blev helt svag.  "Men, fortsätter den modiga Snorkfröken tämligen piggt,  jag var vaken hela tiden och Snusmumriken klippte navelsträngen.  Personalen var helt fantastisk och narkosläkaren tog vår kamera och fotade alltsammans. Så nu är hon här, vår prinsessa, och hon är helt fantastisk." 

Tack gode gud för att Snorkfröken, Snusmumriken och Knyttet bor så nära sjukhuset!  Tack gode gud att allt gick så väl ändå! 

3675 gram.  50 cm.  Ett litet underverk som jag skall få träffa i hisshallen på sjukhuset idag.  Helt fantastiskt.  Helt otroligt.  Jag älskar dig redan lilla Knyttet!

Illustration okänd.            

Väntans tider

Jag hoppar till varje gång det ringer och jag slänger mig över telefonen.  Har jag ett missat samtal blir jag helt svettig och ringer genast upp .  Och jag önskar t o m att telefonen skall ringa nattetid.  Vad av detta kan man undra.  Har jag blivit spritt språngande galen eller har jag fått ett oerhört kontaktbehov?  Nej, nej, nej.  Den enkla anledningen är att jag skall bli mormor för första gången och Snorkfröken har snart gått en vecka över tiden.

Mormor.  Jag har nu haft nio månader på mig att smaka på ordet.   Och jag tycker faktiskt om det.  Mormor.  Mor mor.  Morr morr.  Mooor mooor.  Mommo. MOMMO.  Mommo får det bli.  För Mårran kallas ju också mommo av mina muminbarn så det kommer att falla sig så naturligt.  Och nu kommer Mårran inte att vara bara mommo längre utan hon och Hemulen blir gammelmommo och gammelmoffa.  Vad härligt det låter!

Alla förberedelser är klara.  Vi har gått igenom de undanstoppade lådorna med babykläder från då muminbarnen var små och Snorkfröken har tagit det hon velat ha.  Vi har tittat beundrande på de små fina täckena och lakanen med spets som Mårran en gång sydde till Snorkfröken då hon föddes för snart trettio år sedan.  Vi har skrattat och med klump i halsen har vi tryckt de små babykläderna mot våra kinder.  Härliga minnen från då muminbarnen var små kommer fram och allt känns som om det bara var igår.  Men så är det ju inte.  För nu är det Snorkfröken som skall bli mamma.

Nu bara väntar vi.  Men mest av alla väntar nog Snusmumriken och Snorkfröken.  Tänk att de skall bli föräldrar!  Tänk vad underbart det skall bli.  Nu kan du komma lilla babyn.  Du är så välkommen.


Illustration Moominbridge by Maria Hobbit.