Familjehelg

Helgen har gått i familjens tecken och den har gått alldeles för fort. Jag har haft besök av alla mina muminbarn ( okay, de är bara tre ) och vi har haft det så härligt.  Lilla My tog tåget ner från Stockholm och Mumin kom upp från  Malmö och t o m Snorkfröken och Snusmumriken tittade in en dag.

Vi har inte gjort ett handtag för mycket utan bara varit.  Långa frukostar med allsköns pålägg och tillägg.  Mys i soffan framför TV;n. Liten frisörsalong i form av att Lilla My friserat Mumin.  Promenader med provsmakning av sura björnbär och vilda äpplen.  Lite, lite trädgårdsarbete då de sista stockrosorna  klipptes ner och nästan alla lerkrukor sattes in i förrådet.   Vi har lagat mat tillsammans och bakat björnbärspaj.   Vi har haft det så himla bra! 


Då man bor ute på landet kan man träffa på det mest spännande saker.  Det är kanske därför Lilla My längtar hem till Skåneland fastän hon bor i populära Stockholm.  På vägen till den lokale grönsaksodlaren går vägen förbi dessa små nassar. 
Förödande söta och otroligt charmiga!  Likt glada hundar skuttade de fram till stängslet för att hälsa på oss då vi gick förbi dem i helgen.  En av dem t o m plockade upp en pinne innan han glatt skuttade vidare fram till oss med pinnen i munnen. Det är ju inte så att man slänger sig över fläskkotletten då man kommer hem efter att ha träffat dessa små godingar.  Det är nästan så att julskinkan ligger illa till nu. Jag tänker inte ta promenaden via nassarna precis innan jul i alla fall!

Så skönt det har varit och alldeles för kort.  Men det är väl som ordstävet säger - Underbart är kort, alldeles för kort.  Jag hoppas att jag snart får rå om mina muminbarn igen och att de tar sig omaket att ta sig hit ut på landet till sin muminmamma inom snar framtid.  För det kan väl inte vara så att de bara kom och hälsade på för att få träffa kattungarna??


Foton tagna av Lilla My och Mumin.

Bränt fläsk

Det har varit lite si och så med samvetet när jag sneglat på den där jag suttit och jäst i länstolen framför TV;n.  Jag har försökt att låtsas att den inte är där men det har inte fungerat.  Det är ju inte så att den är försvinnande liten den där cykeln.  Tvärtom.  Stående mitt i vardagsrummet, svart med blänkande kromdetaljer och svarta fötter har det varit väldigt svårt att ignorera den.  Samvetet har gnagt och jag har envist stirrat på TV-bilden allt medan jag ivrigt fortsatt att stoppa i mig glass, choklad och härligt frasiga chickenbits. Och jag har stadigt gått upp i vikt.

Men så en kväll i förra veckan hände något.  Som vanligt satt jag och tittade på den amerikanska versionen av "Biggest Loser".  Sedan en lång tid tillbaka hade jag envist hållit god kost men det hade inte hänt så mycket på vågen ändå.   Plötsligt var det som om både Bob och Gillian pratade med mig. "Det räcker inte med att äta sunt man måste också röra på sig!" röt den späda Gillian än en gång och då förstod jag att det var inte bara de stackarna på TV hon gapade på utan det var i allra högsta grad även mig det gällde.  Som genom ett trollslag tog jag mig upp ur länstolens varma famn och kastade mig över träningscykeln.

Jag började så smått med 15 minuter första kvällen även om jag hade lust att cykla hur länge som helst.  Nästa kväll fortsatte jag med ett pass på 30 minuter för att nästa kväll öka till 45 minuter allt medan svetten rann och jag och deltagarna på TV räknade kalorierna.  Det kändes så otroligt bra och jag var så himla nöjd! Nu är det så att jag inte är någon novis då det gäller träning och innan olyckan var jag faktiskt i alldeles ypperlig form då jag tillbringade flera kvällar i veckan på mitt gym.  Jag vet hur man tränar och jag vet hur man förbränner fett.  Och jag vet hur lätt det är att ta i för mycket i början vilket resulterar i att man ger upp innan man ens börjat. 

Nu har det gått en vecka och jag är uppe i 55 minuter / 20 km per kväll.  Vågen har plötsligt gjort ett JÄTTESKUTT och jag har gått ner 6,5 kg på tre veckor.  Det är över all förväntan och jag är sjukt nöjd!  Men hur det än är så måste jag tillstå att sitta på träningscykeln och trampa är inget som jag älskar precis.  Därför är det av yttersta vikt (haha) att cykeln är placerad framför TV;n och att jag blir road av diverse TV-program samtidigt som jag bränner fläsket.  Fyra kvällar i veckan är det "Biggest Loser" som gäller och under resten av veckans kvällar har jag hittat andra program att fördriva träningstiden med.

Nu hoppas jag att jag har orken och lusten att fortsätta trampa på.  Jag har en weekendresa till Stockholm i slutet på oktober då jag bland annat skall gå på "Operan".  Så jag har något att se fram emot och kämpa för och förhoppningsvis jag kommer i "den lilla svarta" då!


Illustration från Hikipedia.

Bär

De senaste dagarna har hösten gjort sitt intåg på allvar här i nordvästra Skåne.  Vinden har tagit i med stormstyrka och regnet har slagit hårt mot rutorna.  Svalorna har flyttat och allt som oftast hörs ljudliga flyttfågelstråk på himlen.   Den kvardröjande sommaren har fått stryka på foten.

Igår morse trotsade jag stormen och gav mig ut i skogen.  Det var äntligen lite solsken och det gällde att passa på.  Jag packade min lilla ryggsäck med tomma glassaskar för jag hoppades hitta lite av sommarens sista björnbär.  Även ett äpple fick följa med som färdkost.  Efter flera dagars regnande kändes det befriande att äntligen få komma ut en stund! 

Jag behövde inte gå så långt innan jag hittade mina björnbärssnår.  Jag gav mig ut i terrängen med hugg och slag och jag tackade Gud att jag hade med mina stavar som hjälpte mig hålla balansen i den hårda blåsten och den kuperade terrängen. Det kändes tryggt att ha något att förlita sig på.

Vinden friskade på och jag hade fullt sjå att stå upp utan att falla omkull.  Björnbärsbuskarna böjde sig som rön i vinden och det var lite svårt att hålla kvar de dansande revorna.  Men vad gjorde det då de långa taggiga grenarna var fulla av söta mörka björnbär?  Jag plockade förnöjt flera askar och  i min fantasi  bakade jag redan de mest fantastiska pajer.  Det gjorde absolut ingenting att mina händer såg ut som de hamnat i en slaktmaskin och att jag titt som tätt höll på att slita sönder mina kläder på de vassa taggarna.  Vad gör man inte för att få ha lite godsaker i frysen?

På fredag kommer Lilla My och Mumin hem för att hälsa på sin lilla muminmamma under helgen.  Då skall vi ge oss ut igen och plocka oss bär till en paj.  Inte för att vi behöver mera bär utan bara för att det är så fantastiskt att vi faktiskt kan plocka oss bär så där enkelt.  Och för att en den lilla stockholmstösen Lilla My längtar så förskräckligt efter skog och mark.  Och för att hon älskar att göra såna mysiga saker med sin lilla mamma.  Så det skall vi göra och jag kan knappt bärga mig!  


Illustration - The Joxter by nocturnalMoTH.

Faktum

Jag kämpar emot så länge jag kan.  För jag vet att så fort jag har gett efter för reklambladens pockande annonser så har jag accepterat faktum.  Accepterat faktum att hösten har kommit i år igen.  Och nu verkar jag vara där.  Jag har accepterat faktum, gett efter, och köpt höstblommor.

På trappan ut mot vägen står nu två frodiga krysantemum i terrakotta och gult.  De går under det otroligt fula namnet "kryssboll" och jag kan inte tänka mig något vedervärdigare namn på en sådan vacker blomma.  Som vanligt har jag valt krysantemum i varma färger för det tilltalar mig mest.  Jag skulle aldrig köpa en vit krysantemum och ställa på trappan för det passar sig inte tycker jag.  Jag menar vad i himmelens namn lyser vitt på hösten??  Nää, på hösten går naturen till vila och tar sig an de varma tonerna på färgskalan och så vill jag också ha det.

Min lilla köks- och blomsterträdgård håller på att anpassa sig till hösten.  Tomatplantorna ser inget ut för världen och kämpar med att ge de sista tomaterna lite färg.  Löken står klar i sina krukor och är bara att plocka upp och ta in.  Persiljan och gräslöken väntar på att bli nedklippta och frysas in i små byttor för att användas under vintern.  Plocksalladen har gått till Gud för länge sedan och av ruccolan blev ingenting alls.  Men luktärterna står fina och slingrar sig upp mot himlen och ger fortfarande blommor även om det har minskat radikalt.  Blomsterkrassen står gula i sina krukor och det är nästan lite svårt att se skillnad på blommor och blad.  Pelargonerna ligger och skräpar på komposten och har fått ge sin plats åt krysantemum.  Denna höst tänker jag inte bära ner några pelargoner till källaren för övervintring för det känns inte meningsfullt att göra det igen.  Så det får helt enkelt vara.

Men än är det inte riktigt slut på blommande rabatter.  Höstanemonerna som jag fått av Snorkfröken håller på att etablera sig i mina rabatter och jag ser fram emot att de skall sprida sig ordentligt.  Förhoppningsvis skall  mina rabatter med anemoner så småningom bli lika fina som Snorkfrökens.  De gula vippande blommorna, som jag inte vet namnet på, slår just nu ut i blom och kommer att stå så granna och fina och lysa upp långt in på den mörka hösten.  Jag önskar som vanligt att jag haft många fler höstblommor i mina rabatter men det är precis som alla andra år - inte många blommor alls.  Jag vet inte varför men jag är otroligt dålig på blommande höstrabatter och det verkar inte bli bättre med åren.  När skall jag lära mig det?  Jag bara undrar.

Illustration Tove Jansson.

Käraste, käraste vän

Käraste, käraste Soku.  Käraste Sonja.

Som en blixt från en klar himmel kom meddelandet igår morse att du lämnat oss.   Jag kan inte fatta, kan inte förstå.  Mitt i livet, mitt i så mycket glädje slog döden till.  Så outhärdligt sorgligt.  Så otroligt orättvist.  Mot dig.  Mot dina barn.  Mot din familj.

Tack vare Facebook fick vi kontakt igen för några år sedan.  Detta efter att vi inte hörts av på trettio år.   Det var alltid så roligt att träffa dig och ta en fika då jag var uppe i Stockholm och hälsade på.  Det kändes som om ingen tid alls hade förflutit och du var dig förvånansvärt lik.  Vi var också så förundransvärt lika fastän vi levt helt skilda liv och vi delade intresset för opera, klassisk musik och konst.  Vem hade trott det? Att vi skulle utvecklas åt detta håll då vi var tuffa ungdomar hemma i Vasa och umgicks i samma gäng?  Men så var det ju.  Bakom den tuffa ungdomsytan hade vi båda, år ut och år in, hamrat oss igenom våra pianolektioner på Kuulaopisto  Och båda hade vi sprungit på Vasa teater, i tid och otid, så kulturintresset hade vi båda med hemifrån.  Så det var kanske inte så konstigt ändå att vi båda blev kulturtanter i vuxen ålder?

Soku, vad jag kommer att sakna dig!  Det var alltid du och Ingrid som var uppe tidigt om morgnarna på Facebook och vi kommenterade varandra och gjorde tummen upp.  Och Soku, med vem skall jag nu dela mitt "stora" intresse för alla de triviala spelen på Facebook och vem skall nu sända mig frukost, tegelstenar och gems?  Vi brukade skratta åt att vi var så besatta av något så trivialt som Frontierville och även Farmville då vi höll på som mest.  Jag vet inte om jag någonsin vill spela de här spelen mer.  Så känns det nu i alla fall.

Livet blir inte som man tänkt sig, käraste Soku.  Du och Ingrid skulle ju komma och hälsa på mig om två veckor och du skulle äntligen få se Mölle som du så gärna ville besöka. Allting var bokat och klart.  Nu blev det inte så.  Men vilken tur att vi hann ha vår "tjejträff" med Övistjejerna i somras!  Opera på Drottningholm och middag på restaurang! Vilken lycka!  Många minnen, många glada skratt och mycket eftertanke.  Det var en helt underbar kväll som vi alla kommer att vårda i våra minnen. Och jag kommer att gå på Operan och se Rigoletto i oktober så som vi hade bestämt, Soku.  Nu får vi göra det utan dig, jag och dina "Kultdamer söder om söder".  Men jag tror att du hade velat att vi skall gå i alla fall fastän det blev så här.

Livet blir inte som man tänkt sig, käraste Soku.  Jag kommer aldrig att glömma dig och jag saknar dig så!  


Illustration Tove Jansson.