Halv åtta hos mig

Jag sitter i allsköns ro i halvmörkret och slötittar på TV;n. Mysljusen är tända och katten Elsa ligger och sover i min famn. Jag klappar Elsa lite förstrött över pälsen och som alltid förundras jag över hur mjuk den är. Nu skall "Halv åtta hos mig" snart börja och det skall bli riktigt kul att se vad den snobbiga och vilt svärande Stockholmsbruttan Marika skall bjuda på. Jag sitter och funderar på om jag också låter som Marika - så där lite grov och smått opolerad. För precis som Marika så kryddar jag mitt språk med diverse attribut av det starkare slaget.

Jag suckar djupt och lämnar mitt filosoferande därhän. Då ser jag plötsligt i ögonvrån hur något stort med blixtens hastighet rör sig över vardagsrumsgolvet. Något jättestort som inte är en katt och som inte heller kan vara en mus eller råtta. Då finns det bara ett alternativ kvar. Det måste vara en spindel! En Spider Giganticum eller som vi säger på ren svenska - en jättespindel!!!

Jag skriker rakt ut, rusar upp med en yrvaken Elsa i famnen och slänger mig över strömbrytaren. Nu flödar vardagsrummet i ljus och där på den mörkröda mattan sitter en megaspindel och blänger på mig. En jättejättespindel med fetstor kropp och långa tjocka ben. Vilken mardröm! Vad skall jag nu göra?!? Rusa efter mina stövlar och stampa ihjäl den? Nää, det går ju inte! Jag som knappt kan slå ihjäl en fluga för det knastrar för mycket! Jag bestämmer mig för att nu skall Elsa få göra sin insats i hushållet och jag slänger iväg henne mot odjuret. Men som det fina birmakatt hon är så gör hon ingenting. Absolut ingenting. Hon bara tittar förvånat på mig med sina stora blåa ögon och ser ut att fundera om jag verkligen tror att hon tänker röra det där krypet.

Plötsligt sätter spindeln fart igen och nu rör den sig i hundra knyck rakt mot min länstol. Som en gasell slänger jag mig också i den riktningen för att rädda filten som glidit ner på golvet. Bara tanken att ha en spindel klättrande på filten och inte veta i vilket hörn jag skall ta i blir för mycket för mig. Jag knuffar undan fotpallen och vältrar bort länstolen som spindeln nu försöker ta skydd under. Icke i mitt liv att den skall komma undan! Att veta att det finns ett sådant odjur i huset och inte veta var är inte ett alternativ som fungerar för mig.

Jag ser mig desperat omkring och tankarna rusar runt, runt. Då ser jag räddningen! Ett otänt doftljus i ett glas modell större. Kvickt som bara den norpar jag doftljuset och ställer det upp och ner över spindeln. Räddad! Jag sjunker ihop i en liten hög på golvet. Vilken pärs! Jag hör någonstans långt i bakgrunden hur Marika vilt svärandes rumsterar om i sitt kök. Jag rättar till håret, drar glaset med spindeln över golvet till en mer undanskymd plats. Där kan den dö. I en ljusdoft av lime och basilika. I don´t care. För nu skall jag ta mig fan se på TV.

Illustration Tove Jansson.

Trädgården

Visst har vi väl alla drömt om den perfekta trädgården med prunkande rabatter som blommar från tidig vår till långt in på hösten? Och visst har vi väl alla drömt om ett trädgårdsland i antroposofisk anda och helst med ett utseende som om Simon Irvine hade designat den? Och visst finns det de som klarar av att genomföra sin vision och så finns det visst de som bara fortsätter att drömma. Som jag då.

Till mitt försvar måste jag säga att den skånska myllan är synnerligen tung och svårarbetad. Det är knappt att jag orkar köra ner en spade i den bördiga lerjorden och än mindre ta upp den fullastad igen. Med det menar jag inte att det skulle vara så mycket lättare att ha trädgård någon annanstans. Jag bara konstaterar att det är förbannat tungt att gräva här i Skåne. Riktigt jävla tungt. Och det är därför mina rabatter ser ut som de gör. Bara så ni vet. Det är helt enkelt för tungt för en mogen kvinna i sina bästa år att hålla på med sådant.

Det är även den skånska lerjorden som är skyldig till att jag inte har något trädgårdsland. För tungt och ett totalt omöjligt projekt för en mogen kvinna i sina bästa år att ta itu med! Men jag har löst problemet med krukor på den stenlagda uteplatsen. Stora och små krukor innehållande sallad och örter och en och annan ranglig tomatplanta som trycker mot husväggen. Och jag tänker med ömhet på den något glesa raden med rädisor som varje sommar kämpar för sin överlevnad i den gamla balkonglådan. Jag är nöjd med mina miniodlingar. Det är jag verkligen. Tro inte annat. Man skall inte förta sig, det är mitt motto, eller för att uttrycka det något mer elegant - less is more.

Men den brutala sanningen som finns där ute i trädgården hindrar mig inte på något sätt att fortsätta drömma. Och efter en föreläsningskväll med trädgårdsprofilen Hannu Sarenström så är det som uppgjort att drömma vidare. Med förföriska bilder på ultimata trädgårdar visade mannen från Kinnekulle hur det kan se ut i en trädgård. På ett lättsamt sätt och med en stor portion humor berättade han om sin egen trädgård, om slit och släp, om lycka och misslyckanden och om turistbussar och rådjur som inte visar någon hänsyn. Han tipsade om små knep och talade allvarligt om att inte låta trädgården bli en börda.

En trädgård skall vara glädje. En trädgård skall man vila i. Så säger Hannu och så skall det naturligtvis vara. Så jag är inne på rätt spår. Man skall inte förta sig. Less is more.

Illustration Tove Jansson.

Självbedrägeri

De finns lite överallt de där högarna. Fint staplade i bokhyllorna i mitt mat- och biblioteksrum, slarvigt lagda över matböckerna i köket, ambitiöst nedlagda i tidningsställ på ovanvåningen, liggandes i tjocka högar i skrubben och rentav nedpackade i bananlådor för kommande tider. De finns faktiskt även de högar som ligger strategiskt utplacerade i vardagsrummet för beskådning. Jag vet inte vem jag försöker lura men högst antagligen är det jag själv som ligger illa till. För helt seriöst - kommer jag verkligen att läsa någon av de där tidningarna och magasinen igen?

Jag förstår inte varför jag inte kan ha samma okomplicerade förhållande till dessa högar såsom jag har till dagstidningar och skvallerblaskor. Varför i jösse namn tror jag att jag kommer att bläddra igenom "Allt om mat" från 1984 då jag blir sugen på något att äta? Eller tror jag verkligen att jag kommer att begrava mig i "Allt i hemmet" från 1990 då jag skall flytta runt soffan lite grand? Och för att inte tala om då jag skall ut och resa! Kommer jag verkligen att veta i vilket av dessa magasin den ultimata resan är och kommer jag verkligen att resa till just den destinationen som de skriver om? Knappast. Det har ju inte hänt ännu så att säga.

Finns det då ingenting som jag kan ha nytta av i dessa högar? Självklart finns det saker att gå tillbaka till men det är inte försvarbart att spara så många högar som jag har gjort. Jag önskar att jag kunde skiljas från mina mat- och livsstilsmagasin utan problem och bara spara de som jag vet att jag kommer att använda mig av. Men fullt så enkelt är det ju inte. För allting ser så läckert ut och tänk, TÄNK om jag behöver just den här tidningen någon gång.

Jag undrar hur det här skall sluta. Jag fortsätter att samla på mig magasin och jag avundas Snorkfröken som glatt slänger iväg sina tidningar så fort hon läst dem. Det värsta är att nu tycker jag att även Ica´s gratisblaska "Buffét" , Konsums "Mersmak" och även bilagor till kvällstidningarna kan vara värda att spara på. Det måste vara något allvarligt fel på mig. Jag undrar om jag kanske skall gå i terapi för det här......


Illustration Tove Jansson.

Vår

Det sägs att våren kommit till sydvästra Skåne. På SMHI kan man läsa att definitionen på vår är då medeltemperaturen är mellan 0 och +10 grader under en 7 dagars period. Jaha, ja - då har den inte kommit till nordvästra Skåne ännu m a o. Men den är på väg. Våren. Var så säker.

Förra helgen var jag och väninnan C ute och luftade våra lurviga ben. Solen sken, himlen var blå och fåglarna kvittrade förtjust i buskarna. Temperaturen visade på hela sju varma celsiusgrader och vi gick en lång, lång promenad. In i skogen, längs med åkerkanter och ut efter grusvägar vid havet gick vår tur. Hunden Benny sprang som ett jehu över stock och sten och han var alldeles till sig av lycka. Han var helt underbar att skåda i sin iver över alla lukter och ljud.

Själv blev jag alldeles slut i kropp och knä. Det visade sig att det var otroligt mycket snö kvar på sina ställen och isiga stigar och hala lerslänter gjorde hela promenaden till ett riskfyllt äventyr med krycka och ortos. Jag förstod att de kommande dagarna skulle bli en enda lång plåga med värkande knä och haltande gång. Men just då och där gjorde det ingenting. Absolut ingenting. För vi var ute och promenerade på vårens första besök och solen värmde våra kinder så där som bara den första vårsolen kan.

Nu går tiden fort och snötäcket krymper för varje dag. Fortfarande är det flera minusgrader om nätterna men om dagarna kryper temperaturen högre och högre upp. I de stelfrusna rabatterna tittar små tecken på vårblomster upp och fåglarna sjunger allt mer intensivt för var dag som går. Det är ljust tidigt om morgnarna och ljuset dröjer sig kvar länge, länge på kvällen. Nu går vi mot ljusare tider och det är ingen som kan stoppa det. Nu känns det inte som om våren är så långt borta längre och det gör ingenting att lärkan inte kom i slutet på februari så som den brukar göra.

För nu är allt på G. Var så säker på det!


Illustration Tove Jansson.