torsdag 25 mars 2010

Halv åtta hos mig

Jag sitter i allsköns ro i halvmörkret och slötittar på TV;n. Mysljusen är tända och katten Elsa ligger och sover i min famn. Jag klappar Elsa lite förstrött över pälsen och som alltid förundras jag över hur mjuk den är. Nu skall "Halv åtta hos mig" snart börja och det skall bli riktigt kul att se vad den snobbiga och vilt svärande Stockholmsbruttan Marika skall bjuda på. Jag sitter och funderar på om jag också låter som Marika - så där lite grov och smått opolerad. För precis som Marika så kryddar jag mitt språk med diverse attribut av det starkare slaget.

Jag suckar djupt och lämnar mitt filosoferande därhän. Då ser jag plötsligt i ögonvrån hur något stort med blixtens hastighet rör sig över vardagsrumsgolvet. Något jättestort som inte är en katt och som inte heller kan vara en mus eller råtta. Då finns det bara ett alternativ kvar. Det måste vara en spindel! En Spider Giganticum eller som vi säger på ren svenska - en jättespindel!!!

Jag skriker rakt ut, rusar upp med en yrvaken Elsa i famnen och slänger mig över strömbrytaren. Nu flödar vardagsrummet i ljus och där på den mörkröda mattan sitter en megaspindel och blänger på mig. En jättejättespindel med fetstor kropp och långa tjocka ben. Vilken mardröm! Vad skall jag nu göra?!? Rusa efter mina stövlar och stampa ihjäl den? Nää, det går ju inte! Jag som knappt kan slå ihjäl en fluga för det knastrar för mycket! Jag bestämmer mig för att nu skall Elsa få göra sin insats i hushållet och jag slänger iväg henne mot odjuret. Men som det fina birmakatt hon är så gör hon ingenting. Absolut ingenting. Hon bara tittar förvånat på mig med sina stora blåa ögon och ser ut att fundera om jag verkligen tror att hon tänker röra det där krypet.

Plötsligt sätter spindeln fart igen och nu rör den sig i hundra knyck rakt mot min länstol. Som en gasell slänger jag mig också i den riktningen för att rädda filten som glidit ner på golvet. Bara tanken att ha en spindel klättrande på filten och inte veta i vilket hörn jag skall ta i blir för mycket för mig. Jag knuffar undan fotpallen och vältrar bort länstolen som spindeln nu försöker ta skydd under. Icke i mitt liv att den skall komma undan! Att veta att det finns ett sådant odjur i huset och inte veta var är inte ett alternativ som fungerar för mig.

Jag ser mig desperat omkring och tankarna rusar runt, runt. Då ser jag räddningen! Ett otänt doftljus i ett glas modell större. Kvickt som bara den norpar jag doftljuset och ställer det upp och ner över spindeln. Räddad! Jag sjunker ihop i en liten hög på golvet. Vilken pärs! Jag hör någonstans långt i bakgrunden hur Marika vilt svärandes rumsterar om i sitt kök. Jag rättar till håret, drar glaset med spindeln över golvet till en mer undanskymd plats. Där kan den dö. I en ljusdoft av lime och basilika. I don´t care. För nu skall jag ta mig fan se på TV.

Illustration Tove Jansson.

1 kommentar:

Anonym sa...

MODIGA DU! Snyggt jobbat!
Fiiiiii F*N för de där sakerna alltså, de är precis livsfarliga alltså!
USCH!!!

Kramar