På vintern snöar det

Februaribarn som jag är så fullkomligt älskar jag snö och vinter.  Med åren har jag förstås blivit varse att jag bor i helt fel del av landet om jag vill uppleva kalla, långa och snörika vintrar.  Men inte visste jag att det var så eländigt vintertid här nere i Skåne då jag flyttade hit på det ljuva 80-talet.  Jag menar - solen sken, fåglarna kvittrade och luften var tät av den söta berusande rapsdoften. Villigt och blåögt lät jag mig förföras av böljande gula rapsåkrar i maj.  Klart att jag trodde att detta var himmelriket och inget kan felas här. 
Fel, fel, fel!!!  Vintern FINNS INTE här.  Den skånska vintern är brun, grå och blöt.  Ett evigt mörker som aldrig vill ta slut.

Med förtjusning talar jag i telefonen med Lilla My som bor i huvudstaden där vintern gjort sitt intrång.  Snön vräker ner.  Bussar, tåg och lokaltågen blir inställda.  Flyget blir inställt.  Snödrivorna växer på höjden i raketfart och människorna hukar i snöstormen.  Skolor stängs.  Kommer de till jobbet överhuvudtaget de där stackars Stockholmarna?  Jag läser skämt på Facebook var norrlänningarna ber de stackars stockholmsborna hålla ut för nu har norrlänningarna sänt ut bandvagnar för att rädda de nödställda i huvudstaden.  Jag ler i mjugg och önskar att även jag fick vara med om snöäventyret.

Jag vill att vintern skall vara vinter.  Marken skall vara kall och vit.  Det skall gnistra i snötäcket och det skall knarra ordentligt under mina skor då jag går.  Det skall gå att pulka i flera veckor i sträck och det skall gå att skida i vinterlandskap ända fram till i mars.  Sjöar och haven skall täckas under is och den spolade isbanan skall locka barn och ungdomar att åka skridskor, spela bandy och hockey och göra piruetter om de vill.  Snökojor skall grävas ut, snögubbar byggas och snöbollskrig skall utkämpas under skolraster och sena kvällar.  Snölyktorna skall tävla med islyktorna om de vackraste ljusskenen och helst av allt skall vi alla åka sparkstöttingar på trottoarerna.  

I stället är verkligheten helt annorlunda.  Jag får undra om det blir en vit vinter i Skåne i år.  Får vi ens en vit jul?  Jag läser oroligt prognoser om varm, varm vinter och jag ber till högre makter att det inte skall bli så.  Visst har vi haft en vecka nu med snö och många minusgrader men det regnar bort medan jag sitter här och skriver.  Jag ser att de lovar kallare igen fr o m torsdag men då är ju redan all snö borta. Kommer det någon ny snö?  Blir det en vit jul? 

"Talvella tulee lunta". I översättning blir det "På vintern snöar det".  Så heter bilden ovan.  Så vill jag att det skall vara.


Illustration - "Talvella tulee lunta" by Yoshiko-A-Black.

Springa för livet

Oj!  Så fin himlen är!  Jag tror bestämt jag klär på mig och går ut och tar ett foto.  Det var länge sedan jag satte upp en himmelsbild på Instagram och Facebook så det är väl på tiden att jag gör det igen.  Jag sitter i länsstolen och dividerar med mig själv.  Sagt och gjort!  Klockan är ju inte ens sju på kvällen och än är det inte mörkt ute så det här skall nog gå fint!

Jag släntrar iväg över gräsmattan bort till häcken.  Hmm, tänk om jag skulle ta en bild på topparna av majsen.  Den står ju så vackert mot det den glödande himlen så det blir nog bli ett vackert foto!  Fram med mobilen och efter lite trixande hit och dit knäpper jag några bilder.  Långsamt vänder jag tillbaka mot huset, kollar de olika bilderna, bestämmer mig för den finaste och knappar in en text till fotot. Jag stannar till, djupt försjunken i mina tankar,  för att koncentrera mig ordentligt.
 
BRÖÖÖL!  BRÖÖÖÖL!  Blodet fryser till is i mina ådror.  Hjärtat skenar iväg och jag blir alldeles till mig.  Endast några meter in i det höga majsfältet står en ilsken rådjursbock och brölar ut sin ilska.  Jag har inte sett honom i skymningsljuset men han har uppenbarligen sett mig och han är inte glad!  BRÖÖÖL, BRÖÖL vrålar han igen och han börjar springa fram och tillbaka längs häcken.  Att jag inte tappar mobilen är ren tur för nu får även jag fart på benen.

Jag springer som en galning tillbaka till huset med den långa svarta rocken virvlande bakom mig.  Och jag som inte ens kan springa längre!  För varje steg jag tar gör det jätteont i mitt knä men det är bara att springa för livet.   Bocken fortsätter att bröla och springa fram och tillbaka, fram och tillbaka.  Mitt hjärta hamrar på det värsta det kan och det fullkomligt dånar av hjärtslag i mitt huvud.  Benen pinnar på och i mitt huvud dyker en absurd bild av mig själv där jag likt Quasimodo haltande och frustande tar mig fram över gräsmattan.  Är jag inte framme vid trappan snart?  Och bocken han bara fortsätter med sitt brölande.

Äntligen är jag framme vid trappan och räddningen.  Jag tar tag i dörren och vänder mig om för att se om  bocken är mig i hasorna.  Det är han inte.  Men han fortsätter att demonstrera sin ilska, brölar och springer på där ute i majsfältet.  Till slut anser han att jag inte är ett hot längre och han försvinner bort mot skogen brölandes ut sitt missnöje hela vägen.

HERREGUUUD!!  Vem har sagt att livet på landet är lugnt och fridfullt?  Tänk om han hade kommit sättandes efter mig!  Jag hade inte haft en chans!  En sak är säker - jag tänker ALDRIG mera gå ut och ta några jävla bilder på en vacker himmel!  Det är då ett som är säkert!


Illustration Tove Jansson.              

Bindande bevis

Vad är det som har hänt?  Är det kanske någon som har grävt med en grävskopa på min gräsmatta?  Nej och åter nej.  Det är vildsvinen som har haft fest i min trädgård en natt i september.  Och det precis utanför mitt sovrumsfönster....

Det är ju det jag har sagt hela tiden.  De finns här i min omedelbara närhet.  De lurar ute i majsfältet, gömmer sig i skogen bredvid och bara väntar på att få skrämma skiten ur mig.  I min enfald trodde jag att de inte skulle komma SÅ nära.  Och i min vildaste fantasi har jag aldrig trott att de skulle komma in och böka rundor på min gräsmatta.  Men det har de gjort minsann! 

Djupa hål - kratrar rentav -, grästuvor vältrade både hit och dit.  Det är ingen vacker syn.  En vän i Tyskland sa att jag skulle titta efter om jag hittade spår efter klövarna för då kunde jag mäta dessa och på så sätt få reda på hur pass stora svin som besökt mig.  Never ever säger jag bara!  Skulle inte falla mig in att få svart på vitt att stora, stora galtar med de vassaste betarna finns runt husknuten!  Nu kan jag ju fortfarande inbilla mig att det är någorlunda små vildsvin som bor i min närhet och jag tror att det är det bästa för mig.

Nu undrar jag hur jag skall få ordning på gräsmattan igen.  Jag har lappat och lagat.  Fyllt igen hålen med tuvorna och klappat med spaden över desamma.  Jag har även hoppat lite så där halvgraciöst över lapptäcket för att platta till det än mer.  Men njaa....  Det ser INTE bra ut.  Nu får jag hoppas att naturen läker sig själv och att tuvorna växer fast i hålen igen.  Kanske, kanske ser det bättre ut till våren i alla fall.

Vad har jag lärt mig av detta nattliga besök?  Jo, att jag skall lita på mina instinkter.  Nu vet jag att det är befogat att hjärtat klappar på i 190 knyck och att obehagskänslan är på riktigt.  Nu vet jag på riktigt vad som lurar där ute i mörkret.  Jag har ju hela tiden känt av vildsvinens närvaro även om jag har försökt övertyga mig själv att det bara är rådjur som knakar och brakar runt knuten.  Nu vet jag.  Det är inga rådjur.


Foton;  Muminmammans privata.                

Uppbrott

"Mamma!!  Vet du, de har svarat mig från Irland och de kommer att ringa upp mig under dagen!"  Mumin lät hur exalterad som helst men mitt hjärta sjönk djupt, djupt ner i magen.  Jaha, nu var stenen satt i rullning och jag kunde ingenting göra.  Jag kände på mig att det här skulle gå Mumins väg och det skulle leda till både det ena och det andra.  Och så blev det naturligtvis. 

Mitt egen "lilla" Mumin flyttar till Irland. Tidigt på söndags morgonen lyfter planet till Dublin och Mumin blir borta minst ett år.  Självklart tycker jag att detta är hur roligt som helst för honom och bara tänk att få åka iväg och jobba i ett annat land!  Så spännande!  Men lite förfärligt är det allt för en hönsmamma som helst har ätteläggen på en armlängds avstånd. 

Allt har gått i en rasande fart. Flygbiljett och biljett vidare till den nya hemorten har bokats .  Abonnemang har sagts upp, hyreskontraktet likaså.  På bara någon vecka har Mumins studentlya packats ner.  Lappar om billiga möbler till försäljning har satts upp på studentboendet.  Böcker och köksattiraljer har packats ner och skall forslas upp till mig.  Kläder har sorterats i vad som skall tas med nu, senare och vad som skall läggas undan.  Funderingar över hur i hela friden han skall få med sig allt har stötts och blötts.  Lösningar som har förkastats har tagits upp igen som ett fullgott alternativ.  Det är väl mest jag som har ältat om både det ena och det andra - det medges - för Mumin verkar ha det mesta under kontroll.     

Samtidigt har det varit lite mysigt med allt förberedande.  Vi har suttit på varsitt håll med telefonerna i örat och tittat på den nya hemorten på internet.  Det verkar vara en fin stad.  Konst- och musikliv blomstrar och studenterna utgör en tredjedel av stadens befolkning.  Kan det bli bättre för en ung man i sina bästa år?  Vi har kollat in var den nya arbetsplatsen ligger och vi har pratat om boende, bankkonton och telefon.  Jag har redan kollat flyg till Irland långt in på vårkanten och jag grämer mig för varje kampanj som tar slut innan jag har bestämt för när och om jag kan åka.  Mumin har bestämt informerat mig att han helst vill vara lite installerad innan jag våldgästar honom och det kan jag väl förstå.  Jag får lugna mig lite.  Jag hinner nog.

Jag har alltid drömt om att få åka till Irland.  Däremot har jag aldrig drömt om att ett av mina mumintroll skulle flytta dit.  Men det är inte helt fel.  För nu äntligen kommer jag att få besöka denna vackra, vilda ö som lockat mig så!


Illustration youkka livejournal russia

Brustna illusioner

 

"Varför skriver du ingenting längre?" frågar väninnan då vi är ute på en våra måndagsvandringar.  Jag går där och funderar och vet precis varför det har blivit så.  "Jag kan helt enkelt inte skriva då jag inte mår bra." svarar jag lite klent.  Men så enkelt är det faktiskt.  Det finns ingen glädje, ingen inspiration, inget att dela.  Vad finns det då att skriva om?  Ingenting.  Absolut ingenting.  

"Men det gäller att se glädjen i det lilla.  Ta vara på det som finns.  Vi är skyldiga att göra det bästa av var dag som livet ger oss!"  Yada, yada och blabla svarar jag på dylikt.  Den gränsen kommer man också över kan jag svara på det.  För det ÄR inte roligt för tillfället och jag har svårt att ändra på det.  

Jag söker arbete efter arbete men ingen vill ha mig.  Jag är för gammal, jag är ute, jag är passé.  Hundratals, tusen arbeten har jag sökt.  Ibland orkar de inte ens svara mig fastän de själva sökt personal.  Jag kan tyvärr inte ta vilka arbeten som helst då mitt knä hindrar mig att ta tunga jobb.  Men bredden är stor på jobben jag sökt.  Tro mig.  Jag går igenom mina kontakter och försöker sälja in mig.  "Tyvärr.  Det finns inga pengar.  Det är hårda tider och även om du kommer med mycket kunskap, och förresten du har ett FANTASTISKT CV,  och fastän du kommer med finfina bidragspengar så kan vi inte hjälpa dig."  För så är det.  Jag kommer med lukrativa bidrag för en anställning men inte ens det tycks hjälpa.  Jag är för gammal, jag är ute, jag är passé. 

Svikna jobblöften.  Brustna illusioner.  Gång på gång.  Det är tungt att resa sig, borsta av sig dammet, och ta nya tag och med ett leende ta sig upp och framåt igen. Och igen.  Och igen.  Det är så konstigt att inte vara attraktiv på arbetsmarknaden då man "bara" är några år över femtio.  Jag är ju inte pensionär som med ålderns rätt och kanske av egen önskan har dragit mig tillbaka. Det är ju inte heller så att jag är orkeslös eller halvt dement.  Inte heller är det så att jag inte är nyfiken eller inte kan lära mig någonting längre.  Och det är inte så att jag per automatik är trögtänkt och är en motvallskärring bara för jag är lite äldre.  Sådana "anlag" föds man med och de framträder hos yngre medarbetare om ni bara tittar efter.  

Att inte räknas känns otroligt tungt.  Att inte få vara del i samhället då jag har så mycket kvar att ge. Tänk att all den kunskap och erfarenhet man har inte är värt mer.  Tänk att all bonus som utflugna barn och låg/ingen sjukfrånvaro inte räknas alls.  Att få personal som stannar på sin arbetsplats och som inte jagar karriär och söker sig till nya jobb hela tiden är väl ett plus?  Eller att få personal som inte bildar familj och är hemma med sjuka barn alldeles för ofta borde ju också vara tillgång tycker man.  Tydligen är jag helt fel ute för här står jag och kan intet göra.

Det är inte så att allting är nattsvart och jag knaprar piller för att ta mig genom vardagen men det är inte så långt därifrån.  Ingenting är roligt, inget inspirerar och jag går ytterst sällan utanför dörren.  Jag umgås knappt med någon och dagarna flyter på i samma spår.  Jag söker jobb efter jobb men ingenting händer.  Jag söker t o m arbeten som tvingar mig att flytta men det är som förgjort.  Jag står på kö till en kompetenshöjande kurs men kön är mycket, mycket lång.  Jag hoppar in på två jobb ibland,  men nu mera ytterst sällan eftersom det inte finns pengar hos arbetsgivaren längre.  Jag känner mig värdelös, utan identitet och jag känner mig som en belastning.  Som om inte detta vore nog så är min ekonomi nu helt åt fanders.  För så blir det till slut.  Du får det sketnaste av bidrag som du inte ens kan leva på.  Mina barn sticker till mig pengar så att jag inte helt skall gå över styr. Ja, jag skriver det igen;  Mina barn sticker till mig pengar så att jag inte helt skall gå över styr!  Det är ju inte klokt! Det är förnedrande, kränkande och alldeles åt helvete om ni frågar mig. 

Det var ju inte så här det skulle bli.  Jag som skulle äntligen få satsa på mig själv nu då "barnen" flyttat hemifrån.  Äntligen skulle jag få sätta mig själv i första rummet efter alla år som ensamförsörjande.  Så blev det inte alls.  Istället är jag till en ovillig arbetsmarknads förfogande.  

Illustration Tove Jansson.

Hemfärden

Vi satt där i den stekande solen vid busshållsplatsen min röda cykel och jag.  I mitt huvud gick jag igenom vad jag skulle säga till busschauffören om han nu skulle gå in i diskussion om cykelns bussåkande.  "Det är ju helg och då får man ta cyklar med sig" mumlade jag för mig själv mycket medveten om att det till syvende och sist  handlade om chaufförens välvilja och ingenting annat.  "Må det finnas plats för den, må det finnas plats för den" fortsatte mina tankar att snurra.  Nu ville jag verkligen få hem min cykel som stått uppmonterad och fin i Snorkfrökens och Snusmumrikens vardagsrum ända sedan den köptes.  Den hade förvisso prytt sin plats och även varit till stor glädje för Knyttet och katterna men nu fick det vara nog. Nu ville jag ha den hem ut till landet och ut härliga till cykelturer.

Bussen rullade in på busshållplatsen.  En glad äldre busschaufför öppnade dörren och jag frågade om jag fick ta med cykeln in i bussen.  "Absolut!  Rulla in den du bara!" svarade han så glatt och jag pustade ut och tog in den i  bussen där inga barnvagnar tog upp min uppställningsplats.  Jag ville ju inte att den skulle hänga bak på bussen och bli repad nyköpt och aldrig använd som den var.  "Då vill jag köpa en biljett hem till mig för min cykel och mig" sade jag.  Lättnaden var stor och jag stod där och log som ett fån över att allting gått så smidigt.  "Näää, jag kör inte ända ut dit! Jag vänder vid Knutpunkten så du får nog vänta på nästa buss som kör hela sträckan."  Ridå!  Det var bara att kliva av bussen och med sorg i hjärtat såg jag hur den körde vidare utan mig och min cykel.

En halvtimme senare, efter mycket varm väntan i stekande sol, kom då äntligen nästa buss.  "VA!?!  Näää, du får INTE ta in cykeln i bussen!  Men du kan få hänga den bak på.  Inga cyklar inne i bussarna!!"    "Okej.  Kan du hjälpa mig och hänga upp den då?" sade jag uppgivet och så gick vi bak och hjälptes åt.

"Den sitter väl stadigt?  Jag menar, den kommer väl inte att repas eller så.  Och går den inte att låsa fast på något vänster?  Den är ju helt ny och jag vill ju inte att det skall hända något."  Nu tittade busschauffören mycket trött på mig.  "Vi tar inget ansvar för cyklar.  Det är helt upp till dig hur du vill ha det.  Men jag har hängt upp den så stadigt det går och nu kan jag inte göra mer."   Han blängde på mig och nu var jag så trött på att tjata om min cykel så att jag nästan började gråta.  Jag nickade och så gick vi in i bussen.

Vid Knutpunkten bytte de chaufför.  Min "gamla chaufför" pekade på mig där jag satt längst bak i bussen.  Jag satt där, i en mycket obekväm ställning,  för att hålla järnkoll på min cykel så att ingen bandit skulle springa fram och slita ner den då vi stannade vid hållplatserna.  Chaufförerna pratade en stund och innan vi åkte iväg så gick den nya chauffören bak och kände på min cykel så att den satt stadigt och fint.  Under den halvtimmes långa hemfärden stannade han vid två hållplatser, utan att någon skulle stiga av eller på, gick ut ur bussen och bak till min cykel och inspekterade att allting var bra.  Varje gång log han så glatt mot mig, gjorde tummen upp och varje gång funderade resten av bussen vad fan han sysslade med.

Så var vi då framme vid huvudorten.  Chauffören tog ner min cykel som hade klarat hemfärden utan den minsta skråma.  Vilken service!  Vilken busschaufför!  Jag var så glad att jag haft turen att få en vänlig busschaufför vilka är väldigt sällsynta nu för tiden.  Det vet jag för jag åker buss ofta och de vänliga chaufförerna är nästan ett minne blott. 

"Ha nu en trevlig sommar och cykla försiktigt!"  De fina orden ringde i mina öron när jag nu för första gången sedan olyckan för fyra år sedan äntligen fick sätta mig på en cykel.  Att  den 10 km långa cykelturen hem var lite vinglig och tog hur lång tid som helst är en helt annan historia.


Foto;  Muminmammans privata. 

  

Lilla Knyttet

Aldrig någonsin skulle jag bli en sådan där fjantig mommo som i tid och otid publicerar foton på sitt barnbarn på Facebook.   Aldrig någonsin skulle jag hålla på med sådant trams!  Never ever!  Hmm, det har ju gått lite si och så med den intentionen.  Jag tror faktiskt jag är värst av dem alla för att vara helt ärlig.  Men vad skall man göra då man blivit begåvad med ett sådant bedårande barnbarn??

Lilla Knyttet växer så det knakar och hon blir sex månader om en vecka.  Då skall det hållas namngivningsfest för det lilla livet.  Det blir inget dop ty varken Snorkfröken eller Snusmumriken är "den sorten" som upplever att det är nödvändigt att döpa sitt barn.  Jag tycker inte heller dop är nödvändigt och det är faktiskt bara Snorkfröken av mina barn som är döpt.  Och att hon är döpt beror helt och hållet på att jag var en sådan ung mor och jag trodde att man "måste" göra så.  Då Mumin och Lilla My föddes var jag äldre och kunde stå emot det sociala trycket att döpa sitt barn.  Nu är det vanligt att inte döpa sina barn men så det var det inte för drygt tjugo år sedan.

Lilla Knyttet är en högst bedårande liten flicka.  I början hade hon problem med magen och hon hade kolik av den värre sorten i någon månad.  Men sedan dess har det bara varit glada miner.  Hon är en stor liten personlighet med glimten i ögat och med världens största tandlösa leende.  Det är inte mycket hår på hennes hjässa och det lilla hår hon har är så ljust så hon ser närmast flintskallig ut.  Men det gör absolut ingenting för något sötare barn finns inte på denna jord.  Hon är pigg och framåt, nyfiken och väldigt tidig i det mesta. 

Lilla Knyttet har babysimmat precis som mor hennes gjorde för trettio år sedan då babysimmet var alldeles i sin linda.  Babysimmet har uppskattats väldigt mycket och hon har trivts som fisken i vattnet.  Nu är det paus med simmandet till hösten men sedan skall det simmas och dykas igen.  Jag har varit med och tittat på men jag har inte som Knyttets farmor hoppat i den varma bassängen för att vara med.  Men den dagen kommer väl då även jag passerar den gränsen!  Näää, skämt å sido, jag kan knappt bärga mig tills även jag får vara med i bassängen!

Jag försöker träffa lilla Knyttet varje vecka och då med övernattning så jag får umgås med henne i flera dagar i sträck.  Hon blir lika glad varje gång jag kommer och jag kan inte få nog av henne.  Jag pussar och jag luktar, jag kramas och pussar än mer.  Jag trodde aldrig att jag skulle ha så här mycket kärlek över till ett barnbarn men det är sådant man inte vet om man inte har varit med om det innan.  Nu vet jag att den villkorslösa kärleken jag känner för mina barn även förs över till nästa led.  Och det är så underbart!


Illustration by ShirianekiZ.

Blomman

De hinner bara öppna ytterdörren och sedan kommer vrålet. "Mamma!  Mamma!!!  Va´ faaaan!  Blommar blomhelvetet nu IGEN????"  Ja, så där kan det faktiskt låta då mina muminbarn kommer hem och hälsar på.  Lätt härdad rycker jag bara på axlarna och svarar: "Jaa, och vad skall jag göra åt det?  Jag kan ju inte  slänga blomman, ELLER HUR?"  Men innerst inne är det precis vad jag önskar ibland att jag kunde göra.

Vad är nu detta som framkallar såna kraftiga reaktioner i muminfamiljen?  Jo, det är en stackars, gigantisk porslinsblomma som "de små muminbarnens" farmor förärade mig för många år sedan.  Blomman var stor redan då jag fick den och barnens farmor urskuldade gåvan med att den inte fick plats i hennes nya bostad.  Men jag undrar jag.  Genom åren har jag grunnat på den repliken och jag tror nästan att hon for med osanning.  Jag tror helt enkelt att hon ville bli av med blomhelvetet.

Hur kan man då hysa dylika aversioner mot en stackars blomma?  Jo, p g a att den inte gör något annat en blommar hela tiden typ.  Det är klart att den inte blommar hela tiden men den blommar 3-4 gånger per år och det är definitivt några gånger för mycket.  Och då den blommar så är det inte fråga om att blomma måttligt utan den tar i och producerar upp emot 60 - 70 blommor på en och samma gång.  Då är det inte frågan om en sublim blomdoft i huset kan jag upplysa om.  Blomdoften, eller snarare odören,  slår emot en under kvällar och nätter och doften hänger kvar under dagen för att lagom mot kvällen slå till med full kraft igen.  Känslan av begravningsbyrå är mycket påtaglig och det går knappt att vistas i vardagsrummet var den har sin placering.  Att titta på TV på kvällarna är en plåga och jag får sitta på min pilatesboll i andra ändan av rummet eftersom porslinsblomman är så vackert draperad vid fönstret där jag har min TV-stol.  Det blir inte mycket TV-tittande, eftersom huvudvärken kommer krypande efter en stund, och vardagsrummet ligger tyst och öde mest hela tiden under porslinsblommans blomningstid.

Varför slänger jag bara inte blomman då?  Ja, varför gör jag inte det???  Men nej, det går bara inte.  En stor, kraftig, vacker blomma är inte något som jag kan kasta ut.  Den är så vacker där den står i nordfönstret med skomakarlampan inunder.  Den fungerar som en gardin och den fyller sin funktion så väl.  Och någonstans långt, långt, LÅNGT där inne tycker jag ju om den.  Det är vad jag inbillar mig i alla fall.

Illustration Tove Jansson.         

One night at the opera

Varför?  Varför åkte jag så sent ner till Malmö?  Jag som tyckte jag hade hela dagen på mig och så blev det sådant jäktande till slut.  In med storväskan till Mumins studentboende och en sarkastisk Mumin som undrade om jag verkligen bara skall stanna en natt.  Snabbt klädbyte och så iväg till operan och sceningången där B lämnat oss 2 fribiljetter till kvällens föreställning.  Men först måste vi äta någonting och vi hastade förbi italienaren, som vi förkastade, bort till kinesen som inte hade öppet, vidare till fransosen på S.a Förstadsgatan, som inte heller hade vett att ha öppet, och ner till dansken på samma gata var vi äntligen fick kasta i oss lite mat.  Puuuh säger jag bara!

Förväntansfulla satte vi oss i salongen och blickade ut över publiken.  Salongen var lite mer än halvfylld denna sista genrepskväll och vi undrade för oss själva om Wagners Parsifal kanske skrämde bort en del publik.  Parsifal, anses av många,  vara ett av operahistoriens största och kanske mest komplicerade verk så det här skulle verkligen bli spännande! Tråkigt nog är Wagners verk alltid kontroversiella genom kopplingen till nazistiska strömningar men jag har alltid gillat Wagner så jag sätter mig över detta.

 

Avskalat.  Dramatiskt.  Vackert.  Ett drömspel med starka religiösa kopplingar.  Wagners musik är så pampig,  så vacker, så förtrollande och jag bärs iväg.  En mäktig Parsifal och en förförande Kundry ger mig rysningar.  Operakören är så fantastisk och i orkesterdiket sitter en hel hop otroligt skickliga musiker.  Dekoren är enkel och kostymerna är både simpla och oerhört vackra.  Jag njuter kolossalt och sällan och aldrig har väl fem timmar gått så fort!

Sakta vandrar vi mot Triangeln i den sena kvällen.  Föreställningen är över och vi tyckte båda att den var underbar.  Mumin tyckte Parsifal var bra mycket bättre än "Figaros Bröllop" som vi såg i Stockholm och det håller jag med om.  Mozart är Mozart och Wagner är Wagner och aldrig skola de två mötas.  Så är det bara. 

Illustration Tove Jansson.

Begär

Mitt habegär är väckt.  Jag är nästan besatt.  Jag drömmer och fantiserar och min åtrå lämnar mig ingen ro.   Jag vill bara ha, ha, HA och jag kan inte sluta tänka på det.  Jag är hjälplöst förlorad.  Besegrad.  Det är nog inget annat att göra än att öppna plånboken och se glad ut.

Föremålet för min heta längtan är en cykel.  Knallröd och grann.  Krämvita bulliga hjul.  Pakethållare, skärmar och stänkskydd är allt i det grannaste av röda.  Sitsen är brun och bred och som gjord för en mjuk damrumpa.  Tre växlar och både fot - och handbroms så jag inte ramlar i backen så ofta.  Kan det bli bättre?  Jag bara undrar.

Jag tycker faktiskt jag är värd en ny cykel.  När, om någonsin, har jag ägt en sprillans ny cykel?  Begagnat, ärvt, övertag och mer begagnat.  Jag kan knappt räkna alla olika cyklar jag haft.  Och alla har de varit mer eller mindre begagnade.  En av cyklarna skänkte keramikerväninnan till mig då hon själv skaffade sig en ny.  Den cykeln var för övrigt också röd.  Det var en racercykel med bockstyre, supersmala däck och den var snabb som vinden.  Att jag inte slog ihjäl mig på den är ett under! Den hade enbart handbromsar och då  min generation är uppfödd med fotbromsar så jag är verkligen glad att jag överlevde den cykeln.  En annan begagnad cykel köpte muminbarnens farmor till mig då barnen var små.  Det var en högst timid damcykel, dunkelt grön och den hade inga växlar.  På den graverades mitt personnummer in om den skulle bli stulen.  Det blev den.  Två gånger.  Men den andra gången hittade den inte hem igen personnumret till trots.
Min aktuella cykel är Lilla Mys gamla cykel som verkligen har sett sina bästa dagar.  Cykeln är direkt trafikfarlig vilket gör att jag inte använder den alls.  Den bara står där i mitt rosa uthus och väntar på bättre tider.

Nu är våren här.  Cyklar skall tas ut ur förråd och dammas av.  Alla skall vi cykla omkring, lyckliga och glada, med vinden fläktande i håret.  Motvind, regn och rusk finns inte.  Jag köper den drömmen.  Och denna vår skall jag cykla lyckligt omkring på min röda granna cykel.  Med cykelhjälm och allt.


Illustration;  Tove Jansson                    

Besök av Mymlan

Så satt vi där den första morgonen i träsoffan i matrummet och tittade ut över havet.   Som två hönor som burrat upp sig inför natten, sittandes på sin pinne, satt vi där bredvid varandra och glodde rakt fram.  Tysta satt vi och bara njöt.  Frukostbordet var överdådigt med varma baguetter, färskpressad juice, källarrökt skinka och svartsvart Zoéga i våra koppar.  För nu var hon äntligen här Mymlan!  Mymlan som hängt med sedan första klassen i flicklycéet.  Mymlan som jag träffar varje gång jag åker hem till Finland.  Nu var hon äntligen här hos mig i Skåne.  Vilken lycka.

Bråda dagar följde för det var så mycket vi ville göra under det förlängda veckoslutet.  Den första kvällen hämtades det fina spanska vinet från källaren var det lagrats i många år.  Fint vin till fina gäster skall det vara! Det var en förtrollad flaska.  Mustigt, mjukt och endast gud vet hur starkt det lagrats sig till under alla år. Flaskan ville aldrig ta slut, vinet smakade gudomligt och gjorde oss fnittriga och knäsvaga.  Det var en härlig kväll och sent om sider gick vi och lade oss.  

Följande dag tog vi bilen ner till Mölle, tog en sväng ut till fyren på Kullaberg där obligatorisk fotografering skedde i snålblåsten.   Kvickt, kvickt hoppade vi därefter in i bilen och styrde kosan in till Helsingborg och IKEA.  Vi strosade runt i flera timmar, lunchade och shoppade lite grand.  Även Mumin fick ett besök ute på Råå där han var kattvakt till Snorkfrökens och Snusmumrikens katter.  Först vid halv sju på kvällen var vi hemma igen.  Den planerade kvällsaktiviteten, rockafton på Hotel Kullaberg i Mölle, fick ställas in för till det fanns ingen ork kvar.  Det var två trötta tanter som tillbringade kvällen hemma med hyrvideo, ost och vin.

Söndagen var lugn och behaglig.  Vi tog en promenad genom skogen och ner till havet.  Vinden blåste friskt men vad gjorde det?  Vi fortsatte tillbaka genom slottsparken och tog en sväng förbi kaffestugan som öppnat för säsongen.  Där bjöd söta M och I på latte och härlig kaka.  Det smakade gudomligt och det var pricken över i efter den långa promenaden.  Shopping i centralorten följde därefter och det inhandlades både krus, muggar och kläder.  På kvällen gjorde vi lamm med ugnsbakade rotfrukter till middag och ännu en dag var till ända.

Måndag morgon  packade vi ihop Mymlans saker för att åka in till Helsingborg.  Den sista natten skulle tillbringas på Råå och dagen skulle vi spendera i Helsingör.  Självklart skulle vi prövas lite grand innan vi kom iväg för ytterdörren hade gått i baklås och vi kom inte ut ur mitt hus.  Snabbt samtal till godskontoret som på två röda minuter skickade förstärkning och  räddade vår dag.  Lätt stressade lämnade vi bilen hemma hos Snorkfröken och Snusmumriken, satte oss på stadsbussen och åkte därefter med båten över sundet till Danmark.  Mymlan var förstås tvungen att smaka den röda pölsan och klämma en dansk öl för det är sådant långväga gäster gör när de är besök här.  Härliga, härliga Helsingör med vackra gamla hus och vindlande gränder!  Vi strosade, shoppade och åt en härlig liten middag på trevlig restaurang.

Tisdag morgon.  Vi steg upp i ottan för Mymlan skulle ta ett tidigt flyg hem till Finland.  Det hade varit underbara dagar och det var med både sorg och glädje i hjärtat som vi tog farväl av varandra.  Sorg för att våra underbara dagar redan var slut och glädje för att vi hade så många härliga minnen att leva på för en lång tid fram över.  Underbart är kort.  Alldeles för kort.


Bild - Docka , Mymlan - M. Fauni, Finland 60-tal