Hästpolo

"Gå in på din mail!" Budskapet via sms var kristallklart och jag funderade vad fasiken det var som stod på. Och jag som låg så skönt i soffan och vilade - var det verkligen nödvändigt? Kunde hon inte bara skriva det i ett sms?? Jag sände frågan till Storstadsfilifjonkan och fick än en gång uppmaningen att gå in på min mail. Suckande och svärande tog jag mig ur soffan och startade datorn. Vad var det nu som kunde vara SÅ viktigt??

Vad var detta? En inbjudan att gå och titta på hästpolo!! Hästpolo - var det inte något som prins Charles i England och hans vänner sysslade med? Kunde det verkligen vara något? Jag ringde upp Storstadsfilifjonkan och undrade om hon hade blivit helt förryckt. "Men tycker du inte att det låter härligt? God mat får vi och gott vin - har du sett menyn? Och förresten förutom att klä upp oss får vi damma av våra hattar för det är hattparad också! Det här kan vi väl göra nu då du kommer hit i helgen och hälsar på!? Jag menar - vi är ju VIP-gäster så det kostar ju oss inget precis! " Storstadsfilikjonkan bubblade av iver över inbjudan hon fått och jag lät mig motvilligt ryckas med. Kanske det inte var så dumt i allafall. Hästpolo. Varför inte?

Lördagen bjöd på strålande solsken när vi anlände till Stora Skuggan tillsammans med Sniff och H. Våra unga virila eskorter var även de uppklädda till tänderna och de var så stiliga i skjorta, kavaj och slips. Jag och Storstadsfilifjonkan tittade på varandra under våra hattbrätten och log stort. Det här skulle bli skitkul!!

Vi viftades in i VIP-kön och så fort vi kom in på området kom en fotograf fram och ville ta bilder på oss. Vi fnissade förtjust och sträckte på oss. Det här var ju toppen! Vi satte på oss våra vackraste leenden och kände oss som de värsta kändisarna alla fyra. Vi såg nogsamt till att våra namn stavades korrekt innan vi släntrade vidare till det inhägnade området. Vi togs emot av våra värdar som visade var vi kunde ta mat och förfriskningar och var vi kunde sätta oss. Vi valde ett bord så nära spelplanen som möjligt och sedan var det bara att börja njuta.

Goda sallader, rökt lax och färska räkor. Underbara skaldjursröror, färskt bröd och fantastiska ostar. Olika efterrätter och rött, vitt, rosa och bubbel i glasen. Vilken lyx! Solen sken och matcherna avlöste varandra. Vi klappade i händerna när de gjorde mål och H engagerade sig i dagens begivenheter till den grad att han var med och bjöd på auktionen. Ännu en fotograf kom fram till oss och vi sträckte upp oss och log stort. Adam Alsing var utmärkt som konfrencier och var det inte Anna Book som skyndade iväg där över gräset? Jo, det var det minsann för hon stod bakom Sniff och H i kön för att provkörning av fyrhjuling i pausen.

Vilken dag! Vilket äventyr! Vi var alla överens om att detta var en dag utöver det vanliga. Vi hade haft så roligt och vi hade skrattat så gott. Det här var något som vi alla kunde tänka oss att göra ibland för att förgylla den grå vardagen. Jag behöver väl inte säga att Sniff och H anmälde sig som frivilliga eskorter närhelst Storstadsfilifjonkan i framtiden behövde manligt sällskap på liknande äventyr. Själv får jag åka ner till Skåne och hoppas att Storstadsfilifjonkan har ett lika spännande äventyr att bjuda på nästa gång jag besöker storstaden. Och nästa gång får vi verkligen se till så att Lilla My är ledig från jobbet och kan göra oss sällskap!


Illustration Tove Jansson.

Objuden nattgäst?

Jag kände mig lite obekväm där jag stod i köket härom kvällen. Ute var det becksvart och jag ryste till lite grand. Olustkänslan ville inte släppa och jag bestämde mig för att dra ner rullgardinen. Jag brukar inte ha problem med det kompakta mörkret utanför mina fönster och oftast känner jag mig helt trygg i mitt hus därute på landet. Men inte denna kväll.

Kvällen var sen och jag gick upp på ovanvåningen för att lägga mig. Jag läste en stund och släckte lampan då tröttheten tog överhand. Efter några timmar vaknade jag av värken i mitt knä. Precis som jag vaknar varje natt. Och precis som vanligt gick jag ner en sväng till nedervåningen.

På nederplan var allt som vanligt. Lilla Elsa formligen slängde sig över mig och ville prata och gosa. Och Cajsa hon låg och snarkade någonstans så det ekade mellan väggarna. Men stopp! Vadå Cajsa snarkade så det ekade mellan väggarna?! Det hade jag aldrig hört henne göra innan. Och förresten där kom ju det lilla livet spatserande och snarkningarna bara fortsatte! Vad var detta?? Jag formligen frös till is där jag stod i den lilla hallen mitt i natten.

Nu blev jag faktiskt lite rädd. Jag stod helt stilla och lyssnade. Visst fan var det någon som låg och sov! Någon sov väldigt djupt och snarkade väldigt högt. Nu fanns det två alternativ för mig att välja mellan - antingen hade någon full campinggäst däckat på min yttertrappa på väg till campingen i den ljumma sommarnatten eller så hade jag en nattgäst i den olåsta källaren under mitt hus. Källaren är olåst för att slottet önskar ha tillgång till mitt pannrum närhelt de behöver och det har aldrig bekymrat mig innan. Men nu kändes det inte så lustigt med en olåst källare! För säkerhets skull gick jag runt i mitt nersläckta hus för att utesluta alla andra alternativ. Alternativ såsom att jag hade en nattgäst inne i mitt hus som jag glömt bort eller något liknande. Men det hade jag förstås inte och varje gång jag kom till min lilla hall ekade snarkningarna igen.

Som ni säkert förstår så var det inte mycket bevänt med sömnen resten av natten. Tidigt nästa morgon ringde jag till slottskontoret och berätta om mina upplevelser. Den vänliga damen på kontoret lyssnade uppmärksamt och verkade förstå min situation till fullo. Hon lovade att prata med förvaltaren och de skulle skicka ner någon så fort som möjligt för att kolla min olåsta källare.

Det lät så tryggt och bra! Vad skönt att de tog mig på allvar och vad skönt att hon skulle ringa tillbaka och berätta hur det hade gått! Nu kunde jag åka till Mumin och Skruttet i Köpenhamn utan att oroa mig mer. Men ingen ringde mig på min mobiltelefon. Och ingen har jag fått tag i sedan jag kommit hem. På slottskontoret går telefonsvararen igång varje dag jag ringer. Så nu vet jag inte mer än innan. Kanske har jag haft en objuden nattgäst. Kanske inte. Kanske har jag bara haft ett fyllo liggande på min yttertrappa. Kanske inte. Den som lever får se som det så vackert heter!

Illustration Tove Jansson.

Älgjakten - Hemulens tid

Då hösten kom vaknade min far Hemulen till liv. Nu var det hans tid och allt vad det innebar. Nu skulle han äntligen få ge sig ut i skog och mark. Bössan putsades och skjutprovet avlades. Han var en riktig fena på att skjuta, Hemulen, och klarade alltid skjutprovet med bravur. Och äntligen, äntligen var det dags för älgjakt!

Hela hösten alla helger avsattes till älgjakt. Det var älgkor, ståtliga tiotaggare och fjolårskalvar i olika stora kvoter som sköts av under åren. Så fort ett byte var nerlagt tog slakten vid och den var minst lika mödosam som jagandet över stock och sten. Köttet delades mellan alla i jaktlaget och ibland togs även skinnet och en ståtlig älgkrona tillvara.

Det var inte bara storjägaren Hemulen som hade mycket att göra under älgjakten. Mårran hanterade stekar och grytbitar och malde kött till saftig färs. Köttet paketerades i fina paket och frystes in. Vi var tvungna att en extra frys i garaget för att få plats med allt kött som Hemulen bar hem. En tid jagade Hemulen förutom älg både hare och fågel. Det var i min tidiga barndom och jag kommer ihåg att vi tvingades ljuga för Storstadsfilifjonkan om vad som serverades på tallriken. Hon har alltid var så blödig, Storstadsfilifjonkan, och det är ett under att hon kan äta något med ögon överhuvudtaget. Potatis inräknat.

Men så kom hösten för två år sedan då Hemulen tyckte att det kanske fick vara nog. De senaste höstarna hade han tyckt att det varit lite besvärligt att springa i skogen och han var ju ingen ungdom längre. Men beslutet att sluta jaga var så svårt, så svårt och han visste inte riktigt hur han skulle göra. Det var Mårran som med öm röst fick honom att förstå att han inte var tvungen att jaga längre. Han hade jagat nog i sina dagar efter nära femtio år och det var kanske tid att lämna sin plats till någon yngre förmåga. Beslutet var taget och skönt var det. Bössan såldes till en glad yngling på femtio unga vårar som fick hans plats i laget.

Nu jagar Hemulen bara på avstånd och drömmer om fornstora dar. I hela mitt liv har vi haft vilt kött på vårt matbord och det är jag så tacksam för. Det är få förunnat med sådan lyx!

Illustration okänd.

Kära Jussi,

Vi har inte haft mycket till förhållande, du och jag, Jussi. Det beror nog på att jag inte varit speciellt intresserad och jag tyckte inte heller att du var speciellt bra heller för den delen. Du berörde mig aldrig. Men det blev ändring på det, Jussi. Och det p g a att jag läst en underbar bok.

Det var så mycket som jag inte visste om dig, Jussi. Moderlös vid två och en fader som drev er barn ursinnigt. Jag hade ingen aning om att du var en stor barnstjärna i USA tillsammans med dina bröder i The Bjoerling Male Ouartet. Det var du som var den stora stjärnan - underbarnet. Jag visste inte att din karriär redan började i så unga år. Det var så mycket som jag inte visste Jussi.

Ditt alltför korta liv och din karriär var så fantastiskt. Och ditt liv var samtidigt så tragiskt, Jussi. För en liten slarver och strulpelle var du allt med inställda turnéer och uppträdanden titt som tätt. Det där med spriten - det hade jag ju förstås hört talas om. Men det var nog inte det som var det stora problemet. Det var nog alla måsten och krav som du haft ända sedan liten pojk som var din stora mara. Att ständigt, ständigt prestera på topp.

Men en världstjärna av klass det var du, Jussi. Du turnererade nästan jämnt och ständigt. Du hade de stora operascenerna i din hand. Din fantastiska tenorstämma tog hela världen med storm även om du inbland anklagades för att låta sval och oengagerad. Men för det mesta var recensionerna översvallande och man kallade dig för den nya Caruso. Och för dig var det det bästa du kunde höra. För för dig var Caruso den störste.

Yrsa Stenius, som skrivit boken om dig Jussi, återkommer ständigt till timbren i din röst. Hon skriver lyriskt om din stämma som får den kritiska operapubliken att gråta av lycka. Och jag börjar längta, Jussi. För nu vill jag lyssna på dig igen och jag kan knappt vänta. Jag bär ner stereon från ovanvåningen med stort besvär och kopplar ihop alla sladdar. Jag plockar fram dina skivor - ja, jag har faktiskt flera stycken Jussi - och väljer att lyssna till den som Yrsa ständigt återkommer till. Jag lyssnar till "Che gelida manina" ur Puccinis Bohème.

Jag är så glad att jag fått lära känna dig, Jussi. Jag är så glad att jag tagit mig tid att lyssna på dig. För nu går du varm på stereon och jag kan för mitt liv inte begripa varför jag inte fastnade för dig förrut. Men nu är jag här, Jussi. Nu är jag din för evigt!

Din Muminmamma


Staty av Mumintrollet utanför Tammerfors Konstmuseum i Finland.
"Tills vingen brister - en bok om Jussi Björling" av Yrsa Stenius.

Ett sorts paradis

Vi började förbereda oss flera veckor innan - jag och Storstads-
filifjonkan. "Har du skrivit någon lista ännu?" frågade vi varandra. "Absolut - jag är i full gång! Jag är rädd att jag annars glömmer något!" svarade vi den andre. Det var ju så länge sedan vi hade fått fröjda oss på detta viset så här skulle inget läm-
nas till slumpen.

För drygt en vecka sedan anlände Storstadsfilifjonkan med sönerna till Skåne och vi fortsatte våra förberedelser. Vi satt på stranden i varsin solstol och jämförde våra listor. Mellan doppen i havet läste vi högt för den andre ur våra anteckningar. Det kunde ju vara något bra som den andra hade skrivit upp och som man själv glömt. Sådan katastrof måste undvikas i möjligaste mån!

Så kom då dagen med stort D. Skruttet hade mött upp från Köpenhamn och Snorkfröken skulle vi hämta upp på vägen. Klockan noll fyra och femton steg den första av oss upp och sedan rullade det på. In i duschen, fixa smörgåsar till färdkost och en kopp te eller kaffe på stående fot. Precis efter klockan fem på morgonen kom vi äntligen iväg. Spända och förväntansfulla. Och precis som vanligt sjöng vi psalmer, svensktoppslåtar och visor från anno dazumal så det dånade i bilen. Ullared - here we come!!

Klockan hade precis passerat sju då vi rullade in våra vagnar i det gigantiska varuhuset. Var skulle vi börja? Kanske som vanligt i källarplanet med all elektronik, musik och filmer? Men först måste vi bara slänga några schampooflaskor, duschcreme, skurmedel och disktabletter i våra vagnar. Vi tittade alla på varandra och skrattade lyckligt. Så himla härligt, så underbart att vara här igen! Här skulle det minsann shoppas!

Vi gick våra egna vägar i varuhuset och träffades ibland. Då jämfördes vagnarnas innehåll och särskilda fynd visades upp med stolthet. Klockan tio tog vi en fikarast för att fylla på energi och för att orka shoppa än mer. Tappade vi bort varandra för länge tog vi upp våra mobiler och ringde runt och kollade läget hos de andra. Emellanåt gick vi igenom våra vagnar och talade förstånd med oss själva och ställde frågan om vi verkligen behövde allt som vi slängt ner i vår iver. Somligt slängdes bort igen men det mesta fick vara kvar. Sådana pauser är absolut nödvändiga för man blir alldeles till sig av allt de billiga utbudet.

Efter dryga sex timmar var vi klara. Med överfulla kundvagnar, som levde sitt eget liv, rullade vi våra varor till parkeringsplatsen. Den stora kombivolvon blev mer än full och vi fick sitta mycket trångt på hemvägen. Men vad gjorde det? Absolut ingenting! Precis som det inte gjorde någonting att vi alla hade gjort av med tusentals kronor. För så är det då man besöker Ullared och Gekås. Då rinner både tid och pengar snabbt.

Efter vårt besök i Ullared åkte vi via Falkenberg och den utmärkta thairestaurangen så som vi alltid gör. Där beställde vi vår meny med middag för fyra. Och det smakade precis lika gott som det skulle göra! En underbar dag var snart till ända. Vi var alla totalt utmattade och helt förbi av trötthet. Men ack så nöjda och belåtna! Men nöjdast var nog Skruttet som kunde handla så otroligt billigt med sina utmärkta danska kronor!


Illustration Tove Jansson.

Persongalleri

Tänk så många jag har haft det senaste året! Och de allra flesta har faktiskt varit män. Någon enstaka kvinna har kommit emellan men annars så är det nog männen som dominerat. Så är det i taxichaufförernas värld.

Under det dryga året som jag har åkt mina sjukresor har jag träffat de mest olika typer av chaufförer. De är unga som gamla, svenskar som utlandsfödda. Det finns de som pratar hela tiden till de som inte säger ett ljud på hela resan. Jag måste nog säga att jag föredrar den pratsamma typen för resan kan kännas oändligt lång med någon som inte säger ett ljud. De flesta kommer och hämtar mig på den utsatta tiden eller precis innan men sedan finns det någon som ALLTID är försenad.

Nu har jag åkt taxisjukresor så länge att jag har åkt flera gånger med några förare. Då hejar vi glatt och pratar lika mycket båda två. Häromdagen åkte jag för andra gången med den unge chaufför som körde hem mig liggandes på bår för drygt ett år sedan och han kom ihåg mig så väl. Och han berättade samma historia som han gjorde då för dryga året sedan. Så igen fick jag höra om hur han härom året köpt en Thailandsresa till sina föräldrar och hur hans mamma redan andra dagen ramlade så illa att hon bröt benet och fick läggas in på sjukhus där borta. Han tyckte att hans mammas historia påminde om min med olycka utomlands och lång rehabilitering därefter. Jag fick höra att hans mamma fortfarande inte var helt kry och det var förstås inte så roligt att höra.

Ja, det är lika spännande varje vecka jag skall åka mina resor. Vem kommer och hämtar mig? Är det kanske R som bor i Örkelljunga och helst skulle vilja bo vid kusten som jag gör? Hon kommer från Rumänien och har kört sjukresor i drygt ett år nu. Hon är så trevlig och jag vet ganska mycket nu om henne och hennes familj. Sedan har vi den kärve mannen med hög ansiktsfärg som luktar bakfylla ibland. Han är i sextioårsåldern och jag är inte speiellt förtjust i honom. Men sedan finns ju trevlige S från grannbyn som har barn i min egen ålder. Han kör en biogasbil - en av de få som finns faktiskt. Sedan har vi kvinnan som precis som jag bor i ett hus på landet med sina katter. Även hon har barn i min ålder och vi har mycket att prata om. Och sedan finns ju han som har en son med klassisk musikutbildning men som jobbar som studiomusiker i Stockholm och trivs bra med det.

Det är underhållande att åka sjukresor. Så mycket kan jag konstatera!


Illustration; Olle ^_^