Älgjakten - Hemulens tid

Då hösten kom vaknade min far Hemulen till liv. Nu var det hans tid och allt vad det innebar. Nu skulle han äntligen få ge sig ut i skog och mark. Bössan putsades och skjutprovet avlades. Han var en riktig fena på att skjuta, Hemulen, och klarade alltid skjutprovet med bravur. Och äntligen, äntligen var det dags för älgjakt!

Hela hösten alla helger avsattes till älgjakt. Det var älgkor, ståtliga tiotaggare och fjolårskalvar i olika stora kvoter som sköts av under åren. Så fort ett byte var nerlagt tog slakten vid och den var minst lika mödosam som jagandet över stock och sten. Köttet delades mellan alla i jaktlaget och ibland togs även skinnet och en ståtlig älgkrona tillvara.

Det var inte bara storjägaren Hemulen som hade mycket att göra under älgjakten. Mårran hanterade stekar och grytbitar och malde kött till saftig färs. Köttet paketerades i fina paket och frystes in. Vi var tvungna att en extra frys i garaget för att få plats med allt kött som Hemulen bar hem. En tid jagade Hemulen förutom älg både hare och fågel. Det var i min tidiga barndom och jag kommer ihåg att vi tvingades ljuga för Storstadsfilifjonkan om vad som serverades på tallriken. Hon har alltid var så blödig, Storstadsfilifjonkan, och det är ett under att hon kan äta något med ögon överhuvudtaget. Potatis inräknat.

Men så kom hösten för två år sedan då Hemulen tyckte att det kanske fick vara nog. De senaste höstarna hade han tyckt att det varit lite besvärligt att springa i skogen och han var ju ingen ungdom längre. Men beslutet att sluta jaga var så svårt, så svårt och han visste inte riktigt hur han skulle göra. Det var Mårran som med öm röst fick honom att förstå att han inte var tvungen att jaga längre. Han hade jagat nog i sina dagar efter nära femtio år och det var kanske tid att lämna sin plats till någon yngre förmåga. Beslutet var taget och skönt var det. Bössan såldes till en glad yngling på femtio unga vårar som fick hans plats i laget.

Nu jagar Hemulen bara på avstånd och drömmer om fornstora dar. I hela mitt liv har vi haft vilt kött på vårt matbord och det är jag så tacksam för. Det är få förunnat med sådan lyx!

Illustration okänd.