Äntligen, äntligen kom kattungarna!

Jag sov så dåligt igår natt. Jag vaknade strax efter fyra på morgonen av en mardröm. Jag hade drömt att Elsa äntligen födde och allt gick fel. Hon liksom sprack, inga ungar kom ut, och så smälte hennes kropp bort i någon konstig materia precis som i den värsta alien-film. Jag låg där och funderade en stund och sedan steg jag upp. Det kunde ju vara ett tecken, tänkte jag, och hastade iväg ner för trappan till nedervåningen det fortaste jag kunde.

Försiktigt, försiktigt öppnade jag dörren till matrummet som varit Elsas hemvist de senaste nätterna. En mycket uppbragd Elsa kom emot mig och jamade högljutt. " Var faaan har du hållit hus??" verkade hon säga. "Ser du vad som har hänt!!?? Titta, titta, titta däääär! Vad är det där för något??? " Hon sprang fram och tillbaka mellan mig och kattkorgen och pratade och pratade. "OCH TITTA SOM JAG SER UUUT!! Det är ju heeelt sanslöst! Åhh min guuud - nu måste jag lägga mig igen för jag får så ont!! Och du - DU GÅR INGENSTANS!!" Hon spände sina klarblå i mig och vek inte en tum med blicken.

Jag satte mig på en pall brevid korgen och pratade med Elsa. "Men så duktig du är!" sade jag, "Nu skall du tvätta de där små liven lite grand. Annars fryser de nog och så vill de kanske ha lite mjölk av dig också." Men Elsa struntade blankt i de två ungarna. Hon var i full färd med att putsa sin vackra päls. Jag puffade ungarna närmare henne, lade hennes nos till dem åtskilliga gånger men Elsa brydde sig föga. Och då Elsa är i full färd med pälsrengöringen var det dags igen. Kattunge nummer tre anlände 04.39. Samma procedur upprepades nu - Elsa brydde sig inte om ungarna. Pälstvagningen var mycket, mycket viktigare. Jag hade verkligen fullt sjå med att få henne intresserad.

Nu hade jag suttit på pallen ett bra tag. Jag slängde längtansfulla blickar mot länsstolen i hörnet alldeles brevid. Ryggen värkte, knät likaså. Jag behövde ju inte sitta här och hänga över kattkorgen, tänkte jag, och hämtade min fotpall och en filt och satte mig lite bekvämare. Men det skulle jag inte ha gjort. Lilla Elsa tyckte också det där - det där såg ju härligt ut - och hon var minsann om möjligt ännu tröttare än jag. Högljutt talade hon om för mig att även hon ville ligga i länsstolen. Så hon lämnade helt sonika sina nyfödda och hoppade upp i min famn. Och jag satte ner henne igen. Hon hoppade upp - jag satte henne ner. Och så där höll vi på ett tag. Till slut gav jag upp och satte mig på pallen igen. Nöjd och belåten att ha mig hängandes över korgen höll sig Elsa äntligen på plats. Och då kommer kattunge nummer fyra. Klockan 05.39. Elsa tittade på mig och såg ut att tänka; Nu får det väl ändå vara bra!!??

Efter en stund stod det klart att nu var förlossningen över. Elsas andning blev lugnare, hon kom till ro på ett helt annat sätt och nu hade hon tid att ta sig en titt på sina ungar allt medan hon frenetiskt rengjorde sig. Hon gav ungarna en omgång med tungan då ändå höll att tvätta sig och hon lät dem böka på sin mage för att de skulle hitta hennes spenar. Jag hjälpte till, klappade om Elsa, och talade om för henne vilken otroligt duktig mamma hon var. Elsa verkade mycket belåten med vad hon åstadkommit och jag var så glad att allting gått så himla bra.

Nu har ett dygn gått och allting flyter på. Nya rena filtar har lagts in i korgen. Ungarna är tvättade och rena. Det är inte så lätt att se skillnad på dem ännu förutom att det är två tjockisar och så två lite mindre. Elsa har ätit oxfärs, som hon älskar, med god aptit. Hennes päls är skinande ren och det syns inte ett spår efter gårdagsnattens dramatik. Hon tar väl hand om sina ungar och har anammat modersrollen med bravur.

Än så länge hålls dörren till Elsas rum stängd. Där inne i det varma rummet skall Elsa och ungarna få lugn och ro och rå om varandra. Men jag kan knappt vänta tills de öppnar ögonen! Och jag kan knappt vänta på de skall ta sig ur korgen och ge sig ut på äventyr! Tänk vad härligt det skall bli med fyra små birma-tusse-nusse-bollar som rusar rundor i hela huset! Bara tänk!

Privat bild.

Måndagspass hos sjukgymnasten

Åhhh! Jag suckar djupt då jag ser hur taxin kör förbi mitt hus i ösregnet. Att det skall vara så svårt att hitta hem till mig efter ett och ett halvt år av sjukresor! Men det är inget annat att göra än att ta fram regnkappan, ta på sig stövlarna, ta kryckan och gå ut och ställa sig vid stora vägen. Han får väl plocka upp mig då han kommer tillbaka efter att ha irrat omkring på berget ett tag. För köra förbi mitt hus en gång till, det måste han, så det är bara att stå vid vägkanten och vänta ut honom. Jag har vanan inne så att säga.

Sjukgymnastiksalen är tom då jag kommer en kvart för tidigt. Jag tvättar mina händer med handspriten som står strategiskt vid ingången till salen. Den har kommit dit nu i hysterin över eventuell flunssaepidemi och lappen uppmanar oss med stora bokstäver att tvätta händerna både då vi går in och lämnar rummet. Vi "spritar" redan alla redskap efter vi använt dem, så som man skall göra i en gymsal, men detta med handsprit i dörröppningen är relativt nytt. Jag såg även att det stod en lapp på anslagstavlan i väntrummet att tidningar och leksaker är bortplockade nu då vi kanske har en epidemi att vänta. Och eventuella flunssafall är redan hänvisade till en annan ingång och får inte beblanda sig med oss andra vanliga dödliga. Jag vet inte riktigt om man skall skratta eller gråta.

Jag går på gåbandet och värmer upp. Idag har jag satt hastigheten på tre och jag koncentrerar mig ordentligt då jag tar mina steg. Jag bestämmer mig för att gå hela tio minuter idag även om mitt knä hela tiden ger vika de sista minuterna. Uppvärmd tänker jag nu fortsätta på steppbrädan i ett intervall om tio steg gånger tre med både vänster och höger fot. Men vad faaan! Nu satte han sig ju där den där snubben som precis varit i Spanien! Han skall jobba med gummibandet Sussi vid ribbstolen. Och jag som behöver ribbstolen att hålla mig i då jag går på min steppbräda. Skit - rent ut sagt! Jaha - då får jag göra något annat i stället tills platsen blir ledig.

Jag lägger mig på mage på bänken med ansiktet ner mot golvet. Jag arbetar ordentligt med skivstången och pustar ut mellan varven. U2 sjunger "One" på radion och jag nynnar med. Då jag är klar med övningen är jag alldeles röd i ansiktet efter hålet i bänken som jag tittat ner igenom. Snyggt! Jag fortsätter jobba på bänken och fäller ner halva bänken och lägger mig ner igen på mage. Denna gång hänger jag med halva kroppen mot golvet och arbetar upp kroppen i horisontalläge i några minuter. Det är jobbigt och tar ordentligt på min rygg. Jag vågar inte jobba för länge för då kommer jag inte att komma upp därifrån överhuvudtaget. Jag fortsätter i stället att jobba med benen och ligger nu på mage raklång på bänken. Tjugo gånger x tre med vardera benet i halvböjt läge bakåtlyft. Jag är helt slut då övningen äntligen är klar.

Jag kämpar på och fortsätter med arm och skulderövningar. Till slut blir platsen för steppbrädan ledig och jag går upp och ner, upp och ner. Jag byter övning och står nu och niger lite lätt på mitt vänstra ben. Det tar rejält ont i mitt knä och jag får koncentrera mig på den lätta knixen för att inte börja gråta. Men jag niger en stund och sedan så får det vara bra. Nu sätter jag mig ned på en bänk efter att ha hämtat tyngdband till mitt ben. Först binder jag fast ett kilo på det vänstra benet och gör några lyft för att känna hur det känns. Idag känns det ganska okay och jag binder fast ett halvkilo till. Jag sitter en stund och lyfter det vänstra benet tills smärtan i knät tvingar mig att sluta.

Tiden går och mitt pass är snart slut. Jag forsätter med att sitta på en pilatesboll och gör dragövningar. Det är bra att öva upp balansen med att sitta på pilatesbollen och jag sliter och drar i mina handtag. Svettig fortsätter jag till steppbrädan igen och går upp och ner, upp och ner. Nigandet får jag hoppa över nu för mitt knä klarar inte det än en gång. Nu har jag jobbat på i drygt en timme och jag känner mig nöjd och belåten. Jag avslutar mitt pass med att ligga på tippbrädan och sträcka ut mig ett par minuter. Det känns så skönt att få tänja på kroppen så mycket det går där på tippbrädan och det är så skönt att avsluta mina pass på det sättet.

Jag säger hejdå till min underbara sjukgymnast L. "Vi ses igen på torsdag" säger hon och ler stort. Taxin har kommit och jag drar på mig mina ytterkläder. Minsann är det inte samma chaufför som körde mig hit! Då skall han väl hitta hem till mig nu i allafall!


Illustration okänd.

Köandets konst

Klockan ringde redan sju i morse. Det kändes helt fel för på lördagmorgon skall ingen väckarklocka ringa. Men det var bara att masa sig ur sängen, torka sömnen ur ögonen och stel i kroppen ta sig ner för trappan till nedervåningen och köket.

Jag åt min fil med färska bär och frön och tittade på Dr Phil på tv. Jag fastnade helt i interjuvn med åttabarnsföderskan och fick plötsligt väldigt bråttom till bussen. Kaffet bryggdes i en hast och hälldes över på termosen. Jag tog påsen med frukt och kexchoklad som S köpt till mig dagen innan och så gick jag iväg i den tidiga morgonen till bussen. Morgontidningen norpade jag ur brevlådan i förbifarten. Det kunde ju vara bra att ha något att läsa om tiden blev för lång.

Jag var först på plats. Stolen, med mitt namn på, som S ställt framför bibliotekets dörr tidigare samma morgon, stod kvar. Lite orolig att någon skulle ha tagit bort den hade jag varit. Men där stod den. Med stor lapp och förklaring att jag måste ha en stol att sitta och köa i eftersom jag inte kan stå med mitt skadade ben rakt upp och ner så länge. Glad och nöjd satte jag mig tillrätta och slog upp tidningen. Nu var jag på plats och det som nummer ett i kön till hösten biljetter till Filmstudion!

"Oj - jag trodde jag skulle vara först på plats! Men här sitter du redan!" Kvinnan som kom tittade på mig med vänlig nyfikenhet. "Jag har kaffe med mig. Och min väninna som kommer strax hon skulle ta kakor med sig. Och titta där ju kommer Fröhandlar´n. Han måste tro vi är helt galna som står här och köar denna tidiga timme!" Hon skrockade förtjust och pratade på och det var bara för mig att vika ihop tidningen. Jag ville ju inte vara oartig och kvinnan var högst förtjusande och vi pratade om ditt och datt.

Kön fylldes på. Människor i alla åldrar, kvinnor som män, hade tagit sig tid denna lördag morgon att köa för biljetter till de populära filmstudiokvällarna. Termosar plockades fram. Bullar och kakor bjöds till de som stod runt omkring. Sorlet i kön steg och man pratade och trivdes med de som stod intill. Det spelade ingen roll att man inte hade träffats förrut. Nu lärde vi känna varandra och det var hur trevligt som helst. Allt avhandlades. Både litet som stort och vi skrattade mycket.

Tiden bara flög iväg och plötsligt öppnades dörren och vi fick komma in. Jag fick köpa biljetter till mig och S till höstens biokvällar. Nöjd och glad gick jag förbi den långa, långa kön med mina biljetter hårt i näven. Jag hade mitt på det torra! Värre var det nog för de som stod längst bak i kön. Vi vet ju alla att det inte är alltid som biljetterna räcker till alla som önskar gå.

Och stolen då? Den hämtar S då hon kommer hem från sin friluftsdag i Helsingborg i eftermiddag. Hoppas bara den får stå kvar till dess!



Illustration okänd.

Sorkbekämpning

"Men titta! Den rackaren har varit här igen! Den har ätit upp alla mina liljelökar. Titta! Det är bara att lyfta upp stjälkarna som ingenting!" Mårran var minst sagt bister då hon inspekterade sina blommor vid sommarvillan. Liljorna är hennes stolhet i blombänken och ingen ger sig på Mårrans liljor ostraffat!

"Nu skall den få se på annat! Nu skall den lilla gynnaren få flytta på sig! Det får det vara nog med silkeshanskarna! Nu tar jag till det tunga artelleriet!" Mårran var ytterst bestämd för nu var det helt klart att den lilla sorken skulle bort från hennes blombänkar, kosta vad det kosta vill!

Sagt och gjort! Med det miljöanpassade, giftfria oerhört illaluktande flytande sorkmedlet gav hon sig ut i blombänkarna. Hon skvätte till höger och hon skvätte till vänster. Hon hällde i gångar och i högar. Hon hällde på ordentligt för nu var hon utan pardon. Sorken skulle bort. Därmed basta!

Oerhört nöjd och lycklig kom Mårran till slut in i sommarvillan. "Nu är jag klar! Det är ingen sork som vill bo kvar i mina blombänkar efter den här behandlingen! Men vad är det med er? Varför tittar ni så på mig?" Jag och Hemulen tittade på varandra och skakade på huvudet. "Du luktar fruktansvärt illa! Det är knappt så vi kan andas! Har du verkligen tvättat händerna efter din sorkbekämpning? Känner du inte hur du stinker??" Men Mårran som har tappat luktsinnet kände ingenting. Och det var ju tur för henne!

Det tog några dagar för lukten att försvinna från Mårrans händer. Hon lärde sig att använda handskar nästa gång hon använde medlet. För det fick hon göra redan nästa dag. Och nästa igen. Sorken har fortfarande inte försvunnit och nu diskuterar Mårran och Hemulen sorkfällor. Undrar just hur det skall gå!


Illustration Tove Jansson.

Mickel Räv

Han har börjat ta sig friheter, Mickel Räv. Förra helgen satt grannarna U och S-E i godan ro och tittade på TV i sitt vardagsrum. I vanlig ordning hade de ställt ytterdörren på glänt ut mot trädgården så att katten Måns kunde komma och gå som han ville. Plötsligt hör de hur det skramlar och väsnas ute i köket och de undrar vad det tagit åt katten.

"Gud, så glupsk han är! Han äter ju så hela kattskålen åker kana över köksgolvet!" säger S-E och går ut i köket för att se vad som står på.
Döm om hans förvåning då han ser hur Mickel Räv står och länsar lilla Måns kattskål! Med ett avgrundsvrål och fäktande armar jagar han ut räven som snabbt slinker ut genom ytterdörren.

Men Mickel Räv springer inte långt utan sätter sig ner en bit bort och tittar intresserat på S-E. S-E tjurrusar några gånger mot Mickel som motvilligt flyttar sig lite grand. Till slut, då S-E nästan givit upp, ger sig Mickel äntligen av till skogs. Men skam den som ger sig, verkar Mickel tänka, för snart är han tillbaka och sitter halva kvällen på kökstrappan och väntar på att bli insläppt. Och han har varit tillbaka fler kvällar. Härom morgonen hade han markerat vad han tyckte om U och S-E urusla gästfrihet. Han hade helt enkelt skitit på deras trappa.

I går kväll då jag skulle gå ut med soporna träffade jag på den sällskapssjuka räven. Jag stängde dörren efter mig och då jag vände mig om satt han där på gårdsplanen några meter ifrån mig. Vi tittade på varandra en stund tills han reste och makligt lommade iväg ut i majsfältet. Var han hade sin kompis, den svarta strykarkatten, det vet jag inte. Och vänner är de har min granne, den gamle farbrorn berättat, som såg hur de två i söndagskväll länge satt och pratade förtroligt med varandra på vår gräsmatta.

Mickel Räv som nu hälsar på är en äldre räv. Han är stor och ståtlig, pälsen är grann och svansen yvig. Han är bra mycket större än de taniga årsungarna som vi hade på besök hela sommaren. Och det är inte det minsta konstigt att Mickel är orädd och sällskapssjuk. Min gamle granne matar alla djur här runt omkring. Varje kväll ställer han ut mat i skålar på flera ställen i sin trädgård. På gott och ont. Rävar, igelkottar, hemlösa katter, skator, kajor, kråkor, rovfåglar av olika slag och gud vet vad kommer och hälsar på. Så det är inte konstigt om han är van vid människor, Mickel.

Han är varmt välkommen att hälsa på, Mickel Räv. Så länge han håller sig på utsidan och inte kommer in i huset vill säga!


Illustration okänd.

Nedräkning

Hon är inte riktigt som förrut, lilla Elsa. Hon ligger och brer ut sig på soffor, golv och fåtöljer. Hon som var den absolut mest kelsjuka katten i hela världen hoppar bara snabbt upp i famnen och så måste hon flytta på sig igen. Hon verkar ha svårt att hitta en bekväm ställning och hon tittar på mig med undran i blicken. Hon har slutat prata med mig och hon bara sover och äter. Äter och sover. Men Mumin som var hemma och hälsade på förra helgen och gosade mycket med Elsa har känt hur det sparkar där inne. Han har känt hur små, små tassar sparkar hårt mot Elsas stora mage.

Lilla Elsa, vår söta lilla birma, skall snart bli mamma för första gången. Den där lyckliga tiden hon hade för åtta veckor sedan, då hon fick fröjda sig med en kattpojke i en hel lång vecka, skall nu resultera i kattungar. Det skall bli så spännande och det skall bli så himla roligt. Men det är samtidigt väldigt nervöst. Man skulle kunna tro att jag aldrig haft katt innan och jag aldrig varit med om en kattförlossning förrut. Men det har jag. Trettio år med katter har resulterat i ett antal kullar så jag borde vara van. Men denna gång är det ändå lite annorlunda. Denna gång är det en planerad kattgraviditet.

Nu närmar sig förlossningen med stormsteg. Om en dryg vecka är det dags. Och allt är förberett för lilla Elsa. Mumin har gjort i ordning en låda med lagom hög kant och mjuka filtar. Den har han ställt i ett lugnt hörn i matrummet. Där skall hon få vara i fred den första tiden och vi skall ställa in kattmat och kattlåda. Vi tänker hålla dörren stängd i början för vi vet inte riktigt hur katten Cajsa kommer att bete sig. Vi hoppas och tror att även hon tror att hon är kattmamma och att hon vill vara en extramamma till Elsas ungar.

Fr o m måndag kommer jag att stänga in Elsa ensam i matrummet nattetid. Där skall hon få vara i fred om födandet skulle komma igång mitt i natten. Själv kommer jag att ringa in Snorkfröken och be henne bo hos mig fr o m torsdag. Jag kan ju inte huka mig eller gå ner på knä och det tar tid att lägga mig på golvet om Elsa behöver min hjälp. Och det kan hon faktiskt behöva förstföderska som hon är. Och jag vill att både jag och Elsa skall känna oss trygga och nöjda. Därför måste Snorkfröken komma och bo hos oss tills allt är klart.

Snart kommer jag att ha små, små birmakattungar som rusar fram som yra ulliga dammtussar i huset. Jag kan knappt bärga mig och jag är så förväntansfull. Och det är jag inte ensam om att vara. Muminbarnen med respektive från Stockholm och Köpenhamn har planerat besök här hemma i oktober/november bara för att få titta och gosa med de små liven. T o m Storstadsfilifjonkan funderar på att komma ner över höstlovet för att få se underverken. Och Snorkfröken och Snusmumriken,som är stora kattälskare, kommer att göra sig ärenden hit ut till mig på landet stup i kvarten det är jag helt säker på.

Kameran är laddad och klar. Och jag har satt den på en plats som jag lätt skall komma ihåg. Hoppas jag.


Illustration by Tiityli.

Fredagseftermiddag i Stockholm

"Är det långt kvar?" Jag tittade på Lilla My och Sniff med vädjan i blicken. "Vill du att vi tar bussen den sista biten? Hållplatsen är där framme och vi sa ju från början att det var för långt för dig att gå." Lilla My såg frågande på mig och jag skakade nekande på huvudet. Nej, jag ville inte alls ta någon buss. Vi var nästan framme nu och vädret var underbart. Jag behövde bara vila lite grand innan vi fortsatte vår vandring till Skeppsbron och Kungliga Konsthögskolan.

K, Lilla Mys vän, stod i foajen och tog emot oss. Han strålade av glädje och hälsade oss varmt välkomna. Lilla My fick en bamsekram och vi stod och pratade en stund med våra vinglas i handen. "Kom, kom skall ni få se mitt verk "The four horsemen". Alla konstverk på utställningen är de prov som vi kom in på här på konsthögskolan. Det är en salig blandning av olika tekniker." Han drog iväg med oss och vi fick se hans film och installation. Vi blev alla djupt berörda och vi fick oss än en gång en tankeställare om hur vi lever våra liv här på vår jord.

Vi vandrade vidare omkring i de olika salarna och lät oss imponeras av de unga konstnärernas verk. Det var spännande och vackert, förfärande och hemskt, men också roligt och lekfullt. Vi förstod inte allt men det behöver man inte göra heller. Det var mycket folk och trängseln var stor. De udda karaktärerna i folkvimlet var även de roliga att betrakta. De är verkligen ett speciellt folk "konstnärstyperna" och många av dem tar ut svängarna rejält. Modigt och härligt befriande!

Vi vandrade sakta tillbaka över bron och lämnade Kungliga Konsthögskolan bakom oss. Vi styrde stegen via Nybrokajen och Berzelii Park, vidare förbi Dramaten och konstnärs/skådespelarparet Marie-Louise och Gösta Ekman som stod och nojsade i ett gathörn med Basia Frykman och Örjan Ramberg. Vi gick vidare uppför Nybrogatan fram till Östermalmstorg för att träffa familj och goda vänner för en trevlig middag på kvällen. En perfekt fredagseftermiddag i ett solvarmt Stockholm i september skulle snart vara över. Tänk vad livet kan vara underbart ändå!


Illustration Okänd.

Nattbastu

Ute tjöt vinden och fönsterrutorna skallrade i den mörka natten. Egentligen tänkte jag gå och lägga mig men P hindrade mig med orden: " Men det är klart att du skall gå i nattbastu. Tänk vad härligt att sitta där i mörkret och stormen! Och tänk vad du skall ha att berätta för dem i Sverige!" Jag slängde alla betänkligheter över bord och nappade på kroken.

Med lykta och bastukorg i ena handen och min krycka i den andra gick jag den slingrande stigen ut mot bastun som låg längst där ute på udden. Mörkret var stort, stormen piskade havet och slet i buskarna där jag stapplade fram. Jag gick försiktigt med små, små steg för jag ville ju inte ramla. Där framme såg jag bastun i det dunkla månskenet och jag var glad att jag kände stigen sedan innan.

Jag öppnade dörren och steg in i bastukammaren. P hade tänt ljus överallt och det lyste så vackert. Jag drog in lukten av gammal varm vedeldad bastu och suckade lyckligt. Ljusen reflekterade sig i fönstren mot havet och jag hörde havet ryta några meter ifrån mig. Jag klädde av mig i den dunkla belysningen, lindade in länkkorven i folie och öppnade dörren in till bastun.
Veden sprakade i bastu-ugnen och den fuktiga värmen slog emot mig. Ett litet ljus brann i det vackra fyrhuset i hörnet och det tog några sekunder att orientera sig i mörkret. Jag satte korven på bastu-ugnen och klättrade försiktigt högst upp på bastulaven. Väl tillrätta slängde jag löyly på stenarna.

Värmen sköljde över mig i heta vågor vartefter som jag öste stenarna med vatten. Porerna öppnade sig och smutsen svettades ur min blanka kropp. Ute rasade stormen i den mörka natten och tog tag i bastun och fönsterrutorna ut mot det svarta havet. Jag satt och lyssnade till naturen och kände hur stressen lämnade mig med svetten som rann ner för min runda kropp. Detta är livet, tänkte jag och kände mig oerhört lycklig. Tänk att alltid ha tillgång till detta! Så oerhört otroligt underbart!

Jag tvättade mig i havsvattnet som P burit upp till mig. Under skrik sköljde jag mig med ämbar efter ämbar med kallt havsvatten. Jag vågade inte gå ner för stenarna till vattnet i den mörka natten med min krycka och mitt trasiga knä. Men ämbar med havsvatten var gott nog. I bastukammaren dukade jag upp min festmåltid med länkkorven från bastustenarna och Hartwalls gula Jaffa. Jag njöt av varje tugga och förundrades än en gång över att den finska korven är så fantastiskt god. Kanske är jag partisk. Kanske inte.

Väl uppe i sommarvillan igen somnade jag snart med mitt våta huvud mot kudden. Att jag sedan såg ut som skogstrollet i håret nästa morgon gjorde absolut ingenting.


Illustration; Snusmumriken by somanita.

Vintage

Nu skall vi se här. De har visst ändrat om sedan jag var här senast. Nu är alla kläder sorterade i dam, herr och barn. Allting är sorterat efter färger och ordningen är märkbart förbättrad. Skor står i långa rader från pastellfärger till mörkaste mörkt. Stövlarna har egna hyllor och väskorna finns i en annan del av lokalen. Även de är sorterade efter färger och de är många till antalet. Väldigt många. Härligt! Nu skall här fyndas!

Jag är tillsammans med Finlandsfilifjonkan som direkt försvunnit in på möbelavdelningen i jakt på ett vitrinskåp till sin matsal. Själv strosar jag långsamt bland kläderna och drar i något som ser lockande ut. Men nej, det får nog vara för min egen del. Lusten att köpa något är minimal eftersom storleken för tillfället är på den stora sidan. Det är inte lätt att hålla vikten då man varit bunden till rullstol och kryckor under ett drygt år. Jag tror jag håller mig till att se om jag hittar något till Lilla My som älskar att handla begagnat.

Skylten Vintage hänger högt uppe i taket och jag tänker först inte gå dit. Skyltar de vintage på en loppmarknad måste det betyda att de tänker ta mer betalt för kläderna som hänger där tänker jag och går förbi. Men plötsligt ser jag en vacker klänning därinne och jag går fram. Herregud - en Noa-Noa klänning för fyra euro!! De måste skämta! Det är ju så gott som gratis! Jag sliter i kläderna och hittar mer och mer. De mest fantastiska klänningar, marimekkotröjor och blusar trillar i min väg. Allting är precis i Lilla Mys storlek och det kostar ingenting.

Vilket himmelrike! Tänk vilken tur jag har och jag handlar som besatt. Jag måste hejda mig och jag sorterar bort vissa saker för jag kan faktiskt inte handla allt det jag har lagt i min vagn. Men jag tror att Lilla My blir nöjd. För jag har handlat tre fantastiskt vackra klänningar från sjuttiotalet, två marimekkotröjor och en underbart vacker blus till henne. Och Sniff har fått en fin gubbväst som han kan glädja sig åt. Allt till en kostnad på tjugosju euro.

Ibland överträffar verkligheten dikten. Och det är väl skönt att det faktiskt kan vara på det hållet också.


Illustration Zlata Lomakina.