Köandets konst

Klockan ringde redan sju i morse. Det kändes helt fel för på lördagmorgon skall ingen väckarklocka ringa. Men det var bara att masa sig ur sängen, torka sömnen ur ögonen och stel i kroppen ta sig ner för trappan till nedervåningen och köket.

Jag åt min fil med färska bär och frön och tittade på Dr Phil på tv. Jag fastnade helt i interjuvn med åttabarnsföderskan och fick plötsligt väldigt bråttom till bussen. Kaffet bryggdes i en hast och hälldes över på termosen. Jag tog påsen med frukt och kexchoklad som S köpt till mig dagen innan och så gick jag iväg i den tidiga morgonen till bussen. Morgontidningen norpade jag ur brevlådan i förbifarten. Det kunde ju vara bra att ha något att läsa om tiden blev för lång.

Jag var först på plats. Stolen, med mitt namn på, som S ställt framför bibliotekets dörr tidigare samma morgon, stod kvar. Lite orolig att någon skulle ha tagit bort den hade jag varit. Men där stod den. Med stor lapp och förklaring att jag måste ha en stol att sitta och köa i eftersom jag inte kan stå med mitt skadade ben rakt upp och ner så länge. Glad och nöjd satte jag mig tillrätta och slog upp tidningen. Nu var jag på plats och det som nummer ett i kön till hösten biljetter till Filmstudion!

"Oj - jag trodde jag skulle vara först på plats! Men här sitter du redan!" Kvinnan som kom tittade på mig med vänlig nyfikenhet. "Jag har kaffe med mig. Och min väninna som kommer strax hon skulle ta kakor med sig. Och titta där ju kommer Fröhandlar´n. Han måste tro vi är helt galna som står här och köar denna tidiga timme!" Hon skrockade förtjust och pratade på och det var bara för mig att vika ihop tidningen. Jag ville ju inte vara oartig och kvinnan var högst förtjusande och vi pratade om ditt och datt.

Kön fylldes på. Människor i alla åldrar, kvinnor som män, hade tagit sig tid denna lördag morgon att köa för biljetter till de populära filmstudiokvällarna. Termosar plockades fram. Bullar och kakor bjöds till de som stod runt omkring. Sorlet i kön steg och man pratade och trivdes med de som stod intill. Det spelade ingen roll att man inte hade träffats förrut. Nu lärde vi känna varandra och det var hur trevligt som helst. Allt avhandlades. Både litet som stort och vi skrattade mycket.

Tiden bara flög iväg och plötsligt öppnades dörren och vi fick komma in. Jag fick köpa biljetter till mig och S till höstens biokvällar. Nöjd och glad gick jag förbi den långa, långa kön med mina biljetter hårt i näven. Jag hade mitt på det torra! Värre var det nog för de som stod längst bak i kön. Vi vet ju alla att det inte är alltid som biljetterna räcker till alla som önskar gå.

Och stolen då? Den hämtar S då hon kommer hem från sin friluftsdag i Helsingborg i eftermiddag. Hoppas bara den får stå kvar till dess!



Illustration okänd.