Koder

Det är klart att jag har funderat lite över det. För nu har det faktiskt hänt tre gånger på en månad. Tre gånger! Det är ju inte klokt! Håller jag på att bli senil eller vad är det frågan om?!

Det började med att jag inte kom in i min blogg för några veckor sedan. Det var därför uppehållet var så långt i bloggen här i maj. Förvisso var jag på resande fot o s v men huvudskälet var faktiskt att jag glömt mitt lösenord. Jag försökte och försökte men jag kom ingen vart. Det var bara att skaffa ett nytt lösenord och börja blogga igen som om inget hade hänt.

Men det skulle bli värre. Mycket, mycket värre!! I slutet på maj skulle jag betala mina räkningar. Glad i hågen ( nåja - så glad man nu kan vara då man betalar räkningar) satte jag ner för att logga in på min internetbank. Ingenting dök upp i mitt huvud! Absolut ingenting! Jag hade bytt lösenord i slutet på april såsom jag gjort mången gång förrut men nu kunde jag inte minnas vad och hur jag hade tänkt. Alla möjliga logiska kombinationer testades - men icke. Till slut prövade jag även de mest bisarra kombinationer och de fungerade naturligtvis inte heller. Jag fick helt enkelt beställa en ny startkod som sändes till mig i rekommenderat brev. Den är nu uthämtat och nu väntar jag bara på att banken skall aktivera mig igen. Sån tur kunde Snorkfröken ta hand om mina räkningar så länge! Men hur glömsk får man egentligen bli?!

Tro nu inte att det slutade med detta. Nej, nej och åter nej! Härom dagen skulle jag logga in på min blogg igen - och !! Precis, tro det eller ej - jag hade redan glömt mitt nya lösenord!! Trots otaliga försök kom jag inte in i bloggen. Jag fick vackert ta och fundera ut ett nytt lösenord igen!!

Vad är det som händer? Är jag gammal och gaggig då jag nu närmar mig de femtio med stormsteg? Nej, jag tror absolut inte att jag är gammal och gaggig! Men alla dessa lösenord man måste ha överallt gör att man blir helt snurrig. Det är lösenord för bank- och kreditkort, koder till blogg och till mailen, kod till datorn på jobbet och kod till dörren därtill! Sedan skall man koda in sig om vill spela spel gratis på nätet och sedan skall man koda in sig till internetbanken. Skall du låna om dina böcker på biblioteket så kan du göra det på nätet med ditt lösenord till bibliotekskortet. Till och med digitalboxen till TV;n har sin kod om du vill låna film on demand. Koder, koder, koder!!

Det är inte så konstigt om känner sig jagad och pressad. Det är inte så konstigt om man glömmer sin kod ibland. Nu har jag skrivit upp mina koder på papperslappar och gömt dem på ett bra ställe. Det gäller bara att komma ihåg var den platsen är någonstans!


Illustration Tove Jansson.

Ålandskalas

Ålandsfilifjonkan och hennes man hade inbjudit till femtioårs-kalas. R hade fyllt halvt sekel och nu skulle det firas. Lilla My, Sniff och jag var så förväntasfulla. Jag för att jag skulle träffa flera gamla vänner och Lilla My och Sniff för de aldrig hade varit på Åland förrut. Sniff hade aldrig varit i Finland överhuvudtaget så det var verkligen på tiden att han fick komma över även om det inte var till fastlandet vi åkte. Det var så spännande! Skulle vi gamla vänner känna igen varandra då det var så länge sedan vi sågs? Jag funderade över det då jag satt på båten på väg till festen på Åland. Vissa av gästerna hade jag förstås träffat genom åren men det var några stycken som det var länge, länge sedan jag sett.

Vi möttes i hamnen av en glad filifjonka och hennes man. Ålandsfilifjonkan torkade en tår ur ögonvrån så glad och lycklig var hon över att träffa oss alla. Där var A och hennes bror B! Till och med deras gamla kompis C hade tagit sig över. Och titta där var ju O och R som jag inte hade sett på över hundra år! Vi var oss nog lika allesammans men några kilon tyngre lite till mans. Och titta där var gudsonen M som är så otroligt lik sin far så hälften kunde vara nog! Och ännu flera vuxna barn från olika håll strömmade till. Återseendets glädje var stor och det torkades nog en liten tår ur fler än ålandsfilifjonkans ögonvrå.

Vi tillbringade några härliga dagar på ett Åland som bestämt sig för att visa sig från sin lite kärvare sida. Regnet strilade, öste och vräkte ner i ett dygn och temperaturen ville inte stiga över tio grader. Trots vädrets nycker visades vi omkring på en liten bit av Åland av det entusiastiska värdparet och det var väldigt trevligt!

Lagom tills kalaset skulle börja på lördagseftermiddagen kom solen nådigt fram. Kalaset hade flyttats in i skolmatsalen för utomhus var det alldeles för blött och kallt trots partytält. Vi var ett glatt gäng som lät oss smaka av bordets fröjder! Minnen plockades fram ur sina gömmor och skratten var många och glada. Presenter öppnades och kort lästes upp av den glade jubilaren. Det tävlades i nya, spännande konseltationer och alla var vi vinnare. Det var en härlig kväll som vi nog alla minns länge!

Allför snart kom taxin och hämtade upp mig, Lilla My och Sniff. Vi skulle in till Mariehamn och sova ett litet tag i Ålandsfilifjonkans övernattningslägenhet innan vi var tvungna att ta nattbåten tillbaka till Sverige igen. Kramarna var hårda och intensiva och ögonen bräddfyllda av tårar när vi nu alla var tvungna att ta farväl av varandra igen. Huset försvann i fjärran när taxibilen körde den våta grusvägen mot Mariehamn. Som små figurer syntes vännerna som stod och vinkade av oss tills taxin försvann bakom den första kröken. Men vi ses snart alla igen. Det har vi lovat varandra!


Illustration Tove Jansson.

Båtliv

Aldrig någonsin trodde jag att det skulle hända igen. Jag trodde verkligen att detta var ett avslutat kapitel i mitt liv. Men snålheten bedrar visheten. Och nu har jag övernattat på golvet på en Finlandsbåt igen. Det måste vara minst trettio år sedan det hände senast.

Det var en liten, mycket trött skara som satt och väntade på båten i Mariehamn vid halv fem -tiden härom morgonen. Lilla My, Sniff och jag hade tagit taxi ut till terminalen vid fyratiden denna tidiga morgon och nu skulle vi snart få gå ombord på båten som skulle ta oss till Stockholm. Vi hade inte beställt någon hytt för vi skulle ju vara framme om fem timmar. Det kändes lite löjligt att betala en hytt för dessa futtiga timmar. Vi planerade att söka upp vilostolarna direkt vi kom ombord och slumra i dem de timmar som överfarten tog.

Döm om vår förvåning då det inga vilostolar fanns! Vi lusläste fartygets översiktskarta - men förgäves. Det var bara att bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen! Vi gick igenom de tre översta däcken för att hitta den ultimata sovplatsen. Hörn och bänkar kollades. Fartygsmattor och ljudnivåer checkades av. Dragfria, lugna platser långt från högljudda festglada människor eftersöktes med sammanbitna miner. Till slut hittade vi vår plats. Vi lade oss på en trappavsats högt upp i båten var endast fartygsbesättningen hade tillträde till. Där kröp vi ihop med väskor som huvudkuddar och sjalar som täcken.

Det var verkligen inte bekvämt! Det var kallt och dragit. Fartygsmattan var stenhård och inte särskilt fräsch. Jag vände och vred på mig och avundades Lilla My och Sniff som somnade nästan på en gång. Jag försökte sova och jag försökte låta bli att oroa mig över att personalen som gick förbi oss med jämna mellanrum skulle kasta ut oss från vår sovplats. Men de lät oss vara ifred. Kanske kände de medlidande med den gamla damen (jag) som låg och kramade sin krycka så hårt i famnen? Kanske hade de sett hur jag med stort besvär, hasande på rumpan, tog mig ner för trapporna och lade mig i liggande ställning på golvet? Kanske hade de sett hur jag, allt som oftast, hasande på rumpan tog mig upp för trapporna igen för att sträcka på min ömma lekamen? Jag vet inte vilket men jag är glad att de lät oss vara.

Till slut var det äntligen dags att stiga upp. Med värkande kroppar gick vi ner till kafeterian och åt frukost. Kaffet smakade underbart efter den långa natten och vi piggnade till igen. Snart var vi framme i Stockholm och vår hårda natt ombord på Finlandsbåten var äntligen över. Och det var så himla skönt att lämna soväventyret bakom sig! Men vem vet? Kanske kommer jag att vara gniden igen och låta visheten stryka på foten? Det kan man aldrig så noga veta!



Illustration Tove Jansson.

En kväll på operan

Bråttom, bråttom! Hur kunde det vara möjligt att vi var så sena?? Vi som hade planerat allt så noga! Lilla Mys lägenhet var en enda röra av klädombyten, skor och väskor. Varför i hela friden var det ingenting som passade??

Trettio minuter sena kom vi äntligen iväg. Vi steg av vid T-centralen och tog hissen ner till Blå linjen. Snabbt ut vid Kungsträdgården, småsprang och småhoppade fram på kryckorna förbi Café Opera. In på Operan, hissen upp till andra våningen. Vi slängde våra jackor på garderobiären som vinkade oss in i salongen - "in med er - ni får betala i pausen!" Vi sjönk ned i våra stolar på andra balkong, andra raden mitt framför scenen. Ridån gick upp och föreställningen kunde börja!

Tjajkovskijs underbart vackra musik framförs av ett hovkapell med nerv och vi får uppleva en förtrollad kväll. Vi förförs av en glänsande Odette som dansar huvudrollen i Svansjön med bravur. Narren spexar och imponerar och balettensemblen är så vacker i sin svandans. Lilla Mys ögon tindrar och hon kan inte se sig mätt på den dansande baletten. Vilken underbart vacker uppsättning av Svansjön!

Vi går mot tunnelbanan och Stockholmsnatten är fylld av pulserande liv. Musiken dånar från diskoteken och på de fulla uteserveringarna sitter folk med drinkar. De betraktar oss då vi går förbi. De funderar säkert var vi har varit någonstans. De skulle bara veta att vi har varit i en förtrollad värld just denna kväll.


Illustration Tove Jansson.

Vänner från förr

Vi hade fått kontakt igen. Via Facebook. Tänk att det gått över trettio år sedan vi senast träffades, Son och jag! Jag satt och tänkte på det när jag i söndags tog tunnelbanan från Tekniska Högskolan till Östermalms Torg. För det var där vi skulle träffas. Utanför ingången till Saluhallen.

Solen sken och torget var fullt av folk när jag kom upp från underjorden. Det var loppmarknad denna helg och egentligen ville jag stanna till och titta för att se om det var något som passade min plånbok. Men det gjorde jag inte för tänk om hon redan stod och väntade på mig. Jag hastade vidare genom folkvimlet till vår mötesplats.

Någon minut försenad var jag först på plats. Jag fattade posto i hörnet och spanade runt omkring mig. Kunde det vara hon som kom där? Nej, nej, nej - det liknade ju inte alls bilden som hon har på Facebook. Det var någon annan. Där kom hon - leende och glad banade hon sig fram till mig och vi kramades hårt och länge. FANTASTISKT! HELT FANTASTISKT! Jag smög bort en liten tår som envisades med att rinna över och höll henne ifrån mig. Så lik hon var sig efter alla dessa år! Samma ögon, samma ansikte. Jag hade känt igen henne även om vi hade setts i New York!

Vi strosade långsamt bort över kullerstenarna mot Kungsträdgården för att äta lunch i solskenet. Vi pratade och pratade. Trettio år ventilerades. Förvånansvärt lika var vi till sätt och kynne. Förvånansvärt lika hade vi gjort våra livsval. Tre timmar rann snabbt iväg och det var dags för oss ta farväl. Men vi ses i sommar igen då hon bilar ner till mig i Skåne. Jag kan knappt bärga mig tills jag får träffa henne igen. Så härligt det är att få tillbaka vänner igen!

Illustration Tove Jansson.

Finlandsfilifjonkan

"Nooon, je ne regrette rieeen, non, je ne regrette rien"! Edit Piafs kraftfulla stämma hörs i bakgrunden då jag och Finlandsfilifjonkan besökte Bistro La Couronne förra veckan. Den franska bistron med sina rutiga dukar och mysiga miljö är ett stycke Frankrike mitt på Södra Förstadsgatan i Malmö.

Finlandsfilifjonkan och hennes man har kommit ner till Köpenhamn och Skåne i några dagar för läkarkongress och umgänge med sina barn. Deras ättelägg har valt att studera långt bort från Finland och de finns nu i Danmark och Malmö. Men en dag har Finlandsfilifjonkan reserverat för mig och det är jag så lycklig för. Även om vi pratar med varandra i telefon varje vecka så är det är det inte samma sak som att träffas i verkligheten. Vi har bestämt att vi skall äta ute och sedan sova över i ena sonens studentlägenhet i Malmö innan vi skiljs åt nästa dag.

Jag börjar med sniglar i vitlökssmör och Finlandsfilifjonkan väljer en anklevermousse på salladsbädd. Det är länge sedan någon av oss åt dessa franska delikatesser och vi njuter alldeles enormt. Franskt lantbröd, vin och vatten därtill gör upplevelsen total. Vi forsätter med den svenska gravade laxen med dillstuvad potatis. Maten smälter i munnen och nu har Charles Aznavours smekande stämma tagit över i högtalarna. " Il faut savoir" slänger oss tillbaka till sjuttiotalet då man fortfarande kunde höra Charles Aznavour ofta i radion. Vi nynnar med lite grand och smuttar försiktigt på vinet.

Kvällen sänker sig över Malmö och vi tar bussen genom staden. Med kassarna fulla av godsaker skall vi fortsätta vår myskväll på tumanhand i en studentlägenhet vid Värnhemstorget. Jag är glad och lycklig över att min syster är här. Jag är glad och lycklig över syskonkärleken.

Kopparbröllop

"Vad i hela friden är kopparbröllop??" frågade jag Mumin medan jag läste brevet. "Oh, herreguud - det står ju en önskelista längst här nere i brevet!! Skall man ha med bröllopspresenter också??!!" vrålade jag rakt ut och trodde knappt mina ögon. "Varför firar man kopparbröllop så våldsamt i Danmark?? Tolv och ett halvt år är väl inget att fira!!??" Nu hade jag läst hela brevet och saker och ting hade klarnat för mig. "Men allvarligt talat, Mumin, har du hört på maken!?" fortsatte jag envist. "Tolv och ett halvt år!! Inte klokt!!" Jag tyckte att Mumin skulle ha alla svaren för det var ju på grund av hans danska flickvän, Skruttet, som vi fått denna inbjudan. Inbjudan att fira Skruttets fars och styvmors kopparbröllop.

Den lilla röda resväskan var fullpackad med kläder för alla eventualiteter när jag och Mumin tog båten över sundet till Helsingör förra helgen. I Helsingör tog vi tåget till Köpenhamn var Skruttet mötte upp. Sedan fortsatte resan med nästa tåg till den lilla vackra staden Korsör vid Stora Bält. Lite nervös var jag allt för jag hade aldrig träffat Skruttets far och styvmor. Det lilla vi kände till varandra var genom våra sidor på Facebook men inte mer än så. L, som Skruttets far heter, mötte oss vid stationen. Vi hälsade glatt på varandra och så körde vi hem till huset. V, Skruttets styvmor, mötte oss på trappan. "Välkommen, du är så varmt välkommen hem till oss" hälsade hon mig och jag kände mig genast glad och avslappnad. Visst var det härligt att äntligen träffas på riktigt!

Nästa morgon grydde och nu var det allvar. Efter frukosten utbröt febril aktivitet och alla skulle göra sig i ordning. Vid lunchtid åkte vi till samlingshuset i deras koloniområde. Där skulle den stora festen gå av stapeln. Dignande buffébord och dukade bord. Flaggor, ljus och kopparplaketter vid varje tallrik. Stort presentbord och en välfylld bar. Strålande solsken och ett femtiotal festklädda människor. Nu kunde festen börja!

Tal till kopparbrudparet hölls. Sånger sjöngs till deras ära. Allt som oftast knackade vi besticken mot våra tallrikar och stampade i golvet, såsom seden är på danska bröllopfester, för att brudparet skulle kyssas. Det skålades och talades om kärleken. Presenterna öppandes och gratulationskorten lästes. Det var vackert och det var fint. Det var värdigt och det var kärleksfullt. Det var en upplevelse utan dess like för en finska boendes i Sverige på kopparbröllopsfest i Danmark.

Det är nog inte så dumt med kopparbröllop i allafall. Kanske är det något som vi andra också borde göra. Ställa till en fest för kärleken. Visst låter det härligt, så säg?

Illustration Tove Jansson.

Ett år sedan

Nu var vi framme vid vårt första stopp. Vi var en busslass med människor från hela världen som hade varit på mässa i München. Vi skulle nu se oss omkring i det vackra bayerska landskapet under några dagar. Jag kände ingen - men det gjorde ingenting. Jag var van vid situationen och genom åren hade jag lärt mig att man alltid hittar någon man trivs med i såna här lägen. Det vittnar mina många nya vänner om som jag har fått över hela världen.

Hur långt ner skulle vi åka egentligen? Var vi aldrig framme? Långt, långt ner fortsatte färden i de virvlande tunnlarna. Väl påpälsade satt vi där och fnissade på det lilla tåget som tog oss djupt ner i jordens inre. Vi hade alla fått på oss stora overaller för det var ju kallt där nere. Nu skulle vi få se hur man utvann salt för länge sedan i de bayerska alperna. Vad intressesant och roligt det skulle bli! Vi gick efter den energiske tyska guiden och lyssnade intresserat på hans berättelser. Vi tittade på stora gruvsalar och gamla redskap. Historiens vingslag flög genom de kalla, mäktiga gruvsalarna och vi var alla glada att det inte var vi som hade behövt tjäna vårt levebröd här nere i jordens inre.

Plötsligt stod vi framme vid en hög avsats. Långt därnere såg vi nästa gruvsal. Dit skulle vi ta oss. Sittande på rumpan i en rad, hållande om varandra fyra, fem stycken. Så skulle vi åka nerför den branta banan var salt och stenar en gång forslades. "Keine problem! Det är inte farligt alls!" skrattade den trevliga guiden och tittade uppfodrande på oss. Någon knuffade fram mig och så satt jag där och höll en främling om livet och åkte iväg! UUUUUUUUAAAAAHHHHHHHHH!!! Vilken känsla! Vi skrek rakt ut då vi for fram som jehun och magen gjorde uppror. Väl framme i nästa gruvsal steg vi omtumlade upp och skrattade smått hysteriskt. Guud - vilken åktur! Så häftigt det var!!

Då kom jag på det. Jag skulle ta ett foto på nästa gäng som kom åkandes. Det kunde vara roligt att fånga deras ansiktsuttryck! Sagt och gjort! Jag ställde mig i det perfekta fotoläget. Och sedan låg jag där. Nermejad av nästa gäng. Klockren träff. Krossad knäskål. Kaksmulor sa dom visst att mitt knä såg ut som. Och jag fattade ingenting. Absolut ingenting.

Jag forslades upp. Tåget tuffade uppåt i de långa gångarna och väl däruppe stod ambulansen och väntade på mig. Jag lades på bår och skjutsades in i ambulansen. Jag tittade ut genom takfönstret på den blåa himmeln och den skinande gula solen. "Var är jag någonstans?" frågade jag den vackre sjukvårdaren som satt brevid mig. "Du är i Berteschgaden" svarade han vänligt och tittade medlidsamt på mig. "Var faaan ligger det?!" tänkte jag och funderade på hur den här historien egentligen skulle sluta.


Illustration Tove Jansson.