Båtliv

Aldrig någonsin trodde jag att det skulle hända igen. Jag trodde verkligen att detta var ett avslutat kapitel i mitt liv. Men snålheten bedrar visheten. Och nu har jag övernattat på golvet på en Finlandsbåt igen. Det måste vara minst trettio år sedan det hände senast.

Det var en liten, mycket trött skara som satt och väntade på båten i Mariehamn vid halv fem -tiden härom morgonen. Lilla My, Sniff och jag hade tagit taxi ut till terminalen vid fyratiden denna tidiga morgon och nu skulle vi snart få gå ombord på båten som skulle ta oss till Stockholm. Vi hade inte beställt någon hytt för vi skulle ju vara framme om fem timmar. Det kändes lite löjligt att betala en hytt för dessa futtiga timmar. Vi planerade att söka upp vilostolarna direkt vi kom ombord och slumra i dem de timmar som överfarten tog.

Döm om vår förvåning då det inga vilostolar fanns! Vi lusläste fartygets översiktskarta - men förgäves. Det var bara att bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen! Vi gick igenom de tre översta däcken för att hitta den ultimata sovplatsen. Hörn och bänkar kollades. Fartygsmattor och ljudnivåer checkades av. Dragfria, lugna platser långt från högljudda festglada människor eftersöktes med sammanbitna miner. Till slut hittade vi vår plats. Vi lade oss på en trappavsats högt upp i båten var endast fartygsbesättningen hade tillträde till. Där kröp vi ihop med väskor som huvudkuddar och sjalar som täcken.

Det var verkligen inte bekvämt! Det var kallt och dragit. Fartygsmattan var stenhård och inte särskilt fräsch. Jag vände och vred på mig och avundades Lilla My och Sniff som somnade nästan på en gång. Jag försökte sova och jag försökte låta bli att oroa mig över att personalen som gick förbi oss med jämna mellanrum skulle kasta ut oss från vår sovplats. Men de lät oss vara ifred. Kanske kände de medlidande med den gamla damen (jag) som låg och kramade sin krycka så hårt i famnen? Kanske hade de sett hur jag med stort besvär, hasande på rumpan, tog mig ner för trapporna och lade mig i liggande ställning på golvet? Kanske hade de sett hur jag, allt som oftast, hasande på rumpan tog mig upp för trapporna igen för att sträcka på min ömma lekamen? Jag vet inte vilket men jag är glad att de lät oss vara.

Till slut var det äntligen dags att stiga upp. Med värkande kroppar gick vi ner till kafeterian och åt frukost. Kaffet smakade underbart efter den långa natten och vi piggnade till igen. Snart var vi framme i Stockholm och vår hårda natt ombord på Finlandsbåten var äntligen över. Och det var så himla skönt att lämna soväventyret bakom sig! Men vem vet? Kanske kommer jag att vara gniden igen och låta visheten stryka på foten? Det kan man aldrig så noga veta!



Illustration Tove Jansson.