Ett år sedan

Nu var vi framme vid vårt första stopp. Vi var en busslass med människor från hela världen som hade varit på mässa i München. Vi skulle nu se oss omkring i det vackra bayerska landskapet under några dagar. Jag kände ingen - men det gjorde ingenting. Jag var van vid situationen och genom åren hade jag lärt mig att man alltid hittar någon man trivs med i såna här lägen. Det vittnar mina många nya vänner om som jag har fått över hela världen.

Hur långt ner skulle vi åka egentligen? Var vi aldrig framme? Långt, långt ner fortsatte färden i de virvlande tunnlarna. Väl påpälsade satt vi där och fnissade på det lilla tåget som tog oss djupt ner i jordens inre. Vi hade alla fått på oss stora overaller för det var ju kallt där nere. Nu skulle vi få se hur man utvann salt för länge sedan i de bayerska alperna. Vad intressesant och roligt det skulle bli! Vi gick efter den energiske tyska guiden och lyssnade intresserat på hans berättelser. Vi tittade på stora gruvsalar och gamla redskap. Historiens vingslag flög genom de kalla, mäktiga gruvsalarna och vi var alla glada att det inte var vi som hade behövt tjäna vårt levebröd här nere i jordens inre.

Plötsligt stod vi framme vid en hög avsats. Långt därnere såg vi nästa gruvsal. Dit skulle vi ta oss. Sittande på rumpan i en rad, hållande om varandra fyra, fem stycken. Så skulle vi åka nerför den branta banan var salt och stenar en gång forslades. "Keine problem! Det är inte farligt alls!" skrattade den trevliga guiden och tittade uppfodrande på oss. Någon knuffade fram mig och så satt jag där och höll en främling om livet och åkte iväg! UUUUUUUUAAAAAHHHHHHHHH!!! Vilken känsla! Vi skrek rakt ut då vi for fram som jehun och magen gjorde uppror. Väl framme i nästa gruvsal steg vi omtumlade upp och skrattade smått hysteriskt. Guud - vilken åktur! Så häftigt det var!!

Då kom jag på det. Jag skulle ta ett foto på nästa gäng som kom åkandes. Det kunde vara roligt att fånga deras ansiktsuttryck! Sagt och gjort! Jag ställde mig i det perfekta fotoläget. Och sedan låg jag där. Nermejad av nästa gäng. Klockren träff. Krossad knäskål. Kaksmulor sa dom visst att mitt knä såg ut som. Och jag fattade ingenting. Absolut ingenting.

Jag forslades upp. Tåget tuffade uppåt i de långa gångarna och väl däruppe stod ambulansen och väntade på mig. Jag lades på bår och skjutsades in i ambulansen. Jag tittade ut genom takfönstret på den blåa himmeln och den skinande gula solen. "Var är jag någonstans?" frågade jag den vackre sjukvårdaren som satt brevid mig. "Du är i Berteschgaden" svarade han vänligt och tittade medlidsamt på mig. "Var faaan ligger det?!" tänkte jag och funderade på hur den här historien egentligen skulle sluta.


Illustration Tove Jansson.