Och så var det bara en

Nu har de lämnat oss, kattungarna. Två dagar innan julafton var det leverans till uppfödaren som nu fick ta hand om dem för att sälja dem vidare ut i världen. Lilla Sune vet vi ju att hamnar endast tio kilometer hemifrån men de andra små liven kan hamna precis var som helst. Det skall bli spännande att få veta var i världen de hamnar någonstans!

Men riktigt utan kattungar är vi inte. En liten goding har vi fått tillbaka. När Sune hämtades av sin nya familj på lillejulafton fick en av kattungarna följa med tillbaka till oss. Detta för att vi och Elsa skulle få en fröjdefull jul. Risken då man tar alla kattungar samtidigt är att kattmamman får mjölkstockning och blir sjuk. Och så ville vi självklart inte ha det under jul och nyår!

Hemresan tillbaka blev dramatisk värre för de små kattungarna. Efter att ha tillbringat ett dygn hos uppfödaren var de blev vaccinerade, avmaskade och fullproppade med nötfärs och lever var det dags att bli hemkörda av Sunes nya matte och husse. Till en början gick allt bra men sedan blev lilla Sune sjuk. Han kräktes och bajsade ner hela kattburen och det var två mycket smutsiga och illaluktande katter som kom hem till oss. Lilla My fick duscha dem bägge och Sunes husse fick tvätta kattburen. Efter torkning åkte Sune och hans föräldrar vidare hem till sig. Men det blev en tung kväll för de nyblivna kattägarna då Sune kräktes och bajsade i stort hela kvällen. Men efter lite kokt torsk och sömn så var det en pigg och kry Sune som välkomnade dem nästa morgon.

Här hemma hos oss är allt frid och fröjd. Vår lilla kattunge som vi kallar Sten och Sten Sture har det jättebra. Han gosar med sin mamma och får komma till och dia precis när han vill. Elsa är också glad och lycklig och sköter om den lille och busar med honom så mattorna åker all världens väg. Och när de blir trötta så lägger de sig för att vila i sin nya julklapp som de fick av Täbykatten Bebban. Nu hoppas vi bara att vår uppfödare glömmer bort att vi fortfarande har en kattunge hemma hos oss. För han är ett sådant charmtroll vår lilla Sten Sture och vi vet inte hur vi skall klara oss utan honom!


Fotografierna är Muminmammans privata.

Luciamorgon

Bråttom, bråttom. Är alla sakerna med? Tomtedräkt, lucialinne, luciakronan, stjärngossestrut, tärneljus och tomtelykta. Barnen är förväntansfulla och kan knappt bärga sig tills vi skall åka till dagis och skolan. Påklädningen av ytterkläderna går lekande lätt och vi ger oss iväg. Det är becksvart ute, barnen är ivriga av förväntan och äntligen är vi framme. Vi går in i byggnaden, jag lämnar över barnen till personalen och sedan fortsätter jag in till samlingsrummet. Det är ett dämpat sorl i rummet som doftar av stearin och gran. Vi sitter och väntar i mörkret, föräldrar, syskon och mor - och farföräldrar. Och så hör vi äntligen de späda barnrösterna. Starkare, högre och allt närmare kommer sången och plötsligt är luciatåget inne i rummet. Sankta Lucia, Sankta Lucia!!

Var är de? Halsar sträcks i luften och vi söker våra barn med blicken. Ivriga föräldrar ställer sig i vägen för oss andra för att filma och ta foton. Kamerablixtrarna lyser mer än tärneljusen och vi vinkar mer eller mindre diskret då vi änligen hittar våra barn i luciatåget. Strålande, leende barn vinkar glatt tillbaka och fortsätter stolta framåt i ledet. Lucior, tärnor, stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar. Lyckan är total och äntligen får de visa upp sig och sjunga sångerna som de övat på så länge.

Vi sitter och lyssnar andäktigt till luciaframträdandet och de små liven sjunger så glatt. Visst haltar sången en smula och det är inte alltid de är på samma vers. Men vad gör det när ättelägget står där framme i högen av barn och skruvar på sig, svänger med tomtelyktan eller rättar till tärneglittret som kasat ner över ögonen. Lyckan är fullständig när barnet än en gång frenetiskt vinkar till mig för att jag inte skall glömma att han eller hon faktiskt är med där framme och sjunger.

Sångstunden tar slut och luciatåget lämnar oss. Nu är sången än mer haltande för nu är det bråttom till nästa begivenhet. Det vankas lussebullar, pepparkakor, saft och kaffe och det får inte missas! Uppträdandet är över och vi sitter och myser i den arla morgonstunden med våra trötta barn. De kryper upp i våra famnar, knaprar på sin lussebulle och lutar sina huvuden mot våra bröst. Sömnigt frågar de om jag såg att de vinkade till mig. Flera gånger.

Visst var det fint! Visst var det underbart! Och visst var det väldigt länge sedan jag var på luciafirande. Nu är de vuxna mina barn - Snorkfröken, Mumin och Lilla My. Så jag får väl vänta på bättre tider. Så att säga.

Fredagspromenaden

"Nej, vet du, jag tror inte jag vill gå ut och promenera idag. Det är ju så grått, disigt och tråkigt. Vad vill du göra?" Jag pratar med U i telefonen denna fredagsförmiddag och jag hoppas väl långt där inne att hon inte heller är upplagd för en promenad. "Men jag vill ut och gå! Kommer du förbi och hämtar mig?" U låter så glad och jag trycker tillbaka lättjan och svarar; "Jahaa, men självklart! Vill du ut och promenera så är det klart vi gör det och det är säkert riktigt skönt där ute!" Jag klär på mig och går bort till U.

Dörren står öppen och U står i dörröppningen och snörar sina skor. "Där är du ju! Nu ger vi oss av. Skall vi ta vägen genom slottsparken och kanske bort till kärleksstigen?" Jag nickar jakande som svar på U;s fråga och så ger vi iväg. Vi går genom parken och ner i skogen. Det är milt ute men vinden som kommer från öst går genom märg och ben. Vi går längre ner i skogen i lä för vinden och vi pratar som vanligt om smått och stort. Snart är vi framme vid kärleksstigen men ingen av oss har lust att svänga in där och vi går ner till hamnen i stället.

Vi sätter oss på bänken vid bastun och tittar ut över Öresund. Vi betraktar trutarna som flyger i vinden och vi funderar över de två segelbåtarna som fortfarande inte är uppe på land inför vintern. Långt där borta ser vi en motorbåt som snabbt tar sig fram mot den danska kusten. Vi undrar vad det är för en galning som är ute på havet denna årstid och vi kommer fram till att det säkert är någon som skall proviantera i Danmark. Plötsligt trollar U fram en termos ur sin väska. Hon plockar fram två koppar och en liten kakburk. Ur termosen häller hon upp varm glögg i kopparna som är preparerade med mandel och russin. Hon öppnar kakburken och bjuder på hembakade pepparkakor. Vilken överraskning! Jag blir alldeles varm om hjärtat. Vi mumsar glatt i oss och fortsätter filosofera över livet där vi sitter på vår bänk.

Längs den gamla vägen upp mot skånelängan vid havet, över fäladen och via stigen på åkerkanten går vår väg hemåt igen. Snart når vi slottsskogen och mödosamt går vi upp för den sista backen som aldrig verkar ta slut. Glöggen värmer fortfarande i magen när vi skiljs åt. Med vinden i ryggen fortsätter jag längs den stora vägen hem till mig. Jag känner mig lyckligt lottad och sänder en tacksam tanke till U som gjorde denna trista decemberfredag till något alldeles extra.

Illustration på Filifjonkan i en upphottad version.

Kattungarna

"Vi har handlat en massa saker till Sune nu. Leksaker, sovplats och godis. Oh, vad vi längtar efter att få ta hem honom!" C är så glad där hon står med famnen full av kattungar när hon och T var på Sunebesök härom dagen. T har kameran med sig som vanligt och krälar mödosamt på golvet för att få bästa möjliga bild på Sune som gör allt för att inte vara med på bild. C och T har tagit för vana att besöka sin nya familjemedlem med jämna mellanrum för att inte missa något i hans uppväxt. De är riktigt ansvarstagande kattföräldrar och det gillar jag skarpt!

Tiden med kattungarna har gått så väldigt fort och snart skall de lämna hemmet. De är nu tio veckor gamla och fulla med bus. De rusar fram som små ulltottar på hela nedervåningen och det låter som en mindre elefanthjord när de far fram. De klänger i soffor och stolar, leker med sladdar och mattor och jagar varandra med stor frenesi. Sedan ramlar de plötsligt ihop i en hög på golvet, så där som bara kattungar kan, och somnar så sött tillsammans. Då värmer det i hjärteroten på en gammal kattälskare.

Men inget varar för evigt och det skall bli skönt då vi återgår till ordningen här hemma. Det tycker både jag och den ömma kattmodern Elsa, men framför allt Cajsa som inte alls har tagit kattungarna till sitt hjärta. Cajsa fräser och tycker allmänt illa om de små liven och tycker nog att de mest varit till besvär. Mor Elsa har tröttnat på att jämt och ständigt amma och är glad att kattungarna äter annan mat nu förtiden. De är ganska så stora och krävande numera och bits och är allmänt tuffa mot sin lilla mamma . Men fortfarande är hon den mest gosiga och ömsinta moder man kan tänka sig och tar hand om sina ättelägg med varm tass.

Nu går dagarna fort och precis innan jul skall vi ta farväl av varandra, kattungarna och jag. Det känns litet ledsamt men så är ju livets gång. Det kanske blir tyst och tomt i början men det går fort över för Sune kommer på besök januari. För då skall C och T ut och resa och jag skall vara kattvakt. Vilken tur jag har så säg!

Foton Muminmammans privata på Sune och alla de andra kattungarna.

Svinasprutan

Det kändes som då jag var liten och satt på en äng med en prästkrage i min hand. Älskar, älskar inte. Älskar, älskar inte. Ju färre kronbladen blev desto närmare kom ödet som jag hade i min hand. Jag sneglade mot slutet och försökte lista ut vad resultatet skulle bli. Älskar, älskar inte. Älskar. Inte.

Men nu gällde det något helt annat. Sprutan. Svininfluensesprutan. Svinasprutan. Det hade blivit min tur i den strikta turordningen och nu var jag tvungen att ta ett beslut. Skall jag? Skall jag inte? Ångesten red mig och ju närmare dagen kom desto mer tankar snurrade i mitt huvud. För. Emot. För och emot. Fördelar. Nackdelar. Skall jag? Skall jag inte?

Jag läste artiklar i tidningar och på nätet. Jag googlade varje dag för att se om något nytt angående vaccinet hade kommit upp som jag var tvungen att veta. Jag pratade med vänner och bekanta. Jag pratade med barn, syskon och föräldrar. Jag pratade med allt och alla och allesammans hade de sin åsikt. Och det har de ju rätt till. Somliga skulle ta sprutan och andra skulle inte. För och emot. Fördelar. Nackdelar. Skall jag? Skall jag inte?

I tordagskväll, dagen innan sprutan, funderade jag ännu ett varv. Jag kom fram till att om jag hade varit äldre och över sjuttio och blivit erbjuden det vanliga influensavaccinet då hade jag tackat ja till det. Nu blev jag erbjuden ett vaccin mot en influensa som var långt farligare och varför skall jag då tacka nej? Även om jag inte rör mig bland folk, är noga med handhygien så kan jag faktiskt drabbas och det kan gå riktigt illa. Och det har jag ingen lust med. Så det fick bli sprutan.

I fredags var det dags. Men innan jag åkte in var jag tvungen att prata med pappa Hemulen och diskutera saken än en gång. För och emot. Skall jag? Skall jag inte? Som den kloka person Hemulen är så sa han till mig att det här det kan bara jag bestämma. Och sedan får jag stå för mitt beslut. Mamma Mårran var inte hemma men även hon hade sagt samma sak. Jag måste själv bestämma. JAG MÅSTE SJÄLV BESTÄMMA.

Jag åkte in och tog min spruta. Ett litet stick i armen och sedan var det över. Jag har klarat mig utan större biverkningar och det är jag mycket glad för. Öm arm, huvudvärk i två dygn och dålig mage. Det är allt. Och det kan jag stå ut med. För alternativet - det är mycket, mycket värre!


Illustration Tove Jansson ur "Trollkarlens hatt". Mumintrollet har förvandlats till oigenkännlighet, gråter i Muminmammans famn och ber henne känne igen sitt eget mumintroll. Vilket hon gör förstås som den goda moder hon är.

Vitt, vitt, vitt

"Idag tänkte jag att vi gör så här; Vi börjar med "Bär och grönt", sedan tar vi "Kakboden" - för nu måste jag bara ha en Budapestbakelse, och sedan slutar vi på ICA. Passar det dig?" U tittar frågande på mig där vi sitter i hennes varma bil på väg in till tätorten för att göra vår vanliga fredagsrunda. "Självklart! Det passar mig alldeles utmärkt!" svarar jag, själaglad att återigen få komma ut på lite äventyr.

Den varma fuktiga värmen slår emot då vi kommer in i växthuset. "Jag skall köpa vita amaryllis. Det tycker jag är så vackert till jul och så skall jag köpa vita hyacintlökar. Sedan skall jag också köpa någon blomma till lille H så det inte ser så tomt ut i hans hus. Ohh, vad det är härligt att köpa blommor! Man blir så glad!". U stålar av glädje, grabbar tar i en kundvagn och så går vi in i lustgården.

Vitt, vitt, vitt. Överallt står det vita blommor. Blomsterhandlaren har det som jultema i år och nu drabbas jag av stora köpivern. Även jag älskar vita amaryllis och de jag har i källaren ser mer än vissna ut. Det är inte säkert att de klarar av att väckas till liv och nu står jag och rotar efter de vackraste exemplaren med U hack i häl. Vi fortsätter till de vita hyacintlökarna och U väljer ut de finaste till oss. Jag är tvungen att ta min krycka till hjälp och drar fram lådan som står längst in för där är de vackraste - det ser både U och jag. Mycket nöjda går vi vidare. U fastnar vid cyklamen men jag skall inga ha och går vidare in i växthuset.

Men titta! Vita julkaktusar! Det ser man inte varje dag och nu slår det helt slint i huvudet på mig. Jag glömmer att jag definitivt inte behöver fler blommor där hemma och jag slänger mig över blomsterbordet. Jag vänder och jag vrider på blommorna och efter mycket om och men har jag hittat två som faller mig på läppen. Otroligt nöjd går jag bort till vår vagn och lägger i mina blommor med stor omsorg så inte knopparna ramlar av.

Det är då jag ser dem. Vita orkidéer! Tvåstänglade, kraftiga, vackra, vita brudorkidéer som kostar nästan ingenting! Jag blir som galen! Nu glömmer jag alla goda föresatser att hålla hårt i börsen och inte handla för mycket. Jag slänger mig in i hopen med tanter och knuffar mig fram till bästa position. Jag utnyttjar fräckt mitt handikapp och stånkar lite då jag tar mig fram på min krycka. De vänliga tanterna stiger åt sidan och nu har jag fritt fram att välja och vraka. Som en tiger i bur vankar jag av och an framför orkidébordet och nu väljer jag verkligen ut de absolut bästa. Jag t o m flyttar på skylten och snor utställningsexemplaret som är ett verkligt praktexemplar. Efter en lång, lång stund är jag klar och belåten sätter jag ner två blommor i vår vagn.

Efter en och halv timme i växthuset är vi klara. En och en halvtimme!! Och det var bara första anhalten! Vi åker vidare till "Kakboden" men jag har drabbats av eftertankens kranka blekhet och vägrar gå in i bageriet. U går in och köper bakelser och småkakor. Som den varma, härliga människa hon är köper hon även en påse småkakor till mig som hon tycker att jag skall ha till kaffet i helgen.

Resten av köprundan går som en dans och helt utmattade åker vi hemåt igen. Då vi svänger in på min gårdsplan ser jag att åkern är fylld av svanar. Vitt, vitt, vitt. Precis överallt! Cirkeln är sluten.


Illustration Tove Jansson.

Last night of the Proms

"Jag och G tänkte att vi skulle gå på Last night of the Proms ikväll. Vill du följa med? Det finns säkert några biljetter kvar. Och sedan kan vi äta fisksoppa hemma hos oss efteråt." S pladdrade glatt på i luren och jag tänkte för mig själv - Last night of the Proms - i vår lilla håla till stad... Kan det verkligen vara något att sätta lördagskvällen på?

Vi hade varit ute i god tid och fick bra platser långt fram. Vi tittade oss nyfiket omkring och spanade in våra vänner för kvällen. En fullproppad kyrka visade på ett musikintresse som jag inte hade en aning om fanns att uppbåda en lördagskväll. Bygdens symfoniorkester skulle stå för musiken med uppbackning av elever från musikskolan. Den lokale tenoren med utbildning på Det Konglige Danske Musikkonservatorium svarade för solosången och dirigentpinnen svängdes av grannstadens symfoniorkesters solofagottist. Det sorlade av förväntan i bänkraderna och snart kunde kvällen börja.

"La Réjouissance" av Händel. Vaggvisa av Brahms. Musik ur "Sagan om Ringen" och "Champagnegalopp". Symfoniorkestern ledde oss bestämt och erfaret genom kvällen och vi njöt av varje sekund. Nervösa musikelever visade sina färdigheter på instrumenten och vi klappade entusiastiskt våra händer när deras plåga var över. Vi sjöng allsång i Taubes " Så länge skutan kan gå" och tenorens kraftfulla stämma i di Capua´s "O sole Mio" sände rysningar på min hud. Kvällen avslutades med "Fantasia on British Seasongs" av Sir Henry Wood och "Pomp and Circumstance" av E. Elgar.

Vilken kväll! Vilken fest! Vi gick sakta tillbaka till bilen i den kalla novemberkvällen. Musiken klingade fortfarande i våra öron när vi körde hemåt. Nu skulle det smaka underbart med fisksoppa!



Illustration by Inarah; "There´s something suspicious."

S som i Sune

Han blev tingad redan då han endast hade uppträtt på någon enstaka bild och filmsnutt. Den lilla, lilla kattungen på darrande ben charmade skjortan av vänner och bekanta. Minst i kullen och förödande söt vann han våra hjärtan. Helt olik de andra i kullen var han med sina blåa maskeringar. Bara en sån sak kan få det mest förhärdade hjärtat att smälta!

Igår kom uppfödaren och tittade på kattungarna. Jättefina, tyckte hon att de var allesammans, och det visade sig att det var hannar allihop. Hon skulle se hur de såg ut i verkligheten och om det fanns någon utställningskatt i gruppen. Innan dess kunde vi inte lova bort någon katt så det var med spända nerver vi inväntade expertisens utlåtande. Nu kunde hon bara bedöma den lilla blåmaskade för på de cremefärgade tar det fler veckor att se vad resultatet blir. Det visade sig att vårt lilla charmtroll inte klarar utställningskraven och det var det bästa vi kunde höra. För nu skulle vi få sälja honom till de som tingat honom för flera veckor sedan. Vilken lycka!

Lagom till jul är det tänkt att den lille kattungen skall lämna modershjärtat och flytta tio kilometer härifrån. Pendlarkompisen C och hennes man T är så glada över att få en ny familjemedlem så de vet knappt till sig av lycka. Redan igår kväll när det stod klart att de fick köpa kattungen gjorde de sitt första besök här hemma hos mig. Utrustade med kamera trotsade de mörker, kyla och snöblandat regn och körde hem till mig för att för första gången få träffa sin nya familjemedlem. Massor av foton och massor av filmsnuttar togs för att laddas upp på datorn där hemma att titta på tills det är dag för leverans.

S som i sistfödd. S som i söt, stapplig och supercharmig. S som i superbusig. S som i Sune. För Sune skall han heta har de bestämt. S som i Sune. S som i superefterlängtad. S som i Sune. Så får det bli!

Foton; Muminmammans privata.

Farmville

Länge, länge stod jag emot alla förfrågningar på Facebook. Vill du bli min vän på Farmville? Tar du emot denna gåva från mig på Farmville? Flera gånger om dagen kom det såna idiotfrågor. Aldrig nånsin att jag skulle börja med Farmville! Never ever!! Skitlöjligt verkade det ju vara och jag retade mig lite på alla noteringar som kom upp om vilka nivåer folk hade uppnått eller vilka jävla djur de hade hittat på sin farm. Vem bryr sig?! Couldn´t care less så att säga.

Hm.... Nu är det lite annat ljud i skällan förstås.... Lilla My var helt uppe i varv när hon ringde en kväll för några veckor sedan. "Mamma! Varför går du inte med i Farmville??!! Det är hur roligt som helst! Jag och Sniff har så mycket att göra på våra farmar. Vi odlar och vi skördar. Vi mjölkar kossor och getter, plockar frukt, klipper våra får och samlar ägg. Det är faktiskt JÄTTEKUUUL!!" Jag suckade inom mig. "Jasså - säger du det. Hur roligt kan det vara på en skala?" undrade jag lite försynt. "Nu är du dum mamma! Kan du inte gå in och titta? Jag hjälper dig lite i början så du kommer igång! Du kommer att gilla det. Jag lovar!" Lilla My lät så övertygande och jag lät mig övertalas.

Så här är jag nu. Värsta storbondmoran. Jag har utökat min markareal två gånger. Jag har införskaffat djur som jag sköter minutiöst. Jag sår mina grödor efter noggranna beräkningar så att jag skall få ut det bästa av dem. Jag funderar vilka grödor som ser vackra ut tillsammans och jag är inne och pysslar och donar flera gånger om dagen på min farm. Jag är inne och städar hos mina grannar för att få mer poäng och jag sänder gåvor till dem allt som oftast. Även jag får gåvor i form av djur och träd och jag placerar ut dem på min farm under stor omsorg. Jag ser med spänning fram emot att nå högre nivåer och få nya spännande grödor att odla. Och det är så fantastiskt kul! Det är helt otroligt roligt med en bondgård i cyberspace!!

Ännu så länge så är min farm en väldigt vacker sådan med riktigt lantliv och vacker idyll. Än så länge är allt under kontroll och under ordnade former. Än har jag inte kommit dithän att jag trycker upp alla mina djur i överfulla hagar och planterar träden tätt tätt i fula rader runt om min farm. Allt för att få så mycket åkerareal som möjligt. Så vill jag inte ha det. Kommer jag till det stadiet då tycker jag att det är dags att lägga av. Men det är kanske så att mycket vill ha mer. Och jag skall inte sitta här och vara kaxig. Vem vet? Kanske även jag trillar dit!

Och jag måste faktiskt bekänna en sak. I min ivriga nyföretagaranda så öppnade jag även ett café i Cafeworld ...... Jag vet. Ni behöver inte säga det. Jag är helt jävla körd!


Illustration okänd.

Dille eller?

"Vet du vad jag köpte idag??" Jag hade ringt upp Snorkfröken och jag kunde knappt bärga mig tills jag fick säga det. Innan hon ens hann svara så hasplade jag ur mig; "Jag har köpt en JÄTTEJÄTTEFIN orkidé! En sådan där jättedyr med tre stänglar, småsmå rosa blommor och den hade MASSOR av knoppar! Och det kändes som om den inte kostade något alls för jag hade en blomstercheck på trehundra kronor som jag fått som present, gud vet när, och som jag haft i plånboken hur länge som helst och ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN har jag inhandlat en blomma!!" Snorkfröken började skratta. "Men mamma - så förvånad jag blir! Du är ju inte riktigt klok!! Hur många orkidéer har du egentligen??" "Eeeh - hm, jag vet inte riktigt" svarade jag och kände mig plötsligt lite skamsen. "Kanske femton, kanske tjugo. Jag måste nog gå runt i huset och räkna."

Jag tog mig samman och gick en runda i huset och då jag hade räknat färdigt hade jag kommit upp i sexton orkidéer. Det är väl ändå inte så farligt många tycker jag! Jag är ingen fantast men jag tycker att orkidéer är vackra och tacksamma. Jag har heller ingen koll på vad de heter de olika sorterna men de flesta jag har är den där vanliga billiga sorten med två stänglar som ofta är på extrapris ute i affärerna. Sedan har jag också haft turen att hitta några lite mer ovanliga sorter och jag har även fått en ljuvligt doftande dyr variant i present.

Till mitt hem har också två köttätande orkidéer hittat. Jag köpte dem då Mårran och Hemulen var här på besök i våras. Orkidéerna slumpades bort för de var något tilltufsade och Hemulen gjorde allt för att avstyra mig från köpet. Han påstod att några fulare blommor hade han aldrig sett. Men jag kunde inte gå ifrån de stackars blommorna och köpte dem ändå. Det fick till påföljd att Hemulen vägrade gå brevid mig under resten av vår tid i blomcentret. Han skämdes för mycket å mina vägnar, sade han, dök in i första bästa blomstergång och försvann ur synhåll det fortaste han kunde. Men det bekom inte mig och Mårran det minsta och vi hittade faktiskt ännu en tilltufsad orkidé som jag köpte.

Mina orkidéer gör mig glad. De är så vackra då de blommar och att de blommar så länge är ett stort plus. När de blommat färdigt ställer jag dem lite i skymundan och "glömmer" bort dem ett tag. Sedan dröjer det inte länge innan de villigt blommar igen och gläder mig en lång tid framöver. Sådana tacksamma blommor får man väl ha lite dille på, inte sant?


Illustration Tove Jansson.

Filmstudion

Vi har lyckan att ha filmstudio på vår biograf här i vår lilla ort. Och jag bara älskar det! Tänk att få se kvalitetsfilmer varannan vecka under en hel höst- eller vårtermin! Och till en mycket modest kostnad. Kan det vara bättre, så säg?

Jag har varit medlem i filmstudion under många år och det börjar närma sig femton år nu faktiskt. Jag har inte gått varje termin och jag har inte gått alla år heller för den delen. Men jag kommer alltid tillbaka till detta trevliga evenemang. Jag har gått tillsammans med någon väninna eller tillsammans med någon vän. Jag har gått ensam och jag har gått tillsammans med Lilla My. Då jag gick med Lilla My så var hon definitivt yngst i hela salongen det året. För av någon underlig anledning är medelåldern ganska hög på filmstudion och det har varit så under alla år som jag har gått. Undrar varför det är så.

Det är de många år som medlem i filmstudion som gjort att jag lärt mig att uppskatta lite smalare filmer. Jag älskar regissörer som Aldomovar, Kusturica, Kaurismäki, för att nämna några, som idag har blivit populära även för en bredare publik. Jag och Mårran var och såg Aldomovars nya film "Brustna omfamningar" som gick på den lokala biografen då jag hälsade på Hemulen och henne i höstas. Mårran hade aldrig sett en film av Aldomovar innan och hon tyckte att skådespelarna var fantastiska. Hon tyckte mycket om filmen även om hon kanske tyckte att de rumlade runt i sänghalmen för ofta. Och lite pinsamt tyckte jag nog allt att det var - att sitta där brevid min mamma och få älskogen på bioduken tryckt upp i ansiktet på sig var inte alltid så bekvämt. Men det gick det med för filmen var fantastisk.

Det är förstås inte alla filmstudions filmer som är underbara och medryckande. Ibland förstår man inte ett skit och önskar att filmen skall ta slut så fort som möjligt. I tisdags då jag och väninnan S var och tittade var det en sådan kväll. Inte så att filmen var helt obegriplig - den var helt enkelt bara för mycket och helt enkelt tråkig. Då känns två timmar biofilm väldigt lång! Sedan finns det filmer som man aldrig, aldrig glömmer. Filmen "Il bagno turco - Hamam" eller "Det turkiska badet" som den heter på svenska, är en sådan. Denna turk-italienska film som jag såg 1997, eller var det 1998?, är en pärla. Jag satt på första raden, för jag var så himla sen, och jag slängdes rakt in i Istanbuls gränder, färger, myller och liv. En fullkomligt underbar film som jag lånat flera gånger och tvingat alla mina barn att se!

Jag uppskattar verkligen att gå på bio. Jag bara älskar att bioduken är så stor, så stor så att det känns som om jag är med i filmen. Jag gillar att sitta där i det varma mörkret och få känna som om jag är med i filmens drama och äventyr. Jag älskar att få prassla med mitt godis och jag älskar att vara innesluten i den höga volymen så att jag kan höra en knappnål falla. Film skall ses på bio. Så enkelt är det!

Illustration Tove Jansson.

Muminhelger

"Jag kommer nog inte hem nu på några helger" säger Mumin till mig medan han böjer sig ner och sätter på sig skorna. Jag tittar på honom, nickar och säger; "Nää, det begriper jag faktiskt att du inte gör. Någon måtta får det ju finnas." Och jag förstår faktiskt. Jag är så glad att han faktiskt varit hemma hos mig tre helger i rad. Och jag inbillar mig inte att det är jag som lockat honom hem precis. Det är nog de fyra kattungarna som lockat mest.

De tre helgerna som Mumin har varit hemma har vi sysslat med lite av varje. Vi har lagat god mat, tittat på film, bakat rulltårta och självklart gosat med kattungarna. En helg var Skruttet också med och då gosades det extra mycket med de små liven. Skruttet noterade att en kattunge faktiskt rymdes i hennes ficka ut ifall att hon skulle vilja ta hem en med till Köpenhamn. Men det blev det inget av med förstås!

Under helgerna som gått har jag och Mumin gått ut och promenerat i ur och skur. För det mesta har det varit behagligt väder och vi har njutit av hösten. Någon gång har vi haft kaffe och kakor med oss och satt oss och tittat ut över sundet i den gassande höstsolen. I helgen som gick promenerade vi i regnet och det gick alldeles utmärkt det med. Jag hade kameran med och i regnet fotade jag hösten sista rosor i slottsparken.

Mumin har också hunnit med att tvätta mina fönster tre gånger under helgerna som gått. Just det - tre gånger. Jag tror inte han har varit så värst lycklig över att jag tvingat honom till detta men jag har faktiskt inte haft något val. Första fönstertvätten var helgen innan höstens första storm och det var inte många dagar jag hann njuta av mina granna fönster. Efter stormen hade mina fönster fått en tunn hinna av salt från havet över sig och så kunde jag inte ha det. Nästa gång fick Mumin ut igen och bättra på fönsterputsandet. Denna gång endast med putsdukar för så smutsiga var ju fönstren inte. Men ack, ack vad vi bedrog oss. Det såg för jävligt ut då vi var klara. Värre än innan faktiskt. Så nästa dag var det dags igen. Denna gång med fönsterputsmedel och papper och nu blev det resultatet perfekt. Men jag tror att jag får vänta med att be honom om hjälp med fönsterputs igen.

Om tre veckor skall han komma hem igen och hälsa på. Då kommer Skruttet också med och då är Lilla My och Sniff också här på besök. Så roligt det skall bli med huset fullt med ungdomar igen! Men innan dess kommer Storstadsfilifjonkan och barn på höstlovsbesök. Och det är nog inte jag som lockar då heller. Jag tror att det även den här gången är kattungarna som lockar mest!

Illustration okänd.

Varför är det så svårt??

Vad skall jag göra till lunch? Vad i hela friden skall jag hitta på att göra? Att det skall vara så svårt! Jag har kylskåpet och frysen full av mat och ändå är det inget som passar.

Inte vill jag ha korv och inte vill jag ha köttfärs. Köttfärsbiffar eller köttfärssås - nej - det gitter jag bara inte göra. Och korv - det var ju inte länge sedan jag gjorde korvsoppa och någon dag innan dess hade jag falukorv med pepparrotssås. Fisk är jag inte alls sugen på så laxsidan får ligga kvar i frysen. Och inte ids jag göra fiskgryta heller. Fläskkotletterna då? Nää, nää, nää - lockar inte det minsta!

Men hur är det med halvfabrikatet som ligger och tigger om uppvärmning? Usch - nej. Inte vill jag ha Dr Oetckers pizzor och inte vill jag ha chickennuggets eller kryddiga kycklingvingar. Frödinge ostpaj lockar inte alls och vårrullar tänker jag inte ens äta under dödshot. Varför skall det vara så svårt att göra lite lunch??

Kanske skall jag bara koka lite pasta och riva lite ost över? Jag kan ju pigga upp det med att strimla ner lite av den källarrökta skinkan. Nää - inte det heller. Kanske skall jag ta och göra sån där 3 minuters-nudlar som ungdomarna brukar koka till sig. Det finns några paket i skåpet och de tar ju inte lång tid och goda skall de visst också vara. Men nej - inte vill jag testa dem heller. Jag har inte smakat snabbnudlar innan och inte tänker jag göra det idag heller.

I en hel timme har jag beslutsångest. I en hel timme funderar jag på vad som kan smaka. Och äntligen kommer jag på det. Risgrynsgröt. Jag vill ha risgrynsgröt! Fram med mjölken, smöret och det rundkorniga riset. Kastrullens botten täcks av litet vatten och en rejäl klick smör som får sjuda upp. En liter mjölk och 1,5 dl riskorn hälls ner. I en timme småputtrar gröten på spisen innan den är klar. Jag smakar av med salt, lägger upp en ordentlig portion i en djup tallrik och toppar med smör. Mjölken är iskall i glaset och lyckan är total.

Så himla, himla gott det är! Och vilken tur att jag gjorde så mycket så att det räcker till Mumin som kommer upp från Köpenhamn ikväll. Han hade nog blivit väldigt upprörd om jag hade kokat risgrynsgröt bara till mig!

Illustration Tove Jansson.

Höstens första storm

Det är med förtjusning jag noterar hur vädret förändras utanför mitt fönster. Den hårda blåsten tvekar en smula men så bestämmer den sig och samlar all sin kraft och tar i så det knakar. Trädkronorna vajar som rö i vinden. Regnet vräker ner. Det tjuter och det viner runt huset. Fönsterrutorna skallrar och molnen far fram som jehun över himlen. Nu är det storm!

Det är vackert och det är grannt. Det härligt att se ett hav som piskar sina vågor till skum. Och visst är det något visst att se hur naturen vrider och vänder sig i plågor. Men det bästa är att jag får sitta på parkettplats här hemma. Inomhus. För här ute på landet med öppna fält rakt ut mot havet ligger vi illa till när det stormar. Då händer det, titt som tätt, att strömmen försvinner.

Med åren har jag lärt mig vad det är som gäller. Vatten tappas upp i ämbar i badrummet. Vattenflaskor fylls. Jag kokar vatten och häller på termos. Spritköket rotas fram ur garderoben och rödspriten tas fram från källartrappan. Ficklamporna får sig en översyn och gamla batterier byts ut. Jag går runt i huset och ser till att det finns ljus och tändare i varje rum. Filtar tas fram och sockor sätts på fötterna. Nu är allt förberett och det kan storma bäst det vill!

Höstens första storm klarar vi med glans. Mumin, som är hemma och hälsar på, ger sig ut i trädgården och röjer upp efter ett träd som dukat under i den hårda vinden. I övrigt har det inte hänt något dramatiskt. Vi får behålla elen hela tiden och blommorna kan få allt vatten som tappats upp. Men det är nu som jag åter igen funderar varför jag inte investerat i en värmande kamin. För det tar inte många timmar utan el innan mitt hus blir utkylt och rått. Det lär alldeles säkert komma fler stormar och strömmen kommer att försvinna både en och flera gånger. Jag får nog ta och skärpa mig och snarast kolla upp det där med kaminer i allafall!

Illustration Tove Jansson.

Ljuvliga, härliga höst!

Så var den då plötsligt här. Hösten. Vinden ryter i träden och trädkronorna böjer sig jämrande mot marken. För att allt inte skall blåsa bort från min trädgård har jag fått ställa in trädgårdsmöbler, krattor och vattenkannor. Allt som oftast får jag rusa ut och ställa blomkrukorna i rad mot husväggen i lä mot de hårda vindarna. Temperaturen har fallit drastiskt. Regnet smattrar mot rutorna dygnet runt och det är inte lockande att gå ut. Utan tvekan - hösten är här!

Plötsligt har suget efter värmande soppor och grytor kommit. Igår gjorde jag korvsoppa och idag skall jag göra en mustig gryta då Mumin och Skrutt kommer och hälsar på. Kanske korkar vi upp ett runt och mjukt rödvin att dricka därtill i de tända ljusen sken. Till efterrätt skall vi äta äppelpaj med ljuvlig vaniljvisp. Äpplena har jag plockat i U´s trädgård. En hel korg har jag plockat som skall bli till både sylt och pajer. Kanske sparar jag några att steka i ugnen med sirap därtill.

Nu är morgnarna mörka till långt in på förmiddagen. På helgerna blir frukostarna långa och fyllda med mat. Yoghurt, keso och färska bär. Panini, mustiga bröd och flera olika sorters pålägg. Kokta ägg och sill om man vill. Jag läser tidningen noga och de tända ljusen fladdrar varje gång jag vänder ett blad. Jag sitter länge med min frukost och jag njuter av överflödet som en helgfrukost bjuder på.

Ute går naturen till ro efter en lång, lång sommar. Det är lugnt och det är skönt. Det är eftertänksamt och rofyllt. Hösten är en lisa för själen och jag älskar varje minut. Även då det regnar och ruskar. För efter oväder kommer det alltid solsken!


Illustration Tove Jansson.

Äntligen, äntligen kom kattungarna!

Jag sov så dåligt igår natt. Jag vaknade strax efter fyra på morgonen av en mardröm. Jag hade drömt att Elsa äntligen födde och allt gick fel. Hon liksom sprack, inga ungar kom ut, och så smälte hennes kropp bort i någon konstig materia precis som i den värsta alien-film. Jag låg där och funderade en stund och sedan steg jag upp. Det kunde ju vara ett tecken, tänkte jag, och hastade iväg ner för trappan till nedervåningen det fortaste jag kunde.

Försiktigt, försiktigt öppnade jag dörren till matrummet som varit Elsas hemvist de senaste nätterna. En mycket uppbragd Elsa kom emot mig och jamade högljutt. " Var faaan har du hållit hus??" verkade hon säga. "Ser du vad som har hänt!!?? Titta, titta, titta däääär! Vad är det där för något??? " Hon sprang fram och tillbaka mellan mig och kattkorgen och pratade och pratade. "OCH TITTA SOM JAG SER UUUT!! Det är ju heeelt sanslöst! Åhh min guuud - nu måste jag lägga mig igen för jag får så ont!! Och du - DU GÅR INGENSTANS!!" Hon spände sina klarblå i mig och vek inte en tum med blicken.

Jag satte mig på en pall brevid korgen och pratade med Elsa. "Men så duktig du är!" sade jag, "Nu skall du tvätta de där små liven lite grand. Annars fryser de nog och så vill de kanske ha lite mjölk av dig också." Men Elsa struntade blankt i de två ungarna. Hon var i full färd med att putsa sin vackra päls. Jag puffade ungarna närmare henne, lade hennes nos till dem åtskilliga gånger men Elsa brydde sig föga. Och då Elsa är i full färd med pälsrengöringen var det dags igen. Kattunge nummer tre anlände 04.39. Samma procedur upprepades nu - Elsa brydde sig inte om ungarna. Pälstvagningen var mycket, mycket viktigare. Jag hade verkligen fullt sjå med att få henne intresserad.

Nu hade jag suttit på pallen ett bra tag. Jag slängde längtansfulla blickar mot länsstolen i hörnet alldeles brevid. Ryggen värkte, knät likaså. Jag behövde ju inte sitta här och hänga över kattkorgen, tänkte jag, och hämtade min fotpall och en filt och satte mig lite bekvämare. Men det skulle jag inte ha gjort. Lilla Elsa tyckte också det där - det där såg ju härligt ut - och hon var minsann om möjligt ännu tröttare än jag. Högljutt talade hon om för mig att även hon ville ligga i länsstolen. Så hon lämnade helt sonika sina nyfödda och hoppade upp i min famn. Och jag satte ner henne igen. Hon hoppade upp - jag satte henne ner. Och så där höll vi på ett tag. Till slut gav jag upp och satte mig på pallen igen. Nöjd och belåten att ha mig hängandes över korgen höll sig Elsa äntligen på plats. Och då kommer kattunge nummer fyra. Klockan 05.39. Elsa tittade på mig och såg ut att tänka; Nu får det väl ändå vara bra!!??

Efter en stund stod det klart att nu var förlossningen över. Elsas andning blev lugnare, hon kom till ro på ett helt annat sätt och nu hade hon tid att ta sig en titt på sina ungar allt medan hon frenetiskt rengjorde sig. Hon gav ungarna en omgång med tungan då ändå höll att tvätta sig och hon lät dem böka på sin mage för att de skulle hitta hennes spenar. Jag hjälpte till, klappade om Elsa, och talade om för henne vilken otroligt duktig mamma hon var. Elsa verkade mycket belåten med vad hon åstadkommit och jag var så glad att allting gått så himla bra.

Nu har ett dygn gått och allting flyter på. Nya rena filtar har lagts in i korgen. Ungarna är tvättade och rena. Det är inte så lätt att se skillnad på dem ännu förutom att det är två tjockisar och så två lite mindre. Elsa har ätit oxfärs, som hon älskar, med god aptit. Hennes päls är skinande ren och det syns inte ett spår efter gårdagsnattens dramatik. Hon tar väl hand om sina ungar och har anammat modersrollen med bravur.

Än så länge hålls dörren till Elsas rum stängd. Där inne i det varma rummet skall Elsa och ungarna få lugn och ro och rå om varandra. Men jag kan knappt vänta tills de öppnar ögonen! Och jag kan knappt vänta på de skall ta sig ur korgen och ge sig ut på äventyr! Tänk vad härligt det skall bli med fyra små birma-tusse-nusse-bollar som rusar rundor i hela huset! Bara tänk!

Privat bild.

Måndagspass hos sjukgymnasten

Åhhh! Jag suckar djupt då jag ser hur taxin kör förbi mitt hus i ösregnet. Att det skall vara så svårt att hitta hem till mig efter ett och ett halvt år av sjukresor! Men det är inget annat att göra än att ta fram regnkappan, ta på sig stövlarna, ta kryckan och gå ut och ställa sig vid stora vägen. Han får väl plocka upp mig då han kommer tillbaka efter att ha irrat omkring på berget ett tag. För köra förbi mitt hus en gång till, det måste han, så det är bara att stå vid vägkanten och vänta ut honom. Jag har vanan inne så att säga.

Sjukgymnastiksalen är tom då jag kommer en kvart för tidigt. Jag tvättar mina händer med handspriten som står strategiskt vid ingången till salen. Den har kommit dit nu i hysterin över eventuell flunssaepidemi och lappen uppmanar oss med stora bokstäver att tvätta händerna både då vi går in och lämnar rummet. Vi "spritar" redan alla redskap efter vi använt dem, så som man skall göra i en gymsal, men detta med handsprit i dörröppningen är relativt nytt. Jag såg även att det stod en lapp på anslagstavlan i väntrummet att tidningar och leksaker är bortplockade nu då vi kanske har en epidemi att vänta. Och eventuella flunssafall är redan hänvisade till en annan ingång och får inte beblanda sig med oss andra vanliga dödliga. Jag vet inte riktigt om man skall skratta eller gråta.

Jag går på gåbandet och värmer upp. Idag har jag satt hastigheten på tre och jag koncentrerar mig ordentligt då jag tar mina steg. Jag bestämmer mig för att gå hela tio minuter idag även om mitt knä hela tiden ger vika de sista minuterna. Uppvärmd tänker jag nu fortsätta på steppbrädan i ett intervall om tio steg gånger tre med både vänster och höger fot. Men vad faaan! Nu satte han sig ju där den där snubben som precis varit i Spanien! Han skall jobba med gummibandet Sussi vid ribbstolen. Och jag som behöver ribbstolen att hålla mig i då jag går på min steppbräda. Skit - rent ut sagt! Jaha - då får jag göra något annat i stället tills platsen blir ledig.

Jag lägger mig på mage på bänken med ansiktet ner mot golvet. Jag arbetar ordentligt med skivstången och pustar ut mellan varven. U2 sjunger "One" på radion och jag nynnar med. Då jag är klar med övningen är jag alldeles röd i ansiktet efter hålet i bänken som jag tittat ner igenom. Snyggt! Jag fortsätter jobba på bänken och fäller ner halva bänken och lägger mig ner igen på mage. Denna gång hänger jag med halva kroppen mot golvet och arbetar upp kroppen i horisontalläge i några minuter. Det är jobbigt och tar ordentligt på min rygg. Jag vågar inte jobba för länge för då kommer jag inte att komma upp därifrån överhuvudtaget. Jag fortsätter i stället att jobba med benen och ligger nu på mage raklång på bänken. Tjugo gånger x tre med vardera benet i halvböjt läge bakåtlyft. Jag är helt slut då övningen äntligen är klar.

Jag kämpar på och fortsätter med arm och skulderövningar. Till slut blir platsen för steppbrädan ledig och jag går upp och ner, upp och ner. Jag byter övning och står nu och niger lite lätt på mitt vänstra ben. Det tar rejält ont i mitt knä och jag får koncentrera mig på den lätta knixen för att inte börja gråta. Men jag niger en stund och sedan så får det vara bra. Nu sätter jag mig ned på en bänk efter att ha hämtat tyngdband till mitt ben. Först binder jag fast ett kilo på det vänstra benet och gör några lyft för att känna hur det känns. Idag känns det ganska okay och jag binder fast ett halvkilo till. Jag sitter en stund och lyfter det vänstra benet tills smärtan i knät tvingar mig att sluta.

Tiden går och mitt pass är snart slut. Jag forsätter med att sitta på en pilatesboll och gör dragövningar. Det är bra att öva upp balansen med att sitta på pilatesbollen och jag sliter och drar i mina handtag. Svettig fortsätter jag till steppbrädan igen och går upp och ner, upp och ner. Nigandet får jag hoppa över nu för mitt knä klarar inte det än en gång. Nu har jag jobbat på i drygt en timme och jag känner mig nöjd och belåten. Jag avslutar mitt pass med att ligga på tippbrädan och sträcka ut mig ett par minuter. Det känns så skönt att få tänja på kroppen så mycket det går där på tippbrädan och det är så skönt att avsluta mina pass på det sättet.

Jag säger hejdå till min underbara sjukgymnast L. "Vi ses igen på torsdag" säger hon och ler stort. Taxin har kommit och jag drar på mig mina ytterkläder. Minsann är det inte samma chaufför som körde mig hit! Då skall han väl hitta hem till mig nu i allafall!


Illustration okänd.

Köandets konst

Klockan ringde redan sju i morse. Det kändes helt fel för på lördagmorgon skall ingen väckarklocka ringa. Men det var bara att masa sig ur sängen, torka sömnen ur ögonen och stel i kroppen ta sig ner för trappan till nedervåningen och köket.

Jag åt min fil med färska bär och frön och tittade på Dr Phil på tv. Jag fastnade helt i interjuvn med åttabarnsföderskan och fick plötsligt väldigt bråttom till bussen. Kaffet bryggdes i en hast och hälldes över på termosen. Jag tog påsen med frukt och kexchoklad som S köpt till mig dagen innan och så gick jag iväg i den tidiga morgonen till bussen. Morgontidningen norpade jag ur brevlådan i förbifarten. Det kunde ju vara bra att ha något att läsa om tiden blev för lång.

Jag var först på plats. Stolen, med mitt namn på, som S ställt framför bibliotekets dörr tidigare samma morgon, stod kvar. Lite orolig att någon skulle ha tagit bort den hade jag varit. Men där stod den. Med stor lapp och förklaring att jag måste ha en stol att sitta och köa i eftersom jag inte kan stå med mitt skadade ben rakt upp och ner så länge. Glad och nöjd satte jag mig tillrätta och slog upp tidningen. Nu var jag på plats och det som nummer ett i kön till hösten biljetter till Filmstudion!

"Oj - jag trodde jag skulle vara först på plats! Men här sitter du redan!" Kvinnan som kom tittade på mig med vänlig nyfikenhet. "Jag har kaffe med mig. Och min väninna som kommer strax hon skulle ta kakor med sig. Och titta där ju kommer Fröhandlar´n. Han måste tro vi är helt galna som står här och köar denna tidiga timme!" Hon skrockade förtjust och pratade på och det var bara för mig att vika ihop tidningen. Jag ville ju inte vara oartig och kvinnan var högst förtjusande och vi pratade om ditt och datt.

Kön fylldes på. Människor i alla åldrar, kvinnor som män, hade tagit sig tid denna lördag morgon att köa för biljetter till de populära filmstudiokvällarna. Termosar plockades fram. Bullar och kakor bjöds till de som stod runt omkring. Sorlet i kön steg och man pratade och trivdes med de som stod intill. Det spelade ingen roll att man inte hade träffats förrut. Nu lärde vi känna varandra och det var hur trevligt som helst. Allt avhandlades. Både litet som stort och vi skrattade mycket.

Tiden bara flög iväg och plötsligt öppnades dörren och vi fick komma in. Jag fick köpa biljetter till mig och S till höstens biokvällar. Nöjd och glad gick jag förbi den långa, långa kön med mina biljetter hårt i näven. Jag hade mitt på det torra! Värre var det nog för de som stod längst bak i kön. Vi vet ju alla att det inte är alltid som biljetterna räcker till alla som önskar gå.

Och stolen då? Den hämtar S då hon kommer hem från sin friluftsdag i Helsingborg i eftermiddag. Hoppas bara den får stå kvar till dess!



Illustration okänd.

Sorkbekämpning

"Men titta! Den rackaren har varit här igen! Den har ätit upp alla mina liljelökar. Titta! Det är bara att lyfta upp stjälkarna som ingenting!" Mårran var minst sagt bister då hon inspekterade sina blommor vid sommarvillan. Liljorna är hennes stolhet i blombänken och ingen ger sig på Mårrans liljor ostraffat!

"Nu skall den få se på annat! Nu skall den lilla gynnaren få flytta på sig! Det får det vara nog med silkeshanskarna! Nu tar jag till det tunga artelleriet!" Mårran var ytterst bestämd för nu var det helt klart att den lilla sorken skulle bort från hennes blombänkar, kosta vad det kosta vill!

Sagt och gjort! Med det miljöanpassade, giftfria oerhört illaluktande flytande sorkmedlet gav hon sig ut i blombänkarna. Hon skvätte till höger och hon skvätte till vänster. Hon hällde i gångar och i högar. Hon hällde på ordentligt för nu var hon utan pardon. Sorken skulle bort. Därmed basta!

Oerhört nöjd och lycklig kom Mårran till slut in i sommarvillan. "Nu är jag klar! Det är ingen sork som vill bo kvar i mina blombänkar efter den här behandlingen! Men vad är det med er? Varför tittar ni så på mig?" Jag och Hemulen tittade på varandra och skakade på huvudet. "Du luktar fruktansvärt illa! Det är knappt så vi kan andas! Har du verkligen tvättat händerna efter din sorkbekämpning? Känner du inte hur du stinker??" Men Mårran som har tappat luktsinnet kände ingenting. Och det var ju tur för henne!

Det tog några dagar för lukten att försvinna från Mårrans händer. Hon lärde sig att använda handskar nästa gång hon använde medlet. För det fick hon göra redan nästa dag. Och nästa igen. Sorken har fortfarande inte försvunnit och nu diskuterar Mårran och Hemulen sorkfällor. Undrar just hur det skall gå!


Illustration Tove Jansson.

Mickel Räv

Han har börjat ta sig friheter, Mickel Räv. Förra helgen satt grannarna U och S-E i godan ro och tittade på TV i sitt vardagsrum. I vanlig ordning hade de ställt ytterdörren på glänt ut mot trädgården så att katten Måns kunde komma och gå som han ville. Plötsligt hör de hur det skramlar och väsnas ute i köket och de undrar vad det tagit åt katten.

"Gud, så glupsk han är! Han äter ju så hela kattskålen åker kana över köksgolvet!" säger S-E och går ut i köket för att se vad som står på.
Döm om hans förvåning då han ser hur Mickel Räv står och länsar lilla Måns kattskål! Med ett avgrundsvrål och fäktande armar jagar han ut räven som snabbt slinker ut genom ytterdörren.

Men Mickel Räv springer inte långt utan sätter sig ner en bit bort och tittar intresserat på S-E. S-E tjurrusar några gånger mot Mickel som motvilligt flyttar sig lite grand. Till slut, då S-E nästan givit upp, ger sig Mickel äntligen av till skogs. Men skam den som ger sig, verkar Mickel tänka, för snart är han tillbaka och sitter halva kvällen på kökstrappan och väntar på att bli insläppt. Och han har varit tillbaka fler kvällar. Härom morgonen hade han markerat vad han tyckte om U och S-E urusla gästfrihet. Han hade helt enkelt skitit på deras trappa.

I går kväll då jag skulle gå ut med soporna träffade jag på den sällskapssjuka räven. Jag stängde dörren efter mig och då jag vände mig om satt han där på gårdsplanen några meter ifrån mig. Vi tittade på varandra en stund tills han reste och makligt lommade iväg ut i majsfältet. Var han hade sin kompis, den svarta strykarkatten, det vet jag inte. Och vänner är de har min granne, den gamle farbrorn berättat, som såg hur de två i söndagskväll länge satt och pratade förtroligt med varandra på vår gräsmatta.

Mickel Räv som nu hälsar på är en äldre räv. Han är stor och ståtlig, pälsen är grann och svansen yvig. Han är bra mycket större än de taniga årsungarna som vi hade på besök hela sommaren. Och det är inte det minsta konstigt att Mickel är orädd och sällskapssjuk. Min gamle granne matar alla djur här runt omkring. Varje kväll ställer han ut mat i skålar på flera ställen i sin trädgård. På gott och ont. Rävar, igelkottar, hemlösa katter, skator, kajor, kråkor, rovfåglar av olika slag och gud vet vad kommer och hälsar på. Så det är inte konstigt om han är van vid människor, Mickel.

Han är varmt välkommen att hälsa på, Mickel Räv. Så länge han håller sig på utsidan och inte kommer in i huset vill säga!


Illustration okänd.

Nedräkning

Hon är inte riktigt som förrut, lilla Elsa. Hon ligger och brer ut sig på soffor, golv och fåtöljer. Hon som var den absolut mest kelsjuka katten i hela världen hoppar bara snabbt upp i famnen och så måste hon flytta på sig igen. Hon verkar ha svårt att hitta en bekväm ställning och hon tittar på mig med undran i blicken. Hon har slutat prata med mig och hon bara sover och äter. Äter och sover. Men Mumin som var hemma och hälsade på förra helgen och gosade mycket med Elsa har känt hur det sparkar där inne. Han har känt hur små, små tassar sparkar hårt mot Elsas stora mage.

Lilla Elsa, vår söta lilla birma, skall snart bli mamma för första gången. Den där lyckliga tiden hon hade för åtta veckor sedan, då hon fick fröjda sig med en kattpojke i en hel lång vecka, skall nu resultera i kattungar. Det skall bli så spännande och det skall bli så himla roligt. Men det är samtidigt väldigt nervöst. Man skulle kunna tro att jag aldrig haft katt innan och jag aldrig varit med om en kattförlossning förrut. Men det har jag. Trettio år med katter har resulterat i ett antal kullar så jag borde vara van. Men denna gång är det ändå lite annorlunda. Denna gång är det en planerad kattgraviditet.

Nu närmar sig förlossningen med stormsteg. Om en dryg vecka är det dags. Och allt är förberett för lilla Elsa. Mumin har gjort i ordning en låda med lagom hög kant och mjuka filtar. Den har han ställt i ett lugnt hörn i matrummet. Där skall hon få vara i fred den första tiden och vi skall ställa in kattmat och kattlåda. Vi tänker hålla dörren stängd i början för vi vet inte riktigt hur katten Cajsa kommer att bete sig. Vi hoppas och tror att även hon tror att hon är kattmamma och att hon vill vara en extramamma till Elsas ungar.

Fr o m måndag kommer jag att stänga in Elsa ensam i matrummet nattetid. Där skall hon få vara i fred om födandet skulle komma igång mitt i natten. Själv kommer jag att ringa in Snorkfröken och be henne bo hos mig fr o m torsdag. Jag kan ju inte huka mig eller gå ner på knä och det tar tid att lägga mig på golvet om Elsa behöver min hjälp. Och det kan hon faktiskt behöva förstföderska som hon är. Och jag vill att både jag och Elsa skall känna oss trygga och nöjda. Därför måste Snorkfröken komma och bo hos oss tills allt är klart.

Snart kommer jag att ha små, små birmakattungar som rusar fram som yra ulliga dammtussar i huset. Jag kan knappt bärga mig och jag är så förväntansfull. Och det är jag inte ensam om att vara. Muminbarnen med respektive från Stockholm och Köpenhamn har planerat besök här hemma i oktober/november bara för att få titta och gosa med de små liven. T o m Storstadsfilifjonkan funderar på att komma ner över höstlovet för att få se underverken. Och Snorkfröken och Snusmumriken,som är stora kattälskare, kommer att göra sig ärenden hit ut till mig på landet stup i kvarten det är jag helt säker på.

Kameran är laddad och klar. Och jag har satt den på en plats som jag lätt skall komma ihåg. Hoppas jag.


Illustration by Tiityli.

Fredagseftermiddag i Stockholm

"Är det långt kvar?" Jag tittade på Lilla My och Sniff med vädjan i blicken. "Vill du att vi tar bussen den sista biten? Hållplatsen är där framme och vi sa ju från början att det var för långt för dig att gå." Lilla My såg frågande på mig och jag skakade nekande på huvudet. Nej, jag ville inte alls ta någon buss. Vi var nästan framme nu och vädret var underbart. Jag behövde bara vila lite grand innan vi fortsatte vår vandring till Skeppsbron och Kungliga Konsthögskolan.

K, Lilla Mys vän, stod i foajen och tog emot oss. Han strålade av glädje och hälsade oss varmt välkomna. Lilla My fick en bamsekram och vi stod och pratade en stund med våra vinglas i handen. "Kom, kom skall ni få se mitt verk "The four horsemen". Alla konstverk på utställningen är de prov som vi kom in på här på konsthögskolan. Det är en salig blandning av olika tekniker." Han drog iväg med oss och vi fick se hans film och installation. Vi blev alla djupt berörda och vi fick oss än en gång en tankeställare om hur vi lever våra liv här på vår jord.

Vi vandrade vidare omkring i de olika salarna och lät oss imponeras av de unga konstnärernas verk. Det var spännande och vackert, förfärande och hemskt, men också roligt och lekfullt. Vi förstod inte allt men det behöver man inte göra heller. Det var mycket folk och trängseln var stor. De udda karaktärerna i folkvimlet var även de roliga att betrakta. De är verkligen ett speciellt folk "konstnärstyperna" och många av dem tar ut svängarna rejält. Modigt och härligt befriande!

Vi vandrade sakta tillbaka över bron och lämnade Kungliga Konsthögskolan bakom oss. Vi styrde stegen via Nybrokajen och Berzelii Park, vidare förbi Dramaten och konstnärs/skådespelarparet Marie-Louise och Gösta Ekman som stod och nojsade i ett gathörn med Basia Frykman och Örjan Ramberg. Vi gick vidare uppför Nybrogatan fram till Östermalmstorg för att träffa familj och goda vänner för en trevlig middag på kvällen. En perfekt fredagseftermiddag i ett solvarmt Stockholm i september skulle snart vara över. Tänk vad livet kan vara underbart ändå!


Illustration Okänd.

Nattbastu

Ute tjöt vinden och fönsterrutorna skallrade i den mörka natten. Egentligen tänkte jag gå och lägga mig men P hindrade mig med orden: " Men det är klart att du skall gå i nattbastu. Tänk vad härligt att sitta där i mörkret och stormen! Och tänk vad du skall ha att berätta för dem i Sverige!" Jag slängde alla betänkligheter över bord och nappade på kroken.

Med lykta och bastukorg i ena handen och min krycka i den andra gick jag den slingrande stigen ut mot bastun som låg längst där ute på udden. Mörkret var stort, stormen piskade havet och slet i buskarna där jag stapplade fram. Jag gick försiktigt med små, små steg för jag ville ju inte ramla. Där framme såg jag bastun i det dunkla månskenet och jag var glad att jag kände stigen sedan innan.

Jag öppnade dörren och steg in i bastukammaren. P hade tänt ljus överallt och det lyste så vackert. Jag drog in lukten av gammal varm vedeldad bastu och suckade lyckligt. Ljusen reflekterade sig i fönstren mot havet och jag hörde havet ryta några meter ifrån mig. Jag klädde av mig i den dunkla belysningen, lindade in länkkorven i folie och öppnade dörren in till bastun.
Veden sprakade i bastu-ugnen och den fuktiga värmen slog emot mig. Ett litet ljus brann i det vackra fyrhuset i hörnet och det tog några sekunder att orientera sig i mörkret. Jag satte korven på bastu-ugnen och klättrade försiktigt högst upp på bastulaven. Väl tillrätta slängde jag löyly på stenarna.

Värmen sköljde över mig i heta vågor vartefter som jag öste stenarna med vatten. Porerna öppnade sig och smutsen svettades ur min blanka kropp. Ute rasade stormen i den mörka natten och tog tag i bastun och fönsterrutorna ut mot det svarta havet. Jag satt och lyssnade till naturen och kände hur stressen lämnade mig med svetten som rann ner för min runda kropp. Detta är livet, tänkte jag och kände mig oerhört lycklig. Tänk att alltid ha tillgång till detta! Så oerhört otroligt underbart!

Jag tvättade mig i havsvattnet som P burit upp till mig. Under skrik sköljde jag mig med ämbar efter ämbar med kallt havsvatten. Jag vågade inte gå ner för stenarna till vattnet i den mörka natten med min krycka och mitt trasiga knä. Men ämbar med havsvatten var gott nog. I bastukammaren dukade jag upp min festmåltid med länkkorven från bastustenarna och Hartwalls gula Jaffa. Jag njöt av varje tugga och förundrades än en gång över att den finska korven är så fantastiskt god. Kanske är jag partisk. Kanske inte.

Väl uppe i sommarvillan igen somnade jag snart med mitt våta huvud mot kudden. Att jag sedan såg ut som skogstrollet i håret nästa morgon gjorde absolut ingenting.


Illustration; Snusmumriken by somanita.

Vintage

Nu skall vi se här. De har visst ändrat om sedan jag var här senast. Nu är alla kläder sorterade i dam, herr och barn. Allting är sorterat efter färger och ordningen är märkbart förbättrad. Skor står i långa rader från pastellfärger till mörkaste mörkt. Stövlarna har egna hyllor och väskorna finns i en annan del av lokalen. Även de är sorterade efter färger och de är många till antalet. Väldigt många. Härligt! Nu skall här fyndas!

Jag är tillsammans med Finlandsfilifjonkan som direkt försvunnit in på möbelavdelningen i jakt på ett vitrinskåp till sin matsal. Själv strosar jag långsamt bland kläderna och drar i något som ser lockande ut. Men nej, det får nog vara för min egen del. Lusten att köpa något är minimal eftersom storleken för tillfället är på den stora sidan. Det är inte lätt att hålla vikten då man varit bunden till rullstol och kryckor under ett drygt år. Jag tror jag håller mig till att se om jag hittar något till Lilla My som älskar att handla begagnat.

Skylten Vintage hänger högt uppe i taket och jag tänker först inte gå dit. Skyltar de vintage på en loppmarknad måste det betyda att de tänker ta mer betalt för kläderna som hänger där tänker jag och går förbi. Men plötsligt ser jag en vacker klänning därinne och jag går fram. Herregud - en Noa-Noa klänning för fyra euro!! De måste skämta! Det är ju så gott som gratis! Jag sliter i kläderna och hittar mer och mer. De mest fantastiska klänningar, marimekkotröjor och blusar trillar i min väg. Allting är precis i Lilla Mys storlek och det kostar ingenting.

Vilket himmelrike! Tänk vilken tur jag har och jag handlar som besatt. Jag måste hejda mig och jag sorterar bort vissa saker för jag kan faktiskt inte handla allt det jag har lagt i min vagn. Men jag tror att Lilla My blir nöjd. För jag har handlat tre fantastiskt vackra klänningar från sjuttiotalet, två marimekkotröjor och en underbart vacker blus till henne. Och Sniff har fått en fin gubbväst som han kan glädja sig åt. Allt till en kostnad på tjugosju euro.

Ibland överträffar verkligheten dikten. Och det är väl skönt att det faktiskt kan vara på det hållet också.


Illustration Zlata Lomakina.

Hästpolo

"Gå in på din mail!" Budskapet via sms var kristallklart och jag funderade vad fasiken det var som stod på. Och jag som låg så skönt i soffan och vilade - var det verkligen nödvändigt? Kunde hon inte bara skriva det i ett sms?? Jag sände frågan till Storstadsfilifjonkan och fick än en gång uppmaningen att gå in på min mail. Suckande och svärande tog jag mig ur soffan och startade datorn. Vad var det nu som kunde vara SÅ viktigt??

Vad var detta? En inbjudan att gå och titta på hästpolo!! Hästpolo - var det inte något som prins Charles i England och hans vänner sysslade med? Kunde det verkligen vara något? Jag ringde upp Storstadsfilifjonkan och undrade om hon hade blivit helt förryckt. "Men tycker du inte att det låter härligt? God mat får vi och gott vin - har du sett menyn? Och förresten förutom att klä upp oss får vi damma av våra hattar för det är hattparad också! Det här kan vi väl göra nu då du kommer hit i helgen och hälsar på!? Jag menar - vi är ju VIP-gäster så det kostar ju oss inget precis! " Storstadsfilikjonkan bubblade av iver över inbjudan hon fått och jag lät mig motvilligt ryckas med. Kanske det inte var så dumt i allafall. Hästpolo. Varför inte?

Lördagen bjöd på strålande solsken när vi anlände till Stora Skuggan tillsammans med Sniff och H. Våra unga virila eskorter var även de uppklädda till tänderna och de var så stiliga i skjorta, kavaj och slips. Jag och Storstadsfilifjonkan tittade på varandra under våra hattbrätten och log stort. Det här skulle bli skitkul!!

Vi viftades in i VIP-kön och så fort vi kom in på området kom en fotograf fram och ville ta bilder på oss. Vi fnissade förtjust och sträckte på oss. Det här var ju toppen! Vi satte på oss våra vackraste leenden och kände oss som de värsta kändisarna alla fyra. Vi såg nogsamt till att våra namn stavades korrekt innan vi släntrade vidare till det inhägnade området. Vi togs emot av våra värdar som visade var vi kunde ta mat och förfriskningar och var vi kunde sätta oss. Vi valde ett bord så nära spelplanen som möjligt och sedan var det bara att börja njuta.

Goda sallader, rökt lax och färska räkor. Underbara skaldjursröror, färskt bröd och fantastiska ostar. Olika efterrätter och rött, vitt, rosa och bubbel i glasen. Vilken lyx! Solen sken och matcherna avlöste varandra. Vi klappade i händerna när de gjorde mål och H engagerade sig i dagens begivenheter till den grad att han var med och bjöd på auktionen. Ännu en fotograf kom fram till oss och vi sträckte upp oss och log stort. Adam Alsing var utmärkt som konfrencier och var det inte Anna Book som skyndade iväg där över gräset? Jo, det var det minsann för hon stod bakom Sniff och H i kön för att provkörning av fyrhjuling i pausen.

Vilken dag! Vilket äventyr! Vi var alla överens om att detta var en dag utöver det vanliga. Vi hade haft så roligt och vi hade skrattat så gott. Det här var något som vi alla kunde tänka oss att göra ibland för att förgylla den grå vardagen. Jag behöver väl inte säga att Sniff och H anmälde sig som frivilliga eskorter närhelst Storstadsfilifjonkan i framtiden behövde manligt sällskap på liknande äventyr. Själv får jag åka ner till Skåne och hoppas att Storstadsfilifjonkan har ett lika spännande äventyr att bjuda på nästa gång jag besöker storstaden. Och nästa gång får vi verkligen se till så att Lilla My är ledig från jobbet och kan göra oss sällskap!


Illustration Tove Jansson.

Objuden nattgäst?

Jag kände mig lite obekväm där jag stod i köket härom kvällen. Ute var det becksvart och jag ryste till lite grand. Olustkänslan ville inte släppa och jag bestämde mig för att dra ner rullgardinen. Jag brukar inte ha problem med det kompakta mörkret utanför mina fönster och oftast känner jag mig helt trygg i mitt hus därute på landet. Men inte denna kväll.

Kvällen var sen och jag gick upp på ovanvåningen för att lägga mig. Jag läste en stund och släckte lampan då tröttheten tog överhand. Efter några timmar vaknade jag av värken i mitt knä. Precis som jag vaknar varje natt. Och precis som vanligt gick jag ner en sväng till nedervåningen.

På nederplan var allt som vanligt. Lilla Elsa formligen slängde sig över mig och ville prata och gosa. Och Cajsa hon låg och snarkade någonstans så det ekade mellan väggarna. Men stopp! Vadå Cajsa snarkade så det ekade mellan väggarna?! Det hade jag aldrig hört henne göra innan. Och förresten där kom ju det lilla livet spatserande och snarkningarna bara fortsatte! Vad var detta?? Jag formligen frös till is där jag stod i den lilla hallen mitt i natten.

Nu blev jag faktiskt lite rädd. Jag stod helt stilla och lyssnade. Visst fan var det någon som låg och sov! Någon sov väldigt djupt och snarkade väldigt högt. Nu fanns det två alternativ för mig att välja mellan - antingen hade någon full campinggäst däckat på min yttertrappa på väg till campingen i den ljumma sommarnatten eller så hade jag en nattgäst i den olåsta källaren under mitt hus. Källaren är olåst för att slottet önskar ha tillgång till mitt pannrum närhelt de behöver och det har aldrig bekymrat mig innan. Men nu kändes det inte så lustigt med en olåst källare! För säkerhets skull gick jag runt i mitt nersläckta hus för att utesluta alla andra alternativ. Alternativ såsom att jag hade en nattgäst inne i mitt hus som jag glömt bort eller något liknande. Men det hade jag förstås inte och varje gång jag kom till min lilla hall ekade snarkningarna igen.

Som ni säkert förstår så var det inte mycket bevänt med sömnen resten av natten. Tidigt nästa morgon ringde jag till slottskontoret och berätta om mina upplevelser. Den vänliga damen på kontoret lyssnade uppmärksamt och verkade förstå min situation till fullo. Hon lovade att prata med förvaltaren och de skulle skicka ner någon så fort som möjligt för att kolla min olåsta källare.

Det lät så tryggt och bra! Vad skönt att de tog mig på allvar och vad skönt att hon skulle ringa tillbaka och berätta hur det hade gått! Nu kunde jag åka till Mumin och Skruttet i Köpenhamn utan att oroa mig mer. Men ingen ringde mig på min mobiltelefon. Och ingen har jag fått tag i sedan jag kommit hem. På slottskontoret går telefonsvararen igång varje dag jag ringer. Så nu vet jag inte mer än innan. Kanske har jag haft en objuden nattgäst. Kanske inte. Kanske har jag bara haft ett fyllo liggande på min yttertrappa. Kanske inte. Den som lever får se som det så vackert heter!

Illustration Tove Jansson.

Älgjakten - Hemulens tid

Då hösten kom vaknade min far Hemulen till liv. Nu var det hans tid och allt vad det innebar. Nu skulle han äntligen få ge sig ut i skog och mark. Bössan putsades och skjutprovet avlades. Han var en riktig fena på att skjuta, Hemulen, och klarade alltid skjutprovet med bravur. Och äntligen, äntligen var det dags för älgjakt!

Hela hösten alla helger avsattes till älgjakt. Det var älgkor, ståtliga tiotaggare och fjolårskalvar i olika stora kvoter som sköts av under åren. Så fort ett byte var nerlagt tog slakten vid och den var minst lika mödosam som jagandet över stock och sten. Köttet delades mellan alla i jaktlaget och ibland togs även skinnet och en ståtlig älgkrona tillvara.

Det var inte bara storjägaren Hemulen som hade mycket att göra under älgjakten. Mårran hanterade stekar och grytbitar och malde kött till saftig färs. Köttet paketerades i fina paket och frystes in. Vi var tvungna att en extra frys i garaget för att få plats med allt kött som Hemulen bar hem. En tid jagade Hemulen förutom älg både hare och fågel. Det var i min tidiga barndom och jag kommer ihåg att vi tvingades ljuga för Storstadsfilifjonkan om vad som serverades på tallriken. Hon har alltid var så blödig, Storstadsfilifjonkan, och det är ett under att hon kan äta något med ögon överhuvudtaget. Potatis inräknat.

Men så kom hösten för två år sedan då Hemulen tyckte att det kanske fick vara nog. De senaste höstarna hade han tyckt att det varit lite besvärligt att springa i skogen och han var ju ingen ungdom längre. Men beslutet att sluta jaga var så svårt, så svårt och han visste inte riktigt hur han skulle göra. Det var Mårran som med öm röst fick honom att förstå att han inte var tvungen att jaga längre. Han hade jagat nog i sina dagar efter nära femtio år och det var kanske tid att lämna sin plats till någon yngre förmåga. Beslutet var taget och skönt var det. Bössan såldes till en glad yngling på femtio unga vårar som fick hans plats i laget.

Nu jagar Hemulen bara på avstånd och drömmer om fornstora dar. I hela mitt liv har vi haft vilt kött på vårt matbord och det är jag så tacksam för. Det är få förunnat med sådan lyx!

Illustration okänd.

Kära Jussi,

Vi har inte haft mycket till förhållande, du och jag, Jussi. Det beror nog på att jag inte varit speciellt intresserad och jag tyckte inte heller att du var speciellt bra heller för den delen. Du berörde mig aldrig. Men det blev ändring på det, Jussi. Och det p g a att jag läst en underbar bok.

Det var så mycket som jag inte visste om dig, Jussi. Moderlös vid två och en fader som drev er barn ursinnigt. Jag hade ingen aning om att du var en stor barnstjärna i USA tillsammans med dina bröder i The Bjoerling Male Ouartet. Det var du som var den stora stjärnan - underbarnet. Jag visste inte att din karriär redan började i så unga år. Det var så mycket som jag inte visste Jussi.

Ditt alltför korta liv och din karriär var så fantastiskt. Och ditt liv var samtidigt så tragiskt, Jussi. För en liten slarver och strulpelle var du allt med inställda turnéer och uppträdanden titt som tätt. Det där med spriten - det hade jag ju förstås hört talas om. Men det var nog inte det som var det stora problemet. Det var nog alla måsten och krav som du haft ända sedan liten pojk som var din stora mara. Att ständigt, ständigt prestera på topp.

Men en världstjärna av klass det var du, Jussi. Du turnererade nästan jämnt och ständigt. Du hade de stora operascenerna i din hand. Din fantastiska tenorstämma tog hela världen med storm även om du inbland anklagades för att låta sval och oengagerad. Men för det mesta var recensionerna översvallande och man kallade dig för den nya Caruso. Och för dig var det det bästa du kunde höra. För för dig var Caruso den störste.

Yrsa Stenius, som skrivit boken om dig Jussi, återkommer ständigt till timbren i din röst. Hon skriver lyriskt om din stämma som får den kritiska operapubliken att gråta av lycka. Och jag börjar längta, Jussi. För nu vill jag lyssna på dig igen och jag kan knappt vänta. Jag bär ner stereon från ovanvåningen med stort besvär och kopplar ihop alla sladdar. Jag plockar fram dina skivor - ja, jag har faktiskt flera stycken Jussi - och väljer att lyssna till den som Yrsa ständigt återkommer till. Jag lyssnar till "Che gelida manina" ur Puccinis Bohème.

Jag är så glad att jag fått lära känna dig, Jussi. Jag är så glad att jag tagit mig tid att lyssna på dig. För nu går du varm på stereon och jag kan för mitt liv inte begripa varför jag inte fastnade för dig förrut. Men nu är jag här, Jussi. Nu är jag din för evigt!

Din Muminmamma


Staty av Mumintrollet utanför Tammerfors Konstmuseum i Finland.
"Tills vingen brister - en bok om Jussi Björling" av Yrsa Stenius.

Ett sorts paradis

Vi började förbereda oss flera veckor innan - jag och Storstads-
filifjonkan. "Har du skrivit någon lista ännu?" frågade vi varandra. "Absolut - jag är i full gång! Jag är rädd att jag annars glömmer något!" svarade vi den andre. Det var ju så länge sedan vi hade fått fröjda oss på detta viset så här skulle inget läm-
nas till slumpen.

För drygt en vecka sedan anlände Storstadsfilifjonkan med sönerna till Skåne och vi fortsatte våra förberedelser. Vi satt på stranden i varsin solstol och jämförde våra listor. Mellan doppen i havet läste vi högt för den andre ur våra anteckningar. Det kunde ju vara något bra som den andra hade skrivit upp och som man själv glömt. Sådan katastrof måste undvikas i möjligaste mån!

Så kom då dagen med stort D. Skruttet hade mött upp från Köpenhamn och Snorkfröken skulle vi hämta upp på vägen. Klockan noll fyra och femton steg den första av oss upp och sedan rullade det på. In i duschen, fixa smörgåsar till färdkost och en kopp te eller kaffe på stående fot. Precis efter klockan fem på morgonen kom vi äntligen iväg. Spända och förväntansfulla. Och precis som vanligt sjöng vi psalmer, svensktoppslåtar och visor från anno dazumal så det dånade i bilen. Ullared - here we come!!

Klockan hade precis passerat sju då vi rullade in våra vagnar i det gigantiska varuhuset. Var skulle vi börja? Kanske som vanligt i källarplanet med all elektronik, musik och filmer? Men först måste vi bara slänga några schampooflaskor, duschcreme, skurmedel och disktabletter i våra vagnar. Vi tittade alla på varandra och skrattade lyckligt. Så himla härligt, så underbart att vara här igen! Här skulle det minsann shoppas!

Vi gick våra egna vägar i varuhuset och träffades ibland. Då jämfördes vagnarnas innehåll och särskilda fynd visades upp med stolthet. Klockan tio tog vi en fikarast för att fylla på energi och för att orka shoppa än mer. Tappade vi bort varandra för länge tog vi upp våra mobiler och ringde runt och kollade läget hos de andra. Emellanåt gick vi igenom våra vagnar och talade förstånd med oss själva och ställde frågan om vi verkligen behövde allt som vi slängt ner i vår iver. Somligt slängdes bort igen men det mesta fick vara kvar. Sådana pauser är absolut nödvändiga för man blir alldeles till sig av allt de billiga utbudet.

Efter dryga sex timmar var vi klara. Med överfulla kundvagnar, som levde sitt eget liv, rullade vi våra varor till parkeringsplatsen. Den stora kombivolvon blev mer än full och vi fick sitta mycket trångt på hemvägen. Men vad gjorde det? Absolut ingenting! Precis som det inte gjorde någonting att vi alla hade gjort av med tusentals kronor. För så är det då man besöker Ullared och Gekås. Då rinner både tid och pengar snabbt.

Efter vårt besök i Ullared åkte vi via Falkenberg och den utmärkta thairestaurangen så som vi alltid gör. Där beställde vi vår meny med middag för fyra. Och det smakade precis lika gott som det skulle göra! En underbar dag var snart till ända. Vi var alla totalt utmattade och helt förbi av trötthet. Men ack så nöjda och belåtna! Men nöjdast var nog Skruttet som kunde handla så otroligt billigt med sina utmärkta danska kronor!


Illustration Tove Jansson.

Persongalleri

Tänk så många jag har haft det senaste året! Och de allra flesta har faktiskt varit män. Någon enstaka kvinna har kommit emellan men annars så är det nog männen som dominerat. Så är det i taxichaufförernas värld.

Under det dryga året som jag har åkt mina sjukresor har jag träffat de mest olika typer av chaufförer. De är unga som gamla, svenskar som utlandsfödda. Det finns de som pratar hela tiden till de som inte säger ett ljud på hela resan. Jag måste nog säga att jag föredrar den pratsamma typen för resan kan kännas oändligt lång med någon som inte säger ett ljud. De flesta kommer och hämtar mig på den utsatta tiden eller precis innan men sedan finns det någon som ALLTID är försenad.

Nu har jag åkt taxisjukresor så länge att jag har åkt flera gånger med några förare. Då hejar vi glatt och pratar lika mycket båda två. Häromdagen åkte jag för andra gången med den unge chaufför som körde hem mig liggandes på bår för drygt ett år sedan och han kom ihåg mig så väl. Och han berättade samma historia som han gjorde då för dryga året sedan. Så igen fick jag höra om hur han härom året köpt en Thailandsresa till sina föräldrar och hur hans mamma redan andra dagen ramlade så illa att hon bröt benet och fick läggas in på sjukhus där borta. Han tyckte att hans mammas historia påminde om min med olycka utomlands och lång rehabilitering därefter. Jag fick höra att hans mamma fortfarande inte var helt kry och det var förstås inte så roligt att höra.

Ja, det är lika spännande varje vecka jag skall åka mina resor. Vem kommer och hämtar mig? Är det kanske R som bor i Örkelljunga och helst skulle vilja bo vid kusten som jag gör? Hon kommer från Rumänien och har kört sjukresor i drygt ett år nu. Hon är så trevlig och jag vet ganska mycket nu om henne och hennes familj. Sedan har vi den kärve mannen med hög ansiktsfärg som luktar bakfylla ibland. Han är i sextioårsåldern och jag är inte speiellt förtjust i honom. Men sedan finns ju trevlige S från grannbyn som har barn i min egen ålder. Han kör en biogasbil - en av de få som finns faktiskt. Sedan har vi kvinnan som precis som jag bor i ett hus på landet med sina katter. Även hon har barn i min ålder och vi har mycket att prata om. Och sedan finns ju han som har en son med klassisk musikutbildning men som jobbar som studiomusiker i Stockholm och trivs bra med det.

Det är underhållande att åka sjukresor. Så mycket kan jag konstatera!


Illustration; Olle ^_^